Allt känns riktigt bra men samtidigt så känns allt åt helvete. Allt är bra mellan mig och min älskade. Men allt runt omkring är helt åt skogen. Jag fattar inte varför det ska behöva var så. Och jag vet inte hur jag ska kunna få det att bli bättre. Jag hatar ju att hela tiden behöva bråka med folk. Men det verkar vara oundvikligt att undkomma bråk. Jag måste berätta för honom hur det ligger till. Okej jag kommer inte att vara helt ärlig, men tänker berätta en hel del. Jag vet att det kommer att ta hus i helvete, men det kan inte hjälpas. Det lär göras, jag har inget att välja på. Jag vill inte göra det eftersom jag vill inte ha mer bråk än vad det redan är. Men jag ska försöka göra som jag fick höra igår. Jag ska sluta bry mig om vad andra tycker och tänker. Det kommer inte att bli lätt eftersom att jag fortfarande bryr mig om vissa av dom som kommer att gå i taket och börja bråka. Men nu är det så att jag har riktigt starka känslor för min älskling och det tänker jag inte dölja. Jag bara längtar tills jag verkligen kan visa det för andra. Då hoppas jag kunna få mer frid i mig själv. För som det är nu så tär det riktigt mycket på mig att inte kunna visa vad jag känner för andra. Men nu vet jag att det är inte långt kvar förens jag kan börja göra det. Och jag längtar verkligen till dess. Men jag vet även att det kommer att vara jobbigt ett bra tag efter att sanningen har kommit fram. Men det är inte något jag kan göra åt. Så det är bara att ta det som det kommer och göra det bästa av situationen. Men jag gruvar mig mest för att säga hela sanningen till honom. Jag befarar att vi inte kommer att ha mycket kontakt efter det. Men det är inte jag som bestämmer det utan det är ju han. Jag lär ju acceptera hur han väljer att göra. Men om han bryter kontakten så är jag mest orolig för "B", jag undrar verkligen hur det ska gå för honom om jag inte får finnas med i bilden på något sätt. Jag vet ju att han behöver mitt stöd och mina råd. Och han tyr sig ju till mig. Men vill inte hans far att jag ska finnas för "B" så kan jag inte säga emot. Det är ju faktiskt han som bestämmer det. Synd bara att han inte lär bry sig om vad B tycker och tänker om det hela.

Varför kan han inte bara bete sig som folk och fatta att det är slut. Visst att han fortfarande älskar mig, men han gör ju tyvärr inte mycket för att få mig att lita på honom igen. Men det verkar han inte förstå. Och enligt honom så behandlar jag inte honom som mina andra vänner. Jag behandlar honom som sopor. Och det är hans egna ord. Men jag kan inte få någon förklaring på hur jag beter. Han säger att jag är konstig och en massa mer saker, men kan inte förklara för mig på vilket sätt. Så det är ju verkligen lätt för mig att ändra på mig. Och han kan ju inte säga det direkt utan han väntar några veckor innan han säger något. Och då blir det ju genast mycket lättare, eller inte. Men det är ju som det är. Jag skulle bara önska att jag fick hjälp om hur jag ska hantera honom och hur jag ska bete mig. För jag verkar ju inte göra rätt. Skulle jag göra det så skulle han inte bete sig så jävligt tillbaka. Men jag fattar inte vad det är jag gör för fel, men något är det ju. Synd bara att ingen verkar kunna förklara och berätta hur jag ska göra.

Allt känns så jobbigt runtomkring. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Så det är en stor tröst att jag kan luta mig mot älskling, även om inte sanningen har kommit på bordet än. Men jag är så jävla lycklig att vi har det vi har. Och det blir ännu mer så fort allt har lugnat ner sig. På den punkten så har en stor del av min oro lagt sig. Nu känns det bara att jag kommer att tappa henne som vän. Det känns inte bra, men tyvärr så kan jag inte rå för vad jag eller han känner. Det är ju bara synd att jag inte trädde fram förra gången. Men det är ju inte så mycket att göra åt. Gjort är gjort.

Jag blir så jävla förtvivlad att han inte kan sluta någon gång. Hur tror han att jag vill fortsätta att prata eller umgås med honom efter hur han håller på?

Jag kommer nog be honom dra åt helvete snart. Jag hämtar mina saker, talar om ett och annat och sedan att vi höres väl någon gång. Jag orkar snart inte mer. Jag var rätt nertryckt i mig själv innan, nu är det bara värre. Vet inte hur det här ska sluta. Vet inte om jag orkar kämpa längre. Just nu vill jag bara lägga mig ner och dö. Vill inte försöka vara stark längre, känns mest bara som att jag ska försvinna. Dö är tyvärr ett lätt alternativ just nu. Jag vill inte oroa dig min älskling men just nu känner jag mig ganska knäckt och klen.