Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. Men jag känner ett behov av att skriva något. Det finns alldeles för mycket som snurrar runt i huvudet. Och inte blev det bättre av att jag sett en del kort av mina älskade bortgångna vänner. Jag kan fortfarande inte fatta att dom inte finns kvar. Det gör så förtvivlat ont att ha missta dom. Även om vi inte umgicks jätte mycket dom senaste åren. Men vi har alltid funnits där för varandra om det har behövts. Det gick alltid att prata ut, om precis allting. Dom är dom enda två som någonsin har vetat exakt allt om mig, till varenda liten tanke som funnits. Och dom har hjälpt mig så många gånger under alla dessa år. Hade jag inte haft dom så hade jag trillat bort för länge sedan. Och nu finns dom inte längre här och kan hjälpa mig. Det var jävligt när Tomas gick bort och det var riktigt jobbigt att komma tillbaka och nu när även Stefan är borta är det ännu värre. Dom hade väl kunnat stanna kvar ett tag till?

Varför just i år, när jag har mitt värsta år någonsin. Jag har funderat många gånger hur jag kan tycka att vissa andra år har varit lindrigare än detta år. Men så är det. Och nu när är det så mycket som händer och insikten av att man nästan inte har en endaste vän som faktiskt bryr sig så blir det inte lättare. Jag trodde faktiskt att det skulle finnas fler, men tyvärr så gör det inte de. Så det blir att göra en stor rensning bland dom så kallade vänner. Jag tänker inte beblanda mig mycket med dom som inte bryr sig. Jag orkar inte längre finnas där för dom som inte kan hjälpa mig eller stötta mig när jag behöver det som mest. Inte många gånger jag begär att någon ska finnas för mig. Det är knappt att jag ber om hjälp fast jag verkligen måste. Utan dom flesta anser och tycker att det bara är jag som alltid ska finnas där för dom, men dom behöver inte finnas för mig. Men nu får det vara stopp på det. För jag kommer inte att orka leva så många år till. Det räcker att det har varit så i nästan hela mitt liv. Och först nu märker jag på allvar hur illa det här kan sluta om det inte sätts stopp för allt. Ingen rolig upptäckt. Men bättre sent än aldrig, än går det att ändra på. Så dom som vill kalla sig för riktig vän eller nära vän, får lov att ställa upp när jag behöver någon. Annars kan dom hålla sig långt borta från mig när dom själva behöver hjälp. För dom som inte finns för mig tänker inte jag finnas för. Det kommer att ta hårt på mig, för jag har alltid levt på att hjälpa alla andra och jämt finnas som stöd när någon behöver det. För mig själv har jag aldrig brytt mig om. Men nu måste det bli en vändning på det, annars kommer jag tyvärr inte att klara mig. Hade det inte vart för dom få som verkligen funnits för mig under dom här veckorna så hade jag faktiskt inte klarat mig. Det låter löjligt att vara utan mat i bara elva dagar och bli så dålig som jag blev. Men jag fick inte behålla något annat än kaffe och vatten, det gick knappt att sova, konstant stressad, panikattacker, ångestattacker och panikångestattacker som hela tiden avlöste varandra. För några år sedan hade det inte alls tagit lika hårt på mig som det gjorde nu. Jag har vart mycket smalare än vad jag är nu och jag vägde mindre än nu. Men då var jag hur pigg och kry som helst. Vissa dagar nu finns det knappt ork i kroppen att ställa sig på benen. Men alla år av vanskötsel av hälsa och kropp har satt sina spår. Så om det inte vänder snart och blir mycket bättre så kommer dom nog lära lägga in mig. Även om jag kan äta lite gran så är det långt ifrån det jag verkligen behöver få i mig. Jag fortsätter att tröka på med bebis välling, bara för att få i mig mycket näring. Jag gör av med mer energi och näring än vad jag kan få i mig. Och äter jag för mycket så får jag inte behålla det. Det känns verkligen förjävligt, jag till och med känner hur kroppen äter utav dom muskler som finns kvar. Synen har blivit mycket sämre, minnet är sämre än någonsin, även om det inte alltid syns på utsidan så skakar jag konstant i kroppen och är nästan alltid yr. Ibland så pass yr att jag är rädd att svimma. Och när jag svimmar är jag borta i minst en timme. Så har det varit i många år, men man vet inte varför. Det finns mycket mer som har hänt med mig under dessa veckor. Men jag har aldrig varit med om att det gått utför så fort. Märker faktiskt skillnad från dag till dag. Men ändå kommit över den jobbigaste biten. Men då har jag gått in i den farligaste i stället. För nu har det gått över till att jag är piggare och orkar mer. Så nu gör man av med ännu mer energi och näring. Och även om jag skulle vara någorlunda still en dag så tar stressen nästan allt man får i sig.

Därför känns det extra underbart att man fått in "underbar" i livet. För han har verkligen fått mig att kunna släppa allt korta stunder och bara ta det som det kommer. Så även om man inte ska lägga livet i händerna på någon annan, så är "underbar" förmodligen min överlevnad. För utan honom vet jag inte hur allt skulle sluta. Det vet jag inte nu heller, men nu kan jag verkligen få hjälp. Och någon som skriker till om det går för långt. Sen att känslorna för "underbar" är lite för stark är inget jag kan göra åt. Jag ska ge allt lite tid, så kanske jag hinner få ordning på alla känslor som bara flyger runt.

