Att du ringde ikväll betyder så himla mycket för mig. Det gjorde att jag såg glimten av ett ljus och en lycka. Det kanske kan bli bra trots allt. Men det ligger en lång och jobbig väg för att komma dit. Men så länge du finns vid min sida så ska jag kämpa mig dit. Men ändå så känns det ganska mörkt. Känner mig fortfarande totalt värdelös. Och jag känner mig som en fullkoklig idiot. Hur jag än vrider och vänder på det hela så ser jag inge annat än att det är mitt eget fel. Att jag får skylla mig själv, sen spelar det ingen roll vad någon säger. Jag har kunnat stoppa det, ingen annan. Men jag kunde bara inte, det gick inte. Det hela får mig att känna mig som en jävla idiot. Jag vill bara lägga mig ner och försvinna. Allt gör så ont, men en del av det kommer att gå över om någon dag. Men jag kommer alltid att bära det här med mig, det spelar ingen roll hur jag än försöker att glömma det så kommer det aldrig att gå. Finns alltid saker som kommer att påminna mig om det hela och vilek vidrig människa jag är. Har svårt och tro att det är sant. Känns som att det bara är en dröm och att jag kommer att vakna upp. Men smärtan och bilderna göra mig smärtsamt medveten om att det är verklighet. Vill inte kännas vid det. Och vill inte att du ska må dåligt över det hela. Men jag förstår dig fullt att du gör det. Det är inget man bara glömmer eller kan släppa som om ingenting har hänt. Vi kommer aldrig att komma bort från sanningen. Den kommer alltid att finnas med oss. Men vi får göra det bästa av det hela. Men jag tror inte att det blir lätt. Men vi är i alla fall två om det hela. Vilket gör att det kanske går lättare. Men jag tror att vi hanterar det här på olika vis. Jag gör allt för att bara stänga av, det är mitt sätt att ens orka försöka. Jag vet att jag försatta mig i en ohanterlig situation för min egen del. Och det har gjort att du mår dåligt. Och det gör att jag bara hatar mig själv ännu mer. Det är inte meningan att andra ska behöva lida på grund av mig. Det känns inte rätt. Och jag förstår inte varför jag gick emot mig själv och gick över dit. Jag satt ju inne och pratade med henne om att jag inte ville vara själv med honom. För att jag inte vågade. Men vad gör jag då, jo jag går dit i alla fall. Jag tror för gott om dom jag inte känner. Men jag får skylla mig själv eftersom att jag hade en svag misstro mot honom från förra gången. Och ändå var jag en idiot som gick dit. Det är inte synd om mig, absolut inte. Utan jag har bara mig själv att skylla. Synd bara att du blev påverkad. Okej det skulle du ha blivigt även om du inte sett något och trott något annat. Eftersom att jag är inte lika som tidigare. Du skulle ha märkt att något var fel. Jag är förvånad att du inte såg att jag grät när du kom ut. Förvånad över mig själv att jag inte bara försvann. Men ändå ganska glad att jag inte gjorde det. För det finns visst ett hopp kvar. Även om jag ändå är rädd att allt har gott förlorat. Men det kan bero på min syn på mig och hur mycket jag hatar mig. Men det är befogat tycker jag. Jag är glad att du älskar mig, men jag kan verkligen inte förstå hur man kan älska en värdelös idiot. Men det är väl inte meningen att jag ska förstå. Men just nu känner jag mig ganska lugn, eller jag har inte så mycket att välja på om jag vill slippa förklara något, det orkar jag inte. Mitt X är här, är väl inte jätte lycklig att han ska sova här. Men jag orkar inte säga åt honom att gå hem, vill inte riskera att det ska bli något tjafs. Så jag stänger in alla känslor i mig själv. Jag vill gråta men kan inte. Det går inte när han är här. Och skulle han få veta det hela går han i taket och blir vansinnig. Och det klarar jag inte av nu. Han har sagt att om något sådant skulle hända när vi var ihop så skulle det ta slut. Nu när vi bara är vänner skulle det bli ett jävla bråk och sen sluta med för alltid bruten kontakt. Det vill jag inte, han kan ju vara så jävla trevlig. Och det har han visat inatt. Vi har druckit kaffe, pratat och titta på tv. Jag hoppas att jag kan få upp honom om någon timme så han går in och väcker sin son. Ska även säga att du kanske ska komma och att jag vill träffa dig själv. Jag tänker vara helt ärlig mot honom om när vi träffas. Det ansåg han också att jag ska göra. Han tycker det känns bättre att veta vad som händer än att få reda på det senare eller av någon annan. Han har sagt att han är inte jätte glad över att vi umgås, men han har sagt att han inte har med den saken att göra. Det är mitt liv, men om han och jag ska kunna fortsätta umgås och prata så behöver vi vara helt rak och ärlig. Så vi ska försöka köra på den linjen och se hur det fungerar. Jag är säker på att det inte kommer att gå särskilt länge, men han ska få sin chans och bevisa att han klarar av det. Men nu ska jag försöka att sova lite, tror inte att det går. Det gör så ont och jag får bara mardrömmar. Har redan sovit en och en halvtimme. Jag är glad att han ringde och väckte mig, jag behövde verkligen vakna. Drömmen hade gått från igår till flera år bakåt.

