Vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är rätt så jobbigt att sitta i mina kläder just nu. Helgen har varigt helt underbar, men samtidigt en ren och skär plåga. Det är så jobbigt att se när man inte kan göra något åt det. Kan inte visa eller säga vad jag tycker om det hela. Men det skriker inom mig, men måste ändå uppträda som ingenting. Och det är inte kul, men så måste det vara ett tag till. Jag bara hoppas att jag inte kommer hinna gå sönder innan. Så jag mår inte bra alls just nu. Och värre kommer det att bli när jag kommer hem igen och blir själv. Än så länge kan jag konsentrera mig på annat så jag inte tänker. Men allt kommer att komma imorgon. Och det gör att det bara är ännu värre att vara här, men jag är glad att jag slipper vara själv inatt efter igår. Jag har ont i hela kroppen och har fått några nya blåmärken. Men så kan det vara. Är inte mycket jag kan göra åt det nu, utan det är ju bara att vänta tills det går över. Vill även att allt hemligt ska försvinna. Vill att det aldrig skulle vara hemligt, men det är så det måste vara. Det är inge kul. Men det är bara att bita ihop och se glad ut. Finns inte mycket annat jag kan göra i nuläget. Och det är mycket i mitt liv som kommer att försändras när jag äntligen kan vara öppen igen. Men väntan tar mycket på mig. Både fysiskt och psykiskt. Till och med jag känner att jag är inte som tidigare. Jag är framförallt tröttare och mer retlig än tidigare. Har även mycket svårare för att äta. Men det kommer att släppa efter när väntan är över. Jag vill verkligen det här, eftersom det alltid har funnits en tanke. Men tidigare har den inte fått komma upp till ytan. Men det har den gjort och nu skenar känslorna. Skriver mer senare. Känner att jag snart går ifrån ämnet och även börjar få svårt att fatta mina egna tankar

Jag blir så jävla less på allt. Om inte annat på mig själv. Det är ju inte första gången det händer. Varför ska det alltid bli så jävla dumt för. Men jag är ju duktig på att lyckas ställa till det. Så jag blir ju inte så förvånad, men att jag ska lyckas oroa andra på vägen är ju mindre bra. Jag har mycket jag vill skriva, men jag vet inte hur jag ska lägga fram det än. Allt som pratades om igår snurrar runt, Jag tror att jag tänker lite för mycket. Men igår lyckades jag stressa upp lite grann då. Det var ju inte så mycket, men ingenting som jag visade. Det vi satt och pratade om lyckades få mig lite så nervös. Minst sagt, men jag visade inget. Allt kom senare. Ett tag igår trodde jag faktiskt att jag skulle ge upp. Jag vet att det inte löser någonting, men så som jag kände igår så låg det riktigt nära till hand. Men som tur är så hände det inget sådant. Men snacka om att jag blev rädd för vissa saker igår. Jag skriver mer lite senare.