Jag börjar på att se ett ljus i det hela. Även om inget är lättare nu än för några dagar sen. Men jag börjar finna mig i hur det är och känner att det blir lite bättre för varje dag som går. Synd bara att vi träffas mindre nu än tidigare, men det är nödvändgit som det är nu. Men jag värdesätter dom gånger vi träffas oerhört mycket. Även om det blir jobbigare och jobbigare att släppa iväg dig. Men det har ju att göra med att vi inte ses lika mycket. Men jag är glad att vi kan ses överhuvud taget. Men det ska bli skönt när vi slipper smyga om det. Att vi kan ses nästan när vi vill utan att bry sig om någon annan. Därför längtar jag så mycket till fredag. Det ska bli så skönt att vi två ska åka iväg och få rå om varandra alldeles själva. Att inte behöva bry sig om att någon skulle komma på oss. Men orosmomentet som är just nu är att Roxanna blir allt sämre. Jag måste ringa och be om råd imorgon. Hoppas bara inte att det är något allvarligt, men jag tror att det bara är samma som förra gången. Men hon låter värre i andningen den här gången. Du känner i ryggen hur det skårrar i lungorna på henne. Jag lider verkligen med henne, jag förstår att hon är så trött och slut. Det är ju inte bara att hon har det jobbigt att andas utan hon har ju fått tillbaka den här jävla hostan. Jag tycker att det är mer slem nu än förra gången, men nu är den mindre seg. Men hon håller ändå på att kväva sig själv med jämna mellanrum. Så blir hon sämre så får jag lämna över henne till mamma och pappa istället för att Linda ska ta henne. Jag är ju själv inte så pigg. Har feber ich börjar få ont i halsen. Men jag är ändå ovanligt pigg, i vanliga fall när jag har feber så brukar jag fastna i sängen. Men jag ska nog vara hyfsat pigg tills jag kommer hem igen på lördag. För hur jag än ska lösa det så ska vi åka bort på fredag. Det behöver vi, åtminstone jag. Jag behöver få känna att de verkligen är min och att det är vi. Även om jag inte tvivlar på dig så går jag igenom något som känns väldigt konstigt. Det beror nog bara på att jag pratar med henne så mycket. Att prata med henne rör till det ganska mycket i mina tankar. Jag vet vart jag står, men ibland känns det som att jag är på samma stadie som jag påstår till henne. Just därför är den här helgen så viktigt för mig, för att jag ska kunna komma tillbaka till det rätta läget. Även om jag vet att det kommer att bli så jävla jobbigt att säga hej då till dig, men det är det helt klart värt. Jag mådde så bra när vi sågs idag, kändes lite konstigt att vi inte var här hemma, men det gör inte så mycket. Det viktiga var att jag fick träffa dig.

Jag har kunnat fått ett mindre utbrott igår på mitt X, bara för att han gav mig rosor. Visst jag blir alltid glad av rosor, men det kändes inte rätt att få det av honom. Speciellt eftersom han aldrig skulle göra det om han fick reda på hur det hela ser ut. Känns så jävla hemskt att jag inte kan prata ut med honom, han kommer att bli mer förbannad hur längre tiden går. Men det kan inte hjälpas i nuläget. Jag hoppas bara att jag kommer att kunna lägga fram det på ett ganska bra sätt. Men det lär ju bli som det blir. För det måste ju sägas förr eller senare i vilket fall som hellst. Och det är bättre om det kommer från mig än att det kommer från någon annan.

Och jag funderar på hur jag ska göra när mamma fyller år. Jag vill ju åka dit, men jag vill även ha dig med. Men jag vet inte om det blir så bra. Jag måste ju ta henne någon gång. Men det kommer inte att bli så roligt. Men jag ska nog komma på en hyfsat bra lösning. Det är ju några dagar kvar än, närmare bestämt 17dagar kvar. Den dagen den sorgen. Nä nu klarar jag inte av att skriva mer. Börjar känna mig stressad och obekväm i kroppen.

Saknar dig min älskling. Puss