Jag blir bara så himla ledsen över vissa vänner. Visst kan jag förstå att han kanske tvekar över att komma hit. Men varför kan man inte bara säga det då?

Istället för att nästan lova och sedan bara dra ut på det hela tiden. Jag hade faktiskt sett fram emot att han skulle komma denna vecka eller nästa vecka. Men nu verkar det som att det inte blir så. Men jag börjar bli ganska van nu att jag alltid lyckas bli besviken.

Det var mycket länge sedan jag fick träffa honom sist. Och det skulle vara så himla kul att få träffa honom igen, för det är faktiskt någon som jag verkligen saknar. Och jag skulle faktiskt behöva få träffa honom innan grabbarna grus flyttar hem igen. Det låter kanske fel, men det är så det ligger till. Jag är inte så säker på att det skulle bli bra om dom var här allesammans samtidigt. Jag och Jenny satt och pratade om den katastrofen senast igår. Vi båda vill träffa honom, han är någon vi trivs med helt enkelt. Men jag vet inte vad det är som gör att han hela tiden drar ut på det. Jag har till och med sagt att jag kan betala hans resa bara han kommer hit. Och tyvärr så kan inte jag åka till honom heller som det är nu. Men om inte grabbarna grus kommer tillbaka nästa vecka så tror jag att jag skaffar barnvakt och så drar jag ner till honom. Sen får han säga vad han vill helt enkelt. Antingen så blir han glad eller så blir han sur. Men det lär ju visa sig :)

Jag är i sådant stort behov av att ha sällskap av dom som jag verkligen tycker och dom jag känner mig trygg med. Men ingen av dom bor i mitt område. Den som bor närmast bor ca: 5 mil bort och han är allt som oftast upptagen eller så bara jobbar han. Och dessutom så har han kanske blivit riktigt sjuk igen. Och den här gången så kanske det inte slutar nå bra. Två av mina underbara som alltid har funnits där har tagit livet av sig i år. Den senaste veckan efter att grabbarna grus tvingades på "semester". Jenny bor inte långt bort, men vi lyckas nästan aldrig få det att gå ihop så att vi kan träffas. Men tur att det finns telefon. Och dom övriga som ligger mig varmt om hjärtat bor över 20 mil härifrån. Det finns visserligen en till, men då har jag ingen som helst kontakt med honom. Men jag kommer då aldrig glömma dagarna vi hade på URF-08. Då mådde jag verkligen bra. Önskar att allt hade vart annorlunda då så att vi hade kunnat fortsätta umgås efter att vi kom hem därifrån. Men vi kanske träffas igen. Jag hoppas då innerligt på de.

Jag försöker få dagarna att gå bra. Men jag lyckas inge vidare. Blev ju ganska dålig efter att grabbarna försvann. Jag vill inte ens veta hur mycket jag har gått ner. Som tur är så ser det inte illa ut, än.

Men jag tror inte att jag skulle uppskatta den vikt jag ligger på nu. Men jag tar inte reda på det för ens allt det här är över. Det behöver nog bli lite lugnare och stabilare innan jag bör ta reda på hur min kropp mår. Det lär ju uppstå en otrolig stress när jag får svaren. När dom först försvann i början av september så gick det 11 dagar innan jag fick behålla något annat än kaffe och vatten. Och under den perioden så hade jag åtskilliga panikattacker och en otrolig stress nivå. Dom första två veckorna så kunde jag inte ens ha barnen hemma. Jag kunde ju inte äta och jag kunde knappt sova. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag har gjort den här månaden. Men jag trodde att det var på väg att vända, det gick bättre med maten och magen verkade rätta till sig. Men för tre dagar sedan så märkte jag att så var inte fallet. Så nu sitter jag här igen och får i det stora hela inte i mig något. När jag började äta igen så fick jag mosa allt jag skulle äta, för jag kunde inte tugga maten för då kom den upp igen. Och så är det nu också märkte jag. Jag gjorde bort mig då jag var trött och lite stressad, så jag struntade i att mosa maten. Och det fick jag ju ångra. Så nu står det bebis välling på min mat meny. Jag var ju så glad att jag slapp den, den smakar inte gott längre. Men den innehåller mycket näring och energi. Och imorgon ska jag börja med att prova med lite soppa. Dom första dagarna här så blir det bara flytande föda för min del. Det är inge kul och inge gott heller, men om jag vill behålla min mage några år till så finns det inget att välja på. Men det börjar bli bra tråkigt att behöva laga tre olika måltider varje gång vi ska äta. Och det ser nog bra roligt ut om någon annan skulle titta. Men det börjar bli en vana nu. Men det oroar mig att jag är på väg att bli sjuk och att jag blivit så mycket sämre på bara några dagar. Jag vet inte om jag skulle klara av att bli riktigt sjuk. Kroppen har ingenting att ta utav efter allt det här. Så det skulle nog sluta i en mindre katastrof.

Jag är glad för varje dag som jag klarar av att kliva upp. Vet inte hur länge till jag klarar av promenaden fram och tillbaka till dagis. Och den biten är inte lång. Men jag är så yr och klen då jag kommer hem igen att många gånger har jag varit rädd att jag ska svimma. Och jag vet ju sedan tidigare att det får jag bara inte göra när jag har Kevin. För när jag svimmar så är jag borta allt från 1 timme till 12 timmar som längst. Och det får bara inte hända när man har småbarn och man är själv. Men jag hoppas att det blir en vändning snart, innan det är försent. För det är inte bara kroppen som mår otroligt dåligt. Även psykiskt sett är jag knäckt. Jag kan inte komma längre när än vad jag är. Jag mår betydligt sämre nu än när Kicken lämnade mig för många år sedan och när Jocke lämnade mig för några år sedan. Det är ingenting mot för vad det är nu. Men det kan ju bero på att allt det här inte bara rör och drabbar mig. Det är betydligt större än så. Och Roxanna mår så förbannat dåligt av det som hände att det är makalöst. Jag är glad att Kevin är för liten för att förstå vad som hände och hur saker är nu. Jag önskar att dom kommer hem snart så att jag kan lugna ner mig och återgå till något som kanske fungerar.

För så länge inte "" är vid min sida så är det inget som fungerar. Och nu borde dom ha fått komma eftersom att det är nästan klart. Men inte då, det ska stå en jävla kärring emellan. Och hon har för fan inte ens någon bra anledning heller. Och det är något som retar mig otroligt mycket. Och dom jävlas med oss som är här ute också. Dom gör saker och kan inte ge oss några verkliga anledningar till varför. Och sen vägrar dom dela information trots att i alla fall jag borde få ta del av det hela. Jag är ju lika med på det som dom är. Men dom håller väl på med ett rävspel och hoppas kunna spela ut oss mot varandra. Eller så är kärringen och hennes folk jävligt rädd om sina ryggar så att det är därför dom agerar på detta vis. Men jag vet att mina grabbar inte skulle göra något. Då är jag ett betydligt större hot än vad dom är. För jag skulle inte längre tveka att ta saken i mina egna händer.

Men när allt det här är klart och vi är tillsammans igen så är det mycket jag ska ändra på. För det får inte bli såhär en gång till. Då är jag körd så det skriker om det.

Men nu ska jag och Kevin passa på att mysa lite innan det är dags för honom att sova.

Älskar er så otroligt mycket. Och är evigt tacksam för att ni stöttar och finns för mig i allt detta <3