Jag är så glad att du kom hit idag. Du anar inte hur glad jag är för att du är kvar. Allt känns så konstigt. Trots att det känns bra så känns det fel. Jag kan inte förklara det bättre nu än tidigare idag. Men du ska veta att jag är lycklig med dig trots att det är svårt just nu. Även om jag vet att du låter det ta den tid det tar tills jag känner mig trygg och bekväm igen så är jag ändå rädd att du ska svika mig. Jag kan inte rå för det. Mycket av det beror på hur livet har varit och dels för vad som har hänt och det som sades när jag var där. Allt känns så rörigt och fruktansvärt jobbigt. Men även om jag slåss med mig själv och får kämpa för att ligga kvar i ditt knä så kände jag för en liten stund en skön känsla som gjorde att jag låg kvar. Jag försökte hitta den känslan igen men den kom inte tillbaka. Jag har svårt att fatta att allt vi hade byggt upp verkligen är borta. Det gör så förbannat ont att något så vackert kan raseras på ett ögonblick. Men det är bara att resa sig och börja om. Jag vill ha tillbaka det som vi hade och det vill jag ha nu. Men det som fanns är borta. Jag kan inte ens känna mig till rätta i ditt knä. Jag vill känna den lycka och trygghet jag gjorde tidigare. Men jag känner inte av det. Jag har svårt och fatta att du verkligen står vid min sida och stöttar och hjälper mig. Och att du låter mig få den tid jag behöver är något fantastiskt och som jag verkligen värdesätter. Det hela kan inte vara lätt för dig heller. Jag tycker synd om dig att det har blivigt såhär. Det kan inte kännas kul och det måste vara jobbigt. Kan bara tänka mig hur mycket tankar som snurrar runt. Och jag förstår om du till viss del klandrar dig själv för det som hände. Men det ska du inte göra. Det var jag som skulle ha bett om hjälp innan det var försent. Men jag vet inte varför jag gick emot mig själv och gick över dit ensam. Inte efter vad jag sa till henne innan jag gick ut till er. Och vad som hände förra gången. Men det är ingen större ide att grubbla över det. Det som har hänt har hänt. Men jag är ändå grymt besviken och förbannad på mig själv att jag inte hörde av mig. Vet inte riktigt varför jag inte gjorde det, men jag tror att det hade med rädsla att göra.
Jag längtar tills imorgon då vi ses igen, men jag tycker ändå det känns obehagligt att komma till dig. Jag vill vara där, men det är jobbigt och smärtsamt. Men jag är för envis för att inte komma. Jag vill vara med dig och det ska ingen få stoppa. Inte ens min känslor. Det spelar ingen roll hur jobbigt det kommer att vara. Det är med dig jag vill vara och det tänker jag vara också. Jag vill kunna slappna av i dina armar och bara njuta av din närhet. Jag vet att det finns där och jag tänker hitta det igen. För det gör nästan mer ont att det är borta än att kämpa mot paniken. Jag tror att jag måste pressa mig själv till viss del för att kunna gå framåt. För även om det kommer att kännas jobbigt så kommer det att kännas bättre nu när jag vet att du står kvar vid min sida. Att du accepterar min nyfunna rädsla, bara det är en hjälp på vägen. Men det är en lång kamp vi har framför oss. Jag vill så gärna krypa ner bredvid dig och bara slappna av, av din värme och närhet. Men det kommer inte att gå som jag vill. Jag kan ju hjälpa mig själv att kunna slappna av en del, men så mycket vill jag inte äta. Jag vill att det ska vara äkta. Och rädslan och ett visst obehag som slänger sig över mig är äkta känslor. Även om det är jobbigt så vill jag ligga i ditt knä, jag vill gå in i dina armar och att du sluter dom hårt omkring mig. Även om jag blir rädd, men vetskapen om att jag kan backa därifrån gör att jag vill. Jag kan inte riktigt förklara det hela. Jag har alltid blivigt rädd av att känna mig fast. Nu är det lika, men annorlunda av någon som gör det av kärlek. Det hela är lite som att hålla fast någon som är panikslagen för att dom inte ska göra något dumt. Man gör det av ren kärlek. Det är lite så det behöver vara. Även om det nog inte blir lätt för dig, men jag kan behöva det.
Allt känns ju mindre jobbigt så länge vi pratar, det är när vi blir tyst det blir som värst och jobbigast. För när det blir tyst så kommer tankarna upp och överfaller mig. Men det har varit nyttigt för mig att ligga kvar, trots att det är jobbigt. Det har tagit några timmar innan den riktiga lyckan kommer att jag klarat av något som är jobbigt. Men jag är ganska duktig på at kräva för mycket av mig själv. Har svårt att acceptera bara ett litet framsteg hos mig själv. Så det är ganska mycket som jag/vi behöver jobba på. Och dom flesta problem som finns ligger hos mig. Så jag känner att det är jag som är problemet i det hela. Men det är jag ensam om att tycka.
Jag längtar riktigt mycket till fredag. Ska bli så underbart att åka till stugan med dig och en del av familjen. Jag tror att det kommer att göra oss båda riktigt gott. För där har jag bara ett fint och lyckligt minne. Finns inget där som stör min stämning. Men jag är lite orolig för att Roxanna ska följa med. Det finns ju en störande historia bakom henne. Och det kan göra helgen jobbig. Men det är något vi får ta då, för jag ska åka dit med dig. Så är det bara. Älskar dig så otroligt mycket. Du betyder så himla mycket för mig. Och bäst av allt är att du är min!