Dom senaste tiden känns det som att det bara blir fel vad jag än gör eller säger. Jag förstår inte hur det har kunnat blivigt såhär. Jag måste ju göra något väldigt fel eftersom att nästan alla blir sura eller arga på mig. Jag fattar det bara inte. Just nu så känns det till och med som att hjärtat är besviken eller något. Han blev konstig efter att jag sa att jag skulle vara med ängel en dag nu till helgen. Jag begriper mig inte på folk längre. Kanske är det jag som beter mig väldigt annorlunda eller konstigt. Det kan ju inte vara något annat. Jag känner bara en stark förtvivlan och uppgivenhet. Har återigen fått höra att jag inte har ändrat på mig eller kommit längre än vad jag var som tonåring. Jag trodde att jag hade kommit framåt och att saker började bli bättre. Men jag kanske bara har inbillat mig. Inte vet jag. Snart känns det som att jag ger upp. Det känns inte som att dom jag litade på står på min sida längre. Det är vissa som bara sparkar undan fötterna på mig. Och att vissa av dom börjar vända mig ryggen igen. Och mitt ex verkar tycka att han har viss ensamrätt på mig. Så fort vi är iväg och ska göra något när mina vänner och bekanta och bekantas bekanta är med så blir allt fel. Jag vill ju kunna umgås med dom jag knappt träffar, men det är då jag bara gör fel tydligen. Jag vet fan inte vad jag ska göra längre. Så fort jag börjar tycka att något går framåt så faller jag tillbaka. Hoppas att jag kan byta ut ett av mina piller, jag behöver inte äta den. Jag fick aldrig någon förklaring om varför jag fick just den sorten. Men jag vet varför, men den behöver jag inte för det dom satte in den mot. Jag vet varför det har bitit och kliat så förbannat ett tag. Jag hade fullt med sandloppor i dom flesta av mina kläder. Det var det som bet mig ideligen, det var ingen inbillning eller början till psykos som vissa har tyckt. Jag är nästan fullt frisk. Det största problemet jag har är att jag börjar tappa vissa saker som jag har haft. Det gör mig orolig. Jag är så himla rädd att jag ska falla tillbaka i det svarta hål jag en gång varit i. Vill verkligen inte dit igen. Men det känns som att jag går på en enkelriktad gata som bara leder tillbaka dit. Jag förstår bara inte hur den kan leda dit när jag bara har gått raka vägen därifrån en gång. Men det här kanske också bara är en ond cirkel som inte går att komma ifrån. Jag begriper bara inte hur jag har kunnat hamna där från början.

Jag är glad att jag har min ängel som står kvar vid min sida. Hoppas bara att hjärtat också gör det. Han säger att han gör det, men han låter konstig varje gång jag nämner ängel. Fattar inte varför, men jag vågar inte fråga. Så rädd att han bara försvinner igen. Den känslan hade släppt enda fram till idag när jag upptäckte att vi inte pratat på flera dagar. Inte ett enda ord har jag hört. Då blev jag allvarligt talat riktig rädd. Visst har jag varit berädd på att det ska hända. Hade vant mig vid att det kan hända, men rädslan trängde sig på nu ikväll. Hoppas bara att jag har fel. Men man vet aldrig. Det är bara tiden som kan utvisa det. Nä nu lär jag försöka lägga mig och sova. Även om jag nog inte kommer att kunna sova, men det lär ju visa sig.

Ja nu sitter man här igen. Vet fortfarande inte vad jag ska skriva. Men något ska man lyckas få ner. Jag har sovit hos min sambo inatt. Blir nog hemma resten av denna vecka. Få se om ängel kommer ut och sover hos mig, eller om vi får vara här. Det lär ju visa sig. Nu är man åter uppspjälad:)

Känns fortfarande lite ovant, men man vänjer sig med tiden. Idag är det en massa saker som händer. Ska snart iväg till Livskompetens, sen blir det socialen för att ha möte om A., sen ska jag iväg och träffa Carina sen ska jag hem till ängel sen blir det Nygården och sen ska jag hem till mina föräldrar. Så jag kommer att vara rejält trött ikväll. Men det kommer ändå att kännas skönt. Hoppas bara att jag orkar med allt. Känner mig redan trött av att bara tänka på det hela. Men det är ju som det är. Nä nu lär jag springa om jag ska hinna med allt.

Skriver lite mer ikväll.

