Jag vill bara lägga mig ner och dö. Jag vet inte varför men det känns som att livet tappade sin mening inatt. Samtidigt så kändes det som att jag förlorade dig någon gång inatt. Jag vet inte varför. Med det du skrev, förvandlades till något olycksbådande inom mig. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna somna. Jag kunde inte sluta gråta, jag vaknade i samma slättning som jag somnade. Vaknade med samma tårar som när jag somnade. Dom vill inte sluta rinna. Jag vet inte varför jag känner som jag gör. Men jag kan tyvärr inte bli av med det. Jag hoppas att jag känner fel, för hur jag än försöker vrida på allt så känns det bara som att jag har förlorat dig. Jag hoppas att det inte är så. Jag tvivlar inte på dina känslor eller vad du vill, men det kändes som att det hände något med dig inatt. Och det förvandlade allt till en outhärdlig kaos och en mardröm för mig. Allt känns så fullkomligt tomt. Det känns som att en stor del av mig har rasat samman. Jag var trasig tidigare, men det är inget emot för vad det är nu. Det gör så fruktansvärt ont och jag har ingen jag kan ty mig till. Jag står här i min ensamhet och försöker slå mig fri från smärtan. Men ju mer jag kämpar och slåss så gör det bara mer ont. Det känns som att vad jag än försöker göra så kommer jag att dö på grund av smärtan som hela tiden blir värre. Jag kunde hantera allt tills inatt. Det som kom över mig inatt var nära att bli mitt slut. Men jag lever ytterligare en dag. Men det känns nästan som att jag har gått ner för räkning. Det var länge sedan jag kände mig så tom och orkeslös. Nästan allt har tappat sin mening, finner ingen glädje i att leva. Jag vill leva med dig, men jag blir inte av med känslan av att ha förlorat dig. Och det gör förbannat ont. Det känns nästan som att jag vill trotsa er och komma över bara för att säga hej och sen kan jag gå igen. Fast jag hellst av allt vill stanna kvar hos er. Men jag vet att allt bara skulle bli fel då. Men nu har jag bestämt mig, jag kommer att komma ut och lämna pengar till Wilma och sedan gå igen. Jag vill inte ställa till något för er där hemma. Det vore inte rätt av mig. Jag har ställt till med tillräckligt.

Jag vill bara skrika rakt ut.  Att något man verkligen vill kan kännas så förjävligt.  Jag vill  bara lämnat livet som det är. Att bara få somna in lugnt och stilla vore det skönaste just nu. Inte för att jag vill lämna dig, men jag vet inte hur länge till jag orkar med det här. Det blir bara jobbigare att se dig vända om och åka från mig. Även fast jag vet att du inte vill. Men det hjälps inte. Jag känner mig kluven. Jag vet att jag vill leva med dig, men jag vill ändå bara få dö. Allt är så förbannat jävla jobbigt. Jag vill bara springa bort från allt. Trots att jag vet att jag kan inte släppa dig, det betyder du för mycket för. Mina känslor är så starka att dom sakta tar död på mig. Så blir det inte en ordning på det här snart så kan jag inte lova att jag kan stå på benen. Jag vill inte sätta någon press på dig. Men jag kan inte stå och ljuga. Jag vill verkligen det här, men jag vet inte hur länge till jag orkar. Det skulle vara lite lättare om hon kunde låta bli att höra av sig hela tiden. Finns jag inte tillgänglig på msn så söker hon mig via sms. Visst det är bra att hon får skriva av sig, men det är något oerhört jobbigt för mig. Men jag är för snäll för att säga något till henne. Även om det skulle slita mig i stycken på kuppen. Känner hon sig bättre av att prata en massa med mig så lär hon göra det. Jag har inte hjärta nog att säga något, hon betyder ju trots allt riktigt mycket för mig. Och det gör ju inte det hela lättare för mig. Jag önskar att allt vore löst så att du och jag kunde leva ihop. Men jag vet att det är långt längre in i framtiden. Jag längtar tills vi når dit och jag hoppas att jag orkar med denna väntan. Jag vill lova, men jag kan inte lova något jag kanske inte kan hålla. Jag vet att jag skulle kunna släppa taget om livet redan ikväll, jag har allt jag behöver hemma. Men jag vet att det löser inga problem. Det skapar bara nya för alla andra. Och det är ju inte det jag vill. Jag vill ju att alla ska må bra. Men ytterligare en gång har jag fått bevisat att dom som känner mig får det jobbigt. Så blir det jämt på ett eller annat sätt. Jag förstår inte att en enda människa kan orsaka en sådan smärta jag lyckas göra. Och jag vet inte hur jag ska göra för att slippa göra så.

Jag känner mig ut och in. Det skulle göra mindre ont om någon slet mig i stycken. För den smärta jag kände när jag låste dörren efter dig var nästan för mycket. Och den är lika hemsk nu. Jag vet inte hur jag ska kunna stå ut med den smärtan som gnager sig djupare in i mig för varje hej då som sägs. Snart är den större än Anthonys borttagande. Och för vissa så säger det jävligt mycket. Än idag lider jag fruktansvärt mycket av det jag gjorde. Man var ung och dum på den tiden. Mitt sätt att kunna hantera den smärtan i mitt hjärta är via dom kort jag har på honom. Inte många som förstår att jag kan klara av att titta på dom. Inte jag heller alla gånger, men det har varit det enda sättet för mig att orka gå vidare. Men med dig är det inte samma sak. Att titta på kort på dig gör bara ondare. Jag vet inte hur jag ska klara av det här. Just nu så ser jag inget lyckligt slut på denna historia. Men dom flesta slut brukar vara lyckliga. Jag hoppas bara att det gäller oss också. Men så som jag känner nu så känns det inte som att det gäller oss.

Men jag känner mer för dig än vad jag borde göra. Du är inte lovlig än. Men ändå så är du min, nästan bara min. Saknar dig så min älskling. Puss

Handen gör ont, dörren attackerade mig när jag gick förbi.