Att närhet till en människa kan betyda så mycket. Men som vanligt så får inte den känslan hålla i sig länge. Att det alltid ska lyckas komma någon och förstöra det som känns bra. Jag är jätte lycklig för den jag får dela saker och ting med. Som jag har märkt så har vi mycket gemensamt, speciellt när det gäller självförtroende. Och det är en viktig bit i mitt liv. Och nu finns det någon som förstår hur det känns och hur det är att leva med det. Inte många som kan tänka eller föreställa sig hur det är att leva med det. För det kan faktiskt ställa till mycket i livet. Mycket mer än vad man får lära sig i skolan eller av andra. Man får bara lära sig hur viktigt det är att ha självförtroende. Men har man en gång fått det skadat är det inte lätt att bygga upp igen. För man blir extra mottaglig för kritik och negativa saker. Det är något som är jobbigt att leva med, men det är så många som sitter i den situationen. Men det syns och märks inte på alla. Det här är en av dom första jag träffar som är rätt lik mig. Dom flesta andra som jag känner visar sitt dåliga självförtroende med att spela över. Många ser dom som störig och jobbig, och man får känslan av att dom har det bästa självförtroendet som finns. Men det är raka motsatsen. Så det är svårt att läsa av en människa och hur doms självförtroende och självbild ser ut. Nästan alla har skadat självförtroende. Många märker det inte på mig heller, men i många situationer så fungerar jag eftersom att jag mår så pass dåligt eller verkligen vet vad jag tycker och tänker. Och jag har vänt många av mina svagheter till styrkor. Det har inte varit en dans på rosor, men det går. Men det tog sina år kan jag lova. Men ändå är det en lång bit kvar innan det är något sånär bra. Men det fungerar.

Men jag har märkt att jag blir mer och mer beroende av närhet till andra. Och det behöver absolut inte var mer än så. Eftersom att jag är en så kallad känslomänniska är jag ganska känslig av min natur, och påverkas mycket psykiskt av min omgivning. Och många trycker ner mig fast dom inte vet om det. Och att ställa sig upp och säga det är ytterst svårt att kunna göra.

Men saker och ting känns faktiskt så mycket bättre nu. Snacka att om man hittar rätt vänner så hjälper det mycket. Alla timmar jag har träffat och pratat med min underbara vän har hjälpt otroligt mycket. Jag blir faktiskt förvånad över vilken skillnad. Som idag så kliver jag upp med ett leende på läpparna, och det har jag inte gjort på bra länge. Inte ens Min älskling har fått mig att känna mig så här lätt. Men den stora nyckeln sitter i att jag äntligen har någon som verkligen förstår mina känslor och en stor del av mina tankar. Och att ha en vän som förstår har gjort mycket skillnad. Tidigare var det fler som förstod, men dom har tyvärr tagit livet av sig här nu i år. Och det är tungt, men inget jag kan göra något åt. Jag vet bara att det inte är den vägen jag tänker ta. Utan jag tänker övervinna hindret dom aldrig kom över. Jag tänker leva för oss alla tre. Och det kommer att gå bra mycket lättare nu när jag har någon som kan hjälpa mig. Det var länge sedan jag var såhär glad och tacksam över en vän. Men jag är rädd att känslorna räcker för mer. Inte för att det skulle vara dåligt, men just nu har jag min älskling som jag vill satsa på. Men fungerar inte det, så får nog "underbar" passa sig.

Men det ser vi den dagen, den gången. Just nu så ska jag bara njuta av den värdefulla vänskapen. Och försöka lära mig något utav allt det här. För "underbar" har en hel del som jag kan lära utav. Han har ju klarat sig och då gör jag det också. Men rädslan över att förlora "underbar" är stor. Men vi kan förhoppningsvis hjälpa varandra. Det är i alla fall vad jag vill tro.

Jag förstår inte hur så lite tid kan ha gjort så stor skillnad. Mående och tankarna har aldrig klarnat så fort som dom har gjort nu. För att nå den här enorma skillnaden som det faktiskt är så brukar det ta lång tid. Men nu har det gått riktigt fort. Och det är jag väl tacksam för. Har ändå haft det riktigt svårt och kämpigt nu dom här sex veckorna utan älskling och "dummare". Det känns fortfarande jobbigt, men nu går det lättare när det finns någon man faktiskt kan prata med och verkligen vara sig själv. Jag utger mig aldrig för att vara någon annan, men nu kan jag slappna av och visa hur svårt det är med vissa saker utan att varken skämmas eller behöva förklara. Visst kan jag utan problem vara lite tuffare i vissa situationer, men så himla skönt att inte behöva vara det. Utan är det jobbigt så är det, och inge mer med det. Och någon som faktiskt förstår dom sakerna är ganska sällsynt.

Så nu när saker känns bättre så har det kommit in andra tankar och funderingar som snurrar runt i skallen. Det är jobbigt, men på ett helt annat sätt. Jag har alltid haft den stora frågan : Varför?

Det har jag visserligen nu också, men till skillnad mot för annars så är det rogivande att försöka finna svaren nu. Och bara det skapar förvirring. Det är helt enkelt svårt att få stopp på hjulet när det väl har börjat snurra och fått upp farten. Men det gör inget, då har man ju något att kunna skratta åt.

Jag blir bara så himla ledsen över vissa vänner. Visst kan jag förstå att han kanske tvekar över att komma hit. Men varför kan man inte bara säga det då?