Nu har man haft två möten. Och båda har väl gått bra. Just nu så sitter jag på Nygården och väntar att klockan ska gå så att jag kan gå över till Livskompetens och ha sista mötet för idag. Senare ska jag tillbaka hit för att gå på ungdomskväll. Jag hoppas att det kommer att vara kul. Om inte annat så lär det väl visa sig. Efter mötet jag snart ska ha så ska jag ut till ängel och byta lite kläder och slänga i mig lite mat innan jag ska åka igen. Sen ska jag ta mig till Sandvikebn till nio för att åka hem med mamma. Jag känner mig jätte stressad och borta i huvudet. Stressen sitter i kroppen, det är jätte jubbigt. Vet inte riktigt hur jag ska bli av med det hela. Så fort jag kommer till ängel så ska jag ta mina två-tid piller. Hoppas att det hjälper lite grann. Det lär väl visa sig om inte annat. Jag är så tacksam att jag har ängel och att vi är sambos. Det är något som gör mig friskare. Att vi har varandra kan bara inte bli negativt. Vi väger upp varandra. Vi mår båda dåligt, men vi kan skratta åt hela situationen. Och det har gjort det lättare att leva. Okej vi mår väl inte bättre av det hela, men allt blir så mycket lättare när vi bara garvar åt allt.

Ja du har man avklarat ytterligare ett möte. Har precis ätit. Så nu är man mätt och super trött. Ska snart lägga mig och vila ett tag innan det är dags att åka tillbaka till Nygården. Saknar mitt hjärta. Har inte pratat med honom på några dagar. Det känns jätte konstigt att inte hört något från hjärtat. Men det är som det är. Har ju kunnat vara värre. Jag är så glad att hjärtat har kommit in i mitt liv igen. Och lika lycklig är jag för att ängel har kommit in. Nu fattas det bara ett riktigt bra mående så kan det inte bli bättre. Okej, det skulle ju inte skada med ett jobb. Men det tar vi när jag kan klara av det. Och det går inte i dagens läge. Men det kommer att bli bättre. Så just nu så känns livet ganska så bra. Visst jag mår allt annat än bra. Mår mer eller mindre så dåligt att jag inte orkar bry mig om mitt mående. Det är lättare att bara skratta bort det hela. Hittills så har det fungerat bra. Så det ska jag nog fortsätta att göra. Till sist kanske man har inbillat sig att man mår bra, och då mår man bra. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Känns inte som att det finns allt för mycket att säga. Som vanligt så mår jag inte bra, men jag orkar inte gå ner mig mer. Man kan säga att jag mår så pass dåligt att jag bara skrattar åt det hela. Visst det är jbbigt och det kommer dagar allt är pest och pina. Men det är skönt att vara hemma igen. Nu äntligen så kanske jag orkar ta itug med mitt liv på allvar. Just nu sitter jag hos ängel(sambo). Vi sitter med en varsin dator i knät i soffan. Jag måste prata med en läkare om att höja några av mina piller. Jag vill inte äta mer än vad jag gör. Men just nu så måste jag äta mer, eftersom att jag inte fungerar hel bra. Utan jag har fortfarande en massa påträngande panik och ångest. Men det ger väl med sig hoppas jag.  Jag har haft Roxanna nu i någon dag. Och det fungerar jätte bra.

Nu är jag så trött att jag måste lägga mig.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Vi har kommit fram och så, har vart ett jävla krångel med hur och vart vi ska ha våra saker. Vi har precis flyttat för tredje gången. Så nu hoppas jag på att vi inte behöver flytta en gång till. Allt har bara vart ett jävla krångel. Men så kan det vara. Jag orkar inte bli sur för det hela just nu. Allt är ett stort kaos för mig. Har inte lyckats tagit en enda tablett på rätt tid. Så jag är inte så pigg och kry. Hoppas att det blir bättre snart. För sämre än nu får det bara inte bli. Då kan det sluta riktigt illa. Men vi får vänta och se vad som händer. Annars så är det väl så bra det bara kan bli i min situation. Saknar då dock min ängel och mitt hjärta. Men dom får jag träffa när jag kommer hem igen. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, så sägs det i alla fall. Men jag tycker att man alltid väntar för länge. Men det är inget jag kan göra åt. Man sitter ju bara nere i Sölvesborg. Så det är en bra bit hem. Känns både bra och dåligt att vara här. Hoppas att jag kommer att må bättre när jag kommer hem. Om inte annat så har jag bestämt att när jag kommer hem igen så ska jag ta itug med mina problem. Jag har ju lyckats bygga upp ett bra kontaktnät åt mig själv. Så jag hoppas att det kommer att fungera. Och hoppas att jag och ängel fortfarande kommer att vara sambo, även om jag blir att må bättre. Nu har jag vant mig vid att alltid ha någon vid min sida. Ängel tycker också att det är tomt utan mig. Och det är så skönt att jag äntligen har hittat en jämnlike som dessutom är tjej. Det är något helt otroligt. Kan nästan inte fatta att det verkligen är sant. Älskar dig ängel. Det vet du, men jag måste säga det i alla fall. Du betyder så mycket för mig. Utan dig och mitt hjärta skulle jag inte klara mig. Du, hjärtat och skrutt ni är mitt liv, ni gör det värt att leva och fortsätta  leva. Att ni står ut med mig är något jag inte kan förstå. Men det gör ni och det gör mig så lycklig. Utan er skulle jag inte ha kämpat vidare. Så nu när jag inte har er här så känns det väldigt jobbigt. Men jag tror att det är nyttigt för mig att vara här. Då har jag tid att få driva runt utan att bry mig om någon annan. Det kommer nog att hjälpa mig att samla ihop mig när jag väl kommer hem igen. Det lät som att mitt hjärta skulle komma ner hit. Hoppas att jag kommer få träffa hjärtat också. Måste bara ladda den mobilen först.

