Jag orkar inte. Ju mer jag tänker och försöker finna svar så kommer jag bara till samma slutsats. Varför?
Varför ska det just drabba mig?
Varför ska jag alltid lyckas med att såra och skada alla mina nära och kära?
Dom som bara försöker stå vid min sida och verkligen finnas för mig. Varför kan jag inte vara snäll och visa min tacksamhet. Varför gör jag bara allt värre och trycker ner alla längre ner än mig själv. Jag kan inte få det att gå ihop. Jag måste ju vara en väldigt hemsk och vidrig människa. Jag förstår verkligen inte varför dom kämpar och slåss för att stå kvar. Jag är inte värd den svåra och hårda kamp dom går igenom. Jag har bara mig själv att skylla för allt som är. Även om jag ibland faller för frestelsen att lägga skulden på någon annan, men långt inom mig så vet jag att det bara är jag som är skyldig och ingen annan. Men frestelsen är stor och det märkte jag idag. Jag kan inte hjälpa det, bara se till att jag får veta att det var fel av mig att lägga över min skuld. Jag blir verkligen arg och förbannad på mig själv för att jag är svag och lägger undan sanningen. Man kan inte sjunka mycket längre ner än när man lägger över det på någon annan. Det är en ren synd att inte stå för det man gjort. Men ibland är det lättare sagt än gjort. Men man måste helt klart få veta att man gjort fel. Och det ska kännas. Så att man lär sig något av sina misstag. Jag vet bara inte hur jag ska lyckas lära mig av den synd jag så ofta begår. Rentav nästan dagligen. Något mycket värre än så kan jag inte göra. Jag begår ständigt någon av föraktade synder. Skyller på någon annan och skadar dom som absolut inte förtjänar det. Mycket värre saker än så kan jag inte göra. Något lämpligt straff för det kan jag inte komma på, inte som går att utföra här. Kanske den dagen jag blir hemskickad, före lär det aldrig funka.
Varför ska lockelsen att lägga över mycket av allt det här på andra vara så stor. När jag faktiskt vet att det är mitt eget fel?
Är jag verkligen så jävla svag och feg att jag inte kan erkänna med hela min vikt att det är mitt fel. Jag vet ju så innerligt att ingen skulle skada eller såra mig om jag inte gjort mig förtjänt av det. Det vet jag ju så väl. Och ändå lägger jag över det på dom. Jag måste verkligen få lära mig den hårda vägen att stå för vad jag gör. Annars kommer det att sluta illa. Om inte för mig, så för andra. Jag håller på att köra vissa till botten. Och varför? Bara för att jag är feg och faller för den förföriska lockelsen. Men så får jag inte göra. Men mycket av skadan är redan gjord, och det går nog inte att reparera till fullo.
Jag vet inte vad jag ska göra. Allt känns så dubbelt och mycket så fel. Jag vill tro på det alla säger så ofta till mig. Men jag vet att dom har fel. Och tack vare det jag vet så är det svårt att ta till sig fullt av det som sägs. Visst jag vet att jag reagerar och blir riktigt påverkad av många saker, men i grund och botten så är det mitt eget fel. Men det är ingen av mina som ser den biten. Och jag förstår inte varför. Har jag redan lyckats köra allt helt åt helvete, kommer det någonsin att gå och laga?
Det finns så mycket frågor jag vill ha svar på. Jag kommer bara fram till ett och samma svar. Och det kan inte förklara vissa saker. Jag kommer nog aldrig att kunna få svar på allt. Det är något jag bara måste acceptera. Och det tynger mig enormt mycket. Mina synder gör också det hela ännu jobbigare. Och jag vet att det bara är jag som kan göra något åt det. Jag hoppas jag kan få en knuff åt rätt håll från och med imorgon. Om det funkar som det ska så kanske jag kan börja reparera det jag har ställt till med. Men det lär ju inte hjälpa mig att sluta falla för lockelsen att lägga över det på någon annan. Trots att jag vet hur helt fel det är så kan jag bara inte stå emot. Jag faller ofta för det som andra ser. Och fast jag vet att det är fel så kan jag inte låta bli. Så det som blev idag var kanske bra för att jag ska lära mig min plats i livet. Jag måste sluta skylla ifrån mig på andra och se sanningen i vitögat. Varför skulle någon gå på mig på ett eller annat sätt om jag inte gjort mig förtjänt av det?