Istället för att nästan lova och sedan bara dra ut på det hela tiden. Jag hade faktiskt sett fram emot att han skulle komma denna vecka eller nästa vecka. Men nu verkar det som att det inte blir så. Men jag börjar bli ganska van nu att jag alltid lyckas bli besviken.

Det var mycket länge sedan jag fick träffa honom sist. Och det skulle vara så himla kul att få träffa honom igen, för det är faktiskt någon som jag verkligen saknar. Och jag skulle faktiskt behöva få träffa honom innan grabbarna grus flyttar hem igen. Det låter kanske fel, men det är så det ligger till. Jag är inte så säker på att det skulle bli bra om dom var här allesammans samtidigt. Jag och Jenny satt och pratade om den katastrofen senast igår. Vi båda vill träffa honom, han är någon vi trivs med helt enkelt. Men jag vet inte vad det är som gör att han hela tiden drar ut på det. Jag har till och med sagt att jag kan betala hans resa bara han kommer hit. Och tyvärr så kan inte jag åka till honom heller som det är nu. Men om inte grabbarna grus kommer tillbaka nästa vecka så tror jag att jag skaffar barnvakt och så drar jag ner till honom. Sen får han säga vad han vill helt enkelt. Antingen så blir han glad eller så blir han sur. Men det lär ju visa sig :)

Jag är i sådant stort behov av att ha sällskap av dom som jag verkligen tycker och dom jag känner mig trygg med. Men ingen av dom bor i mitt område. Den som bor närmast bor ca: 5 mil bort och han är allt som oftast upptagen eller så bara jobbar han. Och dessutom så har han kanske blivit riktigt sjuk igen. Och den här gången så kanske det inte slutar nå bra. Två av mina underbara som alltid har funnits där har tagit livet av sig i år. Den senaste veckan efter att grabbarna grus tvingades på "semester". Jenny bor inte långt bort, men vi lyckas nästan aldrig få det att gå ihop så att vi kan träffas. Men tur att det finns telefon. Och dom övriga som ligger mig varmt om hjärtat bor över 20 mil härifrån. Det finns visserligen en till, men då har jag ingen som helst kontakt med honom. Men jag kommer då aldrig glömma dagarna vi hade på URF-08. Då mådde jag verkligen bra. Önskar att allt hade vart annorlunda då så att vi hade kunnat fortsätta umgås efter att vi kom hem därifrån. Men vi kanske träffas igen. Jag hoppas då innerligt på de.

Jag försöker få dagarna att gå bra. Men jag lyckas inge vidare. Blev ju ganska dålig efter att grabbarna försvann. Jag vill inte ens veta hur mycket jag har gått ner. Som tur är så ser det inte illa ut, än.

Men jag tror inte att jag skulle uppskatta den vikt jag ligger på nu. Men jag tar inte reda på det för ens allt det här är över. Det behöver nog bli lite lugnare och stabilare innan jag bör ta reda på hur min kropp mår. Det lär ju uppstå en otrolig stress när jag får svaren. När dom först försvann i början av september så gick det 11 dagar innan jag fick behålla något annat än kaffe och vatten. Och under den perioden så hade jag åtskilliga panikattacker och en otrolig stress nivå. Dom första två veckorna så kunde jag inte ens ha barnen hemma. Jag kunde ju inte äta och jag kunde knappt sova. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag har gjort den här månaden. Men jag trodde att det var på väg att vända, det gick bättre med maten och magen verkade rätta till sig. Men för tre dagar sedan så märkte jag att så var inte fallet. Så nu sitter jag här igen och får i det stora hela inte i mig något. När jag började äta igen så fick jag mosa allt jag skulle äta, för jag kunde inte tugga maten för då kom den upp igen. Och så är det nu också märkte jag. Jag gjorde bort mig då jag var trött och lite stressad, så jag struntade i att mosa maten. Och det fick jag ju ångra. Så nu står det bebis välling på min mat meny. Jag var ju så glad att jag slapp den, den smakar inte gott längre. Men den innehåller mycket näring och energi. Och imorgon ska jag börja med att prova med lite soppa. Dom första dagarna här så blir det bara flytande föda för min del. Det är inge kul och inge gott heller, men om jag vill behålla min mage några år till så finns det inget att välja på. Men det börjar bli bra tråkigt att behöva laga tre olika måltider varje gång vi ska äta. Och det ser nog bra roligt ut om någon annan skulle titta. Men det börjar bli en vana nu. Men det oroar mig att jag är på väg att bli sjuk och att jag blivit så mycket sämre på bara några dagar. Jag vet inte om jag skulle klara av att bli riktigt sjuk. Kroppen har ingenting att ta utav efter allt det här. Så det skulle nog sluta i en mindre katastrof.

