Känner mig riktigt vidrig. Känner mig smutsig och äcklig. Känner mig värdelös. Det känns som att någon har kört över mig. Och bara lämnat mig där att klara mig själv. Att lida sig igenom det hela, utan hjälp till lindring. Men jag vet att det hjälper inte att älta det som varit. Men det är lättare sagt än gjort när det gör ont av att bara röra sig. Det gör mig hela tiden påmind. Jag önskar att jag aldrig hade klivigt upp igår, skulle aldrig ha åkte till er och skulle aldrig ha gått över. Hatar mig själv för att jag inte bad dig komma över. Jag hade länge en olustig känsla och ville inte vara själv. Men jag trodde att det berodde på det vi pratade om. Men nej då, det var inte det som var andledningen. Om jag bara hade vetat så hade jag dragit därifrån innan det var försent. Men jag är inte känd för att vara smart. Snarare för att jag förstör och ställer till det jämt. Så jag blev väl egentligen inte förvånad. Men det är inte så det ska vara, det är sånt som inte får hända. Men det är försent att göra något åt, man kan bara försöka leva vidare. Men det blir inte lätt. Inte lätt att leva när man är mer trasig än köttfärs. Det försvann många bitar igår, dom är förlorad. Jag är trasig och utan räddning. Är så sårbar just nu. Jag vill och borde inte vara ensam. Men jag har ingen att ringa över. Så det är bara och hoppas att man orkar fortsätta. Jag vågar inte lova att jag orkar. Jag är ledsen för det du såg, men det var inte så som du tror. Men jag orkar inte förklara. Det spelar ändå ingen roll, jag kommer ändå inte att bli trodd. Jag förstår om du är sårad. Men hade du kommit in hade du hjälpt mig. Men det var inget du kunde veta då. Du såg och trodde något annat. Det kan jag inte göra något åt. Tycker bara att det är förjävligt att det är såhär. Jag vet inte om du förstår det jag skrev i förra inlägget. Men jag kan bara hoppas. Hoppas att du ser det som det är, inte vad du tror. För jag älskar dig verkligen och vill aldrig såra eller mista dig. Det är något jag aldrig skulle göra med vilje.
Jag kan inte förlåta mig själv för att jag är så svag. Att jag har förmågan att hamna i situationer jag inte vill vara i och som jag inte kan ta mig ut. Jag hatar att jag kan bli lamslagen för skitsaker. Men jag vet inte hur jag ska få bort det. Så har jag varigt i många år. Vissa situationer har jag kunnat klara mig ur, men inte nu. Jag tycker att allt det här känns så vidrigt, äckligt och jävligt.  Och det känns som att jag har bara mig själv att skylla. Att allt bara är mitt eget fel. Men jag trodde aldrig att det skulle bli såhär. Men jag har haft befogenhet att vara rädd och orolig. Det hela stämde ju. Jag trodde bara att jag var löjlig förra gången jag fick den olustiga känslan. Och då kunde jag ta mig ur själv. Jag vet inte vad du tror om allt. Men jag vågar inte fråga, är så jävla rädd att du tror något annat. Och det vet jag inte om jag klarar av. Jag vill att du ska vara här och bara hålla om mig. Men jag vet inte om jag skulle kunna slappna av och känna mig bekväm. Jag fick en kram av mitt X och trodde att jag skulle få panik. Det kändes som att jag satt fast och då vet jag att när det gäller honom så är det bara att backa. Men det hjälps inte, känslan av att känna sig totalt maktlös i både situation och över sig själv är något som är något som är riktigt skrämmande. Inte en känsla jag vill att någon ska behöva uppleva i den utsträckning. Jag vet inte hur jag ska orka ta mig upp igen. Vet inte om allt vi byggt upp är förstört eller om jag få tillbaka det lugn som du lyckats få fram. Men jag rädd för att ta reda på det. Är rädd för att allt är förstört. Vet inte hur jag ska klara av det här om det är så. Jag hoppas verkligen inte att allt gått förlorat. Vet inte om jag orkar mista mer av det som betyder något för mig. Fast jag kan inte bli så mycket mer förstörd än jag redan är. Jag fryser fortfarande och är riktigt trött. Men jag klarar inte av att sova. Så fort jag slappnar av så kommer det upp bilder från igår. Dom vill inte lämna mig ifred. Vet inte hur länge jag ska plågas av det här. Vet inte hur jag ska få det att försvinna. Det kanske blir bättre om man låter det vara. Jag vet att det är inte lätt för andra, men jag kan. Då slipper man känna att man inte blir trodd. För det gör konstigt nog ännu mer ont. Men jag lägger bara skulden på mig själv. Jag får skylla mig själv. Det är mitt eget jävla fel. Eftersom att det är bara jag som har kunnat stoppa det, men jag kunde inte. Då är det mitt fel!
