Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. Men jag känner ett behov av att skriva något. Det finns alldeles för mycket som snurrar runt i huvudet. Och inte blev det bättre av att jag sett en del kort av mina älskade bortgångna vänner. Jag kan fortfarande inte fatta att dom inte finns kvar. Det gör så förtvivlat ont att ha missta dom. Även om vi inte umgicks jätte mycket dom senaste åren. Men vi har alltid funnits där för varandra om det har behövts. Det gick alltid att prata ut, om precis allting. Dom är dom enda två som någonsin har vetat exakt allt om mig, till varenda liten tanke som funnits. Och dom har hjälpt mig så många gånger under alla dessa år. Hade jag inte haft dom så hade jag trillat bort för länge sedan. Och nu finns dom inte längre här och kan hjälpa mig. Det var jävligt när Tomas gick bort och det var riktigt jobbigt att komma tillbaka och nu när även Stefan är borta är det ännu värre. Dom hade väl kunnat stanna kvar ett tag till?

Varför just i år, när jag har mitt värsta år någonsin. Jag har funderat många gånger hur jag kan tycka att vissa andra år har varit lindrigare än detta år. Men så är det. Och nu när är det så mycket som händer och insikten av att man nästan inte har en endaste vän som faktiskt bryr sig så blir det inte lättare. Jag trodde faktiskt att det skulle finnas fler, men tyvärr så gör det inte de. Så det blir att göra en stor rensning bland dom så kallade vänner. Jag tänker inte beblanda mig mycket med dom som inte bryr sig. Jag orkar inte längre finnas där för dom som inte kan hjälpa mig eller stötta mig när jag behöver det som mest. Inte många gånger jag begär att någon ska finnas för mig. Det är knappt att jag ber om hjälp fast jag verkligen måste. Utan dom flesta anser och tycker att det bara är jag som alltid ska finnas där för dom, men dom behöver inte finnas för mig. Men nu får det vara stopp på det. För jag kommer inte att orka leva så många år till. Det räcker att det har varit så i nästan hela mitt liv. Och först nu märker jag på allvar hur illa det här kan sluta om det inte sätts stopp för allt. Ingen rolig upptäckt. Men bättre sent än aldrig, än går det att ändra på. Så dom som vill kalla sig för riktig vän eller nära vän, får lov att ställa upp när jag behöver någon. Annars kan dom hålla sig långt borta från mig när dom själva behöver hjälp. För dom som inte finns för mig tänker inte jag finnas för. Det kommer att ta hårt på mig, för jag har alltid levt på att hjälpa alla andra och jämt finnas som stöd när någon behöver det. För mig själv har jag aldrig brytt mig om. Men nu måste det bli en vändning på det, annars kommer jag tyvärr inte att klara mig. Hade det inte vart för dom få som verkligen funnits för mig under dom här veckorna så hade jag faktiskt inte klarat mig. Det låter löjligt att vara utan mat i bara elva dagar och bli så dålig som jag blev. Men jag fick inte behålla något annat än kaffe och vatten, det gick knappt att sova, konstant stressad, panikattacker, ångestattacker och panikångestattacker som hela tiden avlöste varandra. För några år sedan hade det inte alls tagit lika hårt på mig som det gjorde nu. Jag har vart mycket smalare än vad jag är nu och jag vägde mindre än nu. Men då var jag hur pigg och kry som helst. Vissa dagar nu finns det knappt ork i kroppen att ställa sig på benen. Men alla år av vanskötsel av hälsa och kropp har satt sina spår. Så om det inte vänder snart och blir mycket bättre så kommer dom nog lära lägga in mig. Även om jag kan äta lite gran så är det långt ifrån det jag verkligen behöver få i mig. Jag fortsätter att tröka på med bebis välling, bara för att få i mig mycket näring. Jag gör av med mer energi och näring än vad jag kan få i mig. Och äter jag för mycket så får jag inte behålla det. Det känns verkligen förjävligt, jag till och med känner hur kroppen äter utav dom muskler som finns kvar. Synen har blivit mycket sämre, minnet är sämre än någonsin, även om det inte alltid syns på utsidan så skakar jag konstant i kroppen och är nästan alltid yr. Ibland så pass yr att jag är rädd att svimma. Och när jag svimmar är jag borta i minst en timme. Så har det varit i många år, men man vet inte varför. Det finns mycket mer som har hänt med mig under dessa veckor. Men jag har aldrig varit med om att det gått utför så fort. Märker faktiskt skillnad från dag till dag. Men ändå kommit över den jobbigaste biten. Men då har jag gått in i den farligaste i stället. För nu har det gått över till att jag är piggare och orkar mer. Så nu gör man av med ännu mer energi och näring. Och även om jag skulle vara någorlunda still en dag så tar stressen nästan allt man får i sig.

