Nä jag vill inte missförstå det du säger. Men du vill/orkar inte träffa mig. Eftersom du inte orkar höra om andras problem. Jag pratar inte om mina problem med någon som själv har det jobbigt. Jag pratar knappt om någonting med någon. Men vad spelar det för roll nu? Det känns inte som att jag får bevisa att jag kan hålla käften. Jag blev uppriktigt jävla ledsen över att du dömde ut mig. Men visst, till viss del kan jag förstå dig. Men det var ändå ett slag i ansiktet.

Varför känner jag mig så jävla konstig?

Jag känner mig tom och ensam, men jag vet att jag inte är det. Jag har ju dig min älskling. Men just nu så hittar jag ingen lycka i det hela. Jag känner mig bara som vem som hellst. Och det har inget med dig att göra. Jag tror jag vet en del av varför jag känner mig så konstig. Även om jag vet att det är okej för dig så känns det fel. Om du tänker efter riktigt så vet du vad jag syftar på.

Jag tycker allt känns så himla jobbigt just nu. Jag vill verkligen vara här, men jag vet inte om jag orkar. Känns som att jag kommer lyckas försäga mig innan jag åker hem. Om inte klockan skulle vara så mycket så hade jag åkt hem. Jag vet inte varför allt blev så oerhört jobbigt. Men strax efter att vi satte oss i soffan så började jag känne ett obehag, vad kan jag inte förklara. Efter en stund så började allt bara kännas så himla konstigt och sedan jobbigt. Jag som hade hoppats på att allt skulle vara bra och kännas trevligt. Men jag får en känsla av att det är något konstigt i luften. Jag vet inte riktigt vad. Men något känner jag av i alla fall.

Vill bara krypa ner under mitt eget täcke och slippa vakna på en vecka eller två.

Jag vill så gärna vara glad och trevlig, men jag orkar inte med det just nu. Jag vill verkligen sitta och titta på film med er, men jag är så nära att låta tårarna rinna över att jag inte vågar just nu. Kanske kan komma in när jag skrivit klart. Jag älskar verkligen dig. Är så lycklig med dig. Så jag längtar verkligen tills allt det här är över så att vi kan leva tillsammans. För jag vet inte hur länge till jag klarar av det här. Jag är riktigt jävla säker på att hon vet fast hon inget säger. Ibland så verkar det som så i alla fall. Men jag vet inte. Vill att allt ska vara lättare, för som det är så tar det verkligen riktigt mycket på mig. Jag kommer att börja om med mina mediciner på allvar igen. Sen skiter jag i hur deckad jag kommer att vara till en början. För jag orkar inte kämpa vidare utan den hjälpen. Även om jag vet att jag sviker mig själv. Men det kan inte hjälpas. För jag orkar verkligen inte. Men det blir nog bra i slutändan.

Allt går faktiskt lättar när jag vet att vi är två som kämpar oss framåt. Men läget är ändå hur jävla jobbigt som helst. Men jag längtar tills nästa vecka då vi får egen tid igen. Men hur jag ska tackla min kära granne har jag inte kommit på än. Men jag hoppas att jag lyckas lösa det på något vis. Kommer ju att bli lite svårare eftersom att det bara är han och sonen, den andra åker iväg och ska jobba. Vi vet inte hur länge han blir borta. Men det blir som det blir. Oavsett vad som händer så tänker jag tillbringa all tid som går med dig. Sen vad som händer runt omkring tänker jag inte lägga någon större vikt på. Finns ju en som jag vill finnas för. Men det känns som att jag inte får. Och allt bara för att jag trodde jag hade någon jag kunde prata om allt med. Men jag tänker nog lägga ner helt och hållet med att prata med någon om mina "problem", det tar jag via datorn. Och om någon läser det så är det deras problem inte mitt. Inte för att jag vill stänga inne allt en gång till.

Och ta det hur du vill ängel.