Jag tycker så synd om dig älskling. Det måste vara så jävla jobbigt för dig. Kan inte förstå hur hemskt allt måste vara, vet inte hur du känner. Men kan tänka mig att det är jävligt. Jag önskar verkligen att jag kunde backa tillbaka tiden till innan jag gick dit. Och att jag då aldrig skulle ha gått.
Jag vill så mycket, men det känns som att det spelar ingen roll vad jag gör. Jag får en känsla av att allt är sabbat. Jag förstod på vad jag såg på dig att det var något. Synd att du inte sa något då, eller så var det kanske tur. För så som jag mådde då så ville jag inge annat än bara gå ut från er och försvinna. Kände mig fullkomligt värdelös och mindre värd än det katten släpar in. Okej det gör jag nu också, men nu är jag själv så det spelar ingen roll. Ingen lider av hur jag mår eftersom att det inte är någon som ser eller hör mig. Och det gör inte så mycket, ingen ska behöva se mig mer än nödvändigt. Jag förtjänar inte att få ha sällskap. Utan känner mig fördömd att sitta i ensamhet. Då vet jag att jag inte gör illa någon annan. För det vill jag inte, men hur jag än försöker så går det bara åt helvete. Jag förstår inte hur det kan bli så. Men det är försent att göra något åt. Det som har hänt har hänt. Det som är förstört är förstört. Det är bara att försöka bygga upp det som går att rädda. Om nu det finns någon som vill. Men jag förstår att man inte vill lägga ner så mycket energi på en värdelös idiot!

Det spelar ingen rolla vad jag skulle säga. Det är ändå ingen som skulle tro mig. Och jag ska inte klandra någon för det heller. Svårt att kunnat tro på någon som är värdelös och dum i huvudet. Att jag alltid ska hamna i situationer som jag inte kan ta mig ur. Önskar bara att jag en dag skulle få slippa att kroppen stänger av vid rädsla. Allt skulle bli så jävla mycket enklare. Men det känns som att jag har sumpat livet, att allt är förstört. Men det skulle ju inte vara första gången i så fall. Synd att det alltid ska vara jag som jämt gör fel. Vill inte att det ska vara såhär. Men det är tydligen en del av mig. Den jag är. Och då är det inte konstigt att jag är ensam. Kan inte vara lätt att älska någon som är ett stort fel. Från topp till tå. Fattar inte hur jag kunde bli den jag är. Varför det aldrig kan bli rätt eller bra. Jag trodde att jag började få något bra. Och det är nog sant. Men som vanligt så förstör jag allt. Fattar inte hur jag alltid kan lyckas. Jag tycker att nitt X är världsmästare i att klanta till sig och ställa till med saker. Men jag är fan värre, inte en gång som jag kan göra det rätta. Hur mycket jag än försöker så blir det fel. Varför ska kroppen slå ifrån när något skrämmer mig. Och varför ska det behövas så små saker för at utlösa det. Förstår inte hur jag har kunnat blivigt sådan. Men jag får försöka glömma det som var. Är bara så förbannad att jag inte bad dig komma över, då hade allt varit bra. Men det var ett under att jag inte började gå hem efter att jag såg att det gick en senare buss. Men det var nog tur att jag inte gjorde det. Då hade jag till största sannorlighet inte suttit här igen. Men det skulle inte göra något. Alla skulle få det så mycket bättre utan mig. Är så sugen på att packa min väska och bara försvinna. Bort från allt som känns, allt som bara blir fel. Vet inte om jag klarar det här, vill inte längre. Den sista styrkan togs ifrån mig igår. Det jag äntligen började tycka om hos mig själv är borta. Allt det som var bra är försvunnet. All trygghet och avslappning som hade byggts upp finns inte längre. Det ändå som inte gått åt helvete är att jag pratade med mitt X idag. Jag tog mig ut härifrån trots mödan, Men det kändes inte kul att visa sig. Det känns som att alla ser hur värdelös jag är. Vilken idiot som gömmer sig inom mig. Men samtalet gick bra, vi var sams från början till slut. Ska kanske träffas och prata mer ikväll när dom kommer hem igen. Men jag vet inte om jag orkar. Vill bara lägga mig ner och slippa känna. Sitter fullt påklädd under täcket och fryser. Vill bara krypa ner