Mår faktiskt riktigt bra idag. Känner mig glad och till freds med mig själv. Har känt ett inre lugn hela dagen. Det var lite jobbigt strax efter att du hade åkt till jobbet, kände mig ganska så jävla ensam när hon gick och la sig. Men jag och Roxanna stängde in oss i vardagsrummet och tittade på tv. Efter ett tag så lyckades jag få henne att lägga sig och då somnade hon ganska snabbt. Och då blev jag trött och somnade själv. När jag vaknade och kom på att jag och Roxanna var själv här, då spreds sig en varm lycka igenom mig. Jag trodde att det skulle känns ännu tommare att vara helt själv. Men det kändes bara skönt och lugnt. Jag kände mig nästan som hemma, men ändå lite fel placerad. Jag vet inte om det beror på att hon bor kvar eller om det är något annat. Men jag kan säga att det kändes väldigt naturligt vara här och att du var på jobbet. Jag längtar tills en sådan här dag när det är vi. Men det ligger ju ett tag fram i tiden, men jag har ju något att längta efter. Den här kvällen har även varit lite jobbig, vi har inte fått ens en minut för oss själva. Och eftersom att jag börjar känna mig lite trött så hoppas jag att hon lägger sig i hyfsad tid. Så att vi i alla fall får en lite stund för oss själva. Längtar så mycket efter att få känna din kropp emot min. Eller att bara få hålla din hand klarar jag mig väldigt länge på. Men helst av allt så vill jag krypa ner bredvid dig och ligga där hela natten. Men jag vet att det inte går. Men man kan ändå få önska. Har saknat dig så mycket hela dagen. Det kändes jätte skönt när du kom hem, då kändes det som att nästan hela familjen var samlad. Men än så länge så har den här familjen lite många medlemmar. Men jag tycker att jag har anpassat mig riktigt bra till den här situationen. Känns lite tråkigt att jag och Roxanna åker hem innan du kommer hem. Så låter det som nu i alla fall. Mamma ska kanske komma ut imorgon och då måste vi åka medans du jobbar. Men om hon inte kommer så hinner du hem innan vi lär åka. Jag vill inte alls åka hem, men jag fick inte stanna kvar längre. Men sen så måste jag vara hemma lite också. Som det känns nu så känns det onödigt att betala för en lägenhet som jag inte är i. Men jag vet att jag kommer att vara i den ganska så mycket efter att hon har kommit hem igen. Det kommer att kännas jätte konstigt att vara hemma, men det gör jag mycket för att inte starta ett onödigt bråk. Vill ju inte göra situationen jobbigare än vad den redan är. Men det kommer att kännas riktigt tomt och övergivet att inte ha sällskap på dagarna, ingen att dricka kaffe med och ingen att prata med. Men man kommer väl in i det också innan det är klart. Men jag tror att det kommer att ta sin lilla tid, men det gör inte så mycket. Inte så länge jag vet att jag väntar för en god saks skull. Undrar hur lång tid det kommer att ta att få vardagen att fungera igen lär ju visa sig. Jag är mycket bättre i halsen idag, men det var också det enda som är bättre. Roxannas hosta har blivigt värre, jag lät henne vara ute oh hoppa på studsmattan idag. Hon klev ner därifrån själv på grund av sin hosta. Hon hostade säkert två minuter i streck. När hon hade hostat klart så gick hon upp igen och fortsatte  hoppa. Hon hoppade en lite stund, började hosta och klev ner igen tills hon slutade då gick hon tillbaka. Så höll hon på i närmare en timme tror jag att det var. Och så illa har det inte varit tidigare. Och idag var sista dagen på ena medicinen. Och jag tycker inte att den har hjälpt något alls. Tycker inte att dom andra hjälper direkt heller. Men vi har inge annat att kunna göra tills vi har träffat läkaren nästa veckan. Jag hoppas verkligen att vi får remiss upp till barn. För nu börjar jag verkligen bli less på hennes hosta. Varken hon eller jag kan sova ordentligt på nätterna, vi är trött och grinig på dagarna. Det är inte roligt att hålla på såhär längre. Det känns som att hon bara blir sämre och sämre när det gäller hostan och energin, och att medicinen inte hjälper. Det känns som att man kämpar i onödan just nu. Så jag hoppas verkligen att vi kan få en förklaring till varför hostan aldrig försvinner. Och jag börjar hosta ordentligt varje gång hennes hosta sätter igång. Så kan vi hitta en till Roxanna så kanske jag kan bli bra också. Men det är ju något som lär få visa sig. Men tack vare allt så har jag inte lika mycket ork i kroppen som för en vecka sedan. Så jag är väldigt tacksam att jag har sluppit vara hemma själv med Roxanna. För jag har inte orkat med henne om jag har varit ensam . Så jag är så otroligt glad att jag får vara här för henne. Men som sagt även om jag har vant mig vid att du och jag bara får väldigt korta stunder med varandra när vi är här så känns det jobbigt.