Jag är glad för varje dag som jag klarar av att kliva upp. Vet inte hur länge till jag klarar av promenaden fram och tillbaka till dagis. Och den biten är inte lång. Men jag är så yr och klen då jag kommer hem igen att många gånger har jag varit rädd att jag ska svimma. Och jag vet ju sedan tidigare att det får jag bara inte göra när jag har Kevin. För när jag svimmar så är jag borta allt från 1 timme till 12 timmar som längst. Och det får bara inte hända när man har småbarn och man är själv. Men jag hoppas att det blir en vändning snart, innan det är försent. För det är inte bara kroppen som mår otroligt dåligt. Även psykiskt sett är jag knäckt. Jag kan inte komma längre när än vad jag är. Jag mår betydligt sämre nu än när Kicken lämnade mig för många år sedan och när Jocke lämnade mig för några år sedan. Det är ingenting mot för vad det är nu. Men det kan ju bero på att allt det här inte bara rör och drabbar mig. Det är betydligt större än så. Och Roxanna mår så förbannat dåligt av det som hände att det är makalöst. Jag är glad att Kevin är för liten för att förstå vad som hände och hur saker är nu. Jag önskar att dom kommer hem snart så att jag kan lugna ner mig och återgå till något som kanske fungerar.

För så länge inte "" är vid min sida så är det inget som fungerar. Och nu borde dom ha fått komma eftersom att det är nästan klart. Men inte då, det ska stå en jävla kärring emellan. Och hon har för fan inte ens någon bra anledning heller. Och det är något som retar mig otroligt mycket. Och dom jävlas med oss som är här ute också. Dom gör saker och kan inte ge oss några verkliga anledningar till varför. Och sen vägrar dom dela information trots att i alla fall jag borde få ta del av det hela. Jag är ju lika med på det som dom är. Men dom håller väl på med ett rävspel och hoppas kunna spela ut oss mot varandra. Eller så är kärringen och hennes folk jävligt rädd om sina ryggar så att det är därför dom agerar på detta vis. Men jag vet att mina grabbar inte skulle göra något. Då är jag ett betydligt större hot än vad dom är. För jag skulle inte längre tveka att ta saken i mina egna händer.

Men när allt det här är klart och vi är tillsammans igen så är det mycket jag ska ändra på. För det får inte bli såhär en gång till. Då är jag körd så det skriker om det.

Men nu ska jag och Kevin passa på att mysa lite innan det är dags för honom att sova.

Älskar er så otroligt mycket. Och är evigt tacksam för att ni stöttar och finns för mig i allt detta <3

Nu kommer alla jobbiga känslor och alla dessa frågor över mig igen. Allt känns så jävla jobbigt och jag vet inte längre vad jag ska göra. Helst av allt så vill jag bara gå och gömma mig för alltid.

Jag vill att du min älskade ska få komma hem någon gång. Jag trodde att du skulle få komma ut nu när jag har samarbetat och gjort vad jag kan för att vara dom till lags. Men det verkar ju inte som att det gör någon skillnad. Jag behöver verkligen ha dig här hemma, jag kommer snart inte att kunna leva alls. Det är redan på gränsen att jag tar mig upp. Det kanske mycket beror på att jag inte har fått behålla något annat än kaffe och vatten på nio dagar. Men sen håller stressen och alla attacker att ta knäcken på  mig fullständigt nu när du inte kan stå vid min sida.

Varför skulle vi göra som vi gjorde?

Om vi ändå bara kunde backa tillbaka tiden och sätta stopp för det innan det hela började. Vad enkelt allt skulle ha varit då. Och vad mycket vi skulle slippa lida för. Men för min del så är det stopp nu, jag tänker inte hålla på såhär nå mer. Jag kan inte riskera att bli av med mina underbara barn. Utan dom skulle det inte sluta bra. Så nu när dom inte kan bo hemma på grund av hur jag mår och inte du heller är hemma så fungerar jag inte alls som jag borde. Blir det ingen ordning på det här snart så finns det inget kvar av mig att rädda. För jag är på väg att ge upp fullständigt. Jag orkar snart inte mer. Och jag är så jävla rädd att du inte får komma hem den här veckan, utan att du får sitta tills nästa förhandling. Och fram till dess vet jag inte om jag klarar mig. Jag vill bara att du ska få komma hem någon gång, men jag vet inte om jag klarar av att vara dig nära så som det är nu. Att jag har lära berättat allt vi och dom andra har gjort är något jag inte kan förlåta mig själv för. Men jag hade inget att välja på, hade jag inte pratat så hade jag inte fått varken bestämma eller träffa mina egna barn. Och hur mycket jag än älskar dig så kan jag inte sätta dig eller dom andra framför Roxanna och Kevin. Jag måste tänka på dom. Men jag vet att jag lovade helt och dylikt att jag inte skulle namnge eller sätta dit er. Förlåt älskling, jag gjorde så gott jag kunde. Men jag vet att det inte räckte. Och jag hatar verkligen mig själv för att jag lära prata och därför vet jag inte om jag klarar av att se dig i ögonen. Jag vet inte ens om du vill leva med mig efter det här. Jag vet ingenting och jag kommer inte att våga fråga dig heller. Jag är alldeles för rädd vad svaret kommer att bli. Men du ska veta att jag älskar dig mer än vad jag någonsin har älskat någon annan. Du slår till och med Borgefors och det trodde jag inte var möjligt. Jag vill verkligen inte förlora dig, men om du går din väg så förstår jag dig. Men jag hoppas att du vill fortsätta leva med mig, trots att jag var tvungen att prata ut om allt. 

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill och skulle behöva min mamma, jag vill åka hem till henne och pappa. Men det går inte alls att jag åker dit. Och hon är inget bra stöd i allt det här. Och då vet hon inte ens att det hela är sant. Jag vill inte ens veta vad som händer den dagen sanningen kommer fram, jag tror inte att jag vill vara med nå mer då. Men jag är tvungen att ta en dag i taget just nu om jag ska överleva. Men det känns inte bra att vara hemma längre. Jag ser dig och barnen precis överallt och det gör så jävla ont i mig. För ingen av er är här vid min sida. Jag vet inte hur länge jag klarar av det här. Jag vill bara ge upp och skita i allt. Det är inte mycket som känns värt att leva för längre.

