Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Vet inte riktigt själv hur det är. Jag vet bara att allt känns fullständigt käpp rätt åt helvete. Allt är så jävla jobbigt. Allt känns så dubbelt. Och inte blir det bättre av att jag inte kan ta någon hjälp av mamma. Hon trycker bara ner mig som det är nu. Enligt henne så har jag mer eller mindre förstört deras liv genom det här. Medans alla talar om för mig att jag inte ska lyssna på henne eller ta åt mig av det hon säger. Men det är inte så lätt. Det är ju ändå hon som har stått där hela tiden. Men samtidigt så har hon alltid tryckt ner mig tillbaka så fort jag vill stå på egna ben. Jag har börjat fundera om det inte är som så att det är hon som behöver mig mer än vad jag behöver henne. Men att hon har fått mig att tro att det är tvärtom. Men jag har ju haft fel många gånger förut. Jag kan hålla med om att det kommer att bli en tuff period nu framöver ett tag. Men det kan inte hjälpas, jag måste få hjälp. För jag orkar inte det här. Det går inte utan fyra stadiga väggar. Och det upptäckte jag på ett otrevligt sätt igår. Jag blev medveten om vad jag höll på med av att jag hörde en bil tuta, då först märkte jag att jag gick mitt i vägen bland all trafik.  Men jag har ingen aning om när jag gick ut och vandrade i trafiken. Då konstaterade jag att det här inte funkar längre. Jag vill inte vara här, jag hatar att vara på sjukhus men jag kommer att ta livet av mig om jag blir utskriven just nu. Det kanske blir bättre om jag bara får igång min medicinering och får till den rätt.
Men allt känns så förbannat hopplöst. Jag känner verkligen hur mörkret sluter sig tätare omkring mig. Och det finns mindre utrymme att röra sig på. Jag vet inte vart jag är, men jag känner att det blir mer och mer trångt. Till slut kommer jag inte att kunna röra mig och syret kommer sakta att ta slut. Jag kommer att kvävas till döds. Jag försöker att ta mig ut, men utan resultat. Väggarna är alldeles för stabil för att jag ska kunna rubba dom. Och jag kan inte få dom att sluta röra sig emot mig. Paniken är snart total. Den har slukat hela min kropp och även min själv. Det är totalt kaos och katastrof. Vet inte hur länge jag står ut. Vet inte om jag klarar det här. Vet inte om jag vill längre. Vill bara lägga mig ner och dö. Det känns mycket lättare än att försöka stoppa det oundvikliga. Även om det kanske tar många, många år innan det är slut. Så kommer det ändå någon gång att ta slut. Så varför inte göra slut på allt lidande. Varför ska man kämpa och slå sig gul och blå när det ändå en dag bara tar slut. Ddå kan väl lika gärna göra slut på det tidigare. För det gör det inte enklare att kämpa när man vet att man ändå en vacker dag ska dö. Då känns det ganska hopplöst att man ska kämpa för att leva nu. Jag vet innerst inne att det finns en mening med livet. Men just nu så hittar jag den inte. Så nu är jag ganska glad att jag är här. Men samtidigt så vill jag bara ut och göra slut på lidandet. Men jag tänker inte göra det nu i alla fall. Och jag hoppas att jag blir kvar här ett tag till. I alla fall tills jag har fått utredningen klar och kommit igång med mina mediciner. För innan det kommer igång så är jag en stor fara för mig själv. För jag klarar bara inte av dom här attackerna i min ensamhet. Så skulle jag vara ute när dom kommer så kommer jag att ta mitt liv. Och är det någon som är emot självmord så är det jag. För det är något jag verkligen hatar. Men så som det är nu så vet jag att det är något jag skulle begå. För jag orkar inte längre, inte utan rätt hjälp. Och den har jag inte fått än. Jag hoppas att jag kan få den hjälp jag behöver, men jag är lite tveksam till det eftersom att jag har rätt god insikt i hur läget ser ut. Just nu så har jag ganska grava tankar i mitt sinne, inget jag vill ha. Men jag blir inte av med dom. Jag tyckte att min första tanke imorse var jävlig, men nu är det nog ännu värre. Jag vill bara gå ut och försvinna för all framtid. Vill bara slippa leva i denna värld, jag har varit över i den värld jag vill vara i. Den var helt fantastisk. Okej, det fanns väl ingen känsla överhuvudtaget men allt var så lätt och inget var svårt. Det vara bara att leva och vara sig själv. Man behövde aldrig höra allt som är fel. För inget var fel. Allt var rätt, vad som helst var rätt. Men det vara bara att leva. Allt kändes så bra där, men andra såg något helt annat. Jag vet inte vad dom såg, vet inte om jag vill veta heller. För då får man väl bara höra allt man gjorde fel igen. Och jag orkar inte av det mer. Det är jobbigt nog att jag måste putta bort min egen mor. Bara det i sig gör att det känns jävligare och mycket jobbigare att leva. För det är ju ändå hon som alltid har funnits för mig. I alla fall så tror jag att det är så. Men jag är inte så säker på det längre. Jag kan inte tro eller lita på att hon vill mig allt väl. Eller så är det bara det att hon inte vill se allvaret i nuläget. Och jag vet inte om hon ska behöva ta det heller. Hon har det nog så jobbigt med sig själv och sitt liv. Jag vill inte att hon ska behöva tryckas ner av mig och mitt mående. För jag vet att jag får henne att må mycket sämre. Jag får även pappa att må mycket sämre. Det känns inte kul att veta att man faktiskt ställer till stora problem för dom som har försökt hjälpa mig i alla dessa år. Jag vet att det kan hända att dom störtar till marken. Men jag kan inte hjälpa det, för jag har redan störtat. Jag vill hjälpa dom, men jag kan inte. Och jag kommer förmodligen inte att orka leva med vetskapen om att det är mitt fel att dom kanske går under. Jag vet att jag skadar så många nära och kära med det här. Jag vill inte skada någon, men jag vill inte skada mig själv heller. Eller jo det vill jag, för jag vill inte leva, jag orkar inte leva. Och det är därför jag ligger här. För en del av mig kommer att göra slut på allt lidande så fort tillfälle ges och dom två andra vill leva men vet inte om dom orkar. Men jag vet med mig att jag måste i vilket fall som helst ha hjälp om jag ska överleva. För jag överlever inte själv. Hur gärna jag än skulle vilja så vet jag att det är en omöjlighet. Och det känns inge kul. Allt är så jävla dubbelt i min skalle och kropp att jag håller på att bli galen av bara det. Och sen är det allt annat. Allt här är bara mina föräldrar och mitt X och lite av mig själv. Men det finns så mycket , mycket mer och lite mycket till i super delux form. Jag vet inte ens i vilken ända jag ska börja. Man ska leva i här och nu, men det är allt från förr till senare som ligger och spökar. Och även nuet ligger och gnager och skaver. Jag vet inte vad jag ska ta mig till eller vart jag ska gå.

