Jag vet inte ritkigt vad jag ska säga. Allt känns så overkligt. Jag har svårt att tro att det verkligen kommer att bli du och jag. Allt verkar för bra för att vara sant. Men ändå så vet jag att det här är verklighet. Och det du gjorde för Roxanna igår är jag eveigt tacksam för. Hade inte du gått dit så hade vi inte fått komma dig igår. Jag fattar inte varför läkaren på hc har så jävla svårt för att lyssna på vad man säger. Men tack vare dig så löste det sig. Men jag är lite besviken på dom där inne, hade ju hoppats på att åtminstone få stanna över natten. Men så blev det inte. Dom höjde dosen på två av medicinerna och tog bort två. Och dom satte in pencilin för öroninflamation som hon har fått. Jag fick höra så mycket om medicinerna hon har och hur man verkligen ska göra med dom. Det är något dom inte talade om i Ockelbo. Så med informationen jag fick så är det inte konstigt att hoin inte har blivigt bättre. Utan hon har bara blivigt sämre. Men så mycket kortison som hon har i halsen som bara ligger där och förvärrar allt så är dte inte så konstigt. Och jag är lite elak på distriktan vi var till förra veckan att hon inte tog kampen för att titta i hennes öron. För tydligen så ser ena örat riktigt förjävligt ut. Jag vet inte hur illa det är. Men det enda läkaren sa igår var att det var det jävligaste hon har sett. Och vi ska in och kolla om inflamationen har läkt ut ordentligt om tre månader. Och en efterkoll gör man inte på öroninflamation. Men man brukar inte gå på en kostison kur i fyra till sex veckor heller, men det ska vi göra. Så jag hoppas att allt är på väg att bli bra. Jag ska ringa upp antingen idag eller nästa vecka och be om en tid för pricktest. Och sen så behöver jag prata lite om hur vi tar medicinerna. Tycker inte att jag får det helt tätt med masken. Men hon har sovit bättre inatt än igår. Det var skönt att mamma sov här så att jag fick sova en hel natt, men jag har inte sovit bra. Men det beror nog på att jag inte är van att sova hemma längre. Men jag behöver inte göra det i så många dagar till. Det är ju inte lång tid kvar innan jag ska ut till älskling på en längre visit. Det är något jag ser fram emot, hoppas bara att jag kan få Jonas att vara hemma med Roxanna nästa vecka. Jag tycker faktiskt att det är hans tur att ställa upp. Men det är något jag får lösa nu under dagen. Ska även se om jag kan få honom att hämta ut hennes medicin på apoteket. Annars lär jag göra det. Jag längtar så mycket efter min älskling att det gör riktigt ont. Det är jätte jobbigt att vara ifrån dig. Och det känns konstigt att inte vara på samma ställe som dig. När jag vaknade imorse så låg jag och väntade på att jag skulle få höra din röst i köket. Och det kommer att bli konstigt att inte träffa dig när du slutat och kommer hem. Men det är nog bra att jag får vara hemma lite också. Men trots att jag har varit hos dig så länge så kändes det konstigt att du inte kom hit så att vi kunde dricka kaffe. Men det ger väl med sig det också. Nä nu ska jag försöka få lite saker gjorda. Älskar dig så himla mycket. Puss