Känner mig lite lugnare i mig själv nu. Det var riktigt jobbigt innan du kom hit. Jag visste inte om jag skulle klara av det eller inte. Förstår inte varför jag ska behöva känna som jag gör inför att träffa dig. Kan bero på att jag har den känslan om mig själv som jag har. Jag vet inte om du har fått in hur det verkligen ligger till. Och jag vet inte om jag vill veta heller. Jag tycker bara att det är förjävligt. Förstår inte hur han är funtad. Men det är nog inte meningen att jag ska veta det heller. Jag skulle vilja veta, men jag tänker inte ta reda på det. Vill bara låta det rinna ur sanden. Vill bara glömma bort det, men det blir allt annat än lätt. Det kommer att förfölja mig under en lång tid. Eftersom att det finns så mycket som påminner mig om det hela. Och dom flesta saker kan jag inte komma bort från, hur mycket jag än skulle försöka. Men det är bara att ta en dag i taget och försöka gå vidare. Bara att börja om. Det kändes så skönt att lägga sig ner i ditt knä, men jag fick hela tiden kämpa mot paniken. Den ligger hela tiden under ytan och lurar. Det kommer att släppa med tiden. Jag är så glad att du verkligen kom, fanns en riktigt stor rädsla att du inte skulle dyka upp. Men det gjorde du och det betyder så himla mycket för mig. Även om jag kanske inte visar hur glad jag blev eller är. Jag vill visa min glädje, men jag kan inte. Hur mycket jag än vill. Allt känns så jävligt. Jag kan inte förstå att det verkligen har hänt. Men det är något som jag måste ta mig egendom och leva vidare. Går inte att sluta leva bara för att en katastrof sliter en i stycken. Det är bara att kämpa vidare. Och när man är två så går det bättre. Jag vet att vi kommer att ta oss egendom det här. Men det blir en tuff period. Men så länge du älskar mig kommer jag aldrig att ge upp. Du gav mig en styrka idag som är obeskrivlig. Men det kommer att ta tid innan jag kan använda den. Men det ingav mig ett hopp om att jag kanske går att laga till en viss del. Hel blir jag aldrig, men det var jag inte innan heller. Men det tär ganska mycket att man är ännu mer sårig. Det saknas en stor bit av mig. Frågan är om det går att lappa ihop, eller om jag får leva med det. Men det återstår att se. Jag har halvpanik i kroppen över att jag ska hem till dig på onsdag. Det kommer att göra så ont och vara smärtsamt. Men jag vet även att jag inte kan undvika det för all framtid. Så det är bara att bita ihop och ta smällen. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här. Men jag har klarat det så många gånger förut att jag borde göra det igen. Nu är vi två som. Och det känns lite skrämmande.

Har även varit två en gång förut och det blev inget bra av det. Han var så jävla förbannad och otrevlig mot mig ett bra tag. Från att ha varit halv konstig från början till att bli hopplös. Han var svartsjuk som fan. Så fort jag gjorde något blev det ett jävla bråk, efter bråket blev han likgiltig tills nästa gång. Det har gjort att jag aldrig kommit över det som hände. Och jag är även förbannad på honom att han drog från den festen innan jag kom tillbaka. Han var förbannad för att jag och en “kompis” gick iväg för att prata. När jag kom tillbaka upp till Micke så ringde dom till honom och sa att han skulle komma dit illa kvickt. Men tro inte att han gjorde det. Det var Camilla som fick ta hand om mig då. Det var ett sådant jävla liv när jag kom hem. Allt var mitt fel. Men det var den tiden. Men det finns en oro att allt ska gå fel.
