Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Varför måste känslorna lägga sig i mitt liv. Allt var så lätt när dom lämnade mig ifred. Mitt liv var då bra. Nu vill dom inte ge sig iväg. Men det vill jag att dom ska göra. Livet var mycket enklare att leva då. Trots att jag varken kände något eller brydde mig särskilt mycket så var jag ändå inte känslokall. Det läget skulle jag vilja ha tillbaka. Jag vet att det skulle vara bättre då. Men tyvärr så är det inte så enkelt. Det är inget man kan beställa. Jag vill bara gå tillbaka en massa år i mitt liv. Även om det var allt annat än bra så bemästarde jag den situationen. Det är inte alls som i dagens läge. Nu hoppar allt upp och ner. Och det är inte roligt. Det river och sliter i mig, jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill, men vet att jag ska låta bli. Men det är inte lätt, det ligger ju alldeles framför mig. Men jag har en gång lovat att låta bli. Jag vill, jag vill, jag vill. Det har varit ett beroende som jag inte längre håller på med. Men det är inte lätt att avstå, jag vet ju att det blir så mycket bättre och allt känns så lättare efteråt. Det är tur att Roxanna är hemma och att hon ligger och sover. Då vet jag i alla fall att jag står upp innan det är färdigt. Det är jag nästan säker på att jag skulle göra i alla fall. Men när det gäller mig så kan man tyvärr aldrig veta. Jag har allt jag behöver här hemma för att göra slut på allt. Det är många gånger det lockar, men det är något jag inte vill. Och det är något jag inte har försökt på mycket länge. Jag vet att jag är stark, jag vet att jag klarar mig igenom både kvällen och det som är. Men det är inte lätt. Men det skulle jag kanske ha tänkt på innan. Jag längtar till torsdag nästa vecka, då ska jag in till Gävle och träff E.L och det vet jag att får mig att må mycket bättre. Så har det varit alla gånger vi har träffats. Och jag hoppas att C.W kan höra av sig snart så att vi kan boka in en ny tid för ett möte, hoppas att det blir snart. Jag håller på att bli tokig, just nu vill jag bara lägga mig ner och dö!

Men jag vet ju att det löser ingenting, det bara skapar problem och lidande för dom jag håller kär. Så det är inget jag kan göra, även om det känns lockande. Sitter och tittar på det jag vill göra, men jag tänker inte göra det. Snacka om att jag skulle kunna supa skallen av mig, men då har man ju inget hemma. Den jag vet att har är inte hemma. Dom kommer hem och vänder någon gång inatt. Så det är bara att härda ut. Det har jag ju gjort hittills. Har jag klarat det förut så gör jag det nu också. Även om det inte riktigt känns så. När jag försöker tänka klart så ser jag bara ett svart hål. Försöker tänka tillbaka hur mitt liv har varigt, men det är så många minnen som inte finns kvar. Under en lång "period" finns bara återberättade minnen av livet. Det är så mycket som kryper på en i sådana här lägen och inget är särskilt trevligt. Hoppas bara att jag mår bättre imorgon, men det är ju något som lär visa sig.

Att en enda sak kan ställa till så stort kaos. Kan inte riktigt förstå det. Men så är det, det är bara att gilla läget. Det lär väl bli lättare så småning om, frågan är ju hur lång tid det tar. Men trots allt så vill jag inte ändra på det som är. Jag trivs i det som är. Önskade bara att allt vore lättare så att man slapp tänka sig för i allt. Den lilla saken vill jag ändra på, men jag vet att det går inte. Hoppas att det kommer att vara länge. Men jag vet även att ju längre tid det går, ju jobbigare kommer det att bli när det upphör. Jag har slutat tro på lyckliga slut.

Om jag bara kunde göra det jag känner för att göra, det är ju så lätt. Det tar bara några sekunder så är det bättre. Men jag vet att jag inte ska göra det. Det finns mycket jag skulle vilja göra, har allt utom två saker hemma. Men jag vill inte skada dom som står mig inpå livet. Dom har inte gjort något för att förtjäna att må dåligt. Om någon ska lida för något så är det jag. Men vad jag än skulle göra för att lindra det som känns så blir andra lidande. Och vissa har fått stå ut med alldeles för mycket. Varför ska jag vara mästare på att alltid trassla in mig i kompliserade saker?

Varför kan jag aldrig välja något som är lätt och enkelt, är det verkligen så svårt?

Andra klarar ju av det, så varför gör inte jag det? Jag formade verkligen en del av mitt liv helt fel. Det finns mycket i mig själv jag trivs med, trots att det ställer till det för mig. Sen finns det, det inom mig som får mig att gå en aningens fel väg konstant. Den delen vill jag bara bli av med. Men vet även att om den försvinner så försvinner även en bit av mig själv. Och jag klarar inte av att förlora en till bit av mig själv. Jag kan inte bli så mycket mer trasig än vad jag redan är. Det är inte mycket av det som verkligen är som syns.