Det är absolut kaos, full storm och total kortslutning. Jag vet inte vilken fot jag ska stå på eller åt vilket håll jag ska gå åt. Vet knappt vad som är upp och ner. Allt är bara så fel och totalt fel. Vilket håll jag än tittar åt så är det fel. Om bara något kunde få vara rätt och riktigt. Jag begär bara en enda dag. För nu är det inge kul längre att få känna total förvirring över verkligheten. Jag fungerar inte som människa. Och nu har jag kommit till insikt att jag skiter i vad läkarna säger, jag har börjat lite smått. Ska testa med låga doser i några dagar. Funkar det så tänker jag bara köra på. Hoppas bara att det inte händer något. För jag orkar inte längre och absolut ingenting mer, inte mer än vad det är. Det kan inte bli så mycket jobbigare än vad det är. Jag konstaterade idag hur skönt det var att lägga sig ner och slippa bry sig om något. Det var så skönt att jag överväger att fortsätta med det. Har ju nästan hela dagarna på mig att slippa kliva upp. Det är bara när Roxanna är hemma som jag måste vara uppe. Men jag önskar inge hellre än att gå upp på full dos och bara få lägga mig ner och släppa allt. Jag vet inte hur länge till jag orkar hålla mig på fötter. Jag står inte ens på en fot, men vilken vet jag inte. Vet bara att det är fel, men den andra funkar inge bättre. Och marken under håller på att falla sönder och rasa ner i avgrunden som är mörkare än svart. Jag känner hur nära jag är att följa med marken ner. Det är bara mitt tafatta grepp som håller mig uppe. Men kraften håller på att rinna ut. Nu ligger jag hemma hos mamma och pappa, jag vill verkligen inte vara här. Och det är bara för att det nästan alltid blir tjafs om något. Och det är inget jag orkar ta. Det skulle nog bli en sak för mycket. Det är jobbigt nog att jag har talat om för mitt X att jag måste skära ner på kontakten till honom. Hur han tog det vet jag inte riktigt. Man kan ju inte säga att vi direkt umgicks något idag. Jag följde med så att han fick åka hem och hämta det han behövde. När vi kom hem så gick jag och la mig. Jag var totalt tvärslut i hela kroppen. Det är lite bättre nu efter att jag sovit två gånger. Och nu har jag även tagit mina nattisar. Så jag hoppas att jag får sova inatt. Men det har gott över en timme och än känner jag ingen skillnad. Men det lär ju visa sig hur bra det kommer att gå. Jag har redan känt av lite negativa saker av att jag börjat igen. Så risken finns att vi så småningom måste lägga om alla piller. Och det är jag inte stabil nog att klara av. Inte utanför stängda dörrar i alla fall.
Hoppas att jag får åka hem och vara själv imorgon. Men allt handlar om hur väl jag sköter mina kort, lägger jag fel så får jag skylla mig själv. Men det är ingen vits med att grubbla över det nu, utan det lär ju visa sig imorgon.
Jag skänker en riktigt stor och varm kram till dig, du vet vem du är, och även en stor dos glädje. Tack för att du finns här vid min sida. Det är skönt att veta att du finns. Och att du faktiskt bryr dig om mig för den jag är. Ditt sätt att hantera mina energier är något jag alltid kommer att vara tacksam över. Även om jag inte visar det alla gånger. Du ska veta att du betyder oerhört mycket för mig, jag bär dig med mig i mina tankar dygnet runt. Och jag vet att du är där även om jag inte märker av dig eller är hos dig. Och det tackar jag för.
Men jag orkar inte kämpa på det vis så som jag vill göra. Jag börjar känna mig till viss del likgiltig över livet och mig själv. Det är ingen rolig insikt. Jag vet så väl att det är fel, men jag orkar inte göra något åt det, tyvärr.