Jag mår både bättre och sämre. Saker och ting börjar flyta på som det ska. Just nu är jag barnledig i några dagar till. Det känns helt toppen att inte behöva tvingas ur sängen på morgonen, utan att man kan kliva upp när man känner för det. Men än så har jag inte lyckats lega ner längre än till kvart över nio. Hur trött jag än har varit så har jag inte klarat av att lega kvar. Men det känns ändå rätt trevligt att energin och orken sakta men säkert har börjat komma tillbaka. Och mycket kom på en gång efter att man jobbade med Melodifestivalen i Sandviken. Även om man fortfarande är paj i ryggen så känns det bra. Även om det är lite svårt att vända tillbaka dygnet helt och hållet. Men det går sakta men säkert. Även om det var tufft att jobba, man gick från att bara sitta hemma och rulla tummarna till att slita som ett djur i några dagar.Men det var hur kul som helst. Tycker det är riktigt synd att man inte kunde följa med runt på alla ställen. Men så blir det kanske nästa år, men bara om vi fått ordning på bussen. Och då blir vi några stycken som håller ihop under den tiden. Så att man slipper nytt folk var oc h varannan dag. Blir riktigt skönt att man slipper se vissa, även om dom skulle kunna följa med så får dom inte. Man kan inte ha med folk att jobba som bara står med händerna i fickorna och som anser att man har rast bara för att det inte fanns något ute. Det fanns mer än nog kvar inne. Men nog om dom.

Men även om vi inte kan följa med allihop så tänker jag höra mig för. För jag vill verkligen följa med. Trivs så bra med att slita hund någon dag, vara ledig någon dag och så samma visa igen. Även om kroppen tar stor stryk så trivs jag och mår bättre av det. Känner mig även nöjd efter att ha knuffat lös Big Toy igår. Även om jag har svårt att tro att jag hjälpte till så mycket, så vet jag att det inte hade gått utan mig (eller någon annan). Men jag får ta åt mig äran eftersom att det var bara jag som knuffade. Så man får känna sig lite duktig. Men jag kommer inte att göra om misstaget att knuffa bil utan vantar i -15grader. Har fortfarande ont i ena handen, huden höll på att frysa fast. Har fortfarande knappt någon känsel i halva handen. Men det är klart bättre nu än inatt.

Roxanna blir bara bättre och bättre, nu har hon äntligen blivigt frisk förklarad. Men hon kan fortfarande bli dålig och riktigt dålig vid varje förkylning upp till ett halvår frammåt. Men det ska vi nog klara av, det kan inte bli värre än vad det har varigt. Och skulle det bli så, så är det bara att åka in till sjukhuset så tar dom emot oss. Och det är skönt att veta och man känner sig tryggare.

Jag är också lite bättre, börjar vänja mig lite vid att inte äta några tabletter, men det gör ju att varje dag är en stor kamp mot både det ena och det andra. Men jag kan förhoppningsvis komma igång som vanligt igen senast efter april. Det beror ju helt på när jag får tid på klinisk fysologi. Och jag kan få komma dit allt från mars till april. Så det är bara att vänta. Men under dom här senaste fyra månaderna som har gått så har man lärt sig otroligt mycket om sig själv och hur man kan hantera allt. Okej, jag har inte haft något att välja på. Men det har gått lättare och bättre än jag vågat hoppats på. Men det ska bli så skönt om man kan börja med några av tabletterna igen. Plus att dom ska sätta in en ny, om kroppen klarar av det vill säga.

Nä nu ska jag försöka att sova lite.