Varför måste det vara så kompliserat? Jag vill ju att allt ska vara bra, men det går att lösa. Men tyvärr inte på det bästa sättet. Jag hatar att trampa folk på tårna, speciellt dom jag bryr mig om. Men jag vill inte gå ifrån detta, trots att jag vet att det är fel. Men jag kan inte hjälpa det. Jag kanske vaknar upp någon gång och fattar vad jag ger mig in på. Men den smällen tar jag då det händer. Att det alltid ska vara kompliserat så fort jag börjar trivas. Det kommer att vara så, så länge det finns andra med i bilden. Och den här gången så kommer det att vara andra med. Jag vet inte hur det här kommer att sluta. Jag hoppas att det slutar bra, men jag är rädd att det ska komma ut på ett eller annat sätt. Och vad jag gör då vet jag inte. Risken finns att jag tappar flera som jag verkligen bryr mig om. Men om sanningen ska fram, så är det här nästan mer värt. Det här får mig verkligen att må bra. Jag kan vara mig själv och det är inte allt för ofta som det accepteras. fullt ut. Men det kan jag nu. Men det gör mig även rädd och tillbaka dragen. Jag vet att jag inte behöver känna så, men jag kan inte hjälpa det. Det känns så konstigt att jag kan få sitta rakt upp och ner i soffan och bara vara tyst och bara vara. Det ställs inga krav. Det kan ju finnas vissa anledningar till det. Men det jag är lyckligast över är att jag kan bara få vara och det är okej. Det är inte så ofta jag kan få vara det. Och det är väl därför som jag blir rädd. Det känns ibland som lugnet före stormen. Jag känner dom flesta av mina vänner och vet vad dom går för. Men det här var något jag aldrig trodde. Men det är inget jag tänker gråta olyckliga tårar. Men tårarna finns där ganska ofta. Ibland för att jag är glad men även för att jag vet att jag går mot ett inte lyckligt slut. Jag vill inte att det ska upphöra. Men jag vet att det kommer det till sist att göra. Jag tror inte att det blir något annat än vad det är. Okej jag tänker inte klaga över det. För jag trivs mitt i allt det här. Men ändå så vill jag bara få vara lycklig utan att behöva tänka på vad som kan komma efter. Men det är ju jag som har satt mig i den här situationen, så jag har inte så stor rätt att klaga eller gnälla. Men ibland så är det svårt att låta bli.

Roxanna har sovit bra inatt. Hon har bara hostat två eller tre gånger. Men då har jag sovit dessto sämre. Hon har ju sovit i min säng inatt. Och hon har då inte lagat still många minuter åt gången. Så jag har vaknat mellan fyra och sex gånger i timmen. Så man är väl ganska så trött och slut. Det var skönt att lägga sig på soffan med en kopp kaffe i handen och bara vara en stud. Men det höll ju inte i sig så länge som jag lovade mig själv. Man har ju klivit upp, jag glömde knyta fast mig själv. Det får jag inte glömma nästa gång. Jag vill lägga mig igen, men jag finner inte den frid jag behöver för att ligga kvar. Jag vet hur jag kan vara med mina vänner. Dom flesta av mina vänner tycker att jag kan vara olidlig ibland. Synd att jag ofta inte är snällare när jag har någon, men det har jag ju inte nu. Och det är något jag trivs med.  Allt brukar vara frid och fröjd, men jag tror att jag har mött min överman och någon som kan vara ganska så lik mig på vissa sätt. Och då försvinner det lilla självförtroende jag har byggt upp. Men jag vet att det kommer att släppa ganska så snart om allt går bra och inget går fel på vägen. Jag förstår mig inte riktigt på mig själv. Jag brukar kunna vara en plågoande mot mina vänner. Kanske därför så många av dom tycker om mig. Och ju mer dom tycker om mig dessto mer brukar jag jävlas med dom. Men nu känner jag mig handfallen. Det är inte bra att hitta dom som kan vara lika som mig. Jag vill så gärna finna den jag var och brukade vara. Mitt sätt till mina vänner vill jag få tillbaka. Okej, det kan skada synen andra får på mig. Men varför bry sig. Jag har aldrig låtit det gå för långt, det längsta har varit att jag till sist klev upp och tyckte att det var dags för mig att gå hem och så gick jag. Men jag är den jag är. Jag vet att det sättet jag hade kan tyda på en stark ovisshet och dålig syn på sig själv. Men och?

Så länge jag trivs och mår bra så kan det väl få vara så. Allt hade varit ännu bättre om man slapp X som var svartsjuk. Jag tror att då skulle allt kännas mycket bättre än vad det gör. Hoppas att gänget ska ut och dricka snart igen. Men denna gång så ska det vara cider förbud för min del. Cider är inte nyttigt för mig med tanke på vilka som är med. Men det problemet kommer jag att lösa innan det är klart. Men det tar ett bra tag till innan det är löst. Eller så nästa gång vi är ute allihopa så gör jag klart för vissa att jag gör precis som jag vill och tar tjafset dagen efter. Så går det att göra. Det är tur att jag har min särbo i Gävle. Så blir det bråk är det bara att åka dit, jag har ju egen nyckel. Men även om jag gör som jag vill så tror jag ända att jag ska köra med cider förbud!