Hoppas att jag inte har gjort något dumt nu. Snälla låt mig stå på benen imorgon. Jag bara måste, min älskling får inte hitta mig på golvet. Det får bara inte hända. Det var inte min mening att göra det här. Det bara blev så, jag fick panik i kroppen. Och då ska jag ta mina tabletter, men jag tänkte inte på att jag sitter och dricker. Jag känner mig yr och har svårt att konsentra blicken. Jag fryser nå in i helvete. Men jag vågar inte skriva till honom. Vill ju inte att han ska bli orolig. Så jag hoppas att det inte händer något. Det bör inte göra det, men man vet inte. Hur fan ska jag göra?

Jag kan ju inte ringa någon och be dom komma hit, då kan jag ju inte träffa älskling. Och får jag inte träffa honom så vet jag inte vad jag ska göra. Varför skulle det bli såhär?

Fan vad jag hatar mig själv. Varför skulle jag ta upp av det som finns i min skalle. Det hjälper ju inte mig, utan det skadar bara. Det är ju bara och se hur det är nu. Fan är det enda jag kan säga om det hela. Och förlåt är det enda jag tyvärr kan säga till min älskling om det inte skulle gå bra. Men det är tur att jag inte tagit många, så det bör gå hur bra som helst. Men man vet aldrig, för dagen har ju inte varit den bästa. Varför ska jag vara så jävla korkad?

Kan jag aldrig göra något rätt?

Varför ska jag handla först och tänka sen?

Om jag bara visste vad jag skulle göra eller ta vägen. Jag känner mig vänd ut och in. Jag skulle behöva dig här, men jag vet att det inte går. Jag är glad att vi i alla fall kommer att träffas på lördag. Om det blir tidigare vet jag inte, du har inte sagt något så det lär väl märkas. Jag lär ju lära mig att klara mig utan dig i några dagar sen. Det kommer inte att bli det lättaste, men har jag överlevt att inte träffa dig varje dag under den här tiden så lär jag ju göra det nu också. Jag vet inte varför mitt mående tvärvände. Men det sköt ner i botten på bara några sekunder. Och det känns inte bra. Det kan ha att göra med att du mår illa av saknad. Och det är inte så saknaden ska vara. Den ska få vara jobbig men inte så pass som den är för dig. Okej, den är inte ett dugg bättre för mig. Men jag kan stänga ute vissa saker under en tid. Det är inte bra att göra så, det vet jag. Men ibland är det nödvändigt för att överleva. Men om jag bara kunde så hade jag kommit ut till dig. Om jag så bara haar fått titta på dig under en kopp kaffe så hjälper det så otroligt mycket. Vi har inte en lätt period framför oss, men vi kommer att klara av den. Men som jag mår nu så är jag berädd att lägga mig ner och dö. Det skulle kännas så lätt, Jonas kommer hem imorgon och då kan han ta Roxanna. Så då behöver inte hon lida. Jag vet att det inte är sant, men som det känns nu så är det ingen som skulle bry sig. Så varför ens försöka kämpa emot. Jag vet att jag inte ska känna så, men just nu kan jag inte hjälpa det. Vill inte att någon ska bli orolig för mig, jag har alltid klarat mig hittills så det gör jag nu också. Men det kommer att vara jobbigt och jävligt. Men så är livet har jag fått lära mig. Jag änskar bara att allt kunde få vara bra och lätt någon gång. Men det gäller tydligen bara alla andra och inte mig. Men jag borde ju vara van vid det här laget. Så fort något börjar kännas bra, så försvinner marken jag står på. Men jag borde inte bli förvånad att det blir så. För så fort jag börjar känna att det är på väg att bli bra för mig, så kommer paniken krypande. Det blir som lugnet före stormen. Även om det skulle bli annorlunda den här gången så tar det tid att få in det i hjärnan. Det är bara gamla minnen som dyker upp och spökar för mig. Jag borde ha kommit över det nu, det är ju lite mer än tre år sedan det hände sist. Men jag kan inte få bort det från kroppen. Men jag borde inte klaga över det, det ledde ju till att jag fick något underbart som jag kommer att ha kvar hela livet. Vare sig jag vill eller inte. Inte många som vet om det, men det är för att ingen ska tycka illa om honom heller. För han är inteen sådan person, det bara blev så då. Jag tycker att jag får skylla mig själv. Det tycker jag nästan om det mesta som har hänt. Det är bara några få gånger som jag inte har kunnat förhindra det. Första gången är det ingen som tror på mig, alla säger att jag bara var läjlig den gången. Jag vet att det inte kan komma i närheten av dom andra gångerna. Men det har ändå satt sina spår. Och jag vet även att det inte gick att genomföra. Men jag kan ändå känna skräcken och förtvivlan som fanns. Och då är det inget emot vad som skulle komma några år senare. Men det kunde jag hantera på ett annat sätt. Året efter den händelsen så låste jag in mig i mig själv. Mitt liv var mitt och det hade ingen annan något att göra med. Sen kom nästa gång ett år efter andra gången, det kom även en massa andra saker. Allt av en och samma person. Att man kan slå bort sådana saker för andra vid sådan låg ålder är mig obegripligt. Men är man kär så är man. Sen gick det två år innan det riktigt helvetet brakade lös. Det är något som nästan fick mig att ta mitt liv, men ändå inte det jag mår daligast över. Där är jag mest förbannad på mig själv att jag inte kunde genomskåda dom jag träffade. Men har man sldrig träffat sådana människor så är det svårt att fatta att dom kan bete sig som vem som helst. Jag misstänkte inget förens vi kom i ena systerns lägenhet. Men då var allt redan försent. Efter det så var det ändå inte svårt att sluta bry sig, man fick ju hjälp på traven med den saken. Sen var det så mycket strul runt omkring så det var ingen som märkte vad som hände. Och det hade ändå inte spelat någon roll jag hade aldrig öppnat käften om vad som försegick. Jag vågade inte. Skulle aldrig låta det gå till rättegång nu heller, en sådan sak ställer jag bara inte upp på. Skulle jag göra det så skulle dom inte låta mig leva länge till. Många tycket att jag är löjlig på den biten. Men dom vet inte vad dom är kapabel att göra. Men det är inget som jag kommer att låta komma upp till ytan eller komma på polisens bord igen. Sen när jag väl lyckades ta mig ur det hela cirka två år senare. Sen hände kom nästa händelse, två eller tre månader senare samma sak igen av samma person. Sen tog de lite mer en ett år så var det dags för nästa och någon vecka efter det en till. Sen tog det två år innan sista. Efter det så har det varit lugnt på den fronten. Men hjärnan kan inte släppa det som varit, inte kroppen heller. Det finns spår av mitt liv som kommer att förlja mig hela livet. Men dom kroppsliga problemen kommer och går. Sen har de hänt mycket andra saker förutom dom händelserna. Det är otroligt vad man kan ljuga för att skydda den/dom man älskar. Och att folk går på vissa saker kan jag inte förstå. Att man kan missa så mycket av vad folk går igenom. Har man varit med om det själv så ser man mer än vad många tror. Och man lär sig känna igen mönster och betende hos folk. Ibland är det falskt alarm, men många gånger så stämmer det. Men älskar man någon så vill man inte se. Har dom visa vad dom kan så tror man att dom aldrig kommer att göra om det. Att man kan vara så korkad att tro på det dom säger. Har dom gjort det en gång så kommer det att hända igen om man inte sätter stopp för det. Men det är inte lätt. Man ser först efteråt vad man skulle ha gjort. Man vill inte se och man vågar inte göra något åt det. Vare sig dom gör det ena eller det andra.