Nä nu längtar jag tills du kommer, om du kommer. Jag skiter i om han är här. Jag ska träffa dig i alla fall. Även om det blir lite konstigt med honom här. Han vet inte hur det är mellan dig och mig. Han vet det som hon vet, men han vet även att vi träffas mycket men att ingen vet om det. Men att vi bara träffas som goda vänner. Jag tycker inte att han har med mer att göra som det är nu. Eftersom att situationen är som den är. Så han kan få reda på att vi funderar på mer än bara vänner när inte du och hon har något ihop, så som det är nu. Jag bara längtar tills allt är klart så att vi kan bygga upp vårat liv. Nu måste jag sluta skriva, börjar få svårt att få ner det jag ska skriva. Men jag älskar dig så himla mycket och saknar dig minst lika mycket. Men känner mig även lite rädd att träffa dig efter det här. Men det kanske går över när vi ses. Vill bara krypa in i din famn och få vara. Vill känna den trygghet och värme som jag har fått av dig. Men jag vet inte om jag kan njuta av det. Puss

Känner mig riktigt vidrig. Känner mig smutsig och äcklig. Känner mig värdelös. Det känns som att någon har kört över mig. Och bara lämnat mig där att klara mig själv. Att lida sig igenom det hela, utan hjälp till lindring. Men jag vet att det hjälper inte att älta det som varit. Men det är lättare sagt än gjort när det gör ont av att bara röra sig. Det gör mig hela tiden påmind. Jag önskar att jag aldrig hade klivigt upp igår, skulle aldrig ha åkte till er och skulle aldrig ha gått över. Hatar mig själv för att jag inte bad dig komma över. Jag hade länge en olustig känsla och ville inte vara själv. Men jag trodde att det berodde på det vi pratade om. Men nej då, det var inte det som var andledningen. Om jag bara hade vetat så hade jag dragit därifrån innan det var försent. Men jag är inte känd för att vara smart. Snarare för att jag förstör och ställer till det jämt. Så jag blev väl egentligen inte förvånad. Men det är inte så det ska vara, det är sånt som inte får hända. Men det är försent att göra något åt, man kan bara försöka leva vidare. Men det blir inte lätt. Inte lätt att leva när man är mer trasig än köttfärs. Det försvann många bitar igår, dom är förlorad. Jag är trasig och utan räddning. Är så sårbar just nu. Jag vill och borde inte vara ensam. Men jag har ingen att ringa över. Så det är bara och hoppas att man orkar fortsätta. Jag vågar inte lova att jag orkar. Jag är ledsen för det du såg, men det var inte så som du tror. Men jag orkar inte förklara. Det spelar ändå ingen roll, jag kommer ändå inte att bli trodd. Jag förstår om du är sårad. Men hade du kommit in hade du hjälpt mig. Men det var inget du kunde veta då. Du såg och trodde något annat. Det kan jag inte göra något åt. Tycker bara att det är förjävligt att det är såhär. Jag vet inte om du förstår det jag skrev i förra inlägget. Men jag kan bara hoppas. Hoppas att du ser det som det är, inte vad du tror. För jag älskar dig verkligen och vill aldrig såra eller mista dig. Det är något jag aldrig skulle göra med vilje.
