Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det allra värsta är väl över, men det är ändå jobbigt. Jag får inte riktigt den tid jag behöver att tänka igenom det hela. Hon kan verkligen älta saker fram och tillbaka hur länge som hellst. Och jag är för snäll för att be henne sluta. Det tär ganska mycket på mig att sitta och ljuga bara för att göra det hela bättre. Jag hatar att ljuga, men det kan inte hjälpas. Jag är så glad att vi kan träffas lite då och då, annars skulle jag inte orka med det här. Det finns en till jobbig bit att ta lite längre fram och det är mitt X. Och det känns ju inte roligare eftersom att han verkar ha blivigt permanent på dåligt humör. Han gick ju tydligen i taket för att jag hade en kompis som sov över här i söndags. Jag förstår inte varför han ska hålla på som han gör. Han gör ju inget för att behålla mig en som kompis. Men han verkar inte se det. Men om han inte börjar bete sig som folk snart så kommer jag att lära be honom dra åt helvete. För jag orkar inte med att ha det såhär hur länge som hellst. Men det kommer inte att bli lätt. Min kära dotter bestämmde att vi skulle vara inne hos honom från det att vi kom hem från dagis till det att hon gick och la sig. Okej han var inte otrevlig, men redan när han körde in mig till stan så började han sucka. Och det betyder att han är irriterad över något, men han har sagt minimalt med ord till mig idag. Och jag har inte orkat prata. Jag åkte på feber i bilen på väg hem från stan. Stupade i soffan när ja kom hem och vaknade när det var dags att gå till dagis. Okej det var tack vare min älskling som jag lyckades ta mig upp ur soffan. Nä nu får jag inte fram något mer att skriva. Det står still uppe i skallen.

Men jag saknar dig min älskling. Jag längtar verkligen till fredag så att vi bara få rå om varandra själv. Utan att behöva bry sig om någon annan än oss själva. Det känns så tomt här utan dig. Puss