Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag förstår inte att det har blivit så jobbigt. Jag gick ju som på moln i helgen. Firade mitt upp i allt två år med en vän. Så varför ska det kännas såhär nu för?

Jag vet att jag kanske inte har gjort det bästa valet, men jag är inte känd för att ta den lättaste vägen. Och det här fallet är inte annorlunda. Men varför ska känslorna svikta så mycket. Från att allt var på topp till att allt är upp och ner?

Men jag har löst den största faktorn till attacken igår. När jag fick sitta och tänka igenom allt i lugn och ro så kom jag på vad det hela berodde på. Inte alls det jag var så säker på igår. Jag kom återigen på varför jag bröt mig loss och gav upp dey förhållande jag hade. Att jag gjorde det till sist berodde på att det räckte med att han skrev ett sms så blev jag dålig och dagen efter så var jag sjuk. Det tog ett bra tag innan jag kom på varför jag aldrig blev frisk. Och under den tiden så han jag även bygga upp en stress faktor som var enorm. Jag hade jätte svårt att klara av att träffa honom. Alla våra bråk vi har haft och vissa saker som har varit gjorde att jag knappt vågade träffa honom. Jag var rädd för att vi skulle bråka. Och igår var jag säker på att han visste att jag inte var hemma och att dom hade sagt det till han. Men när jag aldrig hörde något från honom. Och när han inte hör av sig som vanligt så brukar det innebära bråk och trassel för min del. Så därför blev jag mer och mer både stressad och orolig, utan att jag märkte det förens det kändes som att jag skulle trilla ihop. Sen blev det bara mer och mer tills han hörde av sig. Och han visste inget, men när jag yttrade mig så trodde han det värsta som vanligt!

Och inte känns det så mycket bättre på den fronten idag heller. Har inte hört ett ljud därifrån och det oroar mig en hel del. Sen så har jag bråkat med mamma. Men det är ju inte så ovanligt, det gör vi ju lite då och då. Men nu var det verkligen inte läge för det. Men det är ju min vanliga otur, så jag blir inte det minsta förvånad. Men någonstans mitt i allt det svarta så finns det en sann lycka. Kan inte förklara det på ett bra sätt, så därför är jag bara tyst. Eftersom det här inte har vart den bästa dagen så fastnade jag även i andra tankar.

"Han 1"

Jag känner mig fortfarande otroligt dum för att jag tydligen inte betedde mig som man ska. Men jag kan fortfarande inte komma på när jag har gjort det. Men säger du att det är så, så stämmer det. Men det var aldrig min mening att du skulle bli sårad. Men jag är glad att du har hittat någon du verkligen tycker om. Synd bara att du valde just henne av alla. Jag har lovat henne att jag ska acceptera det. Det gör jag också, men det är jobbigt. Även om det blir lättare och lättare.

Det finns även mycket mer jag har tänkt, men eftersom att jag inte kan lägga fram det på rätt sätt så är det ingen ide att skriva det. Det kommer en annan gång. Den här dagen började i alla fall bra. Det var meningen att jag skulle hinna börja städa, men ack så lurad jag blev. Telefonen började leva om sen fick jag kaffe sällskap. Så det blev att vara social istället. Sen när jag blev själv så sprang klockan iväg, sen var det dags att hämta Roxanna på dagis. Sen var det full upp och när hon skulle lägga sig så la hon sig i min säng. Så det blir lite svårt att sätta igång att städa, hon ligger ju i fel ända av lägenheten. Så sätter jag igång så vaknar hon. Och det vill jag verkligen inte, speciellt inte nu eftersom att hon inte har hostat en enda gång sedan halv åtta ikväll. Så jag hoppas att jag får sova några fler timmar än igår. Och jag tror inte att det kommer att bli så mycket mer städning imorgon heller. Jag hade tänkt att försöka få tag på Mimmi och se om man får komma över någon timme innan jag hämtar Roxanna. Har inte trfäffat henne på hela sommaren. Eller så blir det att gå till Mikkis, nu är jag less på att vi bara springer på varandra på affären. Vi båda har sämre minne än en död mumie. Men det lär ju visa sig imorgon hur det blir. Men på förmiddagen så tänker jag förpassa mig till soffan om jag så ska behöva knyta fast mig själv. Känner mig lite lättare i tankarna nu. Men det är alltid värre på kvällarna, vet inte varför. Men jag tror att det också ligger en lång tid tillbaka. Jag var alltid med folk på dagarna och själv på kvällarna. Och jag var inte den som sa hur det verkligen låg till. Så man släppte efter på kvällarna och det sitter fortfarande kvar. När jag är själv eller när det blir mörkt ute så kryper måendet ikapp och överfaller än bakifrån. Men ändå så mår jag relativt bra, där är det inte många som håller med mig. Men jag är inte lika mörk som innan. Del blir ljusare och ljusare. 

