Jag vet inte vad jag ska säga. Det känns som att jag har dött invändigt. Det är ett stort öppet sår där något fanns. Nu är det bortslitet och smärtan är enorm. Jag trodde inte att det var möjligt att någon skulle kunna slita mig i stycken på ett enda försök. Men det gick tydligen. Men det som faktiskt gör ondast är alla heliga löften om att det inte skulle bli såhär. Men tyvärr så hade jag rätt i min rädsla om att ståhär ensam. Jag kan inte få ihop allt det här. Förstår inte vad som har hänt och absolut inte varför. Men jag får ju bara hoppas att du är nöjd med ditt val. Annars kan jag absolut inte fatta varför vi står där vi gör nu, eller rättare sagt där jag står. Du övergav mig mitt på vägen och försvann. Vägen som vi skulle ta oss igenom tillsammans. Jag vill inte gå den ensam, men vad har jag för val?

Jag kan inte göra annat än att fortsätta. Men jag tror nästan att jag måste begrava det inom mig. Dom som inte han få reda på något kommer jag hålla utanför. Just nu vill jag bara förneka och glömma bort allt som fanns. Allt som fick mig att må bra, alla fina minnen. Allt gör bara så jävla ont. Jag vill inte minnas som det är nu. Men mest av allt så kommer jag att känna mig som en idiot när jag träffar henne nästa gång. Allt hon fick gå igenom, allt hade vart så mycket lättare för henne om jag aldrig hade funnits med. Jag lider verkligen med henne, varför jag riskerade allt jag hade bara för att få det såhär kan jag inte förstå längre. Jag trodde verkligen att du skulle stanna kvar. Men det är ju inte första gången jag blir lämnad kvar ensam.

Men det hade ju absolut vart mycket bättre om jag hade fått reda på det från början. Fallet hade inte blivigt lika stort då. Och förmodligen inte smärtan heller. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vill bara fly bort från alltihop och slippa komma tillbaka igen. För tillfället känns en flytt inte ens jobbigt. Men jag tänker ändå vänta en månad och bara känna efter. Och skulle jag fortfarande känna att jag behöver flytta så har jag tre månader kvar innan jag kan flytta. Men jag hoppas att det har gett sig inom några veckor. För jag vet ju hur bra jag trivs här. Men en fullständigt ny start på livet kanske skulle vara bra för både mig och Roxanna. Men hur jag skulle klara mig utan dom jag verkligen håller kär vet jag inte.

Jag vet inte vad det är som håller på att hända. Jag blir mer och mer nere för varje dag som går. Blir även mer och mer orolig i kroppen. Vet inte riktigt varför. Och inte blir det bättre av att du känns så avstängd. Det är nästan som att du skjuter ut mig ur ditt liv. Det är bara hon som hör av sig, hon frågar hur det är och det är hon som håller för att allt är och går bra. Visst är jag glad att hon fortfarande är min vän efter allt det här, men det känns inte helt rätt att det är hon som vill veta vad som händer med mig och om jag lever. Det känns som att jag håller på att tappa kontakten med mitt eget liv. Känner mig bara mer och mer likgilltig till vad som händer. Jag tycker absolut inte om vad det är jag känner, men jag vet inte vad jag ska göra för att ändra på det. Och det blev ju inte lättare av att det kändes som att jag inte var välkommen hemma hos er utav dig. Jag kan mycket väl ha känt helt fel. Men jag blir inte av med den känslan. Och jag vågar helt enkelt inte skriva till dig heller längre. Utan det är du som får lov att höra av dig till mig den dagen du känner att du vill släppa in mig igen. Jag bara hoppas att jag står upp då. För som det är nu så kan jag inget lova. Har funderat länge på nu att kanske lägga in mig ett tag. För jag vet inte om jag orkar med det här längre. Jag gör allt för att intala mig att allt är bra och att det bara är svagheten i kroppen som gör allt svårt och jobbigt. Men det är inte bara det. Utan att helt stå utanför och inte få veta vad det är som händer eller sker tar så mycket på mig att jag nästan börjar fundera om det är värt att stå kvar. Det är inget för att vara elak, men jag vet inte om jag orkar längre. Okej att du har vart sjuk, men jag har tyvärr svårt och förstå varför du stängt mig ute. Du säger bara halva saker. Och det som faktiskt tog mest var att du inte kunde höra av dig idag och fråga hur det gick. Därför blev jag så himla lycklig av att hon frågade redan innan jag hade hunnit vara där. Jag vill att du kommer tillbaka. Men det känns bara som att jag har förlorat dig. Att jag får vara nöjd med den tiden vi hade. Det känns som att allt jag var rädd för från första början har blivigt sann. Och mycket bara för att jag inte får höra något. Och jag klarar inte av att fråga henne vad det är som händer.

