Ja nu var det ju ett tag sedan jag skrev sist. Men jag har inte orkat sätta mig ner och skriva. Just nu så har jag en otroligt lång resa frmför mig. Jag och en massa folkm till ska ner till SwedenRock Festival och jobba. Inte för att jag vet om jag kommer att klara av det. Men jag måste ju pröva i alla fall. Det lär ju gå som det går. Just nu så är jag väl ganska lugnt på stress fronten. Men jag känner att paniken ligger precis under huden och bara väntar på attt få krypa igenom. Annars så är det väl lite mer kaos än tidigare. Men det beror nog mycket på att jag ska åka och bli borta en vecka. Sen så kan jag inte träffa ängel. Jag och ängel har blivvigt sambo sedan i tisdags. Vi pendlar mellan våra lägenheter. Så det är jätte jobbigt att jag inte har ängel med mig. Men jag måste ju khnna klara av att stå på egne ben. Men det kommer inte att bli lätt om jag säger som så.

Jag är mäkte besviken på honom, han har inte hört av sig en enda gång sedan vi tjafsade över sms. Så jag börjar könna att jag har misstat en vän. det känns jätte tråkigt. Jag som verkligen trivdes i hans sällskap. Men det är ju som det är. Tänkte att jag skujlle höra av mig till honom och höra hur det är med honom. Även om inte han bryr sig om mig så bryr jag mig om honom. Jag är glad att han har hittat någon som han verkligen tycker om. Lite synd bara att det är ängel han tycker om. Men det är jobbigt för mig, men så länge dom mår bra av att umgås så ska dom göra det. Jag tänker tvinga mig själv att gilla läget. För det vill jag verkligen göra. Men det var jobbigare än vad jag trodde. Men det ska gå, om det så tar resten av mitt liv. Annars så är det bara kaos i min hjärna. Kroppen har inte vant sig vid alla piller än. Men hoppas att det blir bättre snart. Det är ganska jobbigt att antingen vara panik streddad eller allmänt borta i skallen. Men känslorna löper amok. Käänslomässigt så är jag så himla myycket ur balans att det börjar bli komiskt på etttragiskt sätt. Jag mår verkligen inte bra. Jag och ängel har tagit våra liv på ett komiskt sätt. Vi garvar åt oss själva. Vi funderar på att skaffa något som är döpt till pillerakuten. Vi kan också skriva ut lite piller och sedan sparka hem personerna. Det är vi lika duktiga på att göra som psykakuten. Kan dom så kan vi. Jag har kommit hem, kom i tisdags. Tycker att det var fel av dom att verkligen skriva ut mig. Jag hade att välja på att antingen bli inlåst eller utsparkad. Och då är det självklart att jag åker hem och att det går åt helvete än att sitta där inlåst på avdelningen. Men det är ju som det är, inte så mycket jag kan göra åt det.

Jag hoppas att jag kan träffa mitt hjärta när vi är nere på SRF. Jag trivs jätte bra med hjärtat, känns inte lika jobbigt att träffa honom heller. Jag hoppas att han inte bara försvinner som förra gången. Men det är ett dilemma jag får ta om det händer. Tänker inte tänka tillbaka på när han bara försvann en vacker dag utan förvaning. Jag tror på honom den här gånggen. Både han och jagg har blivigt mer mogen nu än vad vi var förra gången.

Jag tackar min ängel. Tack jag saknar dig redan.

Vad skulle jag ta mig till om du inte fanns?

du är min sanna älskade änel. Älskar dig. Puss&kram