Mår faktiskt riktigt bra idag. Känner mig glad och till freds med mig själv. Har känt ett inre lugn hela dagen. Det var lite jobbigt strax efter att du hade åkt till jobbet, kände mig ganska så jävla ensam när hon gick och la sig. Men jag och Roxanna stängde in oss i vardagsrummet och tittade på tv. Efter ett tag så lyckades jag få henne att lägga sig och då somnade hon ganska snabbt. Och då blev jag trött och somnade själv. När jag vaknade och kom på att jag och Roxanna var själv här, då spreds sig en varm lycka igenom mig. Jag trodde att det skulle känns ännu tommare att vara helt själv. Men det kändes bara skönt och lugnt. Jag kände mig nästan som hemma, men ändå lite fel placerad. Jag vet inte om det beror på att hon bor kvar eller om det är något annat. Men jag kan säga att det kändes väldigt naturligt vara här och att du var på jobbet. Jag längtar tills en sådan här dag när det är vi. Men det ligger ju ett tag fram i tiden, men jag har ju något att längta efter. Den här kvällen har även varit lite jobbig, vi har inte fått ens en minut för oss själva. Och eftersom att jag börjar känna mig lite trött så hoppas jag att hon lägger sig i hyfsad tid. Så att vi i alla fall får en lite stund för oss själva. Längtar så mycket efter att få känna din kropp emot min. Eller att bara få hålla din hand klarar jag mig väldigt länge på. Men helst av allt så vill jag krypa ner bredvid dig och ligga där hela natten. Men jag vet att det inte går. Men man kan ändå få önska. Har saknat dig så mycket hela dagen. Det kändes jätte skönt när du kom hem, då kändes det som att nästan hela familjen var samlad. Men än så länge så har den här familjen lite många medlemmar. Men jag tycker att jag har anpassat mig riktigt bra till den här situationen. Känns lite tråkigt att jag och Roxanna åker hem innan du kommer hem. Så låter det som nu i alla fall. Mamma ska kanske komma ut imorgon och då måste vi åka medans du jobbar. Men om hon inte kommer så hinner du hem innan vi lär åka. Jag vill inte alls åka hem, men jag fick inte stanna kvar längre. Men sen så måste jag vara hemma lite också. Som det känns nu så känns det onödigt att betala för en lägenhet som jag inte är i. Men jag vet att jag kommer att vara i den ganska så mycket efter att hon har kommit hem igen. Det kommer att kännas jätte konstigt att vara hemma, men det gör jag mycket för att inte starta ett onödigt bråk. Vill ju inte göra situationen jobbigare än vad den redan är. Men det kommer att kännas riktigt tomt och övergivet att inte ha sällskap på dagarna, ingen att dricka kaffe med och ingen att prata med. Men man kommer väl in i det också innan det är klart. Men jag tror att det kommer att ta sin lilla tid, men det gör inte så mycket. Inte så länge jag vet att jag väntar för en god saks skull. Undrar hur lång tid det kommer att ta att få vardagen att fungera igen lär ju visa sig. Jag är mycket bättre i halsen idag, men det var också det enda som är bättre. Roxannas hosta har blivigt värre, jag lät henne vara ute oh hoppa på studsmattan idag. Hon klev ner därifrån själv på grund av sin hosta. Hon hostade säkert två minuter i streck. När hon hade hostat klart så gick hon upp igen och fortsatte  hoppa. Hon hoppade en lite stund, började hosta och klev ner igen tills hon slutade då gick hon tillbaka. Så höll hon på i närmare en timme tror jag att det var. Och så illa har det inte varit tidigare. Och idag var sista dagen på ena medicinen. Och jag tycker inte att den har hjälpt något alls. Tycker inte att dom andra hjälper direkt heller. Men vi har inge annat att kunna göra tills vi har träffat läkaren nästa veckan. Jag hoppas verkligen att vi får remiss upp till barn. För nu börjar jag verkligen bli less på hennes hosta. Varken hon eller jag kan sova ordentligt på nätterna, vi är trött och grinig på dagarna. Det är inte roligt att hålla på såhär längre. Det känns som att hon bara blir sämre och sämre när det gäller hostan och energin, och att medicinen inte hjälper. Det känns som att man kämpar i onödan just nu. Så jag hoppas verkligen att vi kan få en förklaring till varför hostan aldrig försvinner. Och jag börjar hosta ordentligt varje gång hennes hosta sätter igång. Så kan vi hitta en till Roxanna så kanske jag kan bli bra också. Men det är ju något som lär få visa sig. Men tack vare allt så har jag inte lika mycket ork i kroppen som för en vecka sedan. Så jag är väldigt tacksam att jag har sluppit vara hemma själv med Roxanna. För jag har inte orkat med henne om jag har varit ensam . Så jag är så otroligt glad att jag får vara här för henne. Men som sagt även om jag har vant mig vid att du och jag bara får väldigt korta stunder med varandra när vi är här så känns det jobbigt.

Men nu på morgonen när jag vaknade så kände jag inte alls samma känsla som jag hade igår. Utan jag kände mig på ovanligt bra humör. Kändes dock lite tomt att inte du låg bredvid mig, men det var ju ett antal dagar sedan du gjorde det. Men ändå så kändes det tommare än vanligt imorse. Så jag längtar verkligen tills våran nästa natt tillsammans. Det ska bli så underbart och mysigt. Jag vet att jag kommer att må så bra och vara lycklig. Att du lyckas få mig att må så bra och komma till min rätt i själen är otroligt. Jag kan fortfarande inte förstå hur du lyckas. Men jag är glad att du gör det. Och jag är glad att du har lyckats på så kort tid. Jag blir lika förvånad varje gång, men det är något speciellt med dig. Du är inte som någon annan. Och du ser verkligen till mitt bästa. Det är inte något jag är särskilt van vid. Så det är en skrämmande situation, men ändå så blir jag inte rädd och inte särskilt nervös heller. Men det beror helt på dig. Du har ingett mig en trygg tillvaro och ett lugn utöver det ovanliga. Men det är lika underbart varje gång, att få känna det varma lugnet svepa sig igenom kroppen är något helt fantastiskt och underbart varje gång. Ibland känns det som att jag skulle kunna lägga mig ner och sova när jag känner av värmen. Men eftersom att jag vet att jag kommer att må ännu bättre innan det är klart så lyckas jag hålla mig vaken. Jag har lite svårt just nu att försöka förklara hur eller vad jag känner. Det kan jag inte riktigt för mig själv heller, inte just nu i alla fall. Jag känner att jag vill skriva mer, men jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Finns så mycket jag skulle kunna skriva, men har bara svårt att välja vad jag ska skriva. Ska ju försöka att sluta klaga och gnälla, det tar emot men än så länge så har det fungerat. Men jag har ju inte försökt så många dagar heller. Det ska bli kul att se hur länge jag kan klara av det. Jag har pratat med mamma idag. Hon var trevlig, men det känns inte som att det är mamma längre. Jag hör att hon mår dåligt över vårat tjafs. Men jag upptäckte idag att hon verkligen anser att allt det här är mitt fel. Hon kommer då inte att be om ursäkt för vad hon sa. Men det är ju som det är, känns lite tråkigt bara. Jag kan ju inte göra något åt det hela, så det är ju bara att acceptera läget. Jag är lite orolig att det inte bara är mamma som kommer imorgon. Men har hon pappa med sig så går jag därifrån. Jag orkar verkligen inte med att träffa honom. Jag vet att jag är fjantig, men det kan inte hjälpas. Jag kan säga att jag tog åt mig på ett dåligt sätt av det jag hörde. Och det påminner mig om en gång när jag skulle framföra saker till mamma. Det var samma ilska och sorgsenhet som kom fram. Och den sitter kvar än, både från den gången och denna gång. Men om det är någon det inte går att ändra på så är det honom. Men det är ju synd att han verkligen ska leta fel och saker att bli sur över. Och sen är vi så lika att det är skrämmande ibland, och det gör tyvärr att vi oftast är osams om allt. Det enda vi brukar kunna vara sams om det är att mamma går och tjatar på mig alldeles för länge. Men hon och jag hinner ju aldrig få chansen att få avsluta en diskussion, utan han lägger sig i och börjar bråka. Det slutar alltid med att börjar skrika och bråka på mamma vilket gör mig förbannad och det hela slutar med att det är jag och pappa som är ovänner. Det har nästan aldrig slagit fel. Men det är tydligen bara jag som kan ändra på det hela, men jag vet inte hur jag ska göra. Men jag har blivigt lite bättre på att inte brusa upp eller ta åt mig av allt han säger. Men det lilla jag har lyckats med har knappt märkts av. Men jag kan ju inte ens få låta irriterad eller konstig på rösten utan att ha blir sur. Och jag låter tyvärr ganska sur och irriterad utan att jag vet av det, det är inget jag kan hjälpa. Och det vet han, men han verkar inte bry sig om det. Men sen är det inte slätt att kunna ändra på hur jag låter. Jag vet att det är så, men jag vet inte när. Så det är svårt för mig att göra något åt det. För jag hör inte att jag låter otrevlig. Och trots att andra har lovat mig att hjälpa mig och säga till när det händer. Men jag kan ju tyvärr bli ganska så arg och riktigt sur när man säger till mig. Jag vill inte reagera så, men jag har inte kunnat styra över det. Och det har dom som har lovat att hjälpa mig vetat om. Men dom har sagt till en till tre gånger sen får jag bara höra några veckor efteråt. Och då blir jag riktigt arg. Det är ju lite svårt att kunna relatera till hur man lät så långt bak i tiden, speciellt när jag har svårt att komma ihåg vad jag gjorde för tre dagar sedan. Men jag blir väl av med det mesta av det problemet med tiden, hoppas jag i alla fall. För på något sätt så måste man ju kunna hantera det. Men jag funderar på att börja om med mina tabletter. Även om jag verkligen inte vill, så kanske det kan vara bra för mig. Trots att jag mår relativt bra och står ganska stadigt. Jag slutar ju tyvärr med allt när jag känner mig bättre och det har ju inte hållit länge. Så jag kanske skulle behöva hålla i lite längre än vad jag har gjort alla gånger hittills. Då kanske jag kan få ett bättre resultat, om inte annat ett som håller i sig längre. Älskar dig verkligen jätte mycket. Puss