Jag kan bara säga att det här känns inge roligt längre. Vet inte om jag orkar kämpa vidare. Jag vet att jag är otroligt negativ och enlig vissa väldigt självömkande. Men då får dom tycka det för just nu orkar jag inte bry mig. Just nu längtar jag bara att det ska bli mellandagarna så att en nyfunnen kompis kommer förbi och hälsar på mig på väg hem igen. Ska bli så kul att träffa honom igen. Och den här gången så kommer det inte att vara stressigt eller en massa folk runtomkring. Och inge strul och tjafs heller för den delen. Jag kanske är dum som låter honom komma. Men händer det något så får det göra det. Just nu orkar jag inte bry mig om det. Antingen så slutar det bra eller så inte. Den som har invändningar mot det får hålla det för sig själv för jag tänker inte lyssna. Jag tänker tillåta mig själv att rasa samman ett tag, det blir alltid bättre. Och nu har jag ganska bra stöd som kan hjälpa mig rätt igen. Jag ska sluta lådsas  vara så stark. Jag ska bli liten och sårbar, det jag igentligen är. Ska släppa taget om min mur och släppa fra, det sköra inom mig. För jag kommer att gå under en gång för alla om jag inte släpper efter nu. Sen om det innebär att jag tappar många av mina vänner spelar ingen roll. Jag verkar ändå ha tappat den som betydde mest. Hon verkar inte vilja prata med mig längre. Men jag kan ju känna mig glad åt att hon fick den jag hade känslor för då. Dom har det bra idag, så jag gav henne ju något av värde här i livet. Så jag har ju uppnåt ett mål. Och det är att få mina vänner att må bra. Och det innebar även att jag troligen har förlorat henne. Men jag önskar henne allt gott här i livet. Det är hon verkligen värd efter allt hon gått igenom. Den/dom som har henne som vän kan skatta sig lyckliga och jag hoppas att dom vårdar den vänskapen bättre än vad jag tydligen gjorde. Det är något jag ångrar, men kommer nog aldrig att få tillfälle att rätta till det.

Nu känns det lite lugnare. Men vi vet fortfarande inte om det är något allvarligt eller inte. Så nu är det bara att vänta och se när jag blir kallad till fys-labb för ytterligare undersökningar. Idag såg väl allt bra ut, men jag hade en låg frekvens och därför behövs det mer tester för att se vad som kanske är felet till att jag är dålig. Sen på måndag får jag svar på några prover som togs idag. Men det är inga akuta allvarliga fel. Och det är jag mycket glad och lättad över. Men vi vet fortfarande inte varför jag är dålig. Om dom inte hittar något större på fys-labb så är det troligast att det är medicinerna som har orsakat allt. Och då måste vi hitta nya. Och det känns ju inte allt för roligt, men bättre än nu när jag inte kan äta dom i den utsträckning jag behöver. Trots att dom inte hittat något akut fel så kan jag bara äta någon enstaka tablett, annars kan det bli allvarligt tack vare en låg frekvens. Men annars så är det väl bara att fortsätta som vanligt och hoppas på att det blir bättre med tiden. Är inge kul att hela tiden vara utan ork i kroppen. Man orkar nästan inte göra något och det känns helt fel mot alla runt omkring mig. Men nu ett tag så har det inte känns som att det spelat någon roll att jag i stort sett bara sitter hemma. Den enda som har träffat och umgåtts med mig är mitt X. Inte för att jag ska klaga på det, känns faktiskt trevligt att vi är vänner igen och att vi kan träffas och umgås. Men det vore ju trevligt om det kunde vara fler som var intresserad. Det kanske det har vart, men jag har tröttnat ur totalt attdet hela tiden är jag som måste fråga om någon vill träffas och även tröttnat på att höra av mig till folk när dom verkar motvillig att prata med mig. Och då vore det ju trevlig om dom kunde säga det istället så att jag slipper känna mig jobbig på folk.

