Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag blir bara så trött på allt ihop. Jag fattar inte vad det är han håller på med. Och jag förstår inte varför Roxanna helt plötsligt inte får vara med när vi ska prata. Men det reder väl ut sig med tiden. Men jag tycker det är konstigt att han inte har begärt svar på vart jag är någonstans. Men eftersom att han spionerar på mig med jämna mellanrum så vet han säkert att jag är här. Men det skiter jag i just nu. Jag orkar inte bry mig. Efter att vi har pratat, om vad det nu är så ska jag nog minimera vår kontakt med varandra. Det är lite synd eftersom att han kan vara en så bra kompis med jämna mellanrum och så tyr sig ju Roxanna till honom. Det kommer ju inte att bli lätt, men som det är nu så finns det ingen annan utväg. I sämsta fall så lär vi bryta kontakten helt. Och det ser jag inte fram emot, för han kommer nog inte att acceptera det hela i första taget. Men det lär ju visa sig hur det blir efter att vi har pratat. När det nu blir, det vet jag inte. Det beror mycket på vad läkaren säger på tisdag om Roxanna. Blir det att vi får remiss till barn så vet jag inte alls när jag har tid för något annat än henne. För det kan ju hända att det blir inläggning under utredningen. Men det är ju något som också lär visa sig. Annars så är det väl upp och ner för mig. Jag är riktigt lycklig men ändå så känns det helt plötsligt konstigt. Men jag är ändå glad att det har kommit fram så mycket som det har gjort. När jag fick ditt sms igår så blev jag riktigt lycklig. Det brast för mig när jag läste det, det tog bra lång stund innan tårarna slutade rinna. Det var bland det bästa slut på det underbara dygnet vi hade tillsammans. Och nu träffas vi igen. Det är ju inte första hel helgen vi träffas. Sen att det inte bara är du och jag, men vi är ändå på samma ställe i alla fall. Så jag ska inte klaga, det är ändå helt underbart att se dig. Och det har kommit ett helt annat lugn över mig sen igår kväll. Men jag blev riktigt förvånad över att bli hit bjuden av henne. Det var ju inte riktigt vad jag hade räknat med. Men jag är glad att hon frågade och att jag tackade ja. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, men till slut så lyckades jag få fram att jag skulle komma. Och det är något jag inte alls ångrar, utan jag är riktigt glad. Men vi får sluta med att sova så lite, även om jag fick sova nu på förmiddagen men jag är ändå ganska så trött och slut. Så jag lär nog somna ganska tidigt ikväll tror jag. Men man vet ju aldrig, man kan ju bli pigg innan det är klart. Men det återstår att se ikväll. Jag är lite ledsen att mamma blev sur på mig för att jag åkte bort med Roxanna igår kväll. Det kanske hade blivit bättre om jag hade kommit ihåg att skicka iväg ett sms när jag vaknade imorse. Men det gjorde jag ju inte, så jag hade 18 missade samtal från henne när jag vaknade igen. Men det är sånt som händer, alla kan vi ju glömma bort saker. Men jag vet ju att hon hakar upp sig när jag inte är hemma. Och inte blir det ju bättre av att jag är dålig. Men det är som det är, inte så mycket att göra åt nu. Men det är ju synd att hon inte verkar acceptera att mitt liv är mitt liv och inte hennes. Att hon inte kan sluta med att hon ska veta precis allt vad jag och Roxanna gör. Någon gång så måste hon ju släppa kontrollen, men jag vet inte hur jag ska få henne att göra det. Och jag får inga bra tips från någon om hur jag ska göra. Så det verkar som att jag får stå ut med att hon är som hon är. Men det är tråkigt att det ska vara så. Men jag får göra det bästa av situationen som är. Jag är ganska glad att jag stängde av mobilerna för annars så hade väl pappa och ringt och gnällt. Och hur han blir klarar jag verkligen inte av. Det var ju därför som jag inte följde med hem igår. Lite synd att man inte kan förklara sådana saker för honom. Så jag förstår att han tycker det är konstigt att jag aldrig är hemma längre. Men jag orkar helt enkelt inte med honom som det är nu. Jag har ju haft det lite jobbigt nu en tid. Men nu kommer det bara att bli bättre och bättre. Även om det är lång tid kvar innan det är helt klart så är det värsta över nu enligt mig. Men det kommer ändå inte att bli roligt att tackla föräldrarna, men det är ett senare problem att ta sig igenom. Just nu så ska jag göra allt för att njuta av tiden med dig. Det är en stor sten inom mig som ramlade bort så allt känns mindre jobbigt. Jag har kommit bättre till rätta inom mig själv och fått ett stort inre lugn. Och det känns riktigt behagligt men annorlunda. Men det är väl för att jag inte är van vid det. Men den här känslan är något jag kommer att gilla. Den känns riktigt trevlig. Och som jag sagt tidigare så är det din förtjänst. Du har gett mig så mycket både psykiskt och fysiskt sett. Och det har gett ett snabbt men ihållande resultat. Men jag är rädd för ett ordentligt bakslag. Det brukar ju komma ett tag efter att jag börjar må riktigt bra. Men jag tror att bakslaget kommer nog någon gång efter att allt är klart. För som det är nu så finns det ju lite saker som fortfarande är i vägen. Och det är ju jobbigt, så det spelar ju ingen roll hur bra jag mår så finns det ändå en jobbig del som följer med. Så just nu är jag inte överhängande orolig. Men en viss oro över allt finns fortfarande kvar. Det är ganska så frustrerande att behöva känna så, men jag kan inte hjälpa det.