Jag tror att mitt knä är på väg att paja igen. Så länge jag sitter still eller inte rör det alltför mycket så går det bra. Om går i trappor, resa sig, vrida på sig eller lyfta något så gör det riktigt ont. Har även fått ont i ena örat. Så jag känner mig lite eländig i min ensamhet. Ingen som behöver höra på när jag gnäller. Jag är så van att ha ont att det ingår i min vardag. Men just nu känns det lite jobbigt eftersom att jag även har ont i halsen och det går upp i nacken och bakhuvudet och det blir inte bättre av rethosta blandat med slemhosta. Men det har kunnat vara värre. Men det ska ju kännas att man lever också. Ska försöka komma ihåg att be mamma beställa en tid hos Ola, känner att det är i ganska stort behov. Sen behöver jag även få ut nya p-sprutor. Det skulle jag väl ha haft för två veckor sedan. Men det är inte så mycket att göra åt. Man ska bara komma ihåg det också, vilket tydligen inte är så lätt har jag märkt.

Men nu var det ett tag sedan min älskling kom hem. Kändes jätte skönt när jag äntligen fick vara med dig. Hela dagen har känts bra om man tar bort att vi åkte till hälsocentralen i onödan. Men det är sånt som händer. Var bra att jag fick komma hem en sväng, sen att vi bara var hemma en liten stund gör inget. Vi fick lite rena kläder i alla fall. Det kändes så naturligt när jag och Roxanna kom tillbaka hit. Det märks att hon trivs här, hon verkar nästan känna sig som hemma. Det gör jag också men bara till en viss del. Men jag trivs här och det har jag alltid gjort. Jag vet inte riktigt varför jag gör det, men det finns ett lugn i det här huset som smittar av sig på mig. Ikväll kändes det lite ledsamt att det var ni som satt i soffan och inte vi. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror att det är för att vi inte har träffats själv så som vi brukar på någon dag nu. Men jag vet inte. Det var också riktigt tungt att du skulle gå upp och lägga dig. Jag vet att det är behövligt att du gör det. Men just ikväll kändes det konstigt. Jag kan inte förklara vad det är jag känner, det lan jag inte för mig själv heller för den delen. Men ikväll är det något som inte stämmer känns det som, jag vet inte vad. Men jag har en underlig känsla i kroppen. Jag vet inte om den kommer härifrån eller om det kommer utifrån. Men den uppkom någon gång ikväll. Men trots allt så är jag lycklig av att bara vara här. Det kändes bra att komma hit trots att jag visste att du inte var hemma. Börjar kännas lite jobbigt att inte kunna visa sina känslor när man vill. Men det går automatiskt att låta dom ligga på is så länge vi inte är själv. Inte för att jag tror att jag lyckas lura henne, men om hon inte tror mig så tycker jag att hon kan säga det till mig. Men hon och jag har ändå haft det trevligt när inte du är hemma. Du ska veta att jag älskar dig så himla mycket att det gör ont. Är så glad att jag har dig, även om du inte är min riktigt än. Men jag väntar så gärna och längtar tills det här är över. Det ska bli så skönt och man kan ju hoppas på att det blir relativt lugnt också. Mamma kommer nog att bli jobbigast att ta. Men jag får försöka lista ut bra att säga. Men jag tror att det inte spelar någon roll vad jag säger. Utan hon kommer att lägga all skuld på mig för att ni går isär. Hon lägger ju redan allt det hon vet på mig. Så det kan väl inte bli att kännas så mycket värre än vad det redan gör. Känns väldigt jobbigt att jag alltid lyckas göra henne besviken över mig. Men jag vet inte vad jag ska göra för att hon ska vara glad och nöjd med mig. Men jag kanske kommer underfund med det någon gång i livet. Man kan ju bara hoppas. Nä nu ska jag försöka att sova lite. Känner att jag är super trött och lite ledsen i ögat. Men ska jag orka med morgondagen så lär jag försöka att sova. Puss på dig älskling.