Barnen kan få ett lika bra liv utan mig och du skulle hitta någon som är bättre än mig. Allt skulle bli så mycket bättre utan mig. Att jag alltid lyckas ställa till det för alla som står mig nära och dom jag älskar. Varför kan jag inte lyckas med något bra?

Jag vill inte ha det såhär nå mer, jag vill få leva ett bra och lugnt liv. Så jag hoppas verkligen att om du vill stanna kvar hos mig att du också tar dig i kragen, för jag kan inte riskera att det blir såhär igen. En gång till och jag mister mina barn. Och det får bara inte hända.

Men jag får inte förlora dig heller, jag vill absolut inte släppa dig. Men om inte du vill leva med mig så är du fri att gå. Jag ska inte hindra dig, utan du ska göra så som du känner. Men som sagt min rädsla är att du går ifrån mig efter detta.

Men kom alltid ihåg att jag kommer älska dig oavsett vad du bestämmer dig för och vad som händer. Om ingen har kunnat ändra på mina känslor för dig på dessa tio år så kommer ingen att kunna göra det i fortsättningen heller. Men du är den enda jag vill leva med, för mig är du det sanna hjärtat som gör mig hel och ger mig möjlighet att komma vidare här i livet!

Jag vet inte hur länge jag kommer att orka. Jag är så nära att bara släppa allt och sväva iväg, in i en värld av dimma där mörkret inte kan komma. Vill komma undan från mörkret och ut i ljuset. Men där ute kommer att bli mitt sista andetag, för där väntar ni. I mörkret kommer jag också att gå under, men på grund av fångenskap. Jag sitter fast. Med döden som enda flyktväg bort från allt. Bort från all smärta som hela tiden haglar över mig. Jag vet inte hur länge jag orkar stå emot innan jag släpper efter för det oundvikliga. Det är bara en fråga om hur lång tid det tar. Allt från nu till flera år!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det är så mycket som har hänt sedan sist. Saker är både bättre och sämre nu. Men det bästa av allt är att jag har ett till underbart barn. En liten Kevin som kom den 27/2-12. Och just nu så verkr det som att jag till slut har hittat tillbaka till min gamla kärlek sedan ca: 9 år tillbaka. Jag har hela tiden sagt att jag skulle vänta tills den dagen han kunde hålla sig till en. Och nu verkar det som att han har tagit sig i kragen och växt upp. Vi har gått igenom så mycket tillsammans, även om vi inte alltid stått vid varandras sida. Det har varit två gånger som vi var nära att tappa varandra för gott. Men det löste sig till slut. Och ingen är lyckligare än mig. Och jag är så glad att jag har honom vid min sida. Synd bara att man behövt såra och skada folk på vägen. Det fanns ju inte med i planeringen att jag skulle såra den jag var "ihop" med. Men det kan inte alltid bli som man tänker sig. Trodde ju aldrig att "E" skulle bli och behandla min som han gjorde. Han var ju så himla snäll och stabil till en början. Men ack så fel det visade sig att vara. Och ändå så fann jag mig i den situationen och stannade kvar. Allt flöt på i ett mönster som är allt annat än acceptabelt. Ett sambo liv ska inte gå ut på att det bara är den enas behov som ska tillgodoses, men det var så det var. I hans värld så var inte vi andra lika viktig som han. Bara för att han jobbade så behövde han minnsan sova sina timmar och inte göra så mycket här hemma. Jag som nybliven mamma kunde inte ens sova fyra timmar i sträck. Fick inte ens direkt någon hjälp av "E" på helgerna när han var ledig. Inte ens när lillen började äta ur nappflaska så fick jag sova ut. "E" klev upp, men kunde inte ta med sig lillen ner så att jag fick sova. Behöver nog inte säga att jag inte var sugen på sex över huvud taget. Man ska inte ens ha sex dom första åtta till tolv veckorna. Men det var det någon viss person som inte brydde sig direkt mycket om. Ena gången så försökte jag till och med linda in mig i täcket för att markera ett nej och för att få sova. Men det hjälpte inte, senare så kröp jag in helt i täcket. Och det är synd att säga att det hjälpte särskilt mycket. "E" ansåg hela tiden att han hade behov som måste göras något åt. Jag vet att jag borde ha blivit förbannad och sagt nej, men det är något som nästan är omöjligt för mig att klara av. Men den gången som tagit hårdast på mig när det gäller "E" var när han lovade att jag skulle få sova ut, han tog Skruttan men lämnade lillen kvar uppe hos mig. Så jag fick sömnen avbruten, men la mig ner. Men "E" lät Skruttan gå ut och leka med en kompis. Och dom två behöver man hålla koll på för annars så drar dom iväg. Jag hörde att han inte tittat till dom en endaste gång. Men han har tid att komma upp och störa mig i min lovade sömn bara för att han ska ha sex. Jag tycker att det är så jävla fel.

