Direktlänk till inlägg 24 april 2010
Dag
Ska livet verkligen gå ut på att man ska kuvas under andras behov?
Jag har aldrig haft den uppfattningen om att det är så det ska vara. Men det verkar inte vara bättre än så. Jag kanske har slagits för fel åsikter och saker. Min verklighet verkar inte stämma överens med hur det ska vara. Jag är väl inte riktigt säker på att det ska vara så, men när jag hela tiden får det sagt på ett finare sätt så finns det väl inte så mycket att fundera över. Det verkar som att det är så livet ska vara. Men jag tycker ändå att det är fel att vi kvinnor ska ha ett lägre värde och mindre talan. Men vart man än vänder sig så är det lika överallt, även om det syns otydligt ibland. Men vi har helt enkelt en lägre status än män. Och det är något som verkligen gör ont i mig att veta och se. Det är även hemskt att hela tiden bli trampad på, att alltid behöva rätta sig efter vad män vill och säger. Även om man inte alltid kan se det, så är det så det är. Det känns inte som att det är mitt liv jag lever, utan at det är någon annan som lever det åt mig. Jag måste alltid tänka och planera saker ut efter andra. Varför ska det vara så?
Men allt ligger i grunden från samhällets syn på saker. Med ett nytt tänkande därifrån så skulle allt vara annorlunda.
Men ibland skulle det kännas skönt att få leva sitt eget liv, ut efter vad man själv tycker, tänker och vill. Det är inte roligt när någon annan hela tiden styr ens liv. Visst är det behändigt ibland, man behöver ju aldrig tänka på vad man ska göra. Men så fort man vaknar upp ur dvalan så försöker man styra det själv och då går det riktigt galet. Men jag börjar allvarligt bli less på det hela. Jag ger snart upp, jag ger efter. Jag tror aldrig att jag kommer att få ett övertag. Det är kanske lika bra att lägga sig innan det kommer till strid.Finns inte tillräckligt med styrka för att vända det hela. Utan det är bara att hänga med och hålla god min. Inte för att det är så jag vill ha det, men jag orkar inte slåss längre. Jag får bara tillbaka tiofaldt. Och jag orkar inte ta emot smällarna som kommer. Nästa slag får mig att falla till marken och bli liggandes kvar. Och det vill jag inte, det skulle skada alla jag bryr mig om för mycket. Även om dom blir att lida om jag ger mig, men då lever jag i alla fall. Allt det här som är tar verkligen knäcken på mig. Jag kan inte bli så mycket mer trasig än vad jag redan är. Vissa saker kommer aldrig att läka igen. Så lång tid finns inte, kroppen och livet hinner gå ut först. Jag känner verkligen hur allt håller på att rinna ut. Jag blir bara svagare och svagare för varje dag som går. Jag försöker kämpa, men orkar inte. Jag vill ha ett liv som känns värt att kämpa för, men alla mina försök slås ut i sanden. Mitt liv är verkligen ett spel och jag en pjäs. Eftersom att det är någon annan som lever mitt liv genom mig så finns det inte så mycket jag kan göra åt det. Jag hoppas att den som spelar spelet väljer kloga drag. För det går bara att spela detta en gång med varje pjäs. Ett förlorande betyder döden för pjäsen. Och det ödet har legat för mina fötter alldeles för många gånger. Så jag hoppas för allt som finns kvar att nästa drag blir noga igenomtänkt, för inget får gå fel. För då finns det inget mer.
Mörkret blir bara tätare och tätare, jag ser inte längre vart jag är. Det finns inte en gnutta ljus som tar sig igenom detta kompakta mörker. Jag vet inte vart jag står, vet inte om jag vågar flytta mig för långt. Jag har famlat runt efter något att ta på, men allt jag hittar är tung luft som glider ur händerna mellan fingrna och ut i mörkret. Allt detta mörker gör mig rädd, men samtidigt vaggar det in mig i en trygghet som är större och starkare än något annat jag känt tidigare. Men jag vet även att det är inte så säkert att vara kvar i denna del av slutet mörker. Men jag vet inte hur jag ska ta mig ut. Jag vet inte ens åt vilket håll jag kom ifrån eller åt vilket håll jag var på väg åt. Vet inte ens vad som är upp eller ner. Vet inte om det är dag eller natt. Vet inte hur länge jag har varit här. Mörkret är för kompakt för att hålla reda på något. Kan inte ens säga om jag lever eller är död. Allt är bara mörkt, jag skulle lika gärna kunna blunda. Jag känner ingenting förutom rädsla och trygghet.
Jag börjar verkligen ge upp. Jag orkar inte mer, jag vill inte mer. Jag som trodde att styrkan var på väg tillbaka. Men ack så lurad jag blev. Det var tydligt ren inbillning.. Det var så jag ville att det skulle vara. Min syn på det hela. Men jag håller på att vakna upp ur dvalan och se hur det verkligen är. Och det är inte alls såhär jag trodde eller ville. Men jag börjar även få insikt om varför jag inte orkar eller vill längre. När man vaknar upp och ser att man blir styrd av någon man försöker hålla avstånd till och inte finner ett sätt att komma undan. Det är inget jag orkar med att veta. Jag vill inte veta. Vill inte att det ska vara så. Men jag orkar inte komma loss. Jag sitter fast för hårt, det är inte lönt att kämpa. Det gör bara mer skada på mig själv. Jag tänker sitta här och hoppas att det snart är över.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. Men jag känner ett behov av att skriva något. Det finns alldeles för mycket som snurrar runt i huvudet. Och inte blev det bättre av att jag sett en del kort av mina älskade bortgångna vänner. Jag kan fort...
Att närhet till en människa kan betyda så mycket. Men som vanligt så får inte den känslan hålla i sig länge. Att det alltid ska lyckas komma någon och förstöra det som känns bra. Jag är jätte lycklig för den jag får dela saker och ting med. Som jag h...
Jag blir bara så himla ledsen över vissa vänner. Visst kan jag förstå att han kanske tvekar över att komma hit. Men varför kan man inte bara säga det då? Istället för att nästan lova och sedan bara dra ut på det hela tiden. Jag hade faktiskt sett f...
Nu kommer alla jobbiga känslor och alla dessa frågor över mig igen. Allt känns så jävla jobbigt och jag vet inte längre vad jag ska göra. Helst av allt så vill jag bara gå och gömma mig för alltid. Jag vill att du min älskade ska få komma hem någon...
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det är så mycket som har hänt sedan sist. Saker är både bättre och sämre nu. Men det bästa av allt är att jag har ett till underbart barn. En liten Kevin som kom den 27/2-12. Och just nu så verkr det som att j...