Lite less och sur man blev idag då. Var ner till hälsocentralen med Roxanna, när vi kommer dit så får vi reda på att läkaren är sjuk. Men vi har fått en ny tid nästa vecka. Jag tycker att Roxannas hosta har blivigt sämre på ett sätt. Den är inte lika kraftig med slem, men så fort hon springer eller anstränger sig riktigt i fem minuter så får hon kraftiga och långa hostattacker som kommer i intervaller och håller i sig i upp till en timme. Och så har det inte varit tidigare. Så hon varken får eller kan vara på dagis. Hon kan få börja gå på fredag, men det går inte tack vare den här hostan. Dom har inte tillräckligt med koll på henne. Och hon skulle aldrig orka med en hel dag heller. Det gör hon ju knappt hemma och då är hon väldigt lugn och stilla. Jag själv är inte så pigg så det är ganska jobbigt för mig att ha henne hemma. Så jag är otroligt tacksam över mina underbara vänner som låter mig vara hos dom fram till på torsdag kväll. Det känns inte lika jobbigt att vara här längre. Jag har vant mig vid situationen och omständigheterna. Även om det tar emot att inte krama och pussa på dig med jämna mellanrum så avstår jag. Det är dumt att skapa onödiga bråk nu. Det var ju lite synd att du inte sa att du skulle ut mot mig ikväll innan vi han komma hit. Då hade vi ju kunnat åka med dig och vi hade fått lite tid med varandra. Men det kommer fler gånger, jag längtar. Det börjar kännas ganska så vant att vara här och även om jag inte får vara med dig så längtar jag ändå lika mycket tills du kommer hem på dagarna. För även om jag bara får vara i din närhet på avstånd så är det ändå underbart och jag mår bra av det. Det blir så tomt och känns lite konstigt när inte du är här. Så jag undrar hur det kommer att kännas när hon ska vara borta, om jag nu ska vara här. Det beror ju lite på hur det ser ut med saker för mig och dafis för Roxanna. Men om jag får bestämma så kommer jag att vara här. Men det är inget vi behöver bestämma nu. Utan det kan vi ta dag för dag eller så tar vi det som det kommer. Men jag vet i alla fall att jag kommer att träffa dig. Men hur mycket kommer att visa sig. Jag kommer att vara lycklig i vilket fall som helst. Jag börjar vänja mig vid att det finns en otrolig lycka i kroppen hela tiden. Jag pratade med mamma idag och hon sa inte mycket. och hon sa absolut inte vad hon tycker om att jag ska vara här tills på torsdag. Och jag talade även om att jag kommer nog vara här ganska så mycket under en liten period. Det var något hon inte alls var glad åt, men det skiter jag i. Det är mitt liv och det lär hon acceptera, så enkelt är det. Gör hon inte det så är det hennes problem. Men det kommer nog att lösa sig med tiden, får man hoppas i alla fall.

Jag har fortfarande inte löst hur jag ska kunna prata med honom. Det känns ju inte så roligt att behöva be någon att passa Roxanna bara för att han och jag ska prata. Det känns inte bra alls. Men nu förstår jag varför han sa att vi skulle prata före fredag. Vi har ju möte på skolan på fredag. Det känns ju lite bättre om man är sams när man går dit. Jag vet att jag har inga problem att se bort från det som är, men det är värre med honom. Men om det här inte löser sig så har jag ingen större lust att ställa upp för någon av dom. Sonen verkar ju inte vara så sugen på att ha min hjälp och honom vill jag inte hjälpa för fem jävla öre. Så jag står i lite val och kval på hur jag ska göra. Men om jag har tur så kanske mamma kan passa Roxanna om hon kommer. Kan hon det så kan vi prata då. Inte för att jag har någon större lust med det, men det är som det är. Det finns ju saker som jag vill ha svar på så då lär man väl fixa allt på något sätt. Men det visar sig hur det blir. Min hals blir jag inte klok på. Ibland gör det riktigt ont och ibland känns det knappt. Jag är väl glad åt att man hinner vila upp sig mellan omgångarna. Men det gör ju att det hela drar ut på tiden. Och det känns ganska så drygt. Men jag är glad att jag slipper hög feber och annat. Önskar även bort denna hosta. Inte för att den stör mig allt för mycket på dagarna, men jag känner att jag kan inte sova så som jag ska. Men det kommer att bli bättre någon gång. Annars så finns det inte så mycket mer att skriva om, inte som jag lyckas få ner här och nu. Jag är så lycklig att jag har dig. Och jag är riktigt glad att du fanns vid min sida när jag pratade med mamma här i förrgår kväll. Så som du gjorde, var något som verkligen hjälpte mig att hålla mig lugn. Och du gjorde inget mer än att krama om mig och du var tyst. Det är något som jag uppskattar så himla mycket. Även om jag inte ens har sagt tack. Och det skäms jag faktiskt lite för. Men det lilla jag grät som du fick se ska du vara glad för. För jag kände att det fanns mycket mer som ville ut, men det gick nästan inte tack vare att jag inte var själv. Det kom lite mer i soffan och ännu mer sen jag lagt mig och blev själv. Jag känner att det finns fortfarande en del av den gråten som vill ut, men mitt upp i allt så kommer det även glädje tårar av ditt ena sms. Den lyckan jag kände där känner jag fortfarand när jag tänker på det eller läser det. Det finns en sådan lycka att jag blir förvånad. Jag vet att jag kan känna riktigt stor lycka, det har jag gjort många gånger. Men lyckan som du har skapat är ännu större. Styrak i det hela har jag inte vant mig vid, det tar nog lång tid. Men det är skönt att känna av lyckan varje dag, hur jobbigt saker och ting kan vara så känner jag av lyckan. Trots att den är i bakgrunden så känner jag av den. Och det hjälper riktigt mycket. Även om kanske inte många ser det, men så länge jag märker det så är det som det ska vara. Nä nu lär jag ta Roxanna. Hon är jätte trött.

Älskar dig så otroligt mycket. Längtar tills du kommer hem älskling. Puss

Jag känner mig väl lite bättre idag. Men jag känner mig ganska så trasig i mina känslor. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om allt det här. Allt känns så tråkigt och sorgset. Och inte blir det bättre av att det bara är jag som är vaken här. Känner mig ganska så ensam och nedstämd. Tycker att det hela är riktigt jobbigt. Jag har ju inte kunnat sova särskilt bra inatt, först för att jag har varit så ledsen och sen för att jag och Roxanna har hostat ikapp. Men jag har varit otroligt pigg nu under förmiddagen. Det är nu först som jag börjar känna mig lite trött, seg och slut. Det är fullkomligt kaos uppe i hjärnan. Det rör sig så mycket där uppe. Men mest av det är på bråket igår och inte blir det bättre för mitt X heller. Men honom har jag inte rätt att gnälla på. Så på något vis innan fredag så måste jag göra mig av med Roxanna för några timmar så att vi kan prata. Jag har inget att välja på om jag vill ha svar på vissa saker. Inte för att jag vill lämna Roxanna någonstans, men det måste jag göra. För jag ska ha svar på några saker. Men eftersom att det är som det är så kommer vi nog inte att prata särskilt mycket mer. Men jag vet inte hur jag ska kunna lösa så att det går att prata, men på något sätt så lär det gå. Jag brukar ju lösa det mesta. Men nu ska jag inte klaga mer om det. Inte eftersom att jag får skylla mig själv. Den här dagen har hittills varit bra. Roxanna har plockat med olika saker, hon åt även bra till frukost. Men det syns och hörs på henne att hon inte är helt frisk. Så jag hoppas att det ger något hos läkaren nu på tisdag. Jag hoppas att vi får en remiss upp till barn för utredning. Sen får vi se vad som händer. Men jag hoppas att det blir det bästa för Roxanna och att hon kan få bli av med den här hostan. Hon mår ju inte bra av att hela tiden hosta. Även om det inte är jätte mycket, så tar det på henne. Och nu när hostan har blivigt värre igen så sover hon inte bra och det gör att hon bara blir sämre. Det tar även mycket på mig, jag kan ju inte sova en hel natt på grund av hennes hosta. Jag hoppas att dom kommer att göra em grundlig utredning på henne. För jag vill ha svar på vad jag ska göra för att hålla henne frisk. Den här hostan kan bero på så himla mycket. Men trots att vi sökte hjälp redan vecka 32 för hennes hosta så har dom inte gjort något annat än att skriva ut den ena medicinen efter den andra. Så nu har jag listat oss på en hälsocentlal här omkring och dom sa direkt att vi måste göra en utredning på henne. Och det lät som att jag får välja om jag vill komma upp till barn eller inte. Jag kan göra vad som helst bara jag får reda på vad hennes tillstånd beror på. Så för första gången på länge så känns det kul att komma till läkaren. Jag vill åka dit nu direkt, jag är så nyfiken på vad han ska säga. Men jag får allt vänta snällt tills imorgon. Men jag gruvar mig för att springa på mitt X där. Har har tid en halvtimme före oss. Så i värsta fall så kommer han ut från sin läkare när vi ska gå in till våran. Och jag har ingen lust att träffa på honom nu. Risken är rätt stor att jag exploderar. Men det tar vi då isåfall. Inget att grubbla över nu, kan ändå inte göra något åt det.