Men jag vill inte bli dömd en gång till av någon. Det tog verkligen hårt på mig. Ett slag i ansiktet gör mindre ont. Men det spelar ingen roll. Jag lärde mig att problem tar man inte med andra om dom inte ber om det. Har jag kunnat vara tyst en gång i tiden så kan jag göra det igen. Även om jag inte alls kommer att vara samma glada och trevliga person som tidigare, men så får det vara. Bara andra mår bättre av det så gör jag det mer än gärna.

Älskar dig så mycket, du betyder riktigt mycket för mig. Du gör mig lycklig och lärt mig finna sann glädje i mycket. Även om det finns mycket kvar att jobba på så har du öppnat nya vägar och öppnat upp vägar som varit avstängda  under en längre tid. Är så himla lycklig att det är du och jag. Har svårt att tro att det verkligen är sant.

Love u

Vet inte vad jag ska säga. Helgen har vart jätte bra, men ändå jobbig. Det tär väldigt mycket att inte kunna visa att jag älskar dig. Men jag ska inte klaga allt för mycket. Jag har ju i alla fall fått träffa dig. Och det är värt väldigt mycket för mig. Men ändå så var det ganska skönt att få komma hem. Även om det är super tomt utan dig, så kändes det mindre jobbigt. Ibland så kan det kännas bättre att inte ha dig i närheten. För att inte kunna visa vad vi har för andra är ibland mycket jobbigare än att vara ifrån dig. Imorgon kväll så kan jag ställa in sängen. Om jag tar mig i kragen så kan jag måla klart andra gången där sängen ska stå. Sen är det bara resten av rummet kvar. Men den biten är det ingen större panik med. Det hinner vi med någon gång i livet. Jag vill verkligen få klar lägenheten, men det börjar kännas som att det inte är någon större ide om jag nu ska flytta inom ett år. Inte för att jag vet om jag är redo att flytta då, men så länge jag inte har ett fast jobb med bra inkomst så finns det inte så mycket att välja på. Det känns ganska så jävla tugnt. Det har inget att göra med att jag inte vill flytta ihop med dig, utan mer för att jag har kommit in mig så bra här plus att jag vill gärna inte byta dagis åt Roxanna. Men det är ett problem vi får ta längre fram. Det är ju ingen panik just nu.

Känner mig bara som en dum jävla idiot. Man trodde att man kände folk bättre än vad man gör. Konstigt om jag slutar prata med folk när jag mår dåligt. Men nu verkar det inte spela någon roll, jag blev nyss dömd på förhand om vad det enda jag pratar om är problem. Det kändes ju jätte skoj att höra. Men skit samma, det är ju som det alltid brukar vara. Så fort man tror att något börjar bli bättre eller att man har ändrats så sparkas man tillbaka.

Jag som verkligen var beredd på att ta itug med saknaden efter min älskade ängel. Har kännt mig så jävla elak att jag inte orkat höra av mig till ängel. Men har även gjort det för att ängel inte ska behöva ta allt det jobbiga och svåra. Men det spelade tydligen ingen roll. För tydligen så är problem det enda jag pratar om. Så man kanske ska sluta prata med folk fullständigt. Jag som trodde att vi kunde få upp den kontakten vi hade tidigare, men där gick jag tydligen på den största nit jag kunde göra. Det känns som att det hade gått sönder förr eller senare i alla fall. Jag trodde att det kunde gå att rädda om jag lärde mig själv att hålla problemen för mig själv. Trodde att det skulle bli bättre om ängel slappp bära allt. Men tydligen så finns det ingen tillit till mig längre. Men så länge jag inte får bevisa det så kan jag inte göra något åt det.