Ingen, ingen som jag känner eller vet vem är i alla fall. Det enda som är svårt att bära är att så många blir drabbad av det som är. Och det vill jag verkligen inte. Men vet inte hur jag ska kunna skydda dom. Eller jo det vet jag, men det är bara om man ser långsiktigt på det hela. Eller rättare sagt för vissa många år framöver. Tiden innan dom skulle acceptera att jag är borta skulle vara nästan outhärdlig för vissa. Men när det verkligen gått in så skulle alla få det så mycket lättare. Det känns tungt att säga, men tyvärr så är fallet. Jag försöker febrilt att förändra det. Men uppenbarligen så funkar det inge vidare. Det kanske blir bättre när jag väl lyckas lära mig att jag får minsann stå för mina saker och sluta skylla på andra. Tack vare den synden så blir synderna fler och fler. Och det lär sättas stopp på det. För så får det då inte vara. Jag ska bara försöka komma på ett lämpligt sätt att lära mig på. För så här får det inte fortsätta. Det ska inte behöva vara såhär många som blir lidande bara för att jag ser otydligt.

Allt är så upp och ner och in och ut. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen. Det känns både bättre och sämre just nu. Jag vet i alla fall att jag ska få stanna kvar här nere. Men fick ingen närmare förklaring på varför. Det kan hända att dom lyssnat på min oro och motvilja till att flyttas upp, men det kan även ha att göra med att mina hjärnspöken ibland visar sig. Men det är skit sak samma just nu. Säkerheten har funnit sig att jag blir kvar. Och jag får åka och fira Roxannas 3års dag imorgon. Jag gör det med blandade känslor. Men jag vet att jag måste göra det här för min skull och ingen annans. Men det är lättare sagt än gjort. Jag får bara tänka på mig själv och det har jag aldrig tidigare gjort, i alla fall inte i den här utsträckningen. Och en kamp i sig blir att hantera min mor.  Jag måste få henne att på något sätt förstå att jag måste göra det här för min egen skull och i det långa loppet även för Roxannas skull. Det kommer att ligga till allas fördel i det långa loppet. Och att få henne och förstå att det här kommer jag och vi inte att lyckas med om jag är hemma. Även om det vore bäst så går det inte. Jag orkar inte det helt enkelt. Och det är något hon vägrar att lyssna på, jag vet inte varför. Men jag vet att jag måste stå på mig och stå emot hennes attacker. Och det kommer inte att bli lätt kan jag säga. Jag vill kunna prata och umgås med henne som förut, men det går inte. Jag skulle inte klara av att fortsätta i så fall. Och det känns ju inte roligt att komma till insikt med.