Jag kan inte förlåta mig själv för att jag är så svag. Att jag har förmågan att hamna i situationer jag inte vill vara i och som jag inte kan ta mig ut. Jag hatar att jag kan bli lamslagen för skitsaker. Men jag vet inte hur jag ska få bort det. Så har jag varigt i många år. Vissa situationer har jag kunnat klara mig ur, men inte nu. Jag tycker att allt det här känns så vidrigt, äckligt och jävligt.  Och det känns som att jag har bara mig själv att skylla. Att allt bara är mitt eget fel. Men jag trodde aldrig att det skulle bli såhär. Men jag har haft befogenhet att vara rädd och orolig. Det hela stämde ju. Jag trodde bara att jag var löjlig förra gången jag fick den olustiga känslan. Och då kunde jag ta mig ur själv. Jag vet inte vad du tror om allt. Men jag vågar inte fråga, är så jävla rädd att du tror något annat. Och det vet jag inte om jag klarar av. Jag vill att du ska vara här och bara hålla om mig. Men jag vet inte om jag skulle kunna slappna av och känna mig bekväm. Jag fick en kram av mitt X och trodde att jag skulle få panik. Det kändes som att jag satt fast och då vet jag att när det gäller honom så är det bara att backa. Men det hjälps inte, känslan av att känna sig totalt maktlös i både situation och över sig själv är något som är något som är riktigt skrämmande. Inte en känsla jag vill att någon ska behöva uppleva i den utsträckning. Jag vet inte hur jag ska orka ta mig upp igen. Vet inte om allt vi byggt upp är förstört eller om jag få tillbaka det lugn som du lyckats få fram. Men jag rädd för att ta reda på det. Är rädd för att allt är förstört. Vet inte hur jag ska klara av det här om det är så. Jag hoppas verkligen inte att allt gått förlorat. Vet inte om jag orkar mista mer av det som betyder något för mig. Fast jag kan inte bli så mycket mer förstörd än jag redan är. Jag fryser fortfarande och är riktigt trött. Men jag klarar inte av att sova. Så fort jag slappnar av så kommer det upp bilder från igår. Dom vill inte lämna mig ifred. Vet inte hur länge jag ska plågas av det här. Vet inte hur jag ska få det att försvinna. Det kanske blir bättre om man låter det vara. Jag vet att det är inte lätt för andra, men jag kan. Då slipper man känna att man inte blir trodd. För det gör konstigt nog ännu mer ont. Men jag lägger bara skulden på mig själv. Jag får skylla mig själv. Det är mitt eget jävla fel. Eftersom att det är bara jag som har kunnat stoppa det, men jag kunde inte. Då är det mitt fel!
Jag tycker så synd om dig älskling. Det måste vara så jävla jobbigt för dig. Kan inte förstå hur hemskt allt måste vara, vet inte hur du känner. Men kan tänka mig att det är jävligt. Jag önskar verkligen att jag kunde backa tillbaka tiden till innan jag gick dit. Och att jag då aldrig skulle ha gått.
Jag vill så mycket, men det känns som att det spelar ingen roll vad jag gör. Jag får en känsla av att allt är sabbat. Jag förstod på vad jag såg på dig att det var något. Synd att du inte sa något då, eller så var det kanske tur. För så som jag mådde då så ville jag inge annat än bara gå ut från er och försvinna. Kände mig fullkomligt värdelös och mindre värd än det katten släpar in. Okej det gör jag nu också, men nu är jag själv så det spelar ingen roll. Ingen lider av hur jag mår eftersom att det inte är någon som ser eller hör mig. Och det gör inte så mycket, ingen ska behöva se mig mer än nödvändigt. Jag förtjänar inte att få ha sällskap. Utan känner mig fördömd att sitta i ensamhet. Då vet jag att jag inte gör illa någon annan. För det vill jag inte, men hur jag än försöker så går det bara åt helvete. Jag förstår inte hur det kan bli så. Men det är försent att göra något åt. Det som har hänt har hänt. Det som är förstört är förstört. Det är bara att försöka bygga upp det som går att rädda. Om nu det finns någon som vill. Men jag förstår att man inte vill lägga ner så mycket energi på en värdelös idiot!