Fick ju då inte sova så mycket inatt. Både för att Roxanna har hostat ganska mycket och för att jag har varit så skakis. Men nu är det bättre, men jag tänker ta det ganska så lugnt idag. Ska bara städa lite grann sen ska jag lägga mig ner och vila så att det inte kommer tillbaka. Attacken är ju stress utlöst, och fara runt för mycket här hemma utlöser bara en attack till eftersom att jag nyss har haft en. Men jag är ovanligt pigg, det brukar jag inte vara efteråt. Men den var ju ganska så lindrig mot för vad det brukar vara. Men annars så är det väl nästan lika stort kaos idag. Men nu kan jag ta det på ett annat sätt. Men det är ändå jobbigt. För övrigt så är det väl som vanligt. Huvudet ner och fötterna upp.

Jag är så inponerad på min lilla gumma. Hon är så duktig på att ta sin medicin att det är otroligt. Att inandas medicin började hon med i lördags kväll och nu behöver man bara hjälpa till att trycka annars så gör hon resten själv. Plus att hon ta det flytande helt själv, det är bara att dosera upp så sköter hon resten. Och ändå så är hon inte äldre än två år. Jag är så stolt över henne. Jag som har varit så orolig i början att vi skulle behöva bråka flera gånger om dagen för att få i henne medicin. Men det är inga problem alls. Hoppas bara att det går bra med inhalatorn eftersom det är första gången hon ska ta den på dagis.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det finns så mycket som jag vill säga, men jag kan inte få fram det. Det mesta har varit så bra under sommaren. Och nu när jag har kommit hem igen så känns det konstigt igen. Det är som att det är något konstigt här hemma, som att det skulle sitta negativitet i väggarna och ligga i luften. Jag vill ju att det ska kännas jätte bra att vara hemma eftersom att jag trivs ju här. Men mår inte så jätte bra. Jag vet inte vad jag ska göra. Och inte blir det bättre av att man inte kan sova bra på nätterna eftersom att Roxanna hostar så att hon nästa kvävs. Nu har det dock blivigt lite bättre, men du lär ändå kliva upp ifall hon inte skulle klara av det själv. Och inte blir det bättre av att folk blir lite små grinig när jag umgås med andra. Jag fattar inte varför det ska vara så. Jag vill ju vara lika social som jag en gång har varit. Nu i helgen så har det väl vart lite bättre, men även lite sämre i mitt mående. Men jag vet ju att av att prata om jobbiga saker så går jag ner mig en bit, men att det sedan vänder och blir lite lättare än innan.

Men det är allmänt kaos i min hjärna nu, jag vet vart mina problem ligger, men jag klarar inte av att ändra på det.

Jag vill inte vara själv just nu, men jag ska försöka stå en liten stund till innan jag ber om hjälp för natten. Jag vill ju inte att andra ska behöva stå ut med mina attacker av olika slag och lära ta hand om mig. Jag borde ju vara så stor att jag kan klara mig själv, men det funkar inte så bra alla gånger. Men nu så kan det bero på hur det har varit sedan vecka 32. Det var då vi lära börja att sitta vaken på nätterna med Roxanna, jag har sovit ruksigt lite nu i helgen och ätit ännu mindre och alkohol på det igår gjorde inte saken bättre. Plus att den här dagen har varit rolig men ändå jobbig eftersom att man inte har kunnat säga allt som finns i mitt huvud. Och jag har ingen oberoende att ta det med nu heller. Men det är ju som det är.