Ja nu var det ju ett tag sedan jag skrev sist. Men jag har inte orkat sätta mig ner och skriva. Just nu så har jag en otroligt lång resa frmför mig. Jag och en massa folkm till ska ner till SwedenRock Festival och jobba. Inte för att jag vet om jag kommer att klara av det. Men jag måste ju pröva i alla fall. Det lär ju gå som det går. Just nu så är jag väl ganska lugnt på stress fronten. Men jag känner att paniken ligger precis under huden och bara väntar på attt få krypa igenom. Annars så är det väl lite mer kaos än tidigare. Men det beror nog mycket på att jag ska åka och bli borta en vecka. Sen så kan jag inte träffa ängel. Jag och ängel har blivvigt sambo sedan i tisdags. Vi pendlar mellan våra lägenheter. Så det är jätte jobbigt att jag inte har ängel med mig. Men jag måste ju khnna klara av att stå på egne ben. Men det kommer inte att bli lätt om jag säger som så.

Jag är mäkte besviken på honom, han har inte hört av sig en enda gång sedan vi tjafsade över sms. Så jag börjar könna att jag har misstat en vän. det känns jätte tråkigt. Jag som verkligen trivdes i hans sällskap. Men det är ju som det är. Tänkte att jag skujlle höra av mig till honom och höra hur det är med honom. Även om inte han bryr sig om mig så bryr jag mig om honom. Jag är glad att han har hittat någon som han verkligen tycker om. Lite synd bara att det är ängel han tycker om. Men det är jobbigt för mig, men så länge dom mår bra av att umgås så ska dom göra det. Jag tänker tvinga mig själv att gilla läget. För det vill jag verkligen göra. Men det var jobbigare än vad jag trodde. Men det ska gå, om det så tar resten av mitt liv. Annars så är det bara kaos i min hjärna. Kroppen har inte vant sig vid alla piller än. Men hoppas att det blir bättre snart. Det är ganska jobbigt att antingen vara panik streddad eller allmänt borta i skallen. Men känslorna löper amok. Käänslomässigt så är jag så himla myycket ur balans att det börjar bli komiskt på etttragiskt sätt. Jag mår verkligen inte bra. Jag och ängel har tagit våra liv på ett komiskt sätt. Vi garvar åt oss själva. Vi funderar på att skaffa något som är döpt till pillerakuten. Vi kan också skriva ut lite piller och sedan sparka hem personerna. Det är vi lika duktiga på att göra som psykakuten. Kan dom så kan vi. Jag har kommit hem, kom i tisdags. Tycker att det var fel av dom att verkligen skriva ut mig. Jag hade att välja på att antingen bli inlåst eller utsparkad. Och då är det självklart att jag åker hem och att det går åt helvete än att sitta där inlåst på avdelningen. Men det är ju som det är, inte så mycket jag kan göra åt det.

Jag hoppas att jag kan träffa mitt hjärta när vi är nere på SRF. Jag trivs jätte bra med hjärtat, känns inte lika jobbigt att träffa honom heller. Jag hoppas att han inte bara försvinner som förra gången. Men det är ett dilemma jag får ta om det händer. Tänker inte tänka tillbaka på när han bara försvann en vacker dag utan förvaning. Jag tror på honom den här gånggen. Både han och jagg har blivigt mer mogen nu än vad vi var förra gången.

Jag tackar min ängel. Tack jag saknar dig redan.

Vad skulle jag ta mig till om du inte fanns?

du är min sanna älskade änel. Älskar dig. Puss&kram