Det spelar ingen rolla vad jag skulle säga. Det är ändå ingen som skulle tro mig. Och jag ska inte klandra någon för det heller. Svårt att kunnat tro på någon som är värdelös och dum i huvudet. Att jag alltid ska hamna i situationer som jag inte kan ta mig ur. Önskar bara att jag en dag skulle få slippa att kroppen stänger av vid rädsla. Allt skulle bli så jävla mycket enklare. Men det känns som att jag har sumpat livet, att allt är förstört. Men det skulle ju inte vara första gången i så fall. Synd att det alltid ska vara jag som jämt gör fel. Vill inte att det ska vara såhär. Men det är tydligen en del av mig. Den jag är. Och då är det inte konstigt att jag är ensam. Kan inte vara lätt att älska någon som är ett stort fel. Från topp till tå. Fattar inte hur jag kunde bli den jag är. Varför det aldrig kan bli rätt eller bra. Jag trodde att jag började få något bra. Och det är nog sant. Men som vanligt så förstör jag allt. Fattar inte hur jag alltid kan lyckas. Jag tycker att nitt X är världsmästare i att klanta till sig och ställa till med saker. Men jag är fan värre, inte en gång som jag kan göra det rätta. Hur mycket jag än försöker så blir det fel. Varför ska kroppen slå ifrån när något skrämmer mig. Och varför ska det behövas så små saker för at utlösa det. Förstår inte hur jag har kunnat blivigt sådan. Men jag får försöka glömma det som var. Är bara så förbannad att jag inte bad dig komma över, då hade allt varit bra. Men det var ett under att jag inte började gå hem efter att jag såg att det gick en senare buss. Men det var nog tur att jag inte gjorde det. Då hade jag till största sannorlighet inte suttit här igen. Men det skulle inte göra något. Alla skulle få det så mycket bättre utan mig. Är så sugen på att packa min väska och bara försvinna. Bort från allt som känns, allt som bara blir fel. Vet inte om jag klarar det här, vill inte längre. Den sista styrkan togs ifrån mig igår. Det jag äntligen började tycka om hos mig själv är borta. Allt det som var bra är försvunnet. All trygghet och avslappning som hade byggts upp finns inte längre. Det ändå som inte gått åt helvete är att jag pratade med mitt X idag. Jag tog mig ut härifrån trots mödan, Men det kändes inte kul att visa sig. Det känns som att alla ser hur värdelös jag är. Vilken idiot som gömmer sig inom mig. Men samtalet gick bra, vi var sams från början till slut. Ska kanske träffas och prata mer ikväll när dom kommer hem igen. Men jag vet inte om jag orkar. Vill bara lägga mig ner och slippa känna. Sitter fullt påklädd under täcket och fryser. Vill bara krypa ner i badet och få bort allt, men jag klarar inte av det. Det går bara inte, har försökt sen jag kom hem. Allt känns så jävligt. Rent ut sagt vidrigt. Men varför ens yttra sig, det är ändå ingen som skulle lyssna. Så jag orkar inte förklara, det slutar bara med att jag bryter ihop fullkomligt. Det kommer jag väl att göra till sist i alla fall. Eftersom att jag inte tänker ta upp eller diskutera det här. Så jag får skylla mig själv. Hur mycket jag än skulle försöka förklara så skulle ingen tro på det som sägs. Men allt är inte som det ser ut som. Men jag skulle tro samma sak själv. Det vet jag. Men det är inte som det verkade. Men orka bry sig. Livet är ändå förstört, eller en stor del av det i alla fall. Jag har rasat i bitar, är förstörd inifrån och ut. Även om det inte är synligt. Men ingen behöver se, ingen skulle ändå orka finnas där. Så det är bättre att vara tyst. Tro vad du vill, men det var inte som det verkade. Det var något helt annat. Men skit samma, jag är en idiot så jag får skylla mig själv. Jag är inte värd något bättre än att må såhär. Jag vet att du älskar mig, men det känns som att det finns en misstro om det som är. Och det gör allt bara ännu värre. Men eftersom att jag inte kan förklara mer än det sporadiska jag har gjort i detta inlägg och förra så lär det vara som det är. Älskar dig så jävla mycket. Vill inte förlora dig. Men jag är ju mästare på att förstöra allt som skulle bli bra. Så jag förstår om det är konstigt och hänger på en skör tråd.Hade jag vetat att det skulle bli som det blev hade jag aldrig gått dit. Men jag har aldrig varit smart eller klok. Hatar bara mitt yttre ännu mer efter det. Varför ska man tycka om något som ställer till det. Jag trodde att jag hade kommit längre vad det gäller vissa saker. Men jag är lika rädd och oförmögen att ta skydd. Att man kan missa en sådan sak hos sig själv förstår jag inte. Men jag fick veta det den hårda vägen. Men det är som det är, det är inget jag kan göra något åt. Det har hänt, kan bara förebygga det så att det aldrig uppstår igen.