Sen är det många fler liknande saker. Men jag får hålla på i en hel evighet om jag ska ta precis allt. Och det är inget jag orkar göra heller.
 Men på sluttampen mellan mig och "E" så kommer "" in i våra liv. Och det var faktiskt "E" som frågade om "" ville bli inneboende hos oss. Och på den vägen är det. Och det slutade med att "E" fick flytta ut lite brutalt och jag fick överta lägenheten. Allt bara för att vi var i Sandviken och vi träffade en kompis till mig som såg ganska fort att det var väldigt mycket som inte stämde när det gällde mig. Oh förstod väldigt fort att "E" var en stor del av det hela. Han följde tydligen med oss till bilen för att prata med "E", men det upptäckte inte jag eftersom att jag gick förbi bilen och satte mig vid ett träd lite längre bort. Så det slutade med bråk, sen kom "E" och halvslängde bilnyckeln till/på mig och lämnade mig och "" kvar själv i Sandviken. Vi lyckades till slut få hem både oss och bilen. Men då var jag redan både jävligt arg och ledsen och även "" var ganska så uppretad, eftersom att "E" höll på som han gjorde över telefon och försökte få slippa undan allt vad frågor hette. Det blev som det blev när vi alla kom hem.

Tur att det i alla fall slutade lyckligt. Men det har kunnat sluta i fullständig katastrof. Både ambulans och polis blev inblandad innan det hela var över, både jag och "E" hamnade på sjukhus innan det var färdigt.

Men vi båda mår bra utan några men från den gången.

Något som känns skönt så är det att jag och "" har hittat varandra och att det verkar fungera så bra mellan oss. Jag är överlycklig och mår relativt bra. Känner mig på ett sätt säker men ändå så finns rädslan där. För nästan såhär bra var det tidigare också, fast med en annan. Och den gången slutade det med att han gick tillbaka till sin fru och lämnade mig kvar. ch jag vet inte hur många löften jag fick om att han aldrig skulle lämna mig och så vidare. Och jag började verkligen tro på det efter en tid och började den långa och jobbiga vandringen för att vi skulle kunna leva tillsammans. Och sen bara tvärvände det och jag blev ståendes alldeles själv. Och dom känslorna och den rädslan för att det ska bli något liknande är nästan förödande. Även om jag vet att dt inte kommer att bli på samma sätt om det här också skiter sig så är det jävligt jobbigt. Men jag har börjat lära mig att ta tillvara på varje dag som jag och "" får tillsammans. Jag tar inte ut något i förskott, utan jag är lycklig för varje dag vi har tillsammans. Och än så länge så ser det riktigt lovande ut. Men man vet ju aldrig vad som händer. Många har reagerat på att det har gått så fort för mig att byta mellan "E" till "", men dom som känner mig vet hur jag fungerar. Och när det gäller "" så har känslorna alltid funnits där, jag har bara tvingat undan dom hela tiden. Och när vi började umgås igen så gick det inte att hålla tillbaka dom längre. Men inte gnäller jag för det. Hade bara hoppats på att jag och "E" skulle ha gtt skilda vägar på ett lugnare och trevligare sätt. Men nu är det som det är och inget jag kan göra åt. Jag vet inte ens om vi någonsin kommer att kunna vara vänner igen. Vi har inte direkt någon kontakt med varandra längre. Men ändå så lyckades han trycka ner mig rejält när han var på "fyllan" som han påstår. Vilket jag inte tror på!

Sen ringde han upp en vecka senare och bad så hemskt mycket om ursäkt för att han betedde sig illa. Påstod att han inte hade något minne alls av vad han hade sagt, utan visste bara det han hört av en gemensam kompis, ändå så kunde han säga saker som han hade vråkt ur sig till mig som inte våran kompis visste om. Men så kan det vara.

Nä nu tänker jag försöka gå och sova en sväng innan alla underbara här hemma vaknar och kliver upp.

Jag blir så less på allt. Varför måste folk gå runt och yttra sig en jävla massa saker som dom inte vet ett skit om?

Och det är inte så kul att veta att några av mina nära håller på att ljuga. Hela min tillvaro håller på att rasa samman. Jag ser inte fram emot helgen eftersom att när vi kommer hem så är det sen bara jag och Roxanna igen. Och det känns inge kul alls. Men jag hoppas att det kan ordna till sig längre fram. Bara jag får hitta mig själv och får ordning på saker och ting. För som det är just nu så funkar det inte så bra. Och så länge folk tänker lägga sig i en massa saker dom inte har med att göra och säger saker dom inte ens har bevis för så kommer det inte att funka. Och jag blir ganska ledsen när jag vet att han inte riktigt litar på mig, trots att han säger att han gör det. Jag blir så ledsen på allt ihop. Jag vet inte hur länge till jag orkar. Och jag börjar allvarligt fundera på om jag ska flytta upp hit till Umeå. Jag har faktiskt träffa äkta vänner som faktiskt bryr sig om mig och vill att jag ska må bra. Och det värmer väldigt mycket att dom tar hand om varandra trots att dom själv mår väldigt dåligt. Jag har saknat den här gemenskapen med vänner. Och därför så känns det inte så kul att bo kvar med så många som bara är falsk mot en. Och jag är less på dom som bara finns här när dom själv känner för det. För jag är den som alltid finns för mina vänner när dom behöver det. Men saker och ting kanske blir bättre med tiden. Ska bara försöka att hålla ut. Men jag vet tyvärr inte hur länge till jag faktiskt orkar kämpa. För allt går ju bara åt helvete.