Och just nu fick jag visst klara mig själv. Jag har inget att välja på, men det kommer inte att bli lätt kan jag lova. Min dag gick i bitar, tur att hon kommer att komma i alla fall. Så att man blir uppfångad lite. Synd bra att det inte hjälper med bara henne. Men det måste gå, så är det bara. Men det känns jobbigare att försöka kämpa när man bara har halv styrka. Det är så mycket lättare när min andra del finns vid min sida hos mig. Men man kan inte hänga upp sitt liv på andra. Då går det bara åt helvete, det vet jag så väl. Men min andra del gör mig starkare så att jag orkar. Och eventuellt två dagar utan att få känna sig hel vet jag inte om jag kommer att orka med. Men det visar sig imorgon. Morgondagen kommer att bli nog så jobbig och att även veta att den helande kraften som finns i den andra delen är utom räckhåll just nu kan utan tvekan knäcka mig rakt av. Men jag förstår även varför den delen inte dyker upp idag, det har jag full förståelse för. Och tänker inte klaga heller, för så är det här i livet. Man kan inte alltid finnas för andra. Och det är inget jag heller begär, men visst blir det genast en mycket svårare kamp. Det är inget jag kommer ifrån. Utan så är det bara. Man får lov att göra det bästa av situationen. Hur tufft och jobbigt det än är och blir. Jag vet inte alls hur morgondagen kommer att se ut. Att den blir förjävla jobbig vet jag, men inget mer. Inte i stora drag i alla fall. Och jag vet inte heller om jag kommer att klara av det. Men det lär ju visa sig, helt klart.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Vet inte riktigt själv hur det är. Jag vet bara att allt känns fullständigt käpp rätt åt helvete. Allt är så jävla jobbigt. Allt känns så dubbelt. Och inte blir det bättre av att jag inte kan ta någon hjälp av mamma. Hon trycker bara ner mig som det är nu. Enligt henne så har jag mer eller mindre förstört deras liv genom det här. Medans alla talar om för mig att jag inte ska lyssna på henne eller ta åt mig av det hon säger. Men det är inte så lätt. Det är ju ändå hon som har stått där hela tiden. Men samtidigt så har hon alltid tryckt ner mig tillbaka så fort jag vill stå på egna ben. Jag har börjat fundera om det inte är som så att det är hon som behöver mig mer än vad jag behöver henne. Men att hon har fått mig att tro att det är tvärtom. Men jag har ju haft fel många gånger förut. Jag kan hålla med om att det kommer att bli en tuff period nu framöver ett tag. Men det kan inte hjälpas, jag måste få hjälp. För jag orkar inte det här. Det går inte utan fyra stadiga väggar. Och det upptäckte jag på ett otrevligt sätt igår. Jag blev medveten om vad jag höll på med av att jag hörde en bil tuta, då först märkte jag att jag gick mitt i vägen bland all trafik.  Men jag har ingen aning om när jag gick ut och vandrade i trafiken. Då konstaterade jag att det här inte funkar längre. Jag vill inte vara här, jag hatar att vara på sjukhus men jag kommer att ta livet av mig om jag blir utskriven just nu. Det kanske blir bättre om jag bara får igång min medicinering och får till den rätt.
Men allt känns så förbannat hopplöst. Jag känner verkligen hur mörkret sluter sig tätare omkring mig. Och det finns mindre utrymme att röra sig på. Jag vet inte vart jag är, men jag känner att det blir mer och mer trångt. Till slut kommer jag inte att kunna röra mig och syret kommer sakta att ta slut. Jag kommer att kvävas till döds. Jag försöker att ta mig ut, men utan resultat. Väggarna är alldeles för stabil för att jag ska kunna rubba dom. Och jag kan inte få dom att sluta röra sig emot mig. Paniken är snart total. Den har slukat hela min kropp och även min själv. Det är totalt kaos och katastrof. Vet inte hur länge jag står ut. Vet inte om jag klarar det här. Vet inte om jag vill längre. Vill bara lägga mig ner och dö. Det känns mycket lättare än att försöka stoppa det oundvikliga. Även om det kanske tar många, många år innan det är slut. Så kommer det ändå någon gång att ta slut. Så varför inte göra slut på allt lidande. Varför ska man kämpa och slå sig gul och blå när det ändå en dag