Allt är bara skit. Vill bara dö. Orkar inte leva längre känns det som. Är redan död känslo mässigt. Allt kändes jävligt jobbigt tidigare idag. Men det är ingeting mot för nu. Det var länge sedan jag kände såhär, sist det var såhär var i Alex farmor och farfars stuga 06. Det känns så jävla vidrigt att det är otroligt. Jag har svårt att tro att det är sant. Det måste bara vara en sjuk jävla dröm. Må jag vakna upp snart och märka att det bara var en dröm. För jag vet inte om jag orkar med det här. Men jag får fan skylla mig själv. Är man dum i huvudet så är man. Varför ska jag vara så jävla dum, varför kan jag inte lyssna på mig själv. Hade jag gjort det så hade allt varit bra nu. Jag känner mig bara så dum. Känner mig även så jävla värdelös, jag har ingen rätt att få leva. Men jag gör det ändå, och jag tror att det bara är för att jag är inte värd att slösa tid på för att låta mig få komma bort från denna värld. Det är meningen att jag ska få utså än den ena och än det andra. Mitt liv ska nog bastå till största del av ett mörkt helvete. Jag trodde att jag skulle få slippa det. Trodde att jag hade blivigt av med det en gång för alla. Trodde att jag var stark nog för att det inte skulle bli så igen. Men snacka om att man kan lura sig själv. Jag har inte blivigt ett dugg starkare eller bättre på att få ett slut på det hela. Jag hatar verkligen mig själv. Hur mycket jag än älskar dig så vill jag bara dö. Vill inte leva kvar i denna tid. Vill inte finnas kvar här, vill inte ge andra den lyckan att skada mig mer. Jag orkar inte. Jag som verkligen trodde att det berodde på min styrka att vissa saker hade blivigt bättre. Men så var det tydligen inte alls, det är ju ganska uppenbart nu. Men hur jag än vrider och vänder på det så är det mitt eget fel. Jag har kunnat ändra på det. Men det kunde jag inte förstå då. Men det gör jag nu när jag fått känna efter. Mitt X får så lov att komma in till mig om vi ska prata. Jag tar mig inte ut imorgon. Vet inte ens om jag tar mig upp ur soffan imorgon. Men även om jag gör det så tar jag mig inte ut. Och absolut inte sitta still i en bil, eller sitta still någonstans. Det går inte, funkar inte. Då går jag sönder ännu mer. Även om det mest bara är psykiskt, det fysiska läker. Om det ens är någon störe skada skedd. Men mitt psyke har fått sig en rejäl smäll. Men det är bara mitt eget fel. Jag vet att jag inte borde gnälla. Men jag har så ont, det gör så förbannat ont. Jag fattar inte varför det ska vara så, varför det blev så. är det verkligen så stora fel på mig. Visst jag vet att jag inte är en super bra människa, men jag trodde inte att det var så illa. Jag börjar verkligen förstå att jag inte tycker om mig själv. Det är verkligen något som har gått upp för mig nu. Händer det vissa saker gång på gång så är det inte så konstigt. Men ändå så får jag höra hela tiden att jag ska trivas med mig själv. Men hur fan ska jag kunna göra