Men ändå så tror jag inte att det blir så nu. Jag kan hantera saker på ett annat sätt nu. Även om det kanske inte är det bästa, men jag överlever i alla fall. Det kan låta hemskt fel och väldigt konstigt, men mitt sätt att hantera saker är att acceptera det som hänt och sen försöka låta bli att bry sig. Men det beror nog på att jag kan ändå inte ändra det som hänt och då har det blivigt lätt att acceptera och sedan slå bort det som har hänt. Men dom flesta gånger har läget sett ut på ett annat sätt. Nu kommer det alltid att ligga kvar och spöka. Men jag tänker göra mitt yttersta till att slå bort det som hänt. För jag vill inte veta av sanningen, men jag vet att jag blir tvungen till det ett tag till. Men inget ska få förstöra vårat liv. Hoppas bara att det här inte förstör något. Utan att vi kan bygga upp något som blir starkare än den smärta som nu finns.

Jag har tänkt tillbaka på våra underbara kvällar och nätter. Jag är bara ännu mer förundrad över hur bra och säker jag kände mig. Jag vill verkligen tillbaka dit. Men när jag inte ens kan slappna av i ditt knä, så känns det ganska hopplöst. Men trots att det kommer att vara svårt och jobbigt så är jag villig att ge allt för att få tillbaka våra nätter. För den njutning du har gett mig är obeskrivligt stor. Du ger en njutning på så många sätt. Du plockar verkligen fram meningen och det fina med sex och den njutning som finns runt omkring. Du har verkligen förstått det här med sann njutning. Och det är något jag har saknat under många år. Så det känns riktigt jävligt att börja om från början. Men nu får vi chansen att bygga upp något ännu finare. Det kanske låter fel. Men nu kan vi verkligen få lära oss vidden av förståelsen i att lita på den andra. Allt som vi kommer att bygga upp kommer att ge mer njutning än vad man kan tänka sig. Men det kommer att vara en ganska lång kamp. Men det kommer att betyda så mycket och kärleken kommer att vara obeskrivligt stor. För vi kommer att vara med om att få bygga upp allt från början och kanske bygga upp det som aldrig har funnits. Love U

Att du ringde ikväll betyder så himla mycket för mig. Det gjorde att jag såg glimten av ett ljus och en lycka. Det kanske kan bli bra trots allt. Men det ligger en lång och jobbig väg för att komma dit. Men så länge du finns vid min sida så ska jag kämpa mig dit. Men ändå så känns det ganska mörkt. Känner mig fortfarande totalt värdelös. Och jag känner mig som en fullkoklig idiot. Hur jag än vrider och vänder på det hela så ser jag inge annat än att det är mitt eget fel. Att jag får skylla mig själv, sen spelar det ingen roll vad någon säger. Jag har kunnat stoppa det, ingen annan. Men jag kunde bara inte, det gick inte. Det hela får mig att känna mig som en jävla idiot. Jag vill bara lägga mig ner och försvinna. Allt gör så ont, men en del av det kommer att gå över om någon dag. Men jag kommer alltid att bära det här med mig, det spelar ingen roll hur jag än försöker att glömma det så kommer det aldrig att gå. Finns alltid saker som kommer att påminna mig om det hela och vilek vidrig människa jag är. Har svårt och tro att det är sant. Känns som att det bara är en dröm och att jag kommer att vakna upp. Men smärtan och bilderna göra mig smärtsamt medveten om att det är verklighet. Vill inte kännas vid det. Och vill inte att du ska må dåligt över det hela. Men jag förstår dig fullt att du gör det. Det är inget man bara glömmer eller kan släppa som om ingenting har hänt. Vi kommer aldrig att komma bort från sanningen. Den kommer alltid att finnas med oss. Men vi får göra det bästa av det hela. Men jag tror inte att det blir lätt. Men vi är i alla fall två om det hela. Vilket gör att det kanske går lättare. Men jag tror att vi hanterar det här på olika vis. Jag gör allt för att bara stänga av, det är mitt sätt att ens orka försöka. Jag vet att jag försatta mig i en ohanterlig situation för min egen del. Och det har gjort att du mår dåligt. Och det gör att jag bara hatar mig själv ännu mer. Det är inte meningan att andra ska behöva lida på