i badet och få bort allt, men jag klarar inte av det. Det går bara inte, har försökt sen jag kom hem. Allt känns så jävligt. Rent ut sagt vidrigt. Men varför ens yttra sig, det är ändå ingen som skulle lyssna. Så jag orkar inte förklara, det slutar bara med att jag bryter ihop fullkomligt. Det kommer jag väl att göra till sist i alla fall. Eftersom att jag inte tänker ta upp eller diskutera det här. Så jag får skylla mig själv. Hur mycket jag än skulle försöka förklara så skulle ingen tro på det som sägs. Men allt är inte som det ser ut som. Men jag skulle tro samma sak själv. Det vet jag. Men det är inte som det verkade. Men orka bry sig. Livet är ändå förstört, eller en stor del av det i alla fall. Jag har rasat i bitar, är förstörd inifrån och ut. Även om det inte är synligt. Men ingen behöver se, ingen skulle ändå orka finnas där. Så det är bättre att vara tyst. Tro vad du vill, men det var inte som det verkade. Det var något helt annat. Men skit samma, jag är en idiot så jag får skylla mig själv. Jag är inte värd något bättre än att må såhär. Jag vet att du älskar mig, men det känns som att det finns en misstro om det som är. Och det gör allt bara ännu värre. Men eftersom att jag inte kan förklara mer än det sporadiska jag har gjort i detta inlägg och förra så lär det vara som det är. Älskar dig så jävla mycket. Vill inte förlora dig. Men jag är ju mästare på att förstöra allt som skulle bli bra. Så jag förstår om det är konstigt och hänger på en skör tråd.Hade jag vetat att det skulle bli som det blev hade jag aldrig gått dit. Men jag har aldrig varit smart eller klok. Hatar bara mitt yttre ännu mer efter det. Varför ska man tycka om något som ställer till det. Jag trodde att jag hade kommit längre vad det gäller vissa saker. Men jag är lika rädd och oförmögen att ta skydd. Att man kan missa en sådan sak hos sig själv förstår jag inte. Men jag fick veta det den hårda vägen. Men det är som det är, det är inget jag kan göra något åt. Det har hänt, kan bara förebygga det så att det aldrig uppstår igen.

Allt är bara skit. Vill bara dö. Orkar inte leva längre känns det som. Är redan död känslo mässigt. Allt kändes jävligt jobbigt tidigare idag. Men det är ingeting mot för nu. Det var länge sedan jag kände såhär, sist det var såhär var i Alex farmor och farfars stuga 06. Det känns så jävla vidrigt att det är otroligt. Jag har svårt att tro att det är sant. Det måste bara vara en sjuk jävla dröm. Må jag vakna upp snart och märka att det bara var en dröm. För jag vet inte om jag orkar med det här. Men jag får fan skylla mig själv. Är man dum i huvudet så är man. Varför ska jag vara så jävla dum, varför kan jag inte lyssna på mig själv. Hade jag gjort det så hade allt varit bra nu. Jag känner mig bara så dum. Känner mig även så jävla värdelös, jag har ingen rätt att få leva. Men jag gör det ändå, och jag tror att det bara är för att jag är inte värd att slösa tid på för att låta mig få komma bort från denna värld. Det är meningen att jag ska få utså än den ena och än det andra. Mitt liv ska nog bastå till största del av ett mörkt helvete. Jag trodde att jag skulle få slippa det. Trodde att jag hade blivigt av med det en gång för alla. Trodde att jag var stark nog för att det inte skulle bli så igen. Men snacka om att man kan lura sig själv. Jag har inte blivigt ett dugg starkare eller bättre på att få ett slut på det hela. Jag hatar verkligen mig själv. Hur mycket jag än älskar dig så vill jag bara dö. Vill inte leva kvar i denna tid. Vill inte finnas kvar här, vill inte ge andra den lyckan att skada mig mer. Jag orkar inte. Jag som verkligen trodde att det berodde på min styrka att vissa saker hade blivigt bättre. Men så var det tydligen inte alls, det är ju ganska uppenbart nu. Men hur jag än vrider och vänder på det så är det mitt eget fel. Jag har kunnat ändra på det. Men det kunde jag inte förstå då. Men det gör jag nu när jag fått känna efter. Mitt X får så lov att komma in till mig om vi ska prata. Jag tar mig inte ut