det. När det  som händer förmodligen beror på mitt yttre. Då är det inte konstigt att man inte trivs med det yttre. Men det verkar inte gå att få andra att förstå. Det har inte jag heller gjort tidigare. Men det gör jag nu. Att en sak kan göra så jävla ont. att det kan slita någon i stycken på bara några sekunder. Förstöra så mycket som bygts upp. Nu vet jag inte än om allt är förstört och måste börja om från början. Men som det är nu så är det inget vi kan ta reda på. Känner att jag vill verkligen inte kliva upp från soffan längre. Vill bara ligga här och vänta på att man får slippa leva. Vill bara gömma mig från allt och alla. Synd bara att det inte funkar så. Det enda sättet att få slippa är att ta sitt liv. Men hur jag än mår och känner så kommer jag inte över den spärren. Även om jag verkligen vill. För jag orkar inte. Önskar att jag kunde få bli av med den här smärtan, att få slippa känna. Att kunna leva somom ingenting någonsin har hänt. Den förmågan saknar jag. Och jag förstår verkligen varför det var min räddning. Det skulle det vara nu också. Men jag vet även hur många jag skulle såra och köra över. Jag vill inte skada någon annan, men just nu går jag bara sönder mer och mer ju mindre jag bryr mig om mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill bara glömma, önskar att det bara vore en dröm. Allt skulle vara så lättare att gå vidare då. Känner mig jätte dum mot dig som inte säger hur det är. Men jag orkar inte, jag vill inte prata om det. Det går över till sist. Det gör för ont att tänka på det. Nu blir jag påminnd vare sig jag vill eller inte. Men om några dagar så kommer det att vara borta. Och jag hoppas att jag inte kommer att tänka på det heller. Men hur påverkad jag har blivigt kommer att visa sig när vi är själv. Jag har redan sett i mitt inre hur allt vi lyckats med är förstört. Men jag hoppas att det inte är så. Jag förstår inte varför jag ska vara så jävla knepig. Varför ska jag tvivla på mig själv. Varför ska jag bli så jävla rädd. Många gånger när jag blir rädd så blir jag apatisk. Det är visserligen en skada från förr. Den tiden då jag kunde stänga av allt. Jag funkar lite så nu också, men för att komma dit så behövs det vissa saker för att utlösa kroppen självförsvar. Så jag ser bara att allt är mitt eget fel. Men du ska veta att jag älskar dig så mycket. Även om vi får börja om med att bygga upp mig själv. Nu hoppas jag att det inte behövs, men det visar sig. Önskar så skarpt att jag bara kunde stänga av allt nu och slippa kännas vid det igen. Jag är en ganska skadad person. Jag kan stänga av dom flesta känslor som gör ont och som en gång slitit isär mig. Men det finns alltid små spår kvar av det som varit. Just nu så kan jag inte stänga av det som känns, men hoppas att det inte har skadat något när det gäller våra mysiga stunder. Nä nu ska jag försöka att blunda en liten stund. Ska ju prata med mitt X någon gång imorgon!