Jag tror att min låga självkänsla och självbild kommer av vad som har hänt. Och det är mycket av det som gör att jag ställer för höga krav på mig själv. Jag lyckas aldrig leva upp till mina mål. Jag gör mig alltid själv besviken.

Men trots det som har varit, så känner jag redan nu att jag kan säga stopp utan att det gör ont eller blir tråkigt. Jag kan sänka mina krav på mig själv med dig. Att bara kunna få vara sig själv utan att något händer känns konstigt. Att det inte finns krav på något bara för att vi umgås gör mig nästan rädd. Det känns för bra för att vara sant. Nä nu orkar jag inte skriva mer för tillfället.

Ja vi har en jobbig tid framför oss. Men som du sa så länge vi är två så är vi starka. Hur jag ska handskas med honom vet jag inte. För jag vill inte träffa honom, men det går inte att undvika. Jag tror faktiskt att han kommer att bli mest sur på mig. Det är ju faktiskt jag som har ljugit för honom. Jag vet i alla fall att jag kommer att fortsätta säga ett tag till att jag inte kan svara på om jag har några känslor för dig. Och om han frågar mig om du har några för mig så tänker jag hänvisa honom till dig. Det är inte min sak att prata för dig. Men jag tänker säga att vi kommer att träffas för att se vad som händer mellan oss. Jag tänker erkänna för honom att jag är intresserad av dig, men att tiden lär utvisa vad som händer. Han lär få bli förbannad, det kan inte hjälpas. För jag tänker då inte släppa dig för hans skull, inte förnågons skulle heller för den delen. Du betyder alldeles för mycket för mig.

Jag kan inte riktigt svara på vad jag ser hos dig. Du är en helt fantastisk person, du utstrålar en lugn och possitiv energi. Och du har på något mystiskt vis fångat mitt hjärta. Och det är något jag är glad för att du har gjort.

