Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Vet inte riktigt själv hur det är. Jag vet bara att allt känns fullständigt käpp rätt åt helvete. Allt är så jävla jobbigt. Allt känns så dubbelt. Och inte blir det bättre av att jag inte kan ta någon hjälp av mamma. Hon trycker bara ner mig som det är nu. Enligt henne så har jag mer eller mindre förstört deras liv genom det här. Medans alla talar om för mig att jag inte ska lyssna på henne eller ta åt mig av det hon säger. Men det är inte så lätt. Det är ju ändå hon som har stått där hela tiden. Men samtidigt så har hon alltid tryckt ner mig tillbaka så fort jag vill stå på egna ben. Jag har börjat fundera om det inte är som så att det är hon som behöver mig mer än vad jag behöver henne. Men att hon har fått mig att tro att det är tvärtom. Men jag har ju haft fel många gånger förut. Jag kan hålla med om att det kommer att bli en tuff period nu framöver ett tag. Men det kan inte hjälpas, jag måste få hjälp. För jag orkar inte det här. Det går inte utan fyra stadiga väggar. Och det upptäckte jag på ett otrevligt sätt igår. Jag blev medveten om vad jag höll på med av att jag hörde en bil tuta, då först märkte jag att jag gick mitt i vägen bland all trafik.  Men jag har ingen aning om när jag gick ut och vandrade i trafiken. Då konstaterade jag att det här inte funkar längre. Jag vill inte vara här, jag hatar att vara på sjukhus men jag kommer att ta livet av mig om jag blir utskriven just nu. Det kanske blir bättre om jag bara får igång min medicinering och får till den rätt.
Men allt känns så förbannat hopplöst. Jag känner verkligen hur mörkret sluter sig tätare omkring mig. Och det finns mindre utrymme att röra sig på. Jag vet inte vart jag är, men jag känner att det blir mer och mer trångt. Till slut kommer jag inte att kunna röra mig och syret kommer sakta att ta slut. Jag kommer att kvävas till döds. Jag försöker att ta mig ut, men utan resultat. Väggarna är alldeles för stabil för att jag ska kunna rubba dom. Och jag kan inte få dom att sluta röra sig emot mig. Paniken är snart total. Den har slukat hela min kropp och även min själv. Det är totalt kaos och katastrof. Vet inte hur länge jag står ut. Vet inte om jag klarar det här. Vet inte om jag vill längre. Vill bara lägga mig ner och dö. Det känns mycket lättare än att försöka stoppa det oundvikliga. Även om det kanske tar många, många år innan det är slut. Så kommer det ändå någon gång att ta slut. Så varför inte göra slut på allt lidande. Varför ska man kämpa och slå sig gul och blå när det ändå en dag bara tar slut. Ddå kan väl lika gärna göra slut på det tidigare. För det gör det inte enklare att kämpa när man vet att man ändå en vacker dag ska dö. Då känns det ganska hopplöst att man ska kämpa för att leva nu. Jag vet innerst inne att det finns en mening med livet. Men just nu så hittar jag den inte. Så nu är jag ganska glad att jag är här. Men samtidigt så vill jag bara ut och göra slut på lidandet. Men jag tänker inte göra det nu i alla fall. Och jag hoppas att jag blir kvar här ett tag till. I alla fall tills jag har fått utredningen klar och kommit igång med mina mediciner. För innan det kommer igång så är jag en stor fara för mig själv. För jag klarar bara inte av dom här attackerna i min ensamhet. Så skulle jag vara ute när dom kommer så kommer jag att ta mitt liv. Och är det någon som är emot självmord så är det jag. För det är något jag verkligen hatar. Men så som det är nu så vet jag att det är något jag skulle begå. För jag orkar inte längre, inte utan rätt hjälp. Och den har jag inte fått än. Jag hoppas att jag kan få den hjälp jag behöver, men jag är lite tveksam till det eftersom att jag har rätt god insikt i hur läget ser ut. Just nu så har jag ganska grava tankar i mitt sinne, inget jag vill ha. Men jag blir inte av med dom. Jag tyckte att min första tanke imorse var jävlig, men nu är det nog ännu värre. Jag vill bara gå ut och försvinna för all framtid. Vill bara