Nu kommer alla jobbiga känslor och alla dessa frågor över mig igen. Allt känns så jävla jobbigt och jag vet inte längre vad jag ska göra. Helst av allt så vill jag bara gå och gömma mig för alltid.

Jag vill att du min älskade ska få komma hem någon gång. Jag trodde att du skulle få komma ut nu när jag har samarbetat och gjort vad jag kan för att vara dom till lags. Men det verkar ju inte som att det gör någon skillnad. Jag behöver verkligen ha dig här hemma, jag kommer snart inte att kunna leva alls. Det är redan på gränsen att jag tar mig upp. Det kanske mycket beror på att jag inte har fått behålla något annat än kaffe och vatten på nio dagar. Men sen håller stressen och alla attacker att ta knäcken på  mig fullständigt nu när du inte kan stå vid min sida.

Varför skulle vi göra som vi gjorde?

Om vi ändå bara kunde backa tillbaka tiden och sätta stopp för det innan det hela började. Vad enkelt allt skulle ha varit då. Och vad mycket vi skulle slippa lida för. Men för min del så är det stopp nu, jag tänker inte hålla på såhär nå mer. Jag kan inte riskera att bli av med mina underbara barn. Utan dom skulle det inte sluta bra. Så nu när dom inte kan bo hemma på grund av hur jag mår och inte du heller är hemma så fungerar jag inte alls som jag borde. Blir det ingen ordning på det här snart så finns det inget kvar av mig att rädda. För jag är på väg att ge upp fullständigt. Jag orkar snart inte mer. Och jag är så jävla rädd att du inte får komma hem den här veckan, utan att du får sitta tills nästa förhandling. Och fram till dess vet jag inte om jag klarar mig. Jag vill bara att du ska få komma hem någon gång, men jag vet inte om jag klarar av att vara dig nära så som det är nu. Att jag har lära berättat allt vi och dom andra har gjort är något jag inte kan förlåta mig själv för. Men jag hade inget att välja på, hade jag inte pratat så hade jag inte fått varken bestämma eller träffa mina egna barn. Och hur mycket jag än älskar dig så kan jag inte sätta dig eller dom andra framför Roxanna och Kevin. Jag måste tänka på dom. Men jag vet att jag lovade helt och dylikt att jag inte skulle namnge eller sätta dit er. Förlåt älskling, jag gjorde så gott jag kunde. Men jag vet att det inte räckte. Och jag hatar verkligen mig själv för att jag lära prata och därför vet jag inte om jag klarar av att se dig i ögonen. Jag vet inte ens om du vill leva med mig efter det här. Jag vet ingenting och jag kommer inte att våga fråga dig heller. Jag är alldeles för rädd vad svaret kommer att bli. Men du ska veta att jag älskar dig mer än vad jag någonsin har älskat någon annan. Du slår till och med Borgefors och det trodde jag inte var möjligt. Jag vill verkligen inte förlora dig, men om du går din väg så förstår jag dig. Men jag hoppas att du vill fortsätta leva med mig, trots att jag var tvungen att prata ut om allt. 

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill och skulle behöva min mamma, jag vill åka hem till henne och pappa. Men det går inte alls att jag åker dit. Och hon är inget bra stöd i allt det här. Och då vet hon inte ens att det hela är sant. Jag vill inte ens veta vad som händer den dagen sanningen kommer fram, jag tror inte att jag vill vara med nå mer då. Men jag är tvungen att ta en dag i taget just nu om jag ska överleva. Men det känns inte bra att vara hemma längre. Jag ser dig och barnen precis överallt och det gör så jävla ont i mig. För ingen av er är här vid min sida. Jag vet inte hur länge jag klarar av det här. Jag vill bara ge upp och skita i allt. Det är inte mycket som känns värt att leva för längre.

Barnen kan få ett lika bra liv utan mig och du skulle hitta någon som är bättre än mig. Allt skulle bli så mycket bättre utan mig. Att jag alltid lyckas ställa till det för alla som står mig nära och dom jag älskar. Varför kan jag inte lyckas med något bra?

Jag vill inte ha det såhär nå mer, jag vill få leva ett bra och lugnt liv. Så jag hoppas verkligen att om du vill stanna kvar hos mig att du också tar dig i kragen, för jag kan inte riskera att det blir såhär igen. En gång till och jag mister mina barn. Och det får bara inte hända.

Men jag får inte förlora dig heller, jag vill absolut inte släppa dig. Men om inte du vill leva med mig så är du fri att gå. Jag ska inte hindra dig, utan du ska göra så som du känner. Men som sagt min rädsla är att du går ifrån mig efter detta.

Men kom alltid ihåg att jag kommer älska dig oavsett vad du bestämmer dig för och vad som händer. Om ingen har kunnat ändra på mina känslor för dig på dessa tio år så kommer ingen att kunna göra det i fortsättningen heller. Men du är den enda jag vill leva med, för mig är du det sanna hjärtat som gör mig hel och ger mig möjlighet att komma vidare här i livet!

Jag vet inte hur länge jag kommer att orka. Jag är så nära att bara släppa allt och sväva iväg, in i en värld av dimma där mörkret inte kan komma. Vill komma undan från mörkret och ut i ljuset. Men där ute kommer att bli mitt sista andetag, för där väntar ni. I mörkret kommer jag också att gå under, men på grund av fångenskap. Jag sitter fast. Med döden som enda flyktväg bort från allt. Bort från all smärta som hela tiden haglar över mig. Jag vet inte hur länge jag orkar stå emot innan jag släpper efter för det oundvikliga. Det är bara en fråga om hur lång tid det tar. Allt från nu till flera år!