Och nästa vecka så ska Roxanna få sin andra sruta och då är det inte långt kvar innan nästa utvärdering om hennes envisa hosta är. Har dock inte fått en ny tid än, men vi skulle ses efter en månad. Och den nya medicinen hjälper lite, men inte så mycket som vi hade hoppats på. Men sen vet vi ju inte vad alla prover har gett heller. Så jag måste ringa dom och höra om svaren har kommit. Sen får jag även mer svar nästa vecka. Så jag längtar tills nästa vecka, den kan ju vara positiv och rolig. Men det återstår ju att se. Men annars så har jag väl inte så mycket mer att säga. Jag känner mig riktigt ensam, men det kommer nog att lösa sig så fort han mår bättre eller vad det nu är. Jag har inte riktigt fått grepp om vad som händer. Men det är nog inte meningen heller. Men nu ska jag ta och gå upp till dagis och hämta Roxanna.

Har vart iväg på kryssning lördag till söndag. Det var meningen att det skulle vara jätte trevligt, men det blev ju inte riktigt som det var planerat. Men jag blir ju inte förvånad, det blir alltid bråk mellan mitt X och mej. Vilket jag tycker är jätte tråkigt. Men räknar man bårt vårat bråk på morgonen och resan hem så hade jag personligen super trevligt. Men jag behöver nog lära mig att vara mindre social med annat folk. Hela kvällen blev fel från början till slut. Allt hade slutat helt anorlunda om jag inte hade gått ut för att röka och kolla om han skulle prata med mig igen. (Träffade en kille någon timme tidigare som jag började prata med)

Det gjorde han och hade vi gått in då istället för att sitta kvar ute så hade det vart en kanonkväll. Men mitt i vårat samtal så ramlar det ut några från discot och börjar bråka, till en början så var det inte så mycket annat än ett jävla liv. Trots att killen sa åt mig att sitta kvar så gick jag dit när dom började små fajtas. Jag och två till drog bort ena killen och det var två på den andra. Dom lugnade ner sig direkt. Men den andra killen fick ett utbrott och rycker tag i killen som jag och dom andra höll i och drog med oss en bit, för att sedan ramla och få oss över sig. Då gick "våran kille" till attack mot han som låg underst och började mata en massa slag i ansiktet. Jag blev allmänt förbannad, jag och en till drog upp den här killen och höll i honom medans dom andra tog bort den andra killen. Jag vänder på honom och drar iväg honom mot dörren in, någon öppnade dörren och jag tröck in honom. Då var det hela över. Allt kändes jätte skönt en stund, sedan började värken komma på ett ställe i ryggen det gick ner efter sidan, ner i magen, upp i revbenen och sedan över bröstkorgen och hjärtat, de blev ganska taskigt med syre trots att vi stod utomhus i blåsväder.

Tror att det var tur att jag satte mig ner, annars tror jag att det hade slutat illa. Jag mådde inte alls bra, om jag ska vara helt ärlig så har inte värken släppt någonstans än. Har även kännt att man har ont på fler ställen. Vet inte hur många slag man fick igår, men det spelar ändå ingen roll. Jag lever,  står på benen och är i ett stycke!