Love U

Jag trodde att den här helgen skulle kännas mycket jobbigare än vad den har gjort. Men jag har ju inte åkt hem än heller, så än så länge finns det tid till att bli superjobbigt. Men jag ska absolut inte klaga över denna helg. Jag har i alla fall fått vara med dig även om det har varit på avstånd. Men det räcker llångt för mig. Men snart är det dags att återgå till vardagen igen. Jag vill inte alls åka hem, har alldeles för mycket som måste göras hemma. Men ju längre jag skjuter på det, desto mer blir det att göra. Det ska bli så skönt när jag har målat klart hemma. Det blir så fint, men det blev ju lite mörkare än vad jag hade räknat med. Så när jag åker och jobbar på onsdag så ska jag mäta ut lite nya gardiner till sovrummet. Det kommer att se riktigt bra ut där inne när allt är klart och jag har fått in den nya sängen. Sen är det ändå mycket kvar som ska göras i lägenheten. Det ska tapetseras på tre ställen. Men först så måste jag bråka på Gavlegårdarna så att dom kommer och byter ut taken. Men sen så kräver det ju att mamma har tid att hjälpa mig också. Och hon verkar jobba hur mycket som hellst nu för tiden. Men det blir nog bra i slutändan.

Jag mår väl hyfsat bra. Känns ju lite bättre nu när jag får vara med dig. Men det tar emot att inte kunna visa att jag älskar dig. Men den dagen kommer. Och jag tror att det kan vara nyttigt att vi får träffas men ändå hålla avståndet. Men jag längtar tills vi får en tid för oss själva. Jag mår så bra när jag är med dig. Du får mig verkligen att må bra och bli lycklig. Förstår inte hur man kan må så bra med någon så som jag gör med dig. Men nu får jag inte ner något som är värt att skriva så jag försöker lite senare.

Love U

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Har kommit av mig lite grann. Men det finns ju en massa saker som har varigt lite röriga och väldigt jobbiga. Så man håller väl bara på att återhämta sig och försöka få vardagen att börja fungera igen. Så det är ganksa så skönt att man har fått något att göra tre dagar i veckan. Även om det inte finns mycket att göra så slipper jag sitta hemma i alla fall.

Jag och mitt X har blivigt sams. Vi kommer jätte bra överens och det går bra att umgås. Vi träffas mer eller mindre varje dag. Har fått honom att vara beredd på att det kanske kommer att bli du och jag. Jag måste ju gå lugnt framåt om det ska slippa bli en massa onödigt bråk och tjafs. Inte för att jag är överförtjust i allt som han och jag kommit överens om, men för husfridens skull så är det ett måste. Men det kommer nog att bli bra i slutändan. Jag är så lycklig med dig älskling. Jag förstår inte att det verkligen är du och jag. Men jag är lycklig att det blev vi. Även om vi fortfarande har en jobbig tid framför oss så är jag ändå så jävla lycklig. Du får mig att må så bra. Och jag börjar se min plats här i livet. Och det är du som har hjälpt mig att hitta det.

Det känns skönt att vara hemma hos dig igen, fast det är jobbigt att hon är hemma. Men jag trodde att det skulle vara mycket jobbigare än vad det har kännts hittills. Men det kommer väl innan det är klart. Men det är ändå nyttigt att vara tillsammans men ändå ha ett visst avstånd. För allt kommer ju att kännas mycket bättre när vi är själv igen. Jag tänker ofta tillbaka på veckan vi hade tillsammans. Och jag mådde så bra under den tiden och jag känner att jag vill att det är så det ska vara, och det nu.

Att bara få se dig får mig att bli lycklig. Även om jag nu har börjat om med mina tabletter så är jag ändå lycklig och mår bra med dig. Även om jag kanske inte visar det varje gång. Men något som stör mig lite är att jag fortfarande inte kan känna mig helt avslappnad och trygg hos dig. Det är riktigt jobbigt för mig. Jag trivs ju så mycket här, men jag kan inte återfå det behagliga jag hade tidigare. Men det är ju inte så mycket att göra åt. Du ska veta att jag älskar dig så himla mycket älskling. Jag skulle göra vad som hellst för dig. Och jag känner mig starkare än på länge. Och det är för att jag går inte här ensam, utan jag har dig vid min sida. Så nu är vi två som kämpar oss igenom allt det jobbiga. Love U

