Allt är så upp och ner och in och ut. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen. Det känns både bättre och sämre just nu. Jag vet i alla fall att jag ska få stanna kvar här nere. Men fick ingen närmare förklaring på varför. Det kan hända att dom lyssnat på min oro och motvilja till att flyttas upp, men det kan även ha att göra med att mina hjärnspöken ibland visar sig. Men det är skit sak samma just nu. Säkerheten har funnit sig att jag blir kvar. Och jag får åka och fira Roxannas 3års dag imorgon. Jag gör det med blandade känslor. Men jag vet att jag måste göra det här för min skull och ingen annans. Men det är lättare sagt än gjort. Jag får bara tänka på mig själv och det har jag aldrig tidigare gjort, i alla fall inte i den här utsträckningen. Och en kamp i sig blir att hantera min mor.  Jag måste få henne att på något sätt förstå att jag måste göra det här för min egen skull och i det långa loppet även för Roxannas skull. Det kommer att ligga till allas fördel i det långa loppet. Och att få henne och förstå att det här kommer jag och vi inte att lyckas med om jag är hemma. Även om det vore bäst så går det inte. Jag orkar inte det helt enkelt. Och det är något hon vägrar att lyssna på, jag vet inte varför. Men jag vet att jag måste stå på mig och stå emot hennes attacker. Och det kommer inte att bli lätt kan jag säga. Jag vill kunna prata och umgås med henne som förut, men det går inte. Jag skulle inte klara av att fortsätta i så fall. Och det känns ju inte roligt att komma till insikt med.
Och just nu fick jag visst klara mig själv. Jag har inget att välja på, men det kommer inte att bli lätt kan jag lova. Min dag gick i bitar, tur att hon kommer att komma i alla fall. Så att man blir uppfångad lite. Synd bra att det inte hjälper med bara henne. Men det måste gå, så är det bara. Men det känns jobbigare att försöka kämpa när man bara har halv styrka. Det är så mycket lättare när min andra del finns vid min sida hos mig. Men man kan inte hänga upp sitt liv på andra. Då går det bara åt helvete, det vet jag så väl. Men min andra del gör mig starkare så att jag orkar. Och eventuellt två dagar utan att få känna sig hel vet jag inte om jag kommer att orka med. Men det visar sig imorgon. Morgondagen kommer att bli nog så jobbig och att även veta att den helande kraften som finns i den andra delen är utom räckhåll just nu kan utan tvekan knäcka mig rakt av. Men jag förstår även varför den delen inte dyker upp idag, det har jag full förståelse för. Och tänker inte klaga heller, för så är det här i livet. Man kan inte alltid finnas för andra. Och det är inget jag heller begär, men visst blir det genast en mycket svårare kamp. Det är inget jag kommer ifrån. Utan så är det bara. Man får lov att göra det bästa av situationen. Hur tufft och jobbigt det än är och blir. Jag vet inte alls hur morgondagen kommer att se ut. Att den blir förjävla jobbig vet jag, men inget mer. Inte i stora drag i alla fall. Och jag vet inte heller om jag kommer att klara av det. Men det lär ju visa sig, helt klart.