Jag är så lycklig för att det blir vi. Det är något jag knappt har vågat drömma om. Trodde knappt att det var sant att du hade känslor för mig. Från början så trodde jag tyvärr att det var ett elakt spel, men upptäckte rätt fort att det var sanning. Så lycklig som jag blev då, var det länge sedan jag blev. Och det blir bara bättre och bättre för varje dag som går. Men att man kan lida så himla mycket av att vara ifrån någon var det många år sedan jag upplevde. Men det känslan blev svagare och svagare eftersom att det var ju inte det bästa förhållandet. Men med dig så blir det bara jobbigare och jobbigare att vara ifrån dig. Saknade blir bara större och större. Och även lyckan växer sig starkare för varje gång vi träffas eller pratar. Det var länge sedan jag blev överlycklig av att bara höra någons röst. Blir även varm och lycklig av att bar tänka på dig. Men trots all lycka så är mitt mående på botten och simmar. Jag vet att det kommer att bli bättre. Men jag har lärt mig att man behöver inte må bra för att vara lycklig eller kunna ha ett bra liv. Kan många gånger trycka undan mitt mående och bara leva. Trots att jag vet att det inte är en långsiktig lösning, det kommer ju att rasa en vacker dag. Men jag vet att då slipper jag stå där ensam och ta allt själv.

Just nu önskar jag bara att vi kunde komma på något sätt så att du kunde åka hit några timmar ikväll. Jag behöver dig, men det är ju tur att vi kommer att träffas innan söndag i alla fall. Jag kommer att känna mig jätte hemsk och illa till mod på söndag. Hoppas bara att det inte kommer att märkas allt för mycket. Nä nu ska jag dricka lite mer kaffe och prata med dig. Puss på dig älskling

Jag kan ju inte säga att jag mår bra. Men helt klart bättre än innan. Allt känns lättare när jag låter bli att tänka lika mycket. Men det är inte så lätt som det verkar alla gånger. Just nu så har jag nästan fått panik i kroppen. Han gick precis in i lägenheten. Varför lära han komma just nu?

Har han inte kunnat vänta till senare. Okej jag vet att jag kanske är ganska så jävla fjantig. Men jag kan inte hjälpa att paniken kommer och kryper sig på. Hur jag än försöker så kan jag inte skaka av mig den. Men jag lär ju försöka göra det bästa av situationen. Hoppas bara han inte kommer över för att försöka prata. Även om jag vet att vi behöver sätta oss ner och prata så är dt inget jag klarar av nu. Jag är glad om jag klarar av att pallra mig iväg till mötet vi har tillsammans idag. Jag har ju ingen större lust att åka dit, men jag vill ju inte svika "B". Han har ju inte gjort något och han kan inte rå för att hans far beter sig som han gör.

Just nu sitter jag och bara skakar, kan inte hjälpa det. Men jag är liv rädd att han ska sätta igång med något. Jag vet inte hur länge det ska ta innan kroppen lär sig att ha honom så nära inpå livet. Han är ju numera min granne, och jag vet inte om jag tycker om det så himla mycket. Får skriva mer lite senare, ska flytta över pengar och gå iväg för att handla. Måste försöka lugna ner kroppen innan det händer en olycka.

Puss min älskade

Nu har jag varit och handlat och han har åkt härifrån. Jag tror att han är ganska så sur, han var på väg att åka när jag kom ut. Han såg mig, men han sa inte ens hej. Okej det gjorde inte jag heller, men det var han som har varit sur på mig sen i lördags. Så jag tycker faktiskt att det är han som ska säga hej först. Det är han som vill träffa mig och inte tvärtom. Men jag vet att vi måste träffas, trots att jag inte har någon större lust med det. Men vi har lite att prata igenom. Och det är inget jag ser fram emot, men det är inte så mycket att göra åt. Men det allra jobbigaste i allt det här är att jag får inte bort känslan av att allt är mitt fel. Även om jag får höra från nästan alla håll att han har problem med sig själv och att släppa mig. Men man är aldrig ensam om att bråka, man måste vara två. Och jag kan hålla med om att jag inte beter mig så himla bra, men det är jag inte ensam om. Jag brukar försöka välja mina ord när vi pratar. Men jag känner att jag orkar inte vara den snälla och trevliga längre. Jag håller på att ledsna ur fullkomligt. Jag kommer inte att anstränga mig för att vara trevlig, det tar bara knäcken på mig. Det enda som är bra när jag håller mig lugn och trevlig är att jag kan känna mig lite bättre tack vare att jag lägger band på mig. Men det knäcker mig eftersom att han gör mycket för att trycka ner mig. Han trycker på alla punkter som han vet att gör mig förbannad. På det sättet är han som alla andra. Så fort dom kommer i underläge i en diskussion så gör dom allt för att jag ska tappa humöret. Då är det synd om dom för att jag blir så elak och orättvis. Jag känner igen det så väl, men jag kan inte låta bli att reagera.