Jag trodde att den här morgonen skulle kännas konstig. Men det har den inte gjort, kändes ganska normalt att vara vaken själv med Roxanna efter att du åkte till jobbet. Det enda som kändes lite underligt var att inte trassel sudden hade kommit ner. Var tomt att gå ut utan honom och röka. Det kändes inte konstigt när hon vaknade och kom ner. Vi har väl inte pratat särskilt mycket med varandra, har mest pysslat med våra egna saker och Roxanna har roat sig till största del själv. Det enda som kommer att kännas lite konstigt är att jag ska hämta bustrollet på fritids. Men det ska bli kul, men lite nervöst eftersom att det är första gången. Men det kan ju inte gå sämre än sämst, så det visar sig hur det går. Ska bli skönt att få en liten promenad. Känner att jag behöver röra lite på mig, även om det är jobbigt nu när jag inte är pigg. Men jag vet att det gör underverk med mitt hjärnkontor. Det ska bli skönt när du kommer hem igen. Jag längtar så mycket efter dig. För första gången så kände jag mig lite ledsen i ögat att du skulle sova uppe. Men jag tror att det beror på hur kvällen blev för min del. För annars så känns det väl rätt bra och okej att du sover med henne. För jag vet ju att det blir lite konstigt om ni ska sova i olika rum hela tiden. Och jag vet att det är mig du älskar. Och det är jag glad för. Och det jag skulle fundera på när vi var i stugan så kan jag säga att det är okej för mig. Det kände jag när du för första gången sa att du älskar mig. Just då var jag världens lyckligaste människa, det var nära att jag skulle börja fälla tårar av lycka. Jag längtar så mycket tills allt det här är över så att vi kan visa för andra hur mycket vi älskar varandra. Det är så mycket som har fallit påplats under den här helgen. Allt har varit så bra om man bara tar bort en del av kvällen igår. Tar man bort det så kan inte denna helg ha varit så mycket bättre om man tänker på hur läget ser ut. Men det är lite svårt att inte säga bort sig eller säga fel saker. Men det är smällar man får ta. Jag mår ändå bra, trots att mer eller mindre är helt åt helvete just nu. Känns lite oroveckande att jag kan lägga det hela åt sidan så pass mycket som jag faktiskt har gjort. Men jag vet ju att det hjälper inte att älta och grubbla över det hela. Jag kan ändå inte direkt ändra på det hela. Så det är bara att gå vidare och ta dagarna som dom kommer. Och vara glad åt det man får och försöka undvika det som innebär bråk och tjafs. Finns inte så mycket mer att kunna göra. Men nu ska jag försöka att sova en sväng så att jag orkar vara pigg resten av dagen också. Ska drömma .... härliga drömmar om dig älskling. Älskar dig så himla mycket. Puss

Jag vet inte längre vad jag ska tycka, tänka eller göra. Allt jag gör blir ju tydligen bara fel. Om man ska lyssna på vissa så är nästan allt som gör livet jobbigt just nu mitt fel. Men hur det kan vara så vet jag inte, men det är väl inte meningen att jag ska veta det heller. Men hur man kan lägga över all skuld på mig vet jag inte. Men tydligen så är det så. Och nu har jag vänt på det hela så många gånger att jag faktiskt kan hålla med om det. Men jag tycker ändå inte att det känns rättvist. För jag har försökt så förbannat mycket att göra så lite skada som möjligt. Men tydligen så har jag bara gjort allt värre. Jag förstår inte hur jag kan lyckas. Men det är inte så mycket jag kan göra åt det hela. Känslomässigt så känner jag mig stendöd. Det känns inte som att känslorna är mina längre. Men det kan ju vara därför att jag lär vända ut och in på allt för att förstå hur folk kan lägga allt på mig. Jag har inte lyckats se det på alla saker. Men om man vrider tillräckligt länge och verkligen tittar noga på alla vinklar så kan man till slut se hur jag har kunnat undvika en katastrof. Men det var inte lätt kan jag säga. Men ändå inte så svårt som jag först trodde. Men den vinkeln är inte mitt sätt att se på det hela. Men jag kan hålla med om att man alltid ska vara ärlig och att man alltid är två om att bråka. Men eftersom att det finns dom som är sjukligt svartsjuk så är det svårt att undvika bråk och inte alltid så jävla lyckat om man skulle vara fullkomligt ärlig. Det kan faktiskt göra saken värre. Men om jag ska se det hela på mitt sätt så kommer jag att bryta ihop. Idag sa jag något som jag inte ville. Men jag orkar snart inte mer. Varför kan inte folk sluta försöka leva mitt liv åt mig på deras sätt. Men det kommer jag aldrig att få något svar på. Jag måste ha gjort något fruktansvärt för att förtjäna allt det här. Synd bara att jag inte vet vad det skulle vara. Och det finns inte en jävel som är villig att tala om det för mig heller. Varför kan inte jag få leva ett lugnt liv. Jag trodde att jag var å väg att ordna upp allt. Att få slippa en del av mig själv och kunna göra annat än att bara ha ork till att trycka ner mig själv i soffan och bara sova. Men det är visst inte meningen att jag ska kunna göra något annat. Så som det mesta ser ut just nu så finns det inte mycket som får mig att stanna kvar i denna värld. Jag vet många sätt att slippa leva det här. Men jag är inte villig att ta någon av dom vägarna. Där har jag redan varit minst en gång. Så snart finns det bara en utväg kvar och det är inte något jag vill göra. Jag vill inte släppa det jag älskar. Men kommer inte det här att få ett slut snart så har jag inte mycket att välja på. Eftersom att jag vägrar att lägga mig ner och aldrig kliva upp igen. Men jag orkar snart inte ta mig upp. Ju mer jag kämpar för att komma upp ju djupare hasar jag nedåt. Har inte många krafter kvar. Och ikväll är jag rädd att jag tappade en viktig kraft. Jag har gjort något jag inte ville göra en gång till. Men vad ska man göra när man inte orkar. Första gången var nog början av 2005. Och det är inte något jag tycker om mig själv för. Men det jag fick stå ut med att höra den dagen blev för mycket för mig. Och det lilla jag hörde i bakgrunden ikväll blev för mycket för mig. Det var väl egentligen inte orden som tog hårdast utan själva framförandet. Men som vanligt så ska det försvaras bara för att jag sa hur jag uppfattade det och det slutade med medhåll i det som sades. Så det jag skrek i telefon är inte något jag mår bra över, jag mår bättre av det jag skrev i sms. Jag vill inte att det ska vara så, men jag orkar verkligen inte. Men det är tydligen fel det också. Om man ska lyssna på dom så vad jag än tycker eller tänker så är det fel. Visst jag vet att jag inte har betett mig så bra genom åren. Men måste jag alltid få höra det. Det är mitt fel att dom gör som dom gör. Det känns inte rättvist. Men livet är inte rättvist, det vet jag. Men ska det alltid vara så, nästan vad det än gäller. Och upprepar jag något av det dom sagt så är det bara jag som har förvrängt det som har sagts. För det var inte så dom sa. Det har jag fått höra i så jävla många år. Så det måste ju vara något stort jävla fel på mig, jag går ju tydligen alltid i samma bana. Så jag lär ju vara dum i huvudet som tycker att jag har blivit bättre och kommit bort från det som varigt. Men tydligen inte. Vad jag än gör så är det tydligen som förr om man lyssnar på det som sägs. Jag håller då inte alltid med, men jag ser tydligen inget som alla andra gör. Så det är väl inte konstigt att allt bara blir fel hela tiden. Men om jag säger att jag är som jag var förut och allt jag gör bara blir och är fel så är det inte alls så. Jag har visst kommit framåt och blivigt bättre. Men tycker jag tvärtemot så har jag inte alls vuxit och kommit någonstans. Utan jag står fortfarande kvar och stampar på samma ställe som för några år sedan. Så vad jag än säger eller tycker så är det verkligen fel. Jag får inte må bra och jag får inte må dåligt. Jag får inte stänga in mig själv men jag får ändå inte klara av att göra en massa saker. När jag inte hade något alls att göra så var det fel. När jag hade saker att sysselsätta mig med fyra dagar i veckan så var det också fel. Och det kan jag hålla med om, eftersom att jag klarade ju inte av det mer än några veckor. Dom vill att jag ska ha en vettig sysselsättning om dagarna, men när jag får det så är det alltid något fel. Och det är tydligen ett riktigt stort fel att jag har Roxanna så länge på dagis som jag har om dagarna. Dom tycker att hon ska vara hemma mer. Men det är tyvärr inget jag orkar och det är också fel. För det är bara inbillning. Jag är barnslig, oansvarigt, nonchalant, trotsig, uppkäftig, orättvis, bortskämd och en förbannad snorunge. Jag vet att det är mer men det kommer jag inte på just nu. Jag tänker inte på någon annan än mig själv. Det är självklart att jag ska få ha ett privatliv, bara jag talar om så fort jag och Roxanna gör något, vad jag har att göra på dagarna, hur mycket pengar jag har, ja det var bara lite av det jag fått höra. Jag förstår inte varför jag måste säga allt som händer. Dom är så jävla less på att höra om alla tjafs och bråk som är runt omkring mig, men blir sur och grinig om jag inte säger något. Så vad ska jag göra. Dom lägger ju bara över allt på mig. Även om jag försöker att vrida på det dom säger till något snällt och hjälpsamt så kan jag inte. Jag har försökt så mycket att jag blir förbannad. Jag kan bara få det till att dom har rätt och att det är mig det är fel på. Jag vet att det är många som står på min sida och förstår mig. Men det sägs ju att föräldrar alltid vet bäst. Och jag har fått lära mig och har även upptäckt i över halva mitt liv att mamma har rätt i det hon säger. Så det är jävligt svårt att tro att hon har fel även nu. Trots att någonstans inom mig så vet jag att hon bara är orättvis mot mig och att hon faktiskt har fel i en hel del av det hon säger. Men just nu så finns det inte mycket kvar av mig som verkligen är jag längre. Det känns som att jag är på väg att lämna min kropp och segla iväg till en plats jag är accepterad och respekterad för den jag är. Jag vill inte leva som alla andra anser, men jag orkar snart inte kämpa för att få leva mitt eget liv på mitt eget sätt. Men jag har ju försökt att ändra på mig för att få det bättre, det har inte heller hjälpt. Men då kunde jag alltid trösta mig själv med att jag har ju faktiskt försökt. Jag vet att jag fortfarande försöker. Men jag har ju vägrat att ändra på min grund av mig själv. Och då har jag inte försökt tillräckligt. Men det är lite väl sent att ändra på det nu. Men jag vet inte riktigt vart jag ska starta om någonstans. Jag är ju mitt upp i ett mer eller mindre oändligt krig. Vet inte heller hur jag ska kunna sluta detta krig. Visst det finns lite saker jag kan göra men då kommer det krig med mig själv som jag verkligen inte vill. Då kan man lugnt säga att det största av allt det här faktiskt är mitt fel. Jag har inga större problem att kunna se ur en synvinkel som lägger fram att det är mitt fel att ett förhållande gick isär. Hade jag bara hållit mig borta så hade det inte blivigt slut av den anledning som blev. Så på ett sätt är det mitt fel att jag fanns inom räckhåll.