Önskar du vore här och höll om mig nu älskling. Borde inte alls vara själv just nu, men jag ville inte säga något när jag var hos er. Love U puss

Jag vet inte ritkigt vad jag ska säga. Allt känns så overkligt. Jag har svårt att tro att det verkligen kommer att bli du och jag. Allt verkar för bra för att vara sant. Men ändå så vet jag att det här är verklighet. Och det du gjorde för Roxanna igår är jag eveigt tacksam för. Hade inte du gått dit så hade vi inte fått komma dig igår. Jag fattar inte varför läkaren på hc har så jävla svårt för att lyssna på vad man säger. Men tack vare dig så löste det sig. Men jag är lite besviken på dom där inne, hade ju hoppats på att åtminstone få stanna över natten. Men så blev det inte. Dom höjde dosen på två av medicinerna och tog bort två. Och dom satte in pencilin för öroninflamation som hon har fått. Jag fick höra så mycket om medicinerna hon har och hur man verkligen ska göra med dom. Det är något dom inte talade om i Ockelbo. Så med informationen jag fick så är det inte konstigt att hoin inte har blivigt bättre. Utan hon har bara blivigt sämre. Men så mycket kortison som hon har i halsen som bara ligger där och förvärrar allt så är dte inte så konstigt. Och jag är lite elak på distriktan vi var till förra veckan att hon inte tog kampen för att titta i hennes öron. För tydligen så ser ena örat riktigt förjävligt ut. Jag vet inte hur illa det är. Men det enda läkaren sa igår var att det var det jävligaste hon har sett. Och vi ska in och kolla om inflamationen har läkt ut ordentligt om tre månader. Och en efterkoll gör man inte på öroninflamation. Men man brukar inte gå på en kostison kur i fyra till sex veckor heller, men det ska vi göra. Så jag hoppas att allt är på väg att bli bra. Jag ska ringa upp antingen idag eller nästa vecka och be om en tid för pricktest. Och sen så behöver jag prata lite om hur vi tar medicinerna. Tycker inte att jag får det helt tätt med masken. Men hon har sovit bättre inatt än igår. Det var skönt att mamma sov här så att jag fick sova en hel natt, men jag har inte sovit bra. Men det beror nog på att jag inte är van att sova hemma längre. Men jag behöver inte göra det i så många dagar till. Det är ju inte lång tid kvar innan jag ska ut till älskling på en längre visit. Det är något jag ser fram emot, hoppas bara att jag kan få Jonas att vara hemma med Roxanna nästa vecka. Jag tycker faktiskt att det är hans tur att ställa upp. Men det är något jag får lösa nu under dagen. Ska även se om jag kan få honom att hämta ut hennes medicin på apoteket. Annars lär jag göra det. Jag längtar så mycket efter min älskling att det gör riktigt ont. Det är jätte jobbigt att vara ifrån dig. Och det känns konstigt att inte vara på samma ställe som dig. När jag vaknade imorse så låg jag och väntade på att jag skulle få höra din röst i köket. Och det kommer att bli konstigt att inte träffa dig när du slutat och kommer hem. Men det är nog bra att jag får vara hemma lite också. Men trots att jag har varit hos dig så länge så kändes det konstigt att du inte kom hit så att vi kunde dricka kaffe. Men det ger väl med sig det också. Nä nu ska jag försöka få lite saker gjorda. Älskar dig så himla mycket. Puss

Just nu är jag riktigt ledsen. Jag hade en svag förhoppning om att vi hade kunnat mysa någon minut inatt eftersom att det är sista natten här på minst en vecka. Så just nu känns allt bara åt helvete, men jag vet att det är sådant som händer. Alla kan somna, men det känns inte jätte bra just inatt. Men det är som det är, det är bara att bita i det sura äpplet och bita ihop. Det kommer fler gånger vi har egen tid. Det är ju inte sista gången. Men i alla fall, länge sedan jag kände en stor besvikelse. Känns lite tungt eftersom att jag är van att känna lyckan i bakgrunden, men det gör jag inte nu. Men det är ingen ide att deppa ihop för en sådan skit sak. Jag ska vara glad att jag ens får vara här. Så jag ska bara vara glad att få vara i din närvaro, inte hoppas på allt för mycket. Men just inatt så hade jag en förhoppning. Men det beror väl på att vi inte kommer att träffas på ett tag. Och det kommer att bli tufft kan jag säga. Men det kan vara nyttigt för mig att inte ses på några dagar. Eftersom att även om jag är glad att få se dig varje dag så tär det otroligt mycket på mig att inte kunna stå vid din sida så som jag vill kunna göra. Så när vi ses igen så vet jag att jag kan gå in i dina armar och verkligen