Allt är så jävla rörigt och jobbigt. Och inte blir det bättre av att min hjärna sätter igång och börjar spöka så fort jag sover. Idag när vi satt och pratade så gick det verkligen upp för mig att det här är verklighet. Inte för att jag har tvivlat på dig eller dina känslor på så vis. Men en viss oro kommer att finnas där tills den dagen vi står där du och jag. Men vägen dit är lång och krånglig. Det finns mycket som står i vägen för oss än. Men jag lovar att jag ska vara stark för din och våran skull. Men det blir inte lätt. Men jag vet inte riktigt hur jag ska klara det, men jag ska göra det på etteller annat sätt. Sen jag hade pratat av mig igår och jag fick frågan om det verkigen är värt allt det här så blev jag nästan förbannad. Om det inte skulle vara det så skulle jag aldrig ha satt mig i denna situation?

Fick även frågan om du verkligen tänkte satsa på mig, att du tänker lämna det som du har. Och som frågorna satte tyvärr spöken i min hjärna. Så att vi kunde sitta ner och prata lite om hur det kommer att bli fick mig att inse att det verkligen är sant. Att det verkligen blir vi. Men att vägen dit ska vara så lång är svårt att förstå ibland. Att jag inte kom in förra gången beror på två saker. Först att jag och han bråkade otroligt mycket och han talade noga om för mig att jag skulle hålla mig borta från er. Han var stört säker på att det skulle bli vi om jag inte drog mig undan. Och han har aldrig fått höra vad jag har tyckt från början. Sen så var det för att jag ville inte såra henne om jag klev in och det blev vi. Så jag vågade aldrig träda fram. Men jag inser nu att det skulle jag ha gjort, allt hade varit så mycket lättare då. Vi hade sluppit så mycket som kommer att hända nu. Men det är lätt att vara klok i efterhand. Men vad vi än behöver gå igenom för att komma fram så tänker jag inte ge upp. Hur jobbigt det än blir och hur trasig jag än kommer att bli. Jag vill verkligen det här. Mina känslor finns hos dig, men än så har dom inte nått sin topp. Men det kommer dom inte att göra så länge hon inte vet något. När allt har kommit fram om hur det ligger till så släpper jag låset på mina känslor. Det tar på mig att lära låsa mina känslor. Jag klarar av det här så länge du inte börjar tvivla på mig. Skulle du göra det så vet jag inte vad jag tar mig till. Annars så ska det mycket till innan jag lägger mig ner och ger upp.

Det finns mycket jag gruvar mig för. När vi lägger fram sanningen för vissa. Det kommer att ta hus i helvete från flera håll. Men när vi tagit oss igenom det så kommer jag att vara glad. Men det finns även risk för att när vi klarat av alla hinder så kanske jag rasar ihop. Jag vet att du sagt att du ska ställa upp för mig i vått och tort, men jag har tyvärr svårt att kunna tro fullt ut på det. Har hört det så många gånger genom åren, att det många gånger bara är tomma ord för mig. Men jag vill verkligen tro på dig. För under hela tiden vi känt varandra så har du alltid ställt upp. Och då visste du inte ens om vad jag har haft för känslor. Jag har alltid varit avundsjuk på henne. Och har alltid fått höra från honom att om jag så visade en tillstymmelse av att komma nära dig så skulle du ta mig istället för henne. Jag har alltid skrattat åt honom när han sagt det. Trodde aldrig på det han sa. Men han kanske vet mer än man tror. Men mina känslor finns hos dig. Det kommer dom att göra för väldigt lång tid framöver!