Men nu orkar jag inte skriva mer. Kan nästan inte skriva heller, darrar för mycket i armarna. Har svårt att kunna se, för rörigt i skallen som håller på att sprängas och är alldeles för uppriven och nersänkt. Gråter fast det inte finns några tårar. Gråter av flera anledningar. En del för hur det blev ikväll, känner mig skyldig och för en skitsak som jag inte tänker skriva.

Älskar dig, tack för att du finns. Utan dig vid min sida igenom det här så hade jag avslutat lidandet redan ikväll när telefonen flög!

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag blir bara så trött på allt ihop. Jag fattar inte vad det är han håller på med. Och jag förstår inte varför Roxanna helt plötsligt inte får vara med när vi ska prata. Men det reder väl ut sig med tiden. Men jag tycker det är konstigt att han inte har begärt svar på vart jag är någonstans. Men eftersom att han spionerar på mig med jämna mellanrum så vet han säkert att jag är här. Men det skiter jag i just nu. Jag orkar inte bry mig. Efter att vi har pratat, om vad det nu är så ska jag nog minimera vår kontakt med varandra. Det är lite synd eftersom att han kan vara en så bra kompis med jämna mellanrum och så tyr sig ju Roxanna till honom. Det kommer ju inte att bli lätt, men som det är nu så finns det ingen annan utväg. I sämsta fall så lär vi bryta kontakten helt. Och det ser jag inte fram emot, för han kommer nog inte att acceptera det hela i första taget. Men det lär ju visa sig hur det blir efter att vi har pratat. När det nu blir, det vet jag inte. Det beror mycket på vad läkaren säger på tisdag om Roxanna. Blir det att vi får remiss till barn så vet jag inte alls när jag har tid för något annat än henne. För det kan ju hända att det blir inläggning under utredningen. Men det är ju något som också lär visa sig. Annars så är det väl upp och ner för mig. Jag är riktigt lycklig men ändå så känns det helt plötsligt konstigt. Men jag är ändå glad att det har kommit fram så mycket som det har gjort. När jag fick ditt sms igår så blev jag riktigt lycklig. Det brast för mig när jag läste det, det tog bra lång stund innan tårarna slutade rinna. Det var bland det bästa slut på det underbara dygnet vi hade tillsammans. Och nu träffas vi igen. Det är ju inte första hel helgen vi träffas. Sen att det inte bara är du och jag, men vi är ändå på samma ställe i alla fall. Så jag ska inte klaga, det är ändå helt underbart att se dig. Och det har kommit ett helt annat lugn över mig sen igår kväll. Men jag blev riktigt förvånad över att bli hit bjuden av henne. Det var ju inte riktigt vad jag hade räknat med. Men jag är glad att hon frågade och att jag tackade ja. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, men till slut så lyckades jag få fram att jag skulle komma. Och det är något jag inte alls ångrar, utan jag är riktigt glad. Men vi får sluta med att sova så lite, även om jag fick sova nu på förmiddagen men jag är ändå ganska så trött och slut. Så jag lär nog somna ganska tidigt ikväll tror jag. Men man vet ju aldrig, man kan ju bli pigg innan det är klart. Men det återstår att se ikväll. Jag är lite ledsen att mamma blev sur på mig för att jag åkte bort med Roxanna igår kväll. Det kanske hade blivit bättre om jag hade kommit ihåg att skicka iväg ett sms när jag vaknade imorse. Men det gjorde jag ju inte, så jag hade 18 missade samtal från henne när jag vaknade igen. Men det är sånt som händer, alla kan vi ju glömma bort saker. Men jag vet ju att hon hakar upp sig när jag inte är hemma. Och inte blir det ju bättre av att jag är dålig. Men det är som det är, inte så mycket att göra åt nu. Men det är ju synd att hon inte verkar acceptera att mitt liv är mitt liv och inte hennes. Att hon inte kan sluta med att hon ska veta precis allt vad jag och Roxanna gör. Någon gång så måste hon ju släppa kontrollen, men jag vet inte hur jag ska få henne att göra det. Och jag får inga bra tips från någon om hur jag ska göra. Så det verkar som att jag får stå ut med att hon är som hon är. Men det är tråkigt att det ska vara så. Men jag får göra det bästa av situationen som är. Jag är ganska glad att jag stängde av mobilerna för annars så hade väl pappa och ringt och gnällt. Och hur han blir klarar jag verkligen inte av. Det var ju därför som jag inte följde med hem igår. Lite synd att man inte kan förklara sådana saker för honom. Så jag förstår att han tycker det är konstigt att jag aldrig är hemma längre. Men jag orkar helt enkelt inte med honom som det är nu. Jag har ju haft det lite jobbigt nu en tid. Men nu kommer det bara att bli bättre och bättre. Även om det är lång tid kvar innan det är helt klart så är det värsta över nu enligt mig. Men det kommer ändå inte att bli roligt att tackla föräldrarna, men det är ett senare problem att ta sig igenom. Just nu så ska jag göra allt för att njuta av tiden med dig. Det är en stor sten inom mig som ramlade bort så allt känns mindre jobbigt. Jag har kommit bättre till rätta inom mig själv och fått ett stort inre lugn. Och det känns riktigt behagligt men annorlunda. Men det är väl för att jag inte är van vid det. Men den här känslan är något jag kommer att gilla. Den känns riktigt trevlig. Och som jag sagt tidigare så är det din förtjänst. Du har gett mig så mycket både psykiskt och fysiskt sett. Och det har gett ett snabbt men ihållande resultat. Men jag är rädd för ett ordentligt bakslag. Det brukar ju komma ett tag efter att jag börjar må riktigt bra. Men jag tror att bakslaget kommer nog någon gång efter att allt är klart. För som det är nu så finns det ju lite saker som fortfarande är i vägen. Och det är ju jobbigt, så det spelar ju ingen roll hur bra jag mår så finns det ändå en jobbig del som följer med. Så just nu är jag inte överhängande orolig. Men en viss oro över allt finns fortfarande kvar. Det är ganska så frustrerande att behöva känna så, men jag kan inte hjälpa det.