Jag skickar många varma tankar till mina vänner som inte mår bra just nu. Ni ska veta att jag finns här för er när ni behöver mig<3

Jag blir bara så ledsen över att folk ska göra allt dom kan bara för att förstöra. Varför kan inte folk låta oss få leva vårat liv?
Det skulle vara så skönt om jag någon gång kunde få må bra en längre period. Det här var bland det sista jag behövde. Men ett problem kommer sällan ensam. Och på ett sätt så är det bra mycket bättre att allt kommer på en gång. Så mycket lättare att ta itu med sakerna då. För då hinner man hämta ny energi mellan gångerna. Men jag börjar ledsna ur ganska bra att det alltid ska vara samma visa. Men jag hoppas att det blir bättre när Lena får prata med Katrin och sen att det kanske blir bättre när jag, David, Alex och Katrin har fått satt oss ner och pratat ut. Men som det känns nu så kommer jag nog inte att åka dit särskilt många gånger även om dom säger att jag får komma. För så som dom har betett sig mot mig och David nu så har jag igen anledning att umgås med dom igen. Katrin tycker jag om, men jag tycker det är synd att hon inte tar mod till sig att lämna Alex. Och jag förstår henne när hon säger att dom håller ihop för Robins skull. Men tyvärr så är det en vanlig föräldra fälla. För än så länge kan hon dölja hur hon mår, men när han blir äldre så kommer han att må dåligt om inte hon mår bra. Men jag hoppas att någon kan få henne att inse det. Jag kommer nog inte att tala om några sådana saker för henne. Då lär hon ju bara tycka ännu sämre om mig. Och värre lär det bli eftersom att jag inte tycker om Alex. Men i sådana lägen spelar det ingen roll om jag hade tyckt om dom båda. För mår man inte bra av att vara ihop så ska man inte vara det. Det gör större skada i längden. Men jag förstår henne, jag har själv varit där. Resonerade likadant med Mats. Så jag vet mycket väl hur det är. Men jag tänker hålla mig neutral och hålla en mycket låg profil. Tänker nog inte yttra mig om mer än absolut nödvändigt. Helst av allt så vill jag hålla mig så långt bort ifrån Alex som de bara går. Tyvärr så råkar Katrin ut för det så länge hon är med Alex. Men hon verkar ändå inte vilja ha med mig att göra.
Men jag funderar varför Alex helt plötsligt vill att vi ska sätta oss ner och prata öga mot öga. Han har ju redan upplyst mig om att han inte vill ha någonting alls med mig att göra. Men jag borde ju inte bli förvånad. Tyvärr så får inte människor lära sig att man ska stå för det man säger. Men det finns inte många som jag har träffat som fungerar så. Dom flesta säger en sak när dom är arg och sen när dom lugnar ner sig så menade dom det inte längre. Och det är något jag kan bli så jävla förbannad över. Säger man en sak så ska man fan stå för det också. Men det är ju vad jag tycker. Och dom flesta har fått lära sig att ska man umgås med mig så får man stå för det man vräker ur sig när man är arg. Ganska många av dom har jag slutat umgåtts med. Jag har svårt att ta dom som hela tiden säger olika saker och som inte kan stå för det dom har sagt. Medans vissa har lärt sig väldigt fort och dom gör allt dom kan för att tänka sig för innan dom vräker ur sig något.
Men det är inte min sak att ändra på folk. Utan jag väljer dom jag är med utöver hur dom beter sig. Vissa passar jag ihop med och vissa inte. Och jag har slutat att försöka anpassa mig till alla andra. Men det är svårt många gånger att inte försöka ändra på sig. Men jag håller på att bli bättre och bättre. Har börjat resonera att antingen tar man mig för den jag är eller så inte alls. Och det är väldigt många som har synpunkter om det. Men när ingen annan kan ändra på sig eller anpassa sig efter mig så behöver inte jag heller göra det. Det kanske är fel tänkt av mig, men det fungerar för mig. Även om det har let till att jag inte har så många vänner. Men jag trivs med att ha några riktigt bra istället för att ha många mindre bra vänner. Men sen är jag lite konstig också. Men så får det vara. Jag vill inte vara som alla andra. Och det är jag inte heller. Men jag ska satsa riktigt hårt för att sluta bry mig om vad andra tycker och tänker. Den enda jag ska försöka att bry mig vad han tycker och tänker är David. Och till viss del vad våra föräldrar tycker. Annars kan det blir svårt att få det här att fungera. Men som det känns nu så är det redan förstört. Men jag hoppas att det bara är på grund av att jag är lite lätt knäckt och måttligt ur gängorna. Får se hur resten av denna dag kommer att bli. Jag hoppas att det kommer att kännas bättre bara jag kommer in till Gävle. Först ska jag träffa Gittan och sen är det menat att jag ska träffa David. Och hoppas att jag slipper prata med Alex och Katrin idag. För det tror jag inte att jag klarar av att göra. Men det lär ju visa sig. Nä nu ska jag försöka att sova lite, eller i alla fall vila en sväng. Är ganska så klen efter att ha kräkts åtta gånger under natten och fyra gånger idag. Känns som att det är mer på väg, men jag har inget kvar att spy upp. Och det är inte så trevligt att bara kräkas upp galla. Fräter måttligt i halsen.
Men ni får ha det så bra