Ja man har ju inte lyckats sova många timmar. Hoppas att man kan sova lite till innan Roxanna vaknar. Vill ju gärna vakna före henne eftersom att hon har valt att sova i båddsoffan istället för i sin säng. Så vaknar jag inte när hon gör det så kliver hon upp före mig. Jag vill inte att hon ska vara uppe om jag ligger och sover. Inte för att det gör så mycket om jag sover en liten stund medans hon är uppe. Till största sannorliighet så kryper hon upp i soffam eller så tar hon med sig leksaker in till mig och sätter sig på golvet och leker. Men jag tycker inte att hon ska behöva göra det, hon är ju inte så gammal. Att man kan älska någon så mycket är ofattbart. trots att hon kan vara en ritkig plåga och odåga så är hon mitt allt. Utan henne skulle jag inte ens försöka leva. Att jag fick henne blev min räddning, utan henne hade jag inte levt idag. Jag hade aldrig försökt att fortsätta kämpa för livet. Okej jag mår absolut inte bra nu heller, men någonstans inom mig så finns det en stor andledning till att kämpa oavsett hur illa det känns. Men ibland i mitt tänkande så kan det vara svårt att komma ihåg henne. Men så länge jag har henne kommer jag inte att ge upp i första taget. Men något som kan få mig att ge upp är om du skulle försvinna ifrån mig. Nu tror jag inte på att du gör det. Men hur jag än vrider och vänder på det hela så ligger oron kvar och gnager. Det är så jävla jobbigt att jag inte akn bli av med den. Du betyder så himla mycket för mig. Och jag är så lycklig att du ska bli min. Kan inte fatta att det snart är verklighet och att vi kan visa det för andra. Men det kommer att bli jobbigt att inte träffa dig så mycket nu ett tag som jag är van vid att göra. Men det betyder att det blir ännu trevligare när vi umgås mer. Jag är glad dom få timmar jag får med dig, är glad att det kommer att bli mer. Och att det inte kommer att vara i hemlighet. När allt det är över så kommer det kännas overkligt att nästan alla gånger vi har varit med varandra har varit i smyg. Jag kommer nog att kunna skratta åt det en vacker dag. Jag både längtar tills på söndag och längtar absolut inte. Det är klart att jag vill träffa dig och även er. Men det kommer att vara så jobbigt. Kanske jobbigare än vad jag klarar av. Och jag vill inte ställa till något när det är en massa folk hos er. Men det är ju tur att vi kommer att träffas minst en gång till innan söndag. Annars vet jag inte hur jag ska klara det här. Men jag vet att det kommer att bli bra till slut.

Men jag har lite svårt att kunna förstå att du har fattat ett starkt tycke för just mig. Jag kan inte förstå vad du ser hos mig. Men jag är lycklig att du gör det. Lyckligare än vad jag kunde föreställa mig att jag kunde bli igen. Men du får fram saker hos mig som jag trodde var förlorad för länge sedan. Men tydligen så finns det där någonstans inom mig. Att du har kunnat beröra mig så mycket att jag släpper upp saker till ytan är över vad jag kan förstå. Men det är något visst med dig som gör att jag vågar. Även om jag många gånger är så jävla osäker på mig själv så kan jag oftast slappna av med dig. Det kanske finns hopp om mig i alla fall.

Du vet inte mycket om vad jag har gått igenom, bara en väldigt liten del. Du kommer att få veta mer, men jag har inte tyckt att det har varit nödvändigt att ta upp det igen. Med dig så har jag fått en chans att börja om och bygga upp en trygg tillvaro. Och det gör att jag kan glömma mitt förslutna på ett sätt som inte funnits förut. Utan att jag har tänkt på det så har jag börjat att bearbeta det som har varit. Och det är tack vare dig. Du får mig att slappna av och känna att jag får vara den jag är. Du blir inte sur när jag är otrevlig, utan du förstår mig. Du stöttar mig istället för att gnälla på mig. Och du slyssnar utan att ifrågasätta en massa saker. Och det är något ovanligt för mig, men något som betyder väldigt mycket för mig. Hela du är så jävla underbar och betyder nästan allt för mig. Du får dela med dig till mamma, pappa och Roxanna. Men det kan du nog stå ut med

Om du ändå vore här, om så bara för att säga hej och sen åka. Att bara få se dig får mig att må bättre. Sen att jag mår sämre när du åker och inte längre är här, var en annan sak. För den lilla stund jag får må bättre och bli lycklig överväger det dåliga och jobbiga. Även om det inte känns så alla gånger. Men nästan hur dåligt jag än mår så räcker det att tänka på alla dom underbara stunder vi har haft så fylls jag med en varm lycka i hela kroppen. Du gör mig nästan galen av lycka.

Längtar så tills vi ses igen. Många pussar till dig min älskling.