Därför känns det extra underbart att man fått in "underbar" i livet. För han har verkligen fått mig att kunna släppa allt korta stunder och bara ta det som det kommer. Så även om man inte ska lägga livet i händerna på någon annan, så är "underbar" förmodligen min överlevnad. För utan honom vet jag inte hur allt skulle sluta. Det vet jag inte nu heller, men nu kan jag verkligen få hjälp. Och någon som skriker till om det går för långt. Sen att känslorna för "underbar" är lite för stark är inget jag kan göra åt. Jag ska ge allt lite tid, så kanske jag hinner få ordning på alla känslor som bara flyger runt.

Att närhet till en människa kan betyda så mycket. Men som vanligt så får inte den känslan hålla i sig länge. Att det alltid ska lyckas komma någon och förstöra det som känns bra. Jag är jätte lycklig för den jag får dela saker och ting med. Som jag har märkt så har vi mycket gemensamt, speciellt när det gäller självförtroende. Och det är en viktig bit i mitt liv. Och nu finns det någon som förstår hur det känns och hur det är att leva med det. Inte många som kan tänka eller föreställa sig hur det är att leva med det. För det kan faktiskt ställa till mycket i livet. Mycket mer än vad man får lära sig i skolan eller av andra. Man får bara lära sig hur viktigt det är att ha självförtroende. Men har man en gång fått det skadat är det inte lätt att bygga upp igen. För man blir extra mottaglig för kritik och negativa saker. Det är något som är jobbigt att leva med, men det är så många som sitter i den situationen. Men det syns och märks inte på alla. Det här är en av dom första jag träffar som är rätt lik mig. Dom flesta andra som jag känner visar sitt dåliga självförtroende med att spela över. Många ser dom som störig och jobbig, och man får känslan av att dom har det bästa självförtroendet som finns. Men det är raka motsatsen. Så det är svårt att läsa av en människa och hur doms självförtroende och självbild ser ut. Nästan alla har skadat självförtroende. Många märker det inte på mig heller, men i många situationer så fungerar jag eftersom att jag mår så pass dåligt eller verkligen vet vad jag tycker och tänker. Och jag har vänt många av mina svagheter till styrkor. Det har inte varit en dans på rosor, men det går. Men det tog sina år kan jag lova. Men ändå är det en lång bit kvar innan det är något sånär bra. Men det fungerar.

Men jag har märkt att jag blir mer och mer beroende av närhet till andra. Och det behöver absolut inte var mer än så. Eftersom att jag är en så kallad känslomänniska är jag ganska känslig av min natur, och påverkas mycket psykiskt av min omgivning. Och många trycker ner mig fast dom inte vet om det. Och att ställa sig upp och säga det är ytterst svårt att kunna göra.

Men saker och ting känns faktiskt så mycket bättre nu. Snacka att om man hittar rätt vänner så hjälper det mycket. Alla timmar jag har träffat och pratat med min underbara vän har hjälpt otroligt mycket. Jag blir faktiskt förvånad över vilken skillnad. Som idag så kliver jag upp med ett leende på läpparna, och det har jag inte gjort på bra länge. Inte ens Min älskling har fått mig att känna mig så här lätt. Men den stora nyckeln sitter i att jag äntligen har någon som verkligen förstår mina känslor och en stor del av mina tankar. Och att ha en vän som förstår har gjort mycket skillnad. Tidigare var det fler som förstod, men dom har tyvärr tagit livet av sig här nu i år. Och det är tungt, men inget jag kan göra något åt. Jag vet bara att det inte är den vägen jag tänker ta. Utan jag tänker övervinna hindret dom aldrig kom över. Jag tänker leva för oss alla tre. Och det kommer att gå bra mycket lättare nu när jag har någon som kan hjälpa mig. Det var länge sedan jag var såhär glad och tacksam över en vän. Men jag är rädd att känslorna räcker för mer. Inte för att det skulle vara dåligt, men just nu har jag min älskling som jag vill satsa på. Men fungerar inte det, så får nog "underbar" passa sig.

Men det ser vi den dagen, den gången. Just nu så ska jag bara njuta av den värdefulla vänskapen. Och försöka lära mig något utav allt det här. För "underbar" har en hel del som jag kan lära utav. Han har ju klarat sig och då gör jag det också. Men rädslan över att förlora "underbar" är stor. Men vi kan förhoppningsvis hjälpa varandra. Det är i alla fall vad jag vill tro.