Den här veckan med dig har varigt helt underbar och fantastisk. Jag kan inte beskriva med ord hur bra allt har varit. Jag har känt mig levande och det kändes som att jag hittade min plats i livet. Även om den känslan finns kvar någonstans inom mig så kan jag inte känna av det nu. Jag hade ju inte räknat med att det var våran sista natt ihop igår. Men det blir ju inte alltid som man hade tänkt. Allt kommer att kännas så konstigt att inte få leva med dig nu när hon kommer hem igen. Under veckan som vi haft tillsammans så har det varit lätt att glömma bort att hon finns med. Det är smärtsamt att komma på att hon fortfarande finns kvar. Jag tycker inte alls att det känns bra att hon kommer in igen. Men jag vet att det fortfarande är nödvändigt, men jag tycker inte om det. Men har jag funnit mig i det tidigare så lär jag ju göra det nu också. Jag har ändå inget att välja på. Så det är bara att gilla läget och leva på som vanligt. Men alltkommer att kännas jätte konstigt. Det kommer att bli som att börja om på nytt, fast ensam. Trots att jag vet att våran tid kommer så känns det som om det är väldigt långt borta och nästan som att det bara är en önskedröm. Så härlig som den här tiden med dig har varit börjar nästan kännas som en dröm. Att allt var för bra för att vara sant. Just nu vill jag bara krypa ner under täcket och bara gråta av smärta. Allt känns så jävla jobbigt. Inte bara det som hände i helgen utan även att hon kommer hem och tar dig ifrån mig. Det har hon redan gjort, trots att hon inte har kommit hem än. Det känns inte rättvist, men jag vet även att jag inte kan göraa något åt det. Utan det är bara att finna sig i att knappt får träffa dig. Och om jag ska vara ärlig så vet jag inte om jag kommer att vara hemma hos er så mycket heller. Det kommer att kännas så jobbigt att träffa dig men att inte få visa vad jag tycker. Jag vet inte om jag klarar av det.

Om jag ska vara helt ärlig så hade inte klockan varit så mycket när ni skrev med varandra igår så hade jag åkt hem. Inte för att vara taskig mot dig, men jag tyckte att det blev jätte jobbigt. Mycket därför som jag skulle sova en liten stund. Men det blev ju lite längre än vad jag hade tänkt. Men det slutade ju bra. Det kändes så bra att ligga och prata med dig, även om det blev lite jobbigt där ett tag. Du är så fantastisk och underbar på alla sätt och vis. Jag förstår inte hur du lyckas få mig att känna mig hel. Jag vet inte hur du lyckades, men du fick mig under våran tid att känna att jag har hittat min plats här i livet. Det kommer att ta ett tag innan jag får tillbaka den känslan. Det kommer att bli riktigt tufft att komma tillbaka till vardagen med ensamhet. Hela den här situationen känns så konstig. Kanske för att jag aldrig har suttit i den förut.

Jag vill bara att allt det här kan ta slut så att vi kan bygga upp vårat liv på riktigt. Kändes nästan som att det var på riktigt under den här tiden. Men det var bara tillfällit. Och det var riktigt jobbigt att komma på det, det kändes inte alls bra. Vill bara vara med dig och att alla ska veta att det är vi. Jag har vant mig vid att vi lever i hemlighet, men efter det här så är det en stor börda att bära på. Skulle bara vilja släppa bomben och tala om sanningen. Men jag har inte hjärta att göra det. Men jag kan ju säga att det märks att hon tycker det kändes jobbigt att vi har träffats medans hon var borta. Det är bara två gånger hon har hört av sig till mig och det har varigt för att hon inte fått tag på dig när du haft saker du ska göra. Och det känns inte roligt. Känns nästan som att hon misstänker något fast hon inte säger något till mig. Men hon skriver inte alls som hon har gjort tidigare. Det är som att hon får anstränga sig för att vara trevlig. Och det känns riktigt jobbigt för mig. Visst jag kan förstå henne om hon tycker att allt det här är jobbigt. Men hon har sjunkit i mina ögon efter hur hon beter sig mot dig. Jag tycker inte om det. Men det är inte min sak att lägga mig i.

