Det känns lite bättre idag. Har vart inte till Gävle och fått prata av mig. Men då har man ju glömmt bort att äta och så har man umgåtts med sitt X. Så jag mår inte särskilt bra. Är klen och dålig. Vill bara att allt det här ska få komma fram så att man kan börja ta itug med saker och ting. För det här tär nå otroligt på mig. Jag vill inte vara själv hemma för jag vet inte om jag orkar vara uppe med Roxanna. Igår så somnade jag ju av. Och det är något som bara inte får hända. Och i helgen så svimmade jag av, men det beror på andra saker. Men oron är överhängande. Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Och det blir inge bra om mitt X ska sova över heller, blir lite problem då. Så hur jag ska kunna tackla att få honom som granne vet jag inte. Men i värsta fall så lär vi tala med honom. Men då är ju frågan om han kan hålla mun och inte säga bort sig till någon annan. Det får bara inte hända. Så allt är förjävligt att leva just nu. Jag hatar att leva i en halv lögn, men så måste det vara ett bra tag till. Men det börjar bli jobbigt att inte vara helt ärlig när folk frågar vad som har hänt. Dom ser och hör att det är något, men jag ger inga bra svar. Har fått lite hjälp på den punkten idag. Men det funkar inte på mamma. Men jag får försöka lösa det på något sätt. Men hur vet jag inte. Allt i mitt liv kommer att vändas upp och ner. Jag hoppas att jag är stark nog att orka med. Just nu är jag tveksam på mig själv. Jag känner inte riktigt igen mig själv. Jag har nästan börjat tvivla på mig själv. Allt känns så konstigt och skrämmande. Men det kan ju bero på att jag inne på något jag aldrig har varigt förut. Jag har suttit i många situationer, men aldrig i den här utsträckningen. Det här är något som är riktigt rörigt och berör väldigt många. Jag vet inte vad jag ska göra. Vet inte hur jag ska klara av det här. Allt jag står fast vid nu kommer att rivas upp och byggas upp på ett nytt sätt. Vet inte hur det kommer att bli eller hur det slutar. Allt är så konstigt. Jag vet att jag innerst inne vet att det är rätt det jag känner. Så börjar jag bli rädd. Är så jävla rädd att allt bara ska bli fel och rasa. Jag känner mig tillbakadragen och det är inte min mening. Kan inte förklara varför jag blir så, och jag är rädd att det ska misstolkas. Och då blir det väldigt fel. Då kommer det verkligen att rasa för mig. Och då vet jag inte om jag orkar ta mig upp en gång till. Och sen så är det fler saker jag är rädd för. Det som känns mest är att jag kommer att mista minst en vän. Och det känns inte bra, men jag vill inte släppa taget om det här. Det är alldeles för starka känslor. Dom kan jag inte ta bort, men jag kan låsa dom på vad dom är nu. I alla fall medans vi inte kan vara ärlig. Men så fort det har kommit fram så kommer dom att stegra. Jag vill inte låsa mig själv, men jag kanske måste för att orka med det här. Men det kommer inte att kännas rätt, är rädd att det blir fel om jag gör det. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag försöker att inte tänka så mycket. Men det är lättare sagt än gjort. Jag bara längtar tills sanningen ligger på bordet så att jag kan bearbeta allt det här. Det kommer att bli riktigt jobbigt och ta lång tid innan jag är stabil igen. Nu lär jag sluta ett tag, känner att det börjar bli rörigt. Men du ska veta att du betyder oerhört mycket för mig. Vill kunna vara med dig jämt. Du får inte ta åt dig bara för att jag inte släpper fram mina innersta känslor för dig. Men jag lär stoppa upp dom för att orka ta mig igenom det här. Så vad du än gör, tvivla inte på mina känslor. Dom finns där och dom är starka och kommer att växa så fort allt har kommit fram!