Men du ska veta att dygnet med dig i stugan var det bästa som har kunnat hända. Det hjälpte mig något otroligt. Jag har svårt att kunna beskriva hur bra jag mådde och hur lycklig jag var då. Jag ville verkligen inte åka hem och lämna dig. Jag kände mig verkligen hel både ytligt och inombords. Och det har jag inte gjort tidigare. Trots att saker och ting är jobbigt just nu så känner jag mig riktigt stark och vet att jag kommer att klara det här. Styrkan som jag nu känner inom mig kommer från stugan och dig. Tiden vi fick tillsammans har verkligen helat mig. Den kan tyvärr inte lappa ihop allt det trasiga, men alla viktiga delar är så gott som ny igen. Så det känns lite skit att jag blev mer sjuk sen jag kom hem. Men det beror på två saker. Mitt X och att jag lära lämna dig. Men om man ser i det stora hela så är det inte lång tid förens jag inte behöver lämna dig igen. Och jag längtar verkligen dit. Men jag njuter och mår bra av att vara med dig och henne just nu. Jag tyckte att första helgen vi var här var fantastisk, men det är ingenting i jämförelse mot vad dom här dagarna kommer att vara. Det känns lite underligt att det känns så naturligt att komma hit och vara här. Jag kan inte säga att jag känner mig helt hemma, men jag trivs väldigt bra här. Men om jag någonsin kommer att känna det här som mitt hem och slå mig till rätta här vet jag inte. Jag är ganska säker på att jag inte kommer att göra det, men man vet ju aldrig. Men det är ju något som lär visa sig. Den meningen börjar kännas ganska uttjatad snart. Men jag ska försöka att sluta tänka så mycket och bara leva i nuet. Jag vet att saker och ting fungerar mycket bättre när jag gör så. Men det är inte så lätt som det låter alla gånger. Jag har alldeles för lätt för att börja tänka som sedan går över i att jag grubblar och ältar. Och på så vis så kan man inte bli att må bättre eller få saker att fungera. Jag kan hjälpa andra att gå framåt, men har inte den förmågan att vända det till mig själv. Men så har det alltid vart. Och det är tydligen ett vanligt problem hos dom som har lätt för att hjälpa andra. Men om jag lägger manken till och verkligen försöker så vet jag att det finns enkla metoder till att hjälpa sig själv. Jag vet hur man gör, men jag behöver nog få mer att läsa om det för att jag ska kunna använda det på rätt sätt. Har ju tyvärr en tendens att göra det jag ska på automatik och teater så att folk runt omkring tror att det har hjälpt, men det är bara på utsidan. Men jag ska lyckas på ett eller annat sätt om det så är det sista jag gör. Jag har fått den orken att ge mig fan på att få saker och ting att fungera av dig. Du är verkligen ett under och den som verkligen gör mig lycklig. Skulle jag förlora dig så vet jag inte alls vad jag skulle ta mig till. Jag skulle garanterat inte orka fortsätta. Förlorar jag dig så har jag förlorat allt. Jag skulle ge upp allt om livet och somna in för gott. Även om den tanken tyvärr aldrig kommer att lämna mig helt så är det inget jag tänker göra i första taget längre. Och det tack vare tre ord från dig. Det är konstigt hur en enda mening kan göra så stor förändring och göra någon så lycklig. Jag kan inte beskriva hur lycklig jag blev när jag först läste det och sedan fick höra det. Så det var ett rent under att det inte brast för mig igen när jag hörde dig säga orden. Men jag har svårt för att fälla tårar när någon ser. Jag vet inte varför jag har det, men det är något som har kommit dom senaste tre åren. Men nu lär jag sluta skriva, för snart vet jag inte vad jag skriver eller ens har skrivigt.

Men du ska veta att jag älskar dig så förbannat mycket att det verkligen gör ont. Puss på dig min älskling

