Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Allt känns så underligt och konstigt. För första gången så känns det svårt att prata och umgås med henne. Ännu värre känns det när jag blir själv med henne. Vill ju låtsas som ingenting, men det är inte så lätt har jag märkt. Jag hoppas att hon inte märker något på mig. Det är svårt att få in att sanningen kommer fram snart. Nu är det inte långt kvar. Det känns konstigt. Jag är så himla lycklig för att det ska bli vi. Det är något jag knappt har kunnat drömma om. Men det sägs ju att drömmar kan gå i uppfyllelse. Och detta är ett sådant tillfälle. Jag har så mycket jag vill säga och skriva. Men jag kan inte få ner någonting. Det blir alldeles svart så fort jag försöker få ner det.

Jag blir så jävla förbannad på honom. Varför ska han hålla på att tjafsa och bråka hela tiden?

Okej det kan ju bero på att jag inte är helt ärlig eller inte berättar allt som händer för honom. Men det är ju slut sen några månader sen så jag har ingen skyldighet att berätta allt för honom. Jag lär ju få ha mitt eget liv utan att alla ska lägga sig i. Men det fattar tydligen inte han. Jag tänker följa med dom till skolan på möte på onsdag och tänker följa med till soc på torsdag. Men sen tror jag inte att jag direkt orkar med att ha så mycket med honom att göra. Jag orkar inte med honom, han kommer att ta knäcken på mig om det här inte får ett slut snart. Men hur jag ska orka med att tala om det för honom vet jag inte. Det är en riktigt ond spiral. Men jag vet att det är jag som måste bryta den, men det blir inte lätt. Och inte känns det bättre av att mamma verkar ta hans parti. Det är tydligen mitt fel att han alltid har varit svartsjuk. Enligt hennes tycke så har han rätt att vara det trots att det är slut. Okej jag kan förstå att hon är less på att jag kan vara sur och grinig på grund av allt tjafs. Men varför hon ska ta ut allt på mig och lägga hela skulden på bara mig. Jag tycker inte att det känns rätt. Det är inte kul att prata eller träffa henne när hon håller på så. Jag tar inte ut allt på henne, jag vet med mig att det är en dag på två veckor som jag har varit på dåligt humör. Men enligt henne så har jag varit sur, grinig och otrevlig mellan två till tre veckor. Och det vet jag att inte är sant. Men vill hon vara sur och elak mot mig så lär hon ju vara det. Men då behöver vi inte träffas under den tiden.

Nä nu ska vi snart äta och sedan ska jag packa för att ta bussen hem. Tänker rymma härifrån och inte komma hit förens på söndag igen.

Längtar tills det verkligen blir du och jag min älskling