Ja den här dagen började ju inte helt perfekt. När jag var på väg hem från dagis blev jag klen och illamående. Jag trodde inte att jag skulle ta mig upp för trappen hemma. Jag blev sittandes halvvägs upp. Allt bara snurrade och det kändes som att jag skulle svimma. Efter mycket om och men så kröp jag sista biten upp och in. Ett tag efter att jag kommit in så kröp jag ner i soffan och lyckades somna och sov till elva. Jag mådde väl lite bättre när jag vaknade, men var väldigt klen. Är fortfarande inte så pigg, ska krypa ner i sängen så fort X:et har kommit. Vi ska iväg och handla imorgon på morgonen, så vi tyckte att det var bäst om han sov här så att vi kommer iväg i skaplig tid. Har ju en tid att passa imorgon också. Strax efter två så ska jag och Roxanna ta bussen ut till mina kära vänner och sova över. Det är något jag längtar efter. Hoppas bara att jag håller mig på benen så att det inte är min tur att bli sjuk. Hur jag ska klara av att vara sjuk och ha Roxanna vet jag inte. Och hon kan inte åka till sin pappa heller. Han ligger hemma med lunginflamation, så Roxanna blir med mig i helgen. Sen jag vaknade och klev upp så har jag tvättat, diskat och plockat undan lite grann. Har inte hunnit göra så mycket som jag brukar. Men jag var ju inge pigg så det är nog därför. Det skönaste med att inte vara pigg är att jag orkar inte tänka så mycket. Så jag mår faktiskt rätt skapligt. Det känns bara som att någon vänt mig upp och ner, slagit en knut på mig och sedan vänt mig ut och in!

Men lite har man hunnit tänka fast jag inte borde. Jag har känt mig otroligt ensam. Och det har varit otroligt tomt här hemma. Var länge sedan det kändes så här ensamt och tomt. Men när jag kom från dagis så var jag ganska glad att det inte var någon här eller att det inte skulle komma någon. Det hade jag inte klarat av, så jag hoppas att jag är piggare imorgon. Och hoppas att jag kan äta mer än vad som blev idag. Kommer säkert att få höra att jag drog en vit lögn om varför jag inte åt förens Roxanna kom hem. Men det är som det är, vill ju inte att någon ska bli orolig i onödan. Jag klarar mig, det gör jag alltid. Hur illa det än är eller verkar. Så det finns inget att vara orolig för. Men jag vet, det är lättare sagt än gjort.

Jag är fortfarande orolig att något ska gå fel. Det vill jag verkligen inte, det får bara inte hända. Jag börjar faktiskt tro att det inte kommer att gå fel. Men varför jag helt plötsligt börjar känna säkerhet i detta vet jag inte. Men oron kommer ändå att finnas där, om än lindrigare. Men försvinna kommer den aldrig att göra. Vill inte att det ska vara såhär kompliserat. Önskar faktiskt att det bara skulle vara att tuta och köra. Men så är det inte, och det tror jag inte att det kommer att bli heller. Men jag får vara glad för det som är. Men drömma kan man ju göra. Bara man inte försöker leva i drömmen och glömmer bort verkligheten. Jag kan säga av egen erfarenhet att det blir inge bra. Det kan sluta i total katastrof. I mitt fall slutade det med sjukhus. Och det var inte ens min mening. Så tappa aldrig bort verkligheten, det är inge bra. Men det är inte lätt alla gånger. Jag har mycket lätt att förlora mig i min egen värld och tappa bort vissa saker. Det blir bättre och bättre, men det är inte bra än. Det är en biverkning av för långt dåligt mående. Men än så länge vet jag skillnaden mellan min egen värld och verkligheten. Så det är ingen fara, än!

Men annars är det väl som vanligt, allmänt jävla kaos. Men det är otroligt vad man vänjer sig fort vid något som inte är bra. Det är ju inte bra att vänja sig, men det kan ju underlätta ibland. Men jag hoppas att jag kan vänja mig vid att det som är, kommer det alltid att finnas ett hinder med. Jag vet att det är så, men ibland lätt att komma ihåg. När man kommer på det känns det inte lika kul. Och känslorna man har i detta är inte alltid nådiga. Dom är duktig på att göra ont och ibland känns det som att dom leker med mig. Men det kan väl ha att göra med att jag vill dämpa dom en hel del. Jag vet att det inte är lätt att styra över vissa känslor. Men jag kommer aldrig att sluta försöka. Mina känslor är nästan det enda jag inte klarar av att accepter. Det kanske ger med sig med tiden. Men det kan bara tiden utvisa.