Jag blir så jävla ledsen. Varför ska han hålla på att tjafsa för. Bara för att jag inte förstår vad det är han vill att vi ska diskutera så blir han sur och vänder det till att jag vägrar prata eller att jag säger att det finns inget att prata om. Jag fattar inte vad han håller på med. Och jag fattar inte hur han kan veta vissa saker heller. Han måste ju fan spionera på mig. Och det kan jag inte förstå. Och jag fattar inte vad han gnäller om hela tiden, han ville bli behandlad som mina vänner. Och det har han blivigt, och det duger tydligen inte. Så jag vet inte vad jag ska göra. Jag lyckas ju aldrig få honom nöjd och glad. Så det måste ju vara något fel på mig, jag kan inte få det till något annat. Och eftersom att han snackar en massa skit om mig till våra vänner så lär jag ju vara förjävligt som person. Eftersom att någon han verkligen hatar tydligen är bättre än mig. Så det förklarar ju hur jag måste vara. Och då förstår jag verkligen inte varför han håller på som han gör. Eller så är han bara ute efter att förstöra så mycket som möjligt för mig. Och då måste han ju bara ljuga om att han älskar mig så mycket som han påstår. Eller så är han en riktigt dålig kopia av Conny. Vad vet jag, inte ett jävla skit. Han har lyckats tagit bort all min lycka som jag har fått av helgen. Och det gör mig faktiskt förbannad. Så han ska nog vara glad att han inte är hemma och att han inte har tid att prata imorgon. Men det har han ju kunnat kläckt ur sig redan igår. Istället för att man ska behöva bli otrevlig mot honom innan han öppnar käften. Han har verkligen lyckats trycka ner mig under jord. Jag förstår inte längre varför jag ens försöker prata med honom, men jag verkar vara för snäll för att be honom dra åt helvete. Och det beror mycket på att Roxanna tycker så mycket om honom. Och det svider i mig att hon gör det, för jag vill inte umgås eller träffa honom som det är nu. Han har till och med sett till att jag inte känner mig till ro i min egen lägenhet. Jag sitter på helspänn hela tiden, det är lite störande. Eftersom att jag har fäst mig och mått så jävla bra här hemma. Just nu är allt det borta, känner mig bara illa till mods här hemma. Och det gör ju inte att jag kommer att bli frisk fortare. Jag blev faktiskt mycket sämre någon timme efter att jag kom hem idag. Visst har jag varit klen och haft ont i halsen i några dagar. Igår efter några timmar från hans sista sms när jag var vaken själv så fick jag riktigt ont i halsen. Men det är inget emot vad jag har nu. Jag har inte lika ont i kroppen som tidigare, men känner mig halvt kraftlös. Jag vill bara bort härifrån, det är ju inte första gången jag blir sjuk/sämre här hemma framkallat av honom. Och sämre har det blivigt eftersom att han nu har blivigt min granne. Och det gör ju att vi måste vara sams på ett eller annat sätt. Skulle det bli att vi inte umgås så skulle det vara bra om vi kunde låta bli att springa på varandra när jag har Roxanna med mig. Hittills alla gånger vi sett varandra så blir hon jätte ledsen och upprörd när han går. Och det är något jag inte klarar av, det är ju mitt fel att vi förmodligen inte kommer att vara vänner längre. För om man ska gå på vad han säger så är jag ingen vän, utan jag behandlar folk som förra veckans sopor. Och den saken förstår jag inte. Men det kan ha att göra med att jag inte lägger all min tid på honom utan att jag umgås med många andra. Han har varit kränkande många gånger sedan i våras. Han tycker att jag ska ha vänner och umgås med dom. Allt är bra så länge jag inte träffar någon annan utom honom, eller om han är med. Men eftersom att han tycker mer eller mindre att alla mina vänner är dum i huvudet så är det lite svårt att ha honom med. Och sen vill jag inte det heller, utan jag vill träffa dom själv. Jag har nästan alltid vart så, men det har ju växt fram tack vare att ingen av mina pojkvänner har gått ihop med mina vänner. Så för mig har det varit naturligt att träffa vännerna helt själv. Jag är inte heller van vid att det går att festa ihop med en pojkvän utan att det slutar i bråk. Och han är inget undantag, varken förr eller nu. Enda gången vi har varigt helt sams var första gången jag följde med och jobbade. Jag följde efter honom som en svans och pratade inte med någon om inte han var där. Och det är snart två år sedan. Så fort jag pratar mer med någon annan än honom så är det katastrof. Då ignorerar jag honom, jag skiter i han, jag skäms för honom och att alla andra betyder mer än honom. Så har det alltid låtit från honom. Och det är något jag har fått höra från olika i så många år att jag helst är antingen med mitt sällskap eller med vänner. Båda kombinationerna slutar alltid i halv katastrof. Men som det känns nu så är du och jag så lika att det inte borde bli något problem. Vi är lika öppen och ganska så lika mot våra vänner. Man kan ju hoppas att om vi är ute och festar ihop att vi kommer ihåg varandra. Jag kan ibland behöva en påminnelse om att det finns fler än en. Det är något jag vill bli bättre på, men jag har aldrig fått den hjälpen jag har blivigt lovad från flera stycken. Dom har bara bråkat på mig istället. Eller så om jag har lyckats komma ihåg alla andra under en kväll så har dom inte märkt det. Så även om jag har varit bättre vissa kvällar så har jag ändå fått fan för det. Men jag kanske får skylla mig själv. Jag vet inte. Jag börjar tyvärr nästan tro att han har rätt om mig. Inte för att jag inte lyssnar och tar till mig av vad du säger. Men han lyckas förstöra så mycket inom mig. Jag har mått så jävla bra i helgen med dig att det är ofattbart. Jag vill verkligen spola tillbaka tiden till i stugan med dig och stoppa tiden där. Men nu har jag något att se fram emot och även något att minnas och må bra av. Men nästa gång ska vi nog stänga av telefonerna båda två. Eller så har vi lyckats lösa allt så att vi inte behöver åka iväg för att få vara ifred. Om man lyssnar på henne så kommer hon inte att flytta förens efter nästa sommar. Och det var den sista käft smällen jag behövde höra ikväll. Även om jag vet att jag på något sätt kommer att ta mig igenom det här, så var det inget jag mådde bra av att höra ikväll. Men det är försent att göra något åt det nu. Det är bara att gå vidare, livet går ändå vidare hur jobbigt och jävligt det än är. Jag önskar att jag skulle kunna visa för alla hur mycket du betyder för mig. Jag kan säga att jag var förbannat nära att säga allt till mamma ikväll. Hon var ju här när jag sms:ade med honom och det var så svårt att vara tyst. Hon såg ju hur jag blev att må. Men det är tur att man kan skylla det mesta på att jag har ont i halsen och inte är pigg. Det är ju faktiskt sant, men inte hela sanningen. Och hur jag ska klara av Roxanna själv imorgon vet jag inte. Jag tänkte ett tag om jag skulle åka hem till mamma och pappa så att pappa fick ta henne imorgon när mamma jobbar. Men jag vet bara hur det slutar. Det spelar ingen roll hur dålig jag är så lämnar han mig med Roxanna och går ut. Och då vet han att jag kommer dit för att få hjälp eftersom att jag inte klarar av henne. Men det verkar han inte bry sig om när inte mamma är hemma. Så har det varit varje jävla gång. I hans värld verkar det inte finnas att jag kan vara sjuk och att jag inte orkar göra något annat än att sova. Enda gången han har accepterat att jag inte kan göra något var när jag hade opererat mig, men inte förens han såg att jag knappt kunde resa på mig eller att jag lära kryp uppför trappen. Men det var ändå på vippen att jag lära ta hand om min häst i alla fall. Han och mitt X är jävligt lika på vissa sätt, men ändå så himla olika. Men att pappa har konstiga idéer och saker för sig beror på hans uppväxt. Men det är synd att han vägra att ändra sitt sätt. Det tog mig nästan tio år att få honom och förstå att man kan säga en sak på två olika sätt. Men våran relation har blivigt så skadad att vi knappt pratar med varandra och att jag helst inte vill vara själv med honom. Han ska alltid leta något att reta upp sig på när det gäller mig. Hittar han inte något i mitt beteende så hackar han på om mina kläder. Så vad jag än gör eller försöker så ska han bara gnälla och hålla på, men bara när inte mamma är hemma. Han är en annan när hon är med. Men mamma är inte så mycket bättre alla gånger hon heller. Men hon gnäller och tjafsar medan pappa är hemma. Men är mycket trevligare när han inte finns i närheten. Så har det nästan alltid vart. Men det är inget jag kan göra åt. Jag tror att det till stor del är mitt eget fel. Har ju fått höra under alla år att jag alltid försöker spela ut dom mot varandra. Men det är inget jag vet att jag har gjort, men säger dom det så kanske det är så. Jag vet inte.