Jag är trött, jag vill sova. Men när jag lägger mig så kryper paniken över mig. Så det är bara att sitta upp tills det ger sig. Men frågan är om det kommer att göra det förens sanningen har kommit fram. Men som det är nu så skadar sanningen vissa mer än vad det hjälper. Men klarar jag av att leva i lögner. Jag hatar att ljuga. Jag har haft lätt för det förut, men då har det inte drabbat så många som det gör nu. Mörkret kommer allt närmare. Börjar bli svårt att finna styrkan att kliva upp och leva. Känns inte som att jag finner den sanna viljan att orka. Vill bara få gå in i drömmarna värld och slippa verkligheten. Den är så grymm och smärtsamm. Vet inte hur det här kommer att sluta. Men jag hoppas på ett lyckligt slut. Men som det känns nu så bler det inte så lyckligt som vi hoppas på. Risken att jag rasar sönder under vägen är en överhängande risk. Vill inte att det ska hända, men det är något jag inte styr över. Jag vill vara stark. Både för våran skull och för eran. Men det blir inte lätt, jag kan tappa bort en del av mig själv på vägen. Men jag kommer att komma ikapp mig själv. Så det är ingen större fara. Men jag kommer inte att vara mitt vanliga glada jag. Många kommer att undra vad det är som har hänt. Jag vet inte vad jag ska svara. Är så rädd att jag ska säga bort mig. Blir bara värre och värre och risken blir större. Varför ska det vara så svårt att vara ärlig vissa gånger. Jag känner mig som ett monster. Snacka om att jag är duktig på att förstöra för andra. Det är tydligen något jag inte kommer ifrån. Men varför ska det vara jag som är så. Varför har inte detta kunnat vara en lättare sak att uppnå. Det skulle ha kommit fram förra året. Men jag vågade inte. Jag ville inte ta det jag ville ha. Jag brydde mig för mycket om henne. Och nu är det försent att släppa taget. Känslorna är för stora. Nu är det försent att ändra sig. Så det är tyvärr hon som kommer att få det jobbigast när det kommer fram. Men jag slits sönder medans tystnaden hägrar. Men jag ska hålla ut för hennes skull.

Jag vet inte vad jag ska göra. Nyheten jag fick igår blev för mycket. Vet inte hur mycket mer jag klarar av. Allt kommer att bli så mycket jobbigare här framöver. Inte bara för att ha honom som granne utan med det så kommer det att bli svårare med vissa saker. Hur fan kunde det bli såhär, jag som lovade mig själv att det aldrig skulle hända. Men så blev det i alla fall. Jag borde vara lycklig, men istället så lyckas jag gräva ner mig själv. Hoppas bara att jag orkar ta mig upp en gång till. Allt bara snurrar runt. Får inte riktigt grepp om saker och ting. Men ingen kan missa att jag tog hårt på att höra det igår. När vi blev hem skjutsad så somnade jag på soffan, vaknade till vid åtta. Då la vi oss i min säng. Och jag vaknade för en liten stund sedan. Snacka om att det ska bli skönt att Roxanna är på dagis imorgon. Jag är alldeles för trött och slut för att orka med henne. Och hon känner att jag inte mår så bra och då blir hon jätte mammig och det klarar jag inte av nu. Jag känner mig inte som någon vidare mamma. Jag har inte tillräckligt med energi för att orka busa och leka med henne. Sen har jag en hel del att städa. Men det är ju som det är. Jag oroar mig för att det här kommer att sluta i något ännu jobbigare än vad jag kan föreställa. Vet inte hur länge jag klarar av att vara tyst och låtsas som om ingenting. Allt kändes ju så mycket bättre i fredags och lördags. Det vände och blev förbannat jobbigt i söndags och värre på måndag. Och efter att jag fick reda på att han skulle bli min granne så rasade min tillvaro. Jag vet inte hur jag ska orka att vara med längre. Vill bara lägga mig ner och dö. Slippa allt och bara sakta få somna in och lämna denna tidsrymd. Men tyvärr så funkar det inte så. Och jag vill inte lämna dig. Om det inte vore för dig och mig så skulle allt vara bra. Men jag vill vara med dig och då måste det vara såhär tills vi kan tala om hur det ligger till. Men det kommer inte att bli roligt. Det finns så många som kommer att lägga sig i med sina åsikter. Jag tyckte allt var otroligt jävligt jobbig som det var innan. Men efter att jag fick reda på att han ska bli min granne nästa vecka blev allt bara ännu värre. Risken är rätt stor att vi lär säga något innan. Han kommer nog att ana något, och han är inte duktig på att vara tyst. Skulle han lyckas vara det, så kommer han att dra ner mig tills jag inte kan vara tyst. Jag vill inte ändra något mellan oss, men ibland så känns det bättre om det aldrig skulle ha hänt. Men jag är ändå glad över att det är som det är. Men det är jobbigt och tar otroligt mycket på mig. Det känns så hemskt att inte kunna vara ärlig. Jag var på vippen flera gånger att säga fel igår. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag är bara glad att Roxanna ligger och sover. Annars så hade jag nog gått bort. Jag vet att det inte är någon lösning, men känns som ett lätt alternativ. Men jag tänker inte göra det. Det finns en sak till jag kan göra, men har lovat att sluta. Och det är inte lätt att hålla. Men ska vissa kunna lite på mig så är det bara att låta bli. Nä nu lär jag försöka att sova lite till. Vill inte kliva upp imorgon, har inge kaffe hemma.