Jag vet inte vad det är som håller på att hända. Jag blir mer och mer nere för varje dag som går. Blir även mer och mer orolig i kroppen. Vet inte riktigt varför. Och inte blir det bättre av att du känns så avstängd. Det är nästan som att du skjuter ut mig ur ditt liv. Det är bara hon som hör av sig, hon frågar hur det är och det är hon som håller för att allt är och går bra. Visst är jag glad att hon fortfarande är min vän efter allt det här, men det känns inte helt rätt att det är hon som vill veta vad som händer med mig och om jag lever. Det känns som att jag håller på att tappa kontakten med mitt eget liv. Känner mig bara mer och mer likgilltig till vad som händer. Jag tycker absolut inte om vad det är jag känner, men jag vet inte vad jag ska göra för att ändra på det. Och det blev ju inte lättare av att det kändes som att jag inte var välkommen hemma hos er utav dig. Jag kan mycket väl ha känt helt fel. Men jag blir inte av med den känslan. Och jag vågar helt enkelt inte skriva till dig heller längre. Utan det är du som får lov att höra av dig till mig den dagen du känner att du vill släppa in mig igen. Jag bara hoppas att jag står upp då. För som det är nu så kan jag inget lova. Har funderat länge på nu att kanske lägga in mig ett tag. För jag vet inte om jag orkar med det här längre. Jag gör allt för att intala mig att allt är bra och att det bara är svagheten i kroppen som gör allt svårt och jobbigt. Men det är inte bara det. Utan att helt stå utanför och inte få veta vad det är som händer eller sker tar så mycket på mig att jag nästan börjar fundera om det är värt att stå kvar. Det är inget för att vara elak, men jag vet inte om jag orkar längre. Okej att du har vart sjuk, men jag har tyvärr svårt och förstå varför du stängt mig ute. Du säger bara halva saker. Och det som faktiskt tog mest var att du inte kunde höra av dig idag och fråga hur det gick. Därför blev jag så himla lycklig av att hon frågade redan innan jag hade hunnit vara där. Jag vill att du kommer tillbaka. Men det känns bara som att jag har förlorat dig. Att jag får vara nöjd med den tiden vi hade. Det känns som att allt jag var rädd för från första början har blivigt sann. Och mycket bara för att jag inte får höra något. Och jag klarar inte av att fråga henne vad det är som händer.

Jag kan bara säga att det här känns inge roligt längre. Vet inte om jag orkar kämpa vidare. Jag vet att jag är otroligt negativ och enlig vissa väldigt självömkande. Men då får dom tycka det för just nu orkar jag inte bry mig. Just nu längtar jag bara att det ska bli mellandagarna så att en nyfunnen kompis kommer förbi och hälsar på mig på väg hem igen. Ska bli så kul att träffa honom igen. Och den här gången så kommer det inte att vara stressigt eller en massa folk runtomkring. Och inge strul och tjafs heller för den delen. Jag kanske är dum som låter honom komma. Men händer det något så får det göra det. Just nu orkar jag inte bry mig om det. Antingen så slutar det bra eller så inte. Den som har invändningar mot det får hålla det för sig själv för jag tänker inte lyssna. Jag tänker tillåta mig själv att rasa samman ett tag, det blir alltid bättre. Och nu har jag ganska bra stöd som kan hjälpa mig rätt igen. Jag ska sluta lådsas  vara så stark. Jag ska bli liten och sårbar, det jag igentligen är. Ska släppa taget om min mur och släppa fra, det sköra inom mig. För jag kommer att gå under en gång för alla om jag inte släpper efter nu. Sen om det innebär att jag tappar många av mina vänner spelar ingen roll. Jag verkar ändå ha tappat den som betydde mest. Hon verkar inte vilja prata med mig längre. Men jag kan ju känna mig glad åt att hon fick den jag hade känslor för då. Dom har det bra idag, så jag gav henne ju något av värde här i livet. Så jag har ju uppnåt ett mål. Och det är att få mina vänner att må bra. Och det innebar även att jag troligen har förlorat henne. Men jag önskar henne allt gott här i livet. Det är hon verkligen värd efter allt hon gått igenom. Den/dom som har henne som vän kan skatta sig lyckliga och jag hoppas att dom vårdar den vänskapen bättre än vad jag tydligen gjorde. Det är något jag ångrar, men kommer nog aldrig att få tillfälle att rätta till det.