Jag förstår inte hur så lite tid kan ha gjort så stor skillnad. Mående och tankarna har aldrig klarnat så fort som dom har gjort nu. För att nå den här enorma skillnaden som det faktiskt är så brukar det ta lång tid. Men nu har det gått riktigt fort. Och det är jag väl tacksam för. Har ändå haft det riktigt svårt och kämpigt nu dom här sex veckorna utan älskling och "dummare". Det känns fortfarande jobbigt, men nu går det lättare när det finns någon man faktiskt kan prata med och verkligen vara sig själv. Jag utger mig aldrig för att vara någon annan, men nu kan jag slappna av och visa hur svårt det är med vissa saker utan att varken skämmas eller behöva förklara. Visst kan jag utan problem vara lite tuffare i vissa situationer, men så himla skönt att inte behöva vara det. Utan är det jobbigt så är det, och inge mer med det. Och någon som faktiskt förstår dom sakerna är ganska sällsynt.

Så nu när saker känns bättre så har det kommit in andra tankar och funderingar som snurrar runt i skallen. Det är jobbigt, men på ett helt annat sätt. Jag har alltid haft den stora frågan : Varför?

Det har jag visserligen nu också, men till skillnad mot för annars så är det rogivande att försöka finna svaren nu. Och bara det skapar förvirring. Det är helt enkelt svårt att få stopp på hjulet när det väl har börjat snurra och fått upp farten. Men det gör inget, då har man ju något att kunna skratta åt.

Jag blir bara så himla ledsen över vissa vänner. Visst kan jag förstå att han kanske tvekar över att komma hit. Men varför kan man inte bara säga det då?

Istället för att nästan lova och sedan bara dra ut på det hela tiden. Jag hade faktiskt sett fram emot att han skulle komma denna vecka eller nästa vecka. Men nu verkar det som att det inte blir så. Men jag börjar bli ganska van nu att jag alltid lyckas bli besviken.

Det var mycket länge sedan jag fick träffa honom sist. Och det skulle vara så himla kul att få träffa honom igen, för det är faktiskt någon som jag verkligen saknar. Och jag skulle faktiskt behöva få träffa honom innan grabbarna grus flyttar hem igen. Det låter kanske fel, men det är så det ligger till. Jag är inte så säker på att det skulle bli bra om dom var här allesammans samtidigt. Jag och Jenny satt och pratade om den katastrofen senast igår. Vi båda vill träffa honom, han är någon vi trivs med helt enkelt. Men jag vet inte vad det är som gör att han hela tiden drar ut på det. Jag har till och med sagt att jag kan betala hans resa bara han kommer hit. Och tyvärr så kan inte jag åka till honom heller som det är nu. Men om inte grabbarna grus kommer tillbaka nästa vecka så tror jag att jag skaffar barnvakt och så drar jag ner till honom. Sen får han säga vad han vill helt enkelt. Antingen så blir han glad eller så blir han sur. Men det lär ju visa sig :)

Jag är i sådant stort behov av att ha sällskap av dom som jag verkligen tycker och dom jag känner mig trygg med. Men ingen av dom bor i mitt område. Den som bor närmast bor ca: 5 mil bort och han är allt som oftast upptagen eller så bara jobbar han. Och dessutom så har han kanske blivit riktigt sjuk igen. Och den här gången så kanske det inte slutar nå bra. Två av mina underbara som alltid har funnits där har tagit livet av sig i år. Den senaste veckan efter att grabbarna grus tvingades på "semester". Jenny bor inte långt bort, men vi lyckas nästan aldrig få det att gå ihop så att vi kan träffas. Men tur att det finns telefon. Och dom övriga som ligger mig varmt om hjärtat bor över 20 mil härifrån. Det finns visserligen en till, men då har jag ingen som helst kontakt med honom. Men jag kommer då aldrig glömma dagarna vi hade på URF-08. Då mådde jag verkligen bra. Önskar att allt hade vart annorlunda då så att vi hade kunnat fortsätta umgås efter att vi kom hem därifrån. Men vi kanske träffas igen. Jag hoppas då innerligt på de.

Jag försöker få dagarna att gå bra. Men jag lyckas inge vidare. Blev ju ganska dålig efter att grabbarna försvann. Jag vill inte ens veta hur mycket jag har gått ner. Som tur är så ser det inte illa ut, än.