grund av mig. Det känns inte rätt. Och jag förstår inte varför jag gick emot mig själv och gick över dit. Jag satt ju inne och pratade med henne om att jag inte ville vara själv med honom. För att jag inte vågade. Men vad gör jag då, jo jag går dit i alla fall. Jag tror för gott om dom jag inte känner. Men jag får skylla mig själv eftersom att jag hade en svag misstro mot honom från förra gången. Och ändå var jag en idiot som gick dit. Det är inte synd om mig, absolut inte. Utan jag har bara mig själv att skylla. Synd bara att du blev påverkad. Okej det skulle du ha blivigt även om du inte sett något och trott något annat. Eftersom att jag är inte lika som tidigare. Du skulle ha märkt att något var fel. Jag är förvånad att du inte såg att jag grät när du kom ut. Förvånad över mig själv att jag inte bara försvann. Men ändå ganska glad att jag inte gjorde det. För det finns visst ett hopp kvar. Även om jag ändå är rädd att allt har gott förlorat. Men det kan bero på min syn på mig och hur mycket jag hatar mig. Men det är befogat tycker jag. Jag är glad att du älskar mig, men jag kan verkligen inte förstå hur man kan älska en värdelös idiot. Men det är väl inte meningen att jag ska förstå. Men just nu känner jag mig ganska lugn, eller jag har inte så mycket att välja på om jag vill slippa förklara något, det orkar jag inte. Mitt X är här, är väl inte jätte lycklig att han ska sova här. Men jag orkar inte säga åt honom att gå hem, vill inte riskera att det ska bli något tjafs. Så jag stänger in alla känslor i mig själv. Jag vill gråta men kan inte. Det går inte när han är här. Och skulle han få veta det hela går han i taket och blir vansinnig. Och det klarar jag inte av nu. Han har sagt att om något sådant skulle hända när vi var ihop så skulle det ta slut. Nu när vi bara är vänner skulle det bli ett jävla bråk och sen sluta med för alltid bruten kontakt. Det vill jag inte, han kan ju vara så jävla trevlig. Och det har han visat inatt. Vi har druckit kaffe, pratat och titta på tv. Jag hoppas att jag kan få upp honom om någon timme så han går in och väcker sin son. Ska även säga att du kanske ska komma och att jag vill träffa dig själv. Jag tänker vara helt ärlig mot honom om när vi träffas. Det ansåg han också att jag ska göra. Han tycker det känns bättre att veta vad som händer än att få reda på det senare eller av någon annan. Han har sagt att han är inte jätte glad över att vi umgås, men han har sagt att han inte har med den saken att göra. Det är mitt liv, men om han och jag ska kunna fortsätta umgås och prata så behöver vi vara helt rak och ärlig. Så vi ska försöka köra på den linjen och se hur det fungerar. Jag är säker på att det inte kommer att gå särskilt länge, men han ska få sin chans och bevisa att han klarar av det. Men nu ska jag försöka att sova lite, tror inte att det går. Det gör så ont och jag får bara mardrömmar. Har redan sovit en och en halvtimme. Jag är glad att han ringde och väckte mig, jag behövde verkligen vakna. Drömmen hade gått från igår till flera år bakåt.

Nä nu längtar jag tills du kommer, om du kommer. Jag skiter i om han är här. Jag ska träffa dig i alla fall. Även om det blir lite konstigt med honom här. Han vet inte hur det är mellan dig och mig. Han vet det som hon vet, men han vet även att vi träffas mycket men att ingen vet om det. Men att vi bara träffas som goda vänner. Jag tycker inte att han har med mer att göra som det är nu. Eftersom att situationen är som den är. Så han kan få reda på att vi funderar på mer än bara vänner när inte du och hon har något ihop, så som det är nu. Jag bara längtar tills allt är klart så att vi kan bygga upp vårat liv. Nu måste jag sluta skriva, börjar få svårt att få ner det jag ska skriva. Men jag älskar dig så himla mycket och saknar dig minst lika mycket. Men känner mig även lite rädd att träffa dig efter det här. Men det kanske går över när vi ses. Vill bara krypa in i din famn och få vara. Vill känna den trygghet och värme som jag har fått av dig. Men jag vet inte om jag kan njuta av det. Puss