Men du ska veta att dygnet med dig i stugan var det bästa som har kunnat hända. Det hjälpte mig något otroligt. Jag har svårt att kunna beskriva hur bra jag mådde och hur lycklig jag var då. Jag ville verkligen inte åka hem och lämna dig. Jag kände mig verkligen hel både ytligt och inombords. Och det har jag inte gjort tidigare. Trots att saker och ting är jobbigt just nu så känner jag mig riktigt stark och vet att jag kommer att klara det här. Styrkan som jag nu känner inom mig kommer från stugan och dig. Tiden vi fick tillsammans har verkligen helat mig. Den kan tyvärr inte lappa ihop allt det trasiga, men alla viktiga delar är så gott som ny igen. Så det känns lite skit att jag blev mer sjuk sen jag kom hem. Men det beror på två saker. Mitt X och att jag lära lämna dig. Men om man ser i det stora hela så är det inte lång tid förens jag inte behöver lämna dig igen. Och jag längtar verkligen dit. Men jag njuter och mår bra av att vara med dig och henne just nu. Jag tyckte att första helgen vi var här var fantastisk, men det är ingenting i jämförelse mot vad dom här dagarna kommer att vara. Det känns lite underligt att det känns så naturligt att komma hit och vara här. Jag kan inte säga att jag känner mig helt hemma, men jag trivs väldigt bra här. Men om jag någonsin kommer att känna det här som mitt hem och slå mig till rätta här vet jag inte. Jag är ganska säker på att jag inte kommer att göra det, men man vet ju aldrig. Men det är ju något som lär visa sig. Den meningen börjar kännas ganska uttjatad snart. Men jag ska försöka att sluta tänka så mycket och bara leva i nuet. Jag vet att saker och ting fungerar mycket bättre när jag gör så. Men det är inte så lätt som det låter alla gånger. Jag har alldeles för lätt för att börja tänka som sedan går över i att jag grubblar och ältar. Och på så vis så kan man inte bli att må bättre eller få saker att fungera. Jag kan hjälpa andra att gå framåt, men har inte den förmågan att vända det till mig själv. Men så har det alltid vart. Och det är tydligen ett vanligt problem hos dom som har lätt för att hjälpa andra. Men om jag lägger manken till och verkligen försöker så vet jag att det finns enkla metoder till att hjälpa sig själv. Jag vet hur man gör, men jag behöver nog få mer att läsa om det för att jag ska kunna använda det på rätt sätt. Har ju tyvärr en tendens att göra det jag ska på automatik och teater så att folk runt omkring tror att det har hjälpt, men det är bara på utsidan. Men jag ska lyckas på ett eller annat sätt om det så är det sista jag gör. Jag har fått den orken att ge mig fan på att få saker och ting att fungera av dig. Du är verkligen ett under och den som verkligen gör mig lycklig. Skulle jag förlora dig så vet jag inte alls vad jag skulle ta mig till. Jag skulle garanterat inte orka fortsätta. Förlorar jag dig så har jag förlorat allt. Jag skulle ge upp allt om livet och somna in för gott. Även om den tanken tyvärr aldrig kommer att lämna mig helt så är det inget jag tänker göra i första taget längre. Och det tack vare tre ord från dig. Det är konstigt hur en enda mening kan göra så stor förändring och göra någon så lycklig. Jag kan inte beskriva hur lycklig jag blev när jag först läste det och sedan fick höra det. Så det var ett rent under att det inte brast för mig igen när jag hörde dig säga orden. Men jag har svårt för att fälla tårar när någon ser. Jag vet inte varför jag har det, men det är något som har kommit dom senaste tre åren. Men nu lär jag sluta skriva, för snart vet jag inte vad jag skriver eller ens har skrivigt.

Men du ska veta att jag älskar dig så förbannat mycket att det verkligen gör ont. Puss på dig min älskling