Men nu måste jag sluta om jag ska hinna upp till dagis och hämta Roxanna.

Du ska veta att jag älskar dig så jävla mycket. Du gör mig så himla lycklig och du får mig att må riktigt bra. Jag förstår inte hur du gör. Men du lyckas förbannat bra. Lova U, puss

Jag känner mig riktigt lycklig. Kan inte beskriva den lycka som spridit sig i kroppen efter inatt. Jag är så glad att jag kom hit igår. Hade du inte kommit och lämnat nyckeln hos mig så hade det nog tagit någon timme till innan jag hade kommit över igår. Jag ville komma hit och vara med dig, men jag hade så ont i magen och hade en känsla av panik av att åka hit. Jag drog på det så länge som möjligt. Men allt har gått bra, fast det har varit jobbigt. Men det kom en lycka större än förut av att allt är inte borta, men det är tyvärr inte samma känsla av lugn. Allt gick jätte bra igår, men det var lite svårt till en början. Tycker det känns så jobbigt och jävligt att jag inte kan slappna av och bara njuta. Önskar så mycket att jag skulle kunna göra mig av med hjärnan många gånger. Jag vill vara här, för i grund och botten så trivs jag här. Men som det är nu så finns det bara ett obehag. Och det känns jätte trist. Så jag är ganska glad att jag ska in till stan idag och göra saker så att jag inte behöver vara här ute själv. Stressen kröp sig på mig när du åkte. Och jag hade planerat att sova en sväng till innan jag skulle kliva upp. Men det gick inte, jag är trött men jag kan inte slappna av tillräckligt för att kunna lägga mig ner. Känns konstigt att vara här hemma helt själv. Vill ju att det ska kännas bra och att jag ska trivas. Men det gör jag inte. Så jag längtar verkligen tills du kommer hem igen.

Allt var så mysigt och fullständigt underbart igår. Du är helt fantastisk. Jag förstår inte vad du gör med mig. Men jag njuter i fulla drag oavsett vad du gör. Och jag mår bra av det. Även om det är lite svårt och jobbigt nu, men ändå så lyckas jag trycka undan den känslan efter ett tag. Men du är något speciellt och får mig verkligen att kunna släppa det som varigt när stunden kräver det. Men tankarna plågar mig så fort det får en chans. Allt känns riktigt jobbigt. Men jag börjar se ett slut på det hela. Även om vägen är lång innan det kommer att kännas bättre. Men jag får lära mig något användbart av det hela. Och det är att jag kan klara av saker trots att det känns jobbigt och inte riktigt bra. Men man måste ge saker och ting en chans. Och i det här fallet så har det gått riktigt bra. Jag kan inte riktigt få ner hur allt känns. Jag känner mig inte riktigt bekväm av att vara här. Det känns jobbigt när du är hemma och ännu värre när jag är själv. Och det är något lurvtussen känner av. Snacka om att det är någon som kan vara dryg. Men det får mina tankar på andra banor. Så trots att det är lite irriterande så hjälper det mig.