krama och pussa på dig utan att någon bryr sig. Så allt känns på två vis just nu. Det här kanske kommer att låta dumt eller konstigt. Men just nu är jag nästan glad åt att jag ska åka hem imorgon. Eftersom att jag känner mig så ledsen och faktiskt rätt besviken så vet jag att jag kommer att skämmas imorgon för att jag känner såhär just nu. Jag har en underlig känsla i kroppen, jag vet inte riktigt vad det är. Men det är inte så mycket att göra åt. Det är otroligt vad konstigt allt kan kännas så fort man börjar känna ett större hopp om någonting. Och det finns en sak till som gör att det är bra att jag åker hem imorgon, imorgon kväll så kan jag gråta bäst fan jag vill över inatt. För jag vet att det kommer att kännas riktigt mycket. Även om jag vet att det är sådant som händer, det har även hänt mig. Men jag kan inte hjälpa att jag känner såhär. Visst jag kan gå in och sparka upp dig ur soffan, men det känns inte rätt. Men eftersom att jag inte gör det så ska jag inte gnälla heller. Utan då får jag skylla mig själv. Men lite själv ömkan tänker jag ha, sen får andra tycka vad fan dom vill. Det bryr jag mig inte i just nu. Men hur som helst så är det skönt att se att du kan sova, jag hoppas bara att du sover åt mig med. Även om det här verkar bli första natten på ett antal dagar som jag får sova riktigt bra så vet jag att det kommer att bli tufft att orka med morgondagen. Men det är ett problem som jag får ta imorgon. Ingen ide att oroa sig redan nu, eftersom att jag kan inte göra så mycket åt det. Visst jag är trött, men så fort jag lägger mig ner så börjar jag gråta. Så det är omöjligt att sova just nu. Jag somnar när jag somnar, inte så mycket mer än så. Men känn dig inte dum, det är faktiskt jätte bra att du sover när du är trött. Och att du kan sova, det är något jag är glad över. Även om jag är ledsen över det just inatt. Men man kan inte få allt som man vill. Och det vet vi riktigt mycket om båda två. Men som en tröst så kan jag tänka tillbaka till stugan. Den natten vill jag uppleva igen, den var så otroligt underbar att det inte är sant. Skulle vi kombinera min sinnesstämning med första riktiga natten och händelserna i stugan så kan det inte bli bättre i nuläget. Då hade allt varit perfekt och jag hade svävat på rosa moln en hel evighet. Men nu var det inte riktigt så, men det berodde på att det fanns en minimal stress som hindrade mig från att vara fullkomligt avslappnad i mig själv. Men det kommer fler gånger, och det är nästan ett måste med massage. Det har gjort susen varje gång. Även om vi bara har suttit och pratat. Men massagen släpper lös ett behagligt lugn som är obeskrivlig och kombinera det med din inverkan är fantastiskt. När vi har nästa kväll och natt så är jag nog så pass frisk att det går bra med massage. Men det är ju något som visar sig då. Jag längtar riktigt mycket efter att bara få en lång och varm kram av dig. Jag förstår inte hur mycket man kan sakna och längta efter någon, så som jag längtar efter dig. Att bara titta på dig gör mig lycklig. Jag har ibland svårt och tro att du verkligen är på väg att bli min. Det känns nästan som att det är en dröm som jag kommer att vakna upp ur. Jag har drömmar om att det skiter sig innan allt ens är avklarat. Och en massa andra konstiga drömmar om oss och dom i vår omgivning som är indragna i det här. Så även om jag inte känner en stark eller alltför påtaglig oro så finns den där. Om den inte yttrar sig så att jag känner den så visar den sig när jag sover. Det är inte särskilt roligt, men jag vet inte hur jag ska bli av med det. Så tills jag hittar en lösning så är det bara att härda ut. Jag vill så gärna krypa ner bredvid dig i soffan. Men jag är lite rädd att du ska vakna och sedan är det lite väl trångt om du inte skulle vakna. Så det låter jag bli, men jag hoppas att du sover bra. Jag kan ju sova en sväng på dagen om jag blir för trött. Men du ska veta att jag älskar dig så otroligt mycket. Jag längtar redan tills vi träffas nästa gång. Och då har vi inte sagt hej då till varandra än. Men jag känner redan en stor tomhet inom mig. Jag förstår inte hur man kan känna saknad så många timmar innan man åker ifrån varandra. Men så är det, det är ganska skönt men jobbigt att äntligen ha någon att sakna. Under en lång tid har jag bara haft saknad efter ett bra och lugnt liv. Och att dottern ska börja lyssna igen. Så livet känns mer betydelsefullt nu när jag har någon att längta efter.