Jag orkar inte. Ju mer jag tänker och försöker finna svar så kommer jag bara till samma slutsats. Varför?
Varför ska det just drabba mig?
Varför ska jag alltid lyckas med att såra och skada alla mina nära och kära?
Dom som bara försöker stå vid min sida och verkligen finnas för mig. Varför kan jag inte vara snäll och visa min tacksamhet. Varför gör jag bara allt värre och trycker ner alla längre ner än mig själv. Jag kan inte få det att gå ihop. Jag måste ju vara en väldigt hemsk och vidrig människa. Jag förstår verkligen inte varför dom kämpar och slåss för att stå kvar. Jag är inte värd den svåra och hårda kamp dom går igenom. Jag har bara mig själv att skylla för allt som är. Även om jag ibland faller för frestelsen att lägga skulden på någon annan, men långt inom mig så vet jag att det bara är jag som är skyldig och ingen annan. Men frestelsen är stor och det märkte jag idag. Jag kan inte hjälpa det, bara se till att jag får veta att det var fel av mig att lägga över min skuld. Jag blir verkligen arg och förbannad på mig själv för att jag är svag och lägger undan sanningen. Man kan inte sjunka mycket längre ner än när man lägger över det på någon annan. Det är en ren synd att inte stå för det man gjort. Men ibland är det lättare sagt än gjort. Men man måste helt klart få veta att man gjort fel. Och det ska kännas. Så att man lär sig något av sina misstag. Jag vet bara inte hur jag ska lyckas lära mig av den synd jag så ofta begår. Rentav nästan dagligen. Något mycket värre än så kan jag inte göra. Jag begår ständigt någon av föraktade synder. Skyller på någon annan och skadar dom som absolut inte förtjänar det. Mycket värre saker än så kan jag inte göra. Något lämpligt straff för det kan jag inte komma på, inte som går att utföra här. Kanske den dagen jag blir hemskickad, före lär det aldrig funka.
Varför ska lockelsen att lägga över mycket av allt det här på andra vara så stor. När jag faktiskt vet att det är mitt eget fel?
Är jag verkligen så jävla svag och feg att jag inte kan erkänna med hela min vikt att det är mitt fel. Jag vet ju så innerligt att ingen skulle skada eller såra mig om jag inte gjort mig förtjänt av det. Det vet jag ju så väl. Och ändå lägger jag över det på dom. Jag måste verkligen få lära mig den hårda vägen att stå för vad jag gör. Annars kommer det att sluta illa. Om inte för mig, så för andra. Jag håller på att köra vissa till botten. Och varför? Bara för att jag är feg och faller för den förföriska lockelsen. Men så får jag inte göra. Men mycket av skadan är redan gjord, och det går nog inte att reparera till fullo.
Jag vet inte vad jag ska göra. Allt känns så dubbelt och mycket så fel. Jag vill tro på det alla säger så ofta till mig. Men jag vet att dom har fel. Och tack vare det jag vet så är det svårt att ta till sig fullt av det som sägs. Visst jag vet att jag reagerar och blir riktigt påverkad av många saker, men i grund och botten så är det mitt eget fel. Men det är ingen av mina som ser den biten. Och jag förstår inte varför. Har jag redan lyckats köra allt helt åt helvete, kommer det någonsin att gå och laga?
Det finns så mycket frågor jag vill ha svar på. Jag kommer bara fram till ett och samma svar. Och det kan inte förklara vissa saker. Jag kommer nog aldrig att kunna få svar på allt. Det är något jag bara måste acceptera. Och det tynger mig enormt mycket. Mina synder gör också det hela ännu jobbigare. Och jag vet att det bara är jag som kan göra något åt det. Jag hoppas jag kan få en knuff åt rätt håll från och med imorgon. Om det funkar som det ska så kanske jag kan börja reparera det jag har ställt till med. Men det lär ju inte hjälpa mig att sluta falla för lockelsen att lägga över det på någon annan. Trots att jag vet hur helt fel det är så kan jag bara inte stå emot. Jag faller ofta för det som andra ser. Och fast jag vet att det är fel så kan jag inte låta bli. Så det som blev idag var kanske bra för att jag ska lära mig min plats i livet. Jag måste sluta skylla ifrån mig på andra och se sanningen i vitögat. Varför skulle någon gå på mig på ett eller annat sätt om jag inte gjort mig förtjänt av det?
Ingen, ingen som jag känner eller vet vem är i alla fall. Det enda som är svårt att bära är att så många blir drabbad av det som är. Och det vill jag verkligen inte. Men vet inte hur jag ska kunna skydda dom. Eller jo det vet jag, men det är bara om man ser långsiktigt på det hela. Eller rättare sagt för vissa många år framöver. Tiden innan dom skulle acceptera att jag är borta skulle vara nästan outhärdlig för vissa. Men när det verkligen gått in så skulle alla få det så mycket lättare. Det känns tungt att säga, men tyvärr så är fallet. Jag försöker febrilt att förändra det. Men uppenbarligen så funkar det inge vidare. Det kanske blir bättre när jag väl lyckas lära mig att jag får minsann stå för mina saker och sluta skylla på andra. Tack vare den synden så blir synderna fler och fler. Och det lär sättas stopp på det. För så får det då inte vara. Jag ska bara försöka komma på ett lämpligt sätt att lära mig på. För så här får det inte fortsätta. Det ska inte behöva vara såhär många som blir lidande bara för att jag ser otydligt.