Längtar så mycket efter dig älskling. DU får mig att må så bra. Och även om jag inte kan slappna av helt så underättar du underverk. Så det ska bli intressant att se om jag har lyckats sudda ut mig allt för nöjda min. Annars så kan det bli lite onödigt sura miner på mitt X när han nu kommer och hämtar mig. Han skulle redan ha vart här, men han är inte direkt duktig på att passa tider. Så jag är glad om jag hinner in så att jag kan göra något av det jag ska innan mötet. Men det lär ju visa sig. Nä nu lär jag nog sluta, får inte riktigt ner det jag hade tänkt. Men jag älskar dig så himla mycket. Allt var så underbart och mysigt igår. Hade ju inte kunnat tro att det skulle gå så bra som det gick. Att det var inte något jag hade förväntat mig. Men det var väl lite därför som det blev så bra. Men jag vet ju att jag behöver ju inte sakna våra nätter allt för mycket. Dom har ju inte gått förlorade, men det finns ändå mycket att bygga på. Lova U

Jag är så glad att du kom hit idag. Du anar inte hur glad jag är för att du är kvar. Allt känns så konstigt. Trots att det känns bra så känns det fel. Jag kan inte förklara det bättre nu än tidigare idag. Men du ska veta att jag är lycklig med dig trots att det är svårt just nu. Även om jag vet att du låter det ta den tid det tar tills jag känner mig trygg och bekväm igen så är jag ändå rädd att du ska svika mig. Jag kan inte rå för det. Mycket av det beror på hur livet har varit och dels för vad som har hänt och det som sades när jag var där. Allt känns så rörigt och fruktansvärt jobbigt. Men även om jag slåss med mig själv och får kämpa för att ligga kvar i ditt knä så kände jag för en liten stund en skön känsla som gjorde att jag låg kvar. Jag försökte hitta den känslan igen men den kom inte tillbaka. Jag har svårt att fatta att allt vi hade byggt upp verkligen är borta. Det gör så förbannat ont att något så vackert kan raseras på ett ögonblick. Men det är bara att resa sig och börja om. Jag vill ha tillbaka det som vi hade och det vill jag ha nu. Men det som fanns är borta. Jag kan inte ens känna mig till rätta i ditt knä. Jag vill känna den lycka och trygghet jag gjorde tidigare. Men jag känner inte av det. Jag har svårt och fatta att du verkligen står vid min sida och stöttar och hjälper mig. Och att du låter mig få den tid jag behöver är något fantastiskt och som jag verkligen värdesätter. Det hela kan inte vara lätt för dig heller. Jag tycker synd om dig att det har blivigt såhär. Det kan inte kännas kul och det måste vara jobbigt. Kan bara tänka mig hur mycket tankar som snurrar runt. Och jag förstår om du till viss del klandrar dig själv för det som hände. Men det ska du inte göra. Det var jag som skulle ha bett om hjälp innan det var försent. Men jag vet inte varför jag gick emot mig själv och gick över dit ensam. Inte efter vad jag sa till henne innan jag gick ut till er. Och vad som hände förra gången. Men det är ingen större ide att grubbla över det. Det som har hänt har hänt. Men jag är ändå grymt besviken och förbannad på mig själv att jag inte hörde av mig. Vet inte riktigt varför jag inte gjorde det, men jag tror att det hade med rädsla att göra.
Jag längtar tills imorgon då vi ses igen, men jag tycker ändå det känns obehagligt att komma till dig. Jag vill vara där, men det är jobbigt och smärtsamt. Men jag är för envis för att inte komma. Jag vill vara med dig och det ska ingen få stoppa. Inte ens min känslor. Det spelar ingen roll hur jobbigt det kommer att vara. Det är med dig jag vill vara och det tänker jag vara också. Jag vill kunna slappna av i dina armar och bara njuta av din närhet. Jag vet att det finns där och jag tänker hitta det igen. För det gör nästan mer ont att det är borta än att kämpa mot paniken. Jag tror att jag måste pressa mig själv till viss del för att kunna gå framåt. För även om det kommer att kännas jobbigt så kommer det att kännas bättre nu när jag vet att du står kvar vid min sida. Att du accepterar min nyfunna rädsla, bara det är en hjälp på vägen. Men det är en lång kamp vi har framför oss. Jag vill så gärna krypa ner bredvid dig och bara slappna av, av din värme och närhet. Men det kommer inte att gå som jag vill. Jag kan ju hjälpa mig själv att kunna slappna av en del, men så mycket vill jag inte äta. Jag vill att det ska vara äkta. Och rädslan och ett visst obehag som slänger sig över mig är äkta känslor. Även om det är jobbigt så vill jag ligga i ditt knä, jag vill gå in i dina armar och att du sluter dom hårt omkring mig. Även om jag blir rädd, men vetskapen om att jag kan backa därifrån gör att jag vill. Jag kan inte riktigt förklara det hela. Jag har alltid blivigt rädd av att känna mig fast. Nu är det lika, men annorlunda av någon som gör det av kärlek. Det hela är lite som att hålla fast någon som är panikslagen för att dom inte ska göra något dumt. Man gör det av ren kärlek. Det är lite så det behöver vara. Även om det nog inte blir lätt för dig, men jag kan behöva det.
Allt känns ju mindre jobbigt så länge vi pratar, det är när vi blir tyst det blir som värst och jobbigast. För när det blir tyst så kommer tankarna upp och överfaller mig. Men det har varit nyttigt för mig att ligga kvar, trots att det är jobbigt. Det har tagit några timmar innan den riktiga lyckan kommer att jag klarat av något som är jobbigt. Men jag är ganska duktig på at kräva för mycket av mig själv. Har svårt att acceptera bara ett litet framsteg hos mig själv. Så det är ganska mycket som jag/vi behöver jobba på. Och dom flesta problem som finns ligger hos mig. Så jag känner att det är jag som är problemet i det hela. Men det är jag ensam om att tycka.
Jag längtar riktigt mycket till fredag. Ska bli så underbart att åka till stugan med dig och en del av familjen. Jag tror att det kommer att göra oss båda riktigt gott. För där har jag bara ett fint och lyckligt minne. Finns inget där som stör min stämning. Men jag är lite orolig för att Roxanna ska följa med. Det finns ju en störande historia bakom henne. Och det kan göra helgen jobbig. Men det är något vi får ta då, för jag ska åka dit med dig. Så är det bara. Älskar dig så otroligt mycket. Du betyder så himla mycket för mig. Och bäst av allt är att du är min!