bara tar slut. Ddå kan väl lika gärna göra slut på det tidigare. För det gör det inte enklare att kämpa när man vet att man ändå en vacker dag ska dö. Då känns det ganska hopplöst att man ska kämpa för att leva nu. Jag vet innerst inne att det finns en mening med livet. Men just nu så hittar jag den inte. Så nu är jag ganska glad att jag är här. Men samtidigt så vill jag bara ut och göra slut på lidandet. Men jag tänker inte göra det nu i alla fall. Och jag hoppas att jag blir kvar här ett tag till. I alla fall tills jag har fått utredningen klar och kommit igång med mina mediciner. För innan det kommer igång så är jag en stor fara för mig själv. För jag klarar bara inte av dom här attackerna i min ensamhet. Så skulle jag vara ute när dom kommer så kommer jag att ta mitt liv. Och är det någon som är emot självmord så är det jag. För det är något jag verkligen hatar. Men så som det är nu så vet jag att det är något jag skulle begå. För jag orkar inte längre, inte utan rätt hjälp. Och den har jag inte fått än. Jag hoppas att jag kan få den hjälp jag behöver, men jag är lite tveksam till det eftersom att jag har rätt god insikt i hur läget ser ut. Just nu så har jag ganska grava tankar i mitt sinne, inget jag vill ha. Men jag blir inte av med dom. Jag tyckte att min första tanke imorse var jävlig, men nu är det nog ännu värre. Jag vill bara gå ut och försvinna för all framtid. Vill bara slippa leva i denna värld, jag har varit över i den värld jag vill vara i. Den var helt fantastisk. Okej, det fanns väl ingen känsla överhuvudtaget men allt var så lätt och inget var svårt. Det vara bara att leva och vara sig själv. Man behövde aldrig höra allt som är fel. För inget var fel. Allt var rätt, vad som helst var rätt. Men det vara bara att leva. Allt kändes så bra där, men andra såg något helt annat. Jag vet inte vad dom såg, vet inte om jag vill veta heller. För då får man väl bara höra allt man gjorde fel igen. Och jag orkar inte av det mer. Det är jobbigt nog att jag måste putta bort min egen mor. Bara det i sig gör att det känns jävligare och mycket jobbigare att leva. För det är ju ändå hon som alltid har funnits för mig. I alla fall så tror jag att det är så. Men jag är inte så säker på det längre. Jag kan inte tro eller lita på att hon vill mig allt väl. Eller så är det bara det att hon inte vill se allvaret i nuläget. Och jag vet inte om hon ska behöva ta det heller. Hon har det nog så jobbigt med sig själv och sitt liv. Jag vill inte att hon ska behöva tryckas ner av mig och mitt mående. För jag vet att jag får henne att må mycket sämre. Jag får även pappa att må mycket sämre. Det känns inte kul att veta att man faktiskt ställer till stora problem för dom som har försökt hjälpa mig i alla dessa år. Jag vet att det kan hända att dom störtar till marken. Men jag kan inte hjälpa det, för jag har redan störtat. Jag vill hjälpa dom, men jag kan inte. Och jag kommer förmodligen inte att orka leva med vetskapen om att det är mitt fel att dom kanske går under. Jag vet att jag skadar så många nära och kära med det här. Jag vill inte skada någon, men jag vill inte skada mig själv heller. Eller jo det vill jag, för jag vill inte leva, jag orkar inte leva. Och det är därför jag ligger här. För en del av mig kommer att göra slut på allt lidande så fort tillfälle ges och dom två andra vill leva men vet inte om dom orkar. Men jag vet med mig att jag måste i vilket fall som helst ha hjälp om jag ska överleva. För jag överlever inte själv. Hur gärna jag än skulle vilja så vet jag att det är en omöjlighet. Och det känns inge kul. Allt är så jävla dubbelt i min skalle och kropp att jag håller på att bli galen av bara det. Och sen är det allt annat. Allt här är bara mina föräldrar och mitt X och lite av mig själv. Men det finns så mycket , mycket mer och lite mycket till i super delux form. Jag vet inte ens i vilken ända jag ska börja. Man ska leva i här och nu, men det är allt från förr till senare som ligger och spökar. Och även nuet ligger och gnager och skaver. Jag vet inte vad jag ska ta mig till eller vart jag ska gå.