slippa leva i denna värld, jag har varit över i den värld jag vill vara i. Den var helt fantastisk. Okej, det fanns väl ingen känsla överhuvudtaget men allt var så lätt och inget var svårt. Det vara bara att leva och vara sig själv. Man behövde aldrig höra allt som är fel. För inget var fel. Allt var rätt, vad som helst var rätt. Men det vara bara att leva. Allt kändes så bra där, men andra såg något helt annat. Jag vet inte vad dom såg, vet inte om jag vill veta heller. För då får man väl bara höra allt man gjorde fel igen. Och jag orkar inte av det mer. Det är jobbigt nog att jag måste putta bort min egen mor. Bara det i sig gör att det känns jävligare och mycket jobbigare att leva. För det är ju ändå hon som alltid har funnits för mig. I alla fall så tror jag att det är så. Men jag är inte så säker på det längre. Jag kan inte tro eller lita på att hon vill mig allt väl. Eller så är det bara det att hon inte vill se allvaret i nuläget. Och jag vet inte om hon ska behöva ta det heller. Hon har det nog så jobbigt med sig själv och sitt liv. Jag vill inte att hon ska behöva tryckas ner av mig och mitt mående. För jag vet att jag får henne att må mycket sämre. Jag får även pappa att må mycket sämre. Det känns inte kul att veta att man faktiskt ställer till stora problem för dom som har försökt hjälpa mig i alla dessa år. Jag vet att det kan hända att dom störtar till marken. Men jag kan inte hjälpa det, för jag har redan störtat. Jag vill hjälpa dom, men jag kan inte. Och jag kommer förmodligen inte att orka leva med vetskapen om att det är mitt fel att dom kanske går under. Jag vet att jag skadar så många nära och kära med det här. Jag vill inte skada någon, men jag vill inte skada mig själv heller. Eller jo det vill jag, för jag vill inte leva, jag orkar inte leva. Och det är därför jag ligger här. För en del av mig kommer att göra slut på allt lidande så fort tillfälle ges och dom två andra vill leva men vet inte om dom orkar. Men jag vet med mig att jag måste i vilket fall som helst ha hjälp om jag ska överleva. För jag överlever inte själv. Hur gärna jag än skulle vilja så vet jag att det är en omöjlighet. Och det känns inge kul. Allt är så jävla dubbelt i min skalle och kropp att jag håller på att bli galen av bara det. Och sen är det allt annat. Allt här är bara mina föräldrar och mitt X och lite av mig själv. Men det finns så mycket , mycket mer och lite mycket till i super delux form. Jag vet inte ens i vilken ända jag ska börja. Man ska leva i här och nu, men det är allt från förr till senare som ligger och spökar. Och även nuet ligger och gnager och skaver. Jag vet inte vad jag ska ta mig till eller vart jag ska gå.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. Men jag känner ett behov av att skriva något. Det finns alldeles för mycket som snurrar runt i huvudet. Och inte blev det bättre av att jag sett en del kort av mina älskade bortgångna vänner. Jag kan fort...

Att närhet till en människa kan betyda så mycket. Men som vanligt så får inte den känslan hålla i sig länge. Att det alltid ska lyckas komma någon och förstöra det som känns bra. Jag är jätte lycklig för den jag får dela saker och ting med. Som jag h...

Jag blir bara så himla ledsen över vissa vänner. Visst kan jag förstå att han kanske tvekar över att komma hit. Men varför kan man inte bara säga det då? Istället för att nästan lova och sedan bara dra ut på det hela tiden. Jag hade faktiskt sett f...

Nu kommer alla jobbiga känslor och alla dessa frågor över mig igen. Allt känns så jävla jobbigt och jag vet inte längre vad jag ska göra. Helst av allt så vill jag bara gå och gömma mig för alltid. Jag vill att du min älskade ska få komma hem någon...

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det är så mycket som har hänt sedan sist. Saker är både bättre och sämre nu. Men det bästa av allt är att jag har ett till underbart barn. En liten Kevin som kom den 27/2-12. Och just nu så verkr det som att j...