Jag har mått så jävla bra dom här två kvällarna och nätterna jag har fått haft med dig. Du är verkligen speciell. Någon i din klass kan man nog inte hitta. Du är verkligen underbar på alla sätt och vis. Du gör mig så lycklig på alla sätt. Vad du än gör så känner jag mig lugn och avslappnad. Även om jag inte alltid är så avslappnad som jag är vissa gånger så kommer det att bli bättre med tiden. Finns tyvärr fortfarande en viss osäkerhet på mig själv och spöken som kommer fram mot min vilja. Men jag kan ju säga att du lyckas jaga bort det mesta av det. Så det hela biter bara i mig lite i kanten. Jag förstår inte hur du har lyckats så bra med mig. Du har kommit så långt på så kort tid. Och det har under flera år tagit minst sju till åtta månader innan man ens kommit så här långt i min avslappning och självförtroende. Men du får mig verkligen att må bra och du gör mig lycklig. Men du har inte krävt något av mig eller tvingat fram något. Utan jag har verkligen fått kunna vara mig själv. Men sen kan det ha att göra med att jag vi har känt varandra i två år. Men inte på den nivån vi är på nu. Jag tror att det har hjälpt. Men sen kan det vara för att vi har båda ett lik i garderoben när det gäller vissa saker. Visst har jag träffat dom som haft problem, men det har handlat om livet. Så du är den första som verkligen har ett lik i garderoben, precis som jag. Bara det att mitt lik kan räknas som två, om man tänker efter. Men nu börjar jag få så ont att jag lär sluta skriva för en stund. Får se om jag skriver mer ikväll eller hur det blir.

Älskar dig så jävla mycket

Just nu är jag så otroligt lycklig. Natten med dig var helt underbar, jag är så lycklig med dig. Jag upplever saker som jag inte längre känner igen. Du tar fram saker hos mig som är fantastiska. Att bara kunna få vara är en lycka i sig. Men lyckan i stunderna med dig är överväldigande. Jag tyckte förra natten vi hade var fantastisk, men den här var ännu mer fantastisk. Jag tycker att det är lite synd att jag inte var så avslappnad som sist. Men det beror ju på olika saker. Men något som känns konstigt men riktigt trevligt är att med dig så känner jag mig inte nervös. På något vis så har jag accepterat mig själv som jag är. Och det är tack vare dig. Men jag kan lugnt säga att natten blev mycket mer underbar än vad jag kunde drömma om. Det var länge sedan jag sov såhär bra. Trots att vi inte sov många timmar så är jag pigg, så det är lite svårt att kunna sova nu. Men jag vet att jag måste vila upp mig om jag ska klara av en natt till med dig. Jag är helt matt i kroppen men otroligt lycklig. Men det gick ju inte bra att hålla på sig. Men jag tänker inte klaga. Jag är bara så himla lycklig. Idag är en sådan dag att jag skulle kunna tröka ut allt och alla med att berätta hur lycklig och hur bra jag mår. Ett tag igår så lyckade jag att glömma bort att det inte är permanent du och jag, trots att det är jobbigt så gör det längre inte lika ont. Efter denna helg så kommer det inte att kännas lika jobbigt att vänta tills allt är ordnat. Min värsta oro seglade bort inatt och försvann för gott. Jag känner ett behagligt lugn komma över mig. Jag kan gå igenom vad som hellst för oss. Inget kan skilja oss åt, jag känner mig starkare än på mycket länge. Det kändes som att det mesta föll på plats ute hos dig. Min själ kom till ro och fick känna sig hemma och omtyckt. Det känns inte längre konstigt att komma till dig när hon jobbar, det enda jag inte riktigt har vant mig vid är att lära gå ut så tidigt på morgonen. Men idag så kändes det riktigt skönt, jag var fortfarande så lugn och avslappnad. Att vara med dig känns så naturligt och riktigt. Ibland är det svårt att komma ihåg att det inte är vi än. Och det riktigt svårt att låta bli att säga hur mycket jag älskar dig. Jag var på väg inatt, men lyckades vara tyst. Men var nära på att bita av mig tungan. Det finns så mycket jag vill skriva, men jag lyckas inte få ner det som jag vill. Gångerna med dig känns bara bättre och bättre för varje gång. Jag kommer allt snabbare in i ett inre lugn och behagligt tillstånd. Det är något jag tappade bort för ett tag sedan. Jag njuter verkligen av varje sekund med dig. Jag blir lika förvånad varje gång, att jag lyckas slappna av och känna mig så lugn och till rätta. Det är något jag inte känt på några år. Det har alltid funnits en nervositet inom mig. Men den har du lyckats jaga bort. Och jag förstår inte hur du lyckas. Men jag är lycklig för det i alla fall.

Men jag stör mig lite på mig själv att jag inte kunde slappna av helt inatt, men det var helt underbart i alla fall. Och det blev bättre än förväntat. Och jag tror att det hela beror på att du lyckas känna av mig. Och att det inte finns några krav på några plan.

Nu längtar jag så jävla mycket på att vi ska vara på väg. Ska bli så härligt att vi ska få rå om varandra helt för oss själva. Att äntligen få slippa vara rädd att någon ska komma. Att det bara är vi två, helt för oss själva. Jag kan inte beskriva hur lycklig jag kommer att vara. Är svårt att förklara redan som det är nu. Och då har vi inte ens kommit dit än. Det var länge sedan jag upplevde att klockan kan gå så sakta. Vill att vi ska vara på väg nu. Helst nyss. Vill bara få kunna njuta av dig i lugn och ro. Jag är inte det minsta trött, men jag vet att jag måste vila för att orka med kvällen och natten med dig. Börjar få mer ont i halsen, har svårt att gapa. Det upptäckte jag när jag gäspade efter att jag kommit hem.

Jag är sugen på att käka en macka eller två, men då måste jag knacka på hos mitt X. Och det tänker jag inte göra. Inte efter så sur som han blev igår för att jag åkte till dig. Jag förstår inte varför han ska hålla på så. Men med min tur så lär väl han och jag prata idag. Och jag vet att det kommer att sluta i bråk. För jag känner att jag kan inte hålla mig lugn hur länge som hellst längre. Nu har jag försökt att vara snäll och trevlig och får bara otrevliga miner tillbaka. Och ändå har vi inte kommit till den värsta biten än. Men det tar vi den dagen det kommer. Som det är nu så ska jag försöka sluta bry mig om honom och bara konsentrera mig på hur bra jag mår med dig. Och hur skönt det ska bli att stänga av telefonerna ikväll och slippa bli kontaktbar. Att bara kunna konsentrera sig på dig och på att bara vara. Allt kommer att bli så underbart och härligt att det nästan känns skrämmande.

Jag kan ju säga att det syns på mig att jag är ovanligt lycklig och riktigt nöjd, när gavlegårdarna bar ut hans kyl och frys när jag kom hem så bara flinade dom åt mig och undrade hur man kunde se så nöjd ut nu på morgonen. Men jag hade bara ren tur att innan jag gick in att jag hörde honom i trappuppgången. Hade inte varit nå roligt att springa på honom när det uppenbarligen syns hur nöjd och lycklig jag är. Inte med tanke på hur väl han känner mig. Men ärligt talat så skulle det nästan vara ett rent nöje att upplysa honom natten. Men så elak ska jag inte vara. Och jag orkar inte med det bråk som skulle följa med det. Nä nu ska jag åtminstone krypa ner under täcket och försöka vila. Det blir inte lätt, eftersom att jag längtar så oerhört mycket efter dig. Men skulle du vara här så skulle det fan inte bli något av med att vila eller försöka sova. Skulle bara sluta med en riktigt jävligt förbannad granne Men har man hittat någon så har man.

Saknar dig min älskling. Många mjuka pussar