imorgon. Vet inte ens om jag tar mig upp ur soffan imorgon. Men även om jag gör det så tar jag mig inte ut. Och absolut inte sitta still i en bil, eller sitta still någonstans. Det går inte, funkar inte. Då går jag sönder ännu mer. Även om det mest bara är psykiskt, det fysiska läker. Om det ens är någon störe skada skedd. Men mitt psyke har fått sig en rejäl smäll. Men det är bara mitt eget fel. Jag vet att jag inte borde gnälla. Men jag har så ont, det gör så förbannat ont. Jag fattar inte varför det ska vara så, varför det blev så. är det verkligen så stora fel på mig. Visst jag vet att jag inte är en super bra människa, men jag trodde inte att det var så illa. Jag börjar verkligen förstå att jag inte tycker om mig själv. Det är verkligen något som har gått upp för mig nu. Händer det vissa saker gång på gång så är det inte så konstigt. Men ändå så får jag höra hela tiden att jag ska trivas med mig själv. Men hur fan ska jag kunna göra det. När det  som händer förmodligen beror på mitt yttre. Då är det inte konstigt att man inte trivs med det yttre. Men det verkar inte gå att få andra att förstå. Det har inte jag heller gjort tidigare. Men det gör jag nu. Att en sak kan göra så jävla ont. att det kan slita någon i stycken på bara några sekunder. Förstöra så mycket som bygts upp. Nu vet jag inte än om allt är förstört och måste börja om från början. Men som det är nu så är det inget vi kan ta reda på. Känner att jag vill verkligen inte kliva upp från soffan längre. Vill bara ligga här och vänta på att man får slippa leva. Vill bara gömma mig från allt och alla. Synd bara att det inte funkar så. Det enda sättet att få slippa är att ta sitt liv. Men hur jag än mår och känner så kommer jag inte över den spärren. Även om jag verkligen vill. För jag orkar inte. Önskar att jag kunde få bli av med den här smärtan, att få slippa känna. Att kunna leva somom ingenting någonsin har hänt. Den förmågan saknar jag. Och jag förstår verkligen varför det var min räddning. Det skulle det vara nu också. Men jag vet även hur många jag skulle såra och köra över. Jag vill inte skada någon annan, men just nu går jag bara sönder mer och mer ju mindre jag bryr mig om mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill bara glömma, önskar att det bara vore en dröm. Allt skulle vara så lättare att gå vidare då. Känner mig jätte dum mot dig som inte säger hur det är. Men jag orkar inte, jag vill inte prata om det. Det går över till sist. Det gör för ont att tänka på det. Nu blir jag påminnd vare sig jag vill eller inte. Men om några dagar så kommer det att vara borta. Och jag hoppas att jag inte kommer att tänka på det heller. Men hur påverkad jag har blivigt kommer att visa sig när vi är själv. Jag har redan sett i mitt inre hur allt vi lyckats med är förstört. Men jag hoppas att det inte är så. Jag förstår inte varför jag ska vara så jävla knepig. Varför ska jag tvivla på mig själv. Varför ska jag bli så jävla rädd. Många gånger när jag blir rädd så blir jag apatisk. Det är visserligen en skada från förr. Den tiden då jag kunde stänga av allt. Jag funkar lite så nu också, men för att komma dit så behövs det vissa saker för att utlösa kroppen självförsvar. Så jag ser bara att allt är mitt eget fel. Men du ska veta att jag älskar dig så mycket. Även om vi får börja om med att bygga upp mig själv. Nu hoppas jag att det inte behövs, men det visar sig. Önskar så skarpt att jag bara kunde stänga av allt nu och slippa kännas vid det igen. Jag är en ganska skadad person. Jag kan stänga av dom flesta känslor som gör ont och som en gång slitit isär mig. Men det finns alltid små spår kvar av det som varit. Just nu så kan jag inte stänga av det som känns, men hoppas att det inte har skadat något när det gäller våra mysiga stunder. Nä nu ska jag försöka att blunda en liten stund. Ska ju prata med mitt X någon gång imorgon!

Önskar du vore här och höll om mig nu älskling. Borde inte alls vara själv just nu, men jag ville inte säga något när jag var hos er. Love U puss