Det är absolut kaos, full storm och total kortslutning. Jag vet inte vilken fot jag ska stå på eller åt vilket håll jag ska gå åt. Vet knappt vad som är upp och ner. Allt är bara så fel och totalt fel. Vilket håll jag än tittar åt så är det fel. Om bara något kunde få vara rätt och riktigt. Jag begär bara en enda dag. För nu är det inge kul längre att få känna total förvirring över verkligheten. Jag fungerar inte som människa. Och nu har jag kommit till insikt att jag skiter i vad läkarna säger, jag har börjat lite smått. Ska testa med låga doser i några dagar. Funkar det så tänker jag bara köra på. Hoppas bara att det inte händer något. För jag orkar inte längre och absolut ingenting mer, inte mer än vad det är. Det kan inte bli så mycket jobbigare än vad det är. Jag konstaterade idag hur skönt det var att lägga sig ner och slippa bry sig om något. Det var så skönt att jag överväger att fortsätta med det. Har ju nästan hela dagarna på mig att slippa kliva upp. Det är bara när Roxanna är hemma som jag måste vara uppe. Men jag önskar inge hellre än att gå upp på full dos och bara få lägga mig ner och släppa allt. Jag vet inte hur länge till jag orkar hålla mig på fötter. Jag står inte ens på en fot, men vilken vet jag inte. Vet bara att det är fel, men den andra funkar inge bättre. Och marken under håller på att falla sönder och rasa ner i avgrunden som är mörkare än svart. Jag känner hur nära jag är att följa med marken ner. Det är bara mitt tafatta grepp som håller mig uppe. Men kraften håller på att rinna ut. Nu ligger jag hemma hos mamma och pappa, jag vill verkligen inte vara här. Och det är bara för att det nästan alltid blir tjafs om något. Och det är inget jag orkar ta. Det skulle nog bli en sak för mycket. Det är jobbigt nog att jag har talat om för mitt X att jag måste skära ner på kontakten till honom. Hur han tog det vet jag inte riktigt. Man kan ju inte säga att vi direkt umgicks något idag. Jag följde med så att han fick åka hem och hämta det han behövde. När vi kom hem så gick jag och la mig. Jag var totalt tvärslut i hela kroppen. Det är lite bättre nu efter att jag sovit två gånger. Och nu har jag även tagit mina nattisar. Så jag hoppas att jag får sova inatt. Men det har gott över en timme och än känner jag ingen skillnad. Men det lär ju visa sig hur bra det kommer att gå. Jag har redan känt av lite negativa saker av att jag börjat igen. Så risken finns att vi så småningom måste lägga om alla piller. Och det är jag inte stabil nog att klara av. Inte utanför stängda dörrar i alla fall.
Hoppas att jag får åka hem och vara själv imorgon. Men allt handlar om hur väl jag sköter mina kort, lägger jag fel så får jag skylla mig själv. Men det är ingen vits med att grubbla över det nu, utan det lär ju visa sig imorgon.
Jag skänker en riktigt stor och varm kram till dig, du vet vem du är, och även en stor dos glädje. Tack för att du finns här vid min sida. Det är skönt att veta att du finns. Och att du faktiskt bryr dig om mig för den jag är. Ditt sätt att hantera mina energier är något jag alltid kommer att vara tacksam över. Även om jag inte visar det alla gånger. Du ska veta att du betyder oerhört mycket för mig, jag bär dig med mig i mina tankar dygnet runt. Och jag vet att du är där även om jag inte märker av dig eller är hos dig. Och det tackar jag för.
Men jag orkar inte kämpa på det vis så som jag vill göra. Jag börjar känna mig till viss del likgiltig över livet och mig själv. Det är ingen rolig insikt. Jag vet så väl att det är fel, men jag orkar inte göra något åt det, tyvärr.