Känner mig lite lugnare i mig själv nu. Det var riktigt jobbigt innan du kom hit. Jag visste inte om jag skulle klara av det eller inte. Förstår inte varför jag ska behöva känna som jag gör inför att träffa dig. Kan bero på att jag har den känslan om mig själv som jag har. Jag vet inte om du har fått in hur det verkligen ligger till. Och jag vet inte om jag vill veta heller. Jag tycker bara att det är förjävligt. Förstår inte hur han är funtad. Men det är nog inte meningen att jag ska veta det heller. Jag skulle vilja veta, men jag tänker inte ta reda på det. Vill bara låta det rinna ur sanden. Vill bara glömma bort det, men det blir allt annat än lätt. Det kommer att förfölja mig under en lång tid. Eftersom att det finns så mycket som påminner mig om det hela. Och dom flesta saker kan jag inte komma bort från, hur mycket jag än skulle försöka. Men det är bara att ta en dag i taget och försöka gå vidare. Bara att börja om. Det kändes så skönt att lägga sig ner i ditt knä, men jag fick hela tiden kämpa mot paniken. Den ligger hela tiden under ytan och lurar. Det kommer att släppa med tiden. Jag är så glad att du verkligen kom, fanns en riktigt stor rädsla att du inte skulle dyka upp. Men det gjorde du och det betyder så himla mycket för mig. Även om jag kanske inte visar hur glad jag blev eller är. Jag vill visa min glädje, men jag kan inte. Hur mycket jag än vill. Allt känns så jävligt. Jag kan inte förstå att det verkligen har hänt. Men det är något som jag måste ta mig egendom och leva vidare. Går inte att sluta leva bara för att en katastrof sliter en i stycken. Det är bara att kämpa vidare. Och när man är två så går det bättre. Jag vet att vi kommer att ta oss egendom det här. Men det blir en tuff period. Men så länge du älskar mig kommer jag aldrig att ge upp. Du gav mig en styrka idag som är obeskrivlig. Men det kommer att ta tid innan jag kan använda den. Men det ingav mig ett hopp om att jag kanske går att laga till en viss del. Hel blir jag aldrig, men det var jag inte innan heller. Men det tär ganska mycket att man är ännu mer sårig. Det saknas en stor bit av mig. Frågan är om det går att lappa ihop, eller om jag får leva med det. Men det återstår att se. Jag har halvpanik i kroppen över att jag ska hem till dig på onsdag. Det kommer att göra så ont och vara smärtsamt. Men jag vet även att jag inte kan undvika det för all framtid. Så det är bara att bita ihop och ta smällen. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här. Men jag har klarat det så många gånger förut att jag borde göra det igen. Nu är vi två som. Och det känns lite skrämmande.