Men nu på morgonen när jag vaknade så kände jag inte alls samma känsla som jag hade igår. Utan jag kände mig på ovanligt bra humör. Kändes dock lite tomt att inte du låg bredvid mig, men det var ju ett antal dagar sedan du gjorde det. Men ändå så kändes det tommare än vanligt imorse. Så jag längtar verkligen tills våran nästa natt tillsammans. Det ska bli så underbart och mysigt. Jag vet att jag kommer att må så bra och vara lycklig. Att du lyckas få mig att må så bra och komma till min rätt i själen är otroligt. Jag kan fortfarande inte förstå hur du lyckas. Men jag är glad att du gör det. Och jag är glad att du har lyckats på så kort tid. Jag blir lika förvånad varje gång, men det är något speciellt med dig. Du är inte som någon annan. Och du ser verkligen till mitt bästa. Det är inte något jag är särskilt van vid. Så det är en skrämmande situation, men ändå så blir jag inte rädd och inte särskilt nervös heller. Men det beror helt på dig. Du har ingett mig en trygg tillvaro och ett lugn utöver det ovanliga. Men det är lika underbart varje gång, att få känna det varma lugnet svepa sig igenom kroppen är något helt fantastiskt och underbart varje gång. Ibland känns det som att jag skulle kunna lägga mig ner och sova när jag känner av värmen. Men eftersom att jag vet att jag kommer att må ännu bättre innan det är klart så lyckas jag hålla mig vaken. Jag har lite svårt just nu att försöka förklara hur eller vad jag känner. Det kan jag inte riktigt för mig själv heller, inte just nu i alla fall. Jag känner att jag vill skriva mer, men jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Finns så mycket jag skulle kunna skriva, men har bara svårt att välja vad jag ska skriva. Ska ju försöka att sluta klaga och gnälla, det tar emot men än så länge så har det fungerat. Men jag har ju inte försökt så många dagar heller. Det ska bli kul att se hur länge jag kan klara av det. Jag har pratat med mamma idag. Hon var trevlig, men det känns inte som att det är mamma längre. Jag hör att hon mår dåligt över vårat tjafs. Men jag upptäckte idag att hon verkligen anser att allt det här är mitt fel. Hon kommer då inte att be om ursäkt för vad hon sa. Men det är ju som det är, känns lite tråkigt bara. Jag kan ju inte göra något åt det hela, så det är ju bara att acceptera läget. Jag är lite orolig att det inte bara är mamma som kommer imorgon. Men har hon pappa med sig så går jag därifrån. Jag orkar verkligen inte med att träffa honom. Jag vet att jag är fjantig, men det kan inte hjälpas. Jag kan säga att jag tog åt mig på ett dåligt sätt av det jag hörde. Och det påminner mig om en gång när jag skulle framföra saker till mamma. Det var samma ilska och sorgsenhet som kom fram. Och den sitter kvar än, både från den gången och denna gång. Men om det är någon det inte går att ändra på så är det honom. Men det är ju synd att han verkligen ska leta fel och saker att bli sur över. Och sen är vi så lika att det är skrämmande ibland, och det gör tyvärr att vi oftast är osams om allt. Det enda vi brukar kunna vara sams om det är att mamma går och tjatar på mig alldeles för länge. Men hon och jag hinner ju aldrig få chansen att få avsluta en diskussion, utan han lägger sig i och börjar bråka. Det slutar alltid med att börjar skrika och bråka på mamma vilket gör mig förbannad och det hela slutar med att det är jag och pappa som är ovänner. Det har nästan aldrig slagit fel. Men det är tydligen bara jag som kan ändra på det hela, men jag vet inte hur jag ska göra. Men jag har blivigt lite bättre på att inte brusa upp eller ta åt mig av allt han säger. Men det lilla jag har lyckats med har knappt märkts av. Men jag kan ju inte ens få låta irriterad eller konstig på rösten utan att ha blir sur. Och jag låter tyvärr ganska sur och irriterad utan att jag vet av det, det är inget jag kan hjälpa. Och det vet han, men han verkar inte bry sig om det. Men sen är det inte slätt att kunna ändra på hur jag låter. Jag vet att det är så, men jag vet inte när. Så det är svårt för mig att göra något åt det. För jag hör inte att jag låter otrevlig. Och trots att andra har lovat mig att hjälpa mig och säga till när det händer. Men jag kan ju tyvärr bli ganska så arg och riktigt sur när man säger till mig. Jag vill inte reagera så, men jag har inte kunnat styra över det. Och det har dom som har lovat att hjälpa mig vetat om. Men dom har sagt till en till tre gånger sen får jag bara höra några veckor efteråt. Och då blir jag riktigt arg. Det är ju lite svårt att kunna relatera till hur man lät så långt bak i tiden, speciellt när jag har svårt att komma ihåg vad jag gjorde för tre dagar sedan. Men jag blir väl av med det mesta av det problemet med tiden, hoppas jag i alla fall. För på något sätt så måste man ju kunna hantera det. Men jag funderar på att börja om med mina tabletter. Även om jag verkligen inte vill, så kanske det kan vara bra för mig. Trots att jag mår relativt bra och står ganska stadigt. Jag slutar ju tyvärr med allt när jag