Jag vet inte vad jag ska säga. Det känns som att jag har dött invändigt. Det är ett stort öppet sår där något fanns. Nu är det bortslitet och smärtan är enorm. Jag trodde inte att det var möjligt att någon skulle kunna slita mig i stycken på ett enda försök. Men det gick tydligen. Men det som faktiskt gör ondast är alla heliga löften om att det inte skulle bli såhär. Men tyvärr så hade jag rätt i min rädsla om att ståhär ensam. Jag kan inte få ihop allt det här. Förstår inte vad som har hänt och absolut inte varför. Men jag får ju bara hoppas att du är nöjd med ditt val. Annars kan jag absolut inte fatta varför vi står där vi gör nu, eller rättare sagt där jag står. Du övergav mig mitt på vägen och försvann. Vägen som vi skulle ta oss igenom tillsammans. Jag vill inte gå den ensam, men vad har jag för val?

Jag kan inte göra annat än att fortsätta. Men jag tror nästan att jag måste begrava det inom mig. Dom som inte han få reda på något kommer jag hålla utanför. Just nu vill jag bara förneka och glömma bort allt som fanns. Allt som fick mig att må bra, alla fina minnen. Allt gör bara så jävla ont. Jag vill inte minnas som det är nu. Men mest av allt så kommer jag att känna mig som en idiot när jag träffar henne nästa gång. Allt hon fick gå igenom, allt hade vart så mycket lättare för henne om jag aldrig hade funnits med. Jag lider verkligen med henne, varför jag riskerade allt jag hade bara för att få det såhär kan jag inte förstå längre. Jag trodde verkligen att du skulle stanna kvar. Men det är ju inte första gången jag blir lämnad kvar ensam.

Men det hade ju absolut vart mycket bättre om jag hade fått reda på det från början. Fallet hade inte blivigt lika stort då. Och förmodligen inte smärtan heller. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vill bara fly bort från alltihop och slippa komma tillbaka igen. För tillfället känns en flytt inte ens jobbigt. Men jag tänker ändå vänta en månad och bara känna efter. Och skulle jag fortfarande känna att jag behöver flytta så har jag tre månader kvar innan jag kan flytta. Men jag hoppas att det har gett sig inom några veckor. För jag vet ju hur bra jag trivs här. Men en fullständigt ny start på livet kanske skulle vara bra för både mig och Roxanna. Men hur jag skulle klara mig utan dom jag verkligen håller kär vet jag inte.