Har även varit två en gång förut och det blev inget bra av det. Han var så jävla förbannad och otrevlig mot mig ett bra tag. Från att ha varit halv konstig från början till att bli hopplös. Han var svartsjuk som fan. Så fort jag gjorde något blev det ett jävla bråk, efter bråket blev han likgiltig tills nästa gång. Det har gjort att jag aldrig kommit över det som hände. Och jag är även förbannad på honom att han drog från den festen innan jag kom tillbaka. Han var förbannad för att jag och en “kompis” gick iväg för att prata. När jag kom tillbaka upp till Micke så ringde dom till honom och sa att han skulle komma dit illa kvickt. Men tro inte att han gjorde det. Det var Camilla som fick ta hand om mig då. Det var ett sådant jävla liv när jag kom hem. Allt var mitt fel. Men det var den tiden. Men det finns en oro att allt ska gå fel.
Men ändå så tror jag inte att det blir så nu. Jag kan hantera saker på ett annat sätt nu. Även om det kanske inte är det bästa, men jag överlever i alla fall. Det kan låta hemskt fel och väldigt konstigt, men mitt sätt att hantera saker är att acceptera det som hänt och sen försöka låta bli att bry sig. Men det beror nog på att jag kan ändå inte ändra det som hänt och då har det blivigt lätt att acceptera och sedan slå bort det som har hänt. Men dom flesta gånger har läget sett ut på ett annat sätt. Nu kommer det alltid att ligga kvar och spöka. Men jag tänker göra mitt yttersta till att slå bort det som hänt. För jag vill inte veta av sanningen, men jag vet att jag blir tvungen till det ett tag till. Men inget ska få förstöra vårat liv. Hoppas bara att det här inte förstör något. Utan att vi kan bygga upp något som blir starkare än den smärta som nu finns.

Jag har tänkt tillbaka på våra underbara kvällar och nätter. Jag är bara ännu mer förundrad över hur bra och säker jag kände mig. Jag vill verkligen tillbaka dit. Men när jag inte ens kan slappna av i ditt knä, så känns det ganska hopplöst. Men trots att det kommer att vara svårt och jobbigt så är jag villig att ge allt för att få tillbaka våra nätter. För den njutning du har gett mig är obeskrivligt stor. Du ger en njutning på så många sätt. Du plockar verkligen fram meningen och det fina med sex och den njutning som finns runt omkring. Du har verkligen förstått det här med sann njutning. Och det är något jag har saknat under många år. Så det känns riktigt jävligt att börja om från början. Men nu får vi chansen att bygga upp något ännu finare. Det kanske låter fel. Men nu kan vi verkligen få lära oss vidden av förståelsen i att lita på den andra. Allt som vi kommer att bygga upp kommer att ge mer njutning än vad man kan tänka sig. Men det kommer att vara en ganska lång kamp. Men det kommer att betyda så mycket och kärleken kommer att vara obeskrivligt stor. För vi kommer att vara med om att få bygga upp allt från början och kanske bygga upp det som aldrig har funnits. Love U