Men den obehagliga känslan och tanken som kom när jag kände värken och reflekterade över vad som höll på att hända släppte efter ett tag. Jag tror inte att jag såg ut att må bra eftersom att jag blev tvingad att röra på mig ett bra tag. Men helst av allt så vela jag bara kura ihop mig sittandes för att slippa frysa så förbannat. Jag frös ända fram till två, halv tre idag. Men jag piggnade på mig efter en stund, killen och en kompis till honom kom fram och började prata sedan kom mitt X ut. Lite senare så gick vi in för att leta på deras kompis (som var en av dom som slogs) och titta hur det var med honom. Allt är bra, han fick ett sår under ögat. Idag så kan man inte tro att det hände inatt. Nu ser det bara ut som ett rivmärke, men det var mycket större inatt. Ett riktigt öppet sår.

Men jag ville följa med dom och då följde mitt X med han också. Sen hade jag tydligen rätt taskig tidsuppfattning. Sen gick allt utför. Orkar inte ta det nu och det spelar ändå ingen roll.

Men jag behöver lära mig att vara mindre social och sällskaplig av mig. Men det är inte så lätt, när man är ute på så vis så älskar jag att hitta nya människor att prata och tillbringa lite tid med. Och tyvärr så har jag lätt att glömma bort dom som inte pratar med mig. Och det var ett riktigt stort fel som jag gjorde inatt. Okej det var morgon innan vi kom tillbaka till hytten. Kom väl dit runt 6. Men somnade inte förens strax efter halv åtta, pågrund av allt tjafs. Jag kan inte rå för att jag exploderade när han öppnade mun. Jag vet att jag inte borde ha reagerat så. Men jag kunde inte stoppa det. Jag mådde inge bra och var förbannat trött. Var inte precis upplag för en diskussion just då. Sen har inget rättat till sig. Jag trodde att vi var vänner och att allt var bra igen sen vi hade klivit upp, men så var visst inte fallet!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Känner mig inte så jätte pigg, även om jag nu dom senaste dagarna har fått mycket gjort här hemma. Roxanna har blivigt lite bättre igen med sin nya medicin, men jag lära plocka bort en av dom gamla. Att kombinera två av dom gjorde henne bara sämre. Hon är långt ifrån bra, men hon sover på nätterna igen. Jag däremot är sämre. Antingen orkar jag inte göra något annat än att sova, eller rättare sagt jag kan lika gärna somna ståendes. Eller så är jag överaktiv. Båda sakerna är väldigt jobbiga. Så jag hoppas att jag kan få tid för att göra proverna så att dom kanske hittar vad det är som gör mig dålig. För det är inte kul att ha det såhär längre. Så därför ska det bli riktigt skönt att få komma bort ett dygn och bara få vara.

Så som allt känns nu så skulle jag kunna vara borta en vecka eller två. Känns inte som att någon skulle sakna mig. Mamma och Roxanna kanske, men annars så kan jag inte komma på några fler i nuläget. Älskling verkar ju ha gått under jord, vilket inte gör saken bättre. Men det är som det är. Han hör väl av sig till sist, har skrivit till honom men har inte fått något svar. Så antingen finns det en bra anledning eller så har han dragit sig undan. Vilket jag hoppas att han inte har. Inte nu när vi kommit såhär långt. Men det lär ju visa sig. Men det gör ont att inte veta och inte vågar jag fråga henne heller. Kalla mig feg eller vad ni vill, jag bryr mig inte.

Jag tvivlar tyvärr starkt på att frånvaron beror endast på sjukdom, för det finns ju tydligen ork att sitta vid datorn, men det går inte att höra av sig. Men det blir väl som det blir. Men det svider rejält i mig att inte höra något, att inte veta vad som händer. Men det kanske inte är meningen att jag ska veta heller. Jag har inte en aning förutom att det är tyst därifrån. Men det är ju bara att vänta och se. Något lär man ju höra atingen från det ena eller det andra hållet. Men känslorna finns kvar oavsett vad som händer. Även om jag just nu gör allt för att trycka in dom så långt det bara går. Det gör mindre ont så länge det är tyst. Nä nu ska jag göra ett litet ryck igen på städningen!