Jag känner sådan oro i kroppen, Jag har skakat sedan senare i eftermiddag och skakar än, det börjar bli lite mer än för en stund sedan. Jag känner mig stressad och inte har det hjälpt med min jävla medicin heller. Och jag vågar inte stoppa i mig mer. Och så fryser jag igen. Jag borde må bra, men det gör jag inte. Varför ska det bli såhär just nu? Nu när det borde vara mycke bättre än för några dagar sedan, men det är det inte. Jag kan inte förstå det. Önskar bara att du vore här nu. Men jag vet att det skulle inte vara så himla bra. Jag vet inte om det hela beror på att det är jobbigt för mig att inte kunna säga allt precis som det är. Men jag vet att om jag skulle göra det så blir det inge bra och det skulle bli en massa onödigt tjafs runtomkring. Men det är jobbigt för mig, trots att jag trivs. Jag vet inte vad jag ska göra, vet inte vad jag ska ta mig till. Alltt blev bara så jobbigt. Vill inte att det ska vara såhär, men jag vet att det här kan jag inte göra så mycket åt eftersom att jag vill att vissa saker ska vara som det är och då blir det jobbigt. Men det ska ju inte vara lätt att leva har jag fått höra. Och det kan jag lugnt hålla med om.

Jag saknar min älskade Ängel och mitt hjärta. Önskar att Ängel bodde närmare. Då hade Ängel fått komma hit så att jag hade några armar att gå in i. Men nu är det ju några mil mellan oss. Får ta det när jag åker in till stan nästa gång, när nu det blir.

Jag vet att den här oron inte kommer att sitta i allt för många timmar, men det är obehaglig och allt annat än rolig. Men jag har gjort vad jag kan för att lindra den men det har inte hjälp. Så jag vet inte vad jag ska göra. Det finns något jag vet skulle hjälpa och det vill jag göra. Men jag tänker inte göra det, det finns många i min omgivning som blir att må sämre och bli orolig då. Så det är nog bara att härda ut, det har aldrig skadat mig förut så varför skulle det göra det den här gången?

Finns ändå inget att göra åt, så varför oroa andra. Dom kan ändå inte göra något åt det hela. Men jag vet att dom vill veta när det blir något. Jag vet att jag har lovat att meddela. Men vad ska jag säga för att dom inte ska bli orolig, eftersom att det inte är någon fara. Det är bara jävligt jobbigt. Men det går över, det gör det alltid!

Det blir bara värre. Har meddelat, men inte fått något svar. Så nu har jag gjort som jag har lovat. Jag hörde av mig. Vad mer kan jag göra?

Men nu börjar det bli jobbigt, det känns som att huvudet ska sprängas. Allt känns upp och ner. Jag vill inte ändra det som är, men jag borde. Det hela är så jobbigt, jag känner mig som en förädare, men ändå inte. Ja det hela är lite svårt att förklara utan att det blir fel. Och det får det bara inte bli. Då blir det riktigt jobbigt. Vill ha kvar det som är, men jag vet någonstan inom mig att det är fel. Det är inte lätt att slåss med sig själv. Jag vet vad som är rätt och fel, men det är inte alltid så lätt att bara göra det rätta. Och absolut inte som det är nu.

Snart kan jag inte skriva mer, har svårt att träffa rätt tangenter. Skakar så pass mycket i kroppen nu, jag trodde att det skulle ha blivit bättre. Men nej då, inte med min tur. Men det är väl som vanligt när det gäller mig. När något känns bra, så finns det alltid något som slår undan mina fötter. Så har det alltid varit. Så varför skulle det vara annorlunda denna gång?

Men ni får ha det så bra!