Men jag tror inte att jag skulle uppskatta den vikt jag ligger på nu. Men jag tar inte reda på det för ens allt det här är över. Det behöver nog bli lite lugnare och stabilare innan jag bör ta reda på hur min kropp mår. Det lär ju uppstå en otrolig stress när jag får svaren. När dom först försvann i början av september så gick det 11 dagar innan jag fick behålla något annat än kaffe och vatten. Och under den perioden så hade jag åtskilliga panikattacker och en otrolig stress nivå. Dom första två veckorna så kunde jag inte ens ha barnen hemma. Jag kunde ju inte äta och jag kunde knappt sova. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag har gjort den här månaden. Men jag trodde att det var på väg att vända, det gick bättre med maten och magen verkade rätta till sig. Men för tre dagar sedan så märkte jag att så var inte fallet. Så nu sitter jag här igen och får i det stora hela inte i mig något. När jag började äta igen så fick jag mosa allt jag skulle äta, för jag kunde inte tugga maten för då kom den upp igen. Och så är det nu också märkte jag. Jag gjorde bort mig då jag var trött och lite stressad, så jag struntade i att mosa maten. Och det fick jag ju ångra. Så nu står det bebis välling på min mat meny. Jag var ju så glad att jag slapp den, den smakar inte gott längre. Men den innehåller mycket näring och energi. Och imorgon ska jag börja med att prova med lite soppa. Dom första dagarna här så blir det bara flytande föda för min del. Det är inge kul och inge gott heller, men om jag vill behålla min mage några år till så finns det inget att välja på. Men det börjar bli bra tråkigt att behöva laga tre olika måltider varje gång vi ska äta. Och det ser nog bra roligt ut om någon annan skulle titta. Men det börjar bli en vana nu. Men det oroar mig att jag är på väg att bli sjuk och att jag blivit så mycket sämre på bara några dagar. Jag vet inte om jag skulle klara av att bli riktigt sjuk. Kroppen har ingenting att ta utav efter allt det här. Så det skulle nog sluta i en mindre katastrof.

Jag är glad för varje dag som jag klarar av att kliva upp. Vet inte hur länge till jag klarar av promenaden fram och tillbaka till dagis. Och den biten är inte lång. Men jag är så yr och klen då jag kommer hem igen att många gånger har jag varit rädd att jag ska svimma. Och jag vet ju sedan tidigare att det får jag bara inte göra när jag har Kevin. För när jag svimmar så är jag borta allt från 1 timme till 12 timmar som längst. Och det får bara inte hända när man har småbarn och man är själv. Men jag hoppas att det blir en vändning snart, innan det är försent. För det är inte bara kroppen som mår otroligt dåligt. Även psykiskt sett är jag knäckt. Jag kan inte komma längre när än vad jag är. Jag mår betydligt sämre nu än när Kicken lämnade mig för många år sedan och när Jocke lämnade mig för några år sedan. Det är ingenting mot för vad det är nu. Men det kan ju bero på att allt det här inte bara rör och drabbar mig. Det är betydligt större än så. Och Roxanna mår så förbannat dåligt av det som hände att det är makalöst. Jag är glad att Kevin är för liten för att förstå vad som hände och hur saker är nu. Jag önskar att dom kommer hem snart så att jag kan lugna ner mig och återgå till något som kanske fungerar.

För så länge inte "" är vid min sida så är det inget som fungerar. Och nu borde dom ha fått komma eftersom att det är nästan klart. Men inte då, det ska stå en jävla kärring emellan. Och hon har för fan inte ens någon bra anledning heller. Och det är något som retar mig otroligt mycket. Och dom jävlas med oss som är här ute också. Dom gör saker och kan inte ge oss några verkliga anledningar till varför. Och sen vägrar dom dela information trots att i alla fall jag borde få ta del av det hela. Jag är ju lika med på det som dom är. Men dom håller väl på med ett rävspel och hoppas kunna spela ut oss mot varandra. Eller så är kärringen och hennes folk jävligt rädd om sina ryggar så att det är därför dom agerar på detta vis. Men jag vet att mina grabbar inte skulle göra något. Då är jag ett betydligt större hot än vad dom är. För jag skulle inte längre tveka att ta saken i mina egna händer.

Men när allt det här är klart och vi är tillsammans igen så är det mycket jag ska ändra på. För det får inte bli såhär en gång till. Då är jag körd så det skriker om det.

Men nu ska jag och Kevin passa på att mysa lite innan det är dags för honom att sova.

Älskar er så otroligt mycket. Och är evigt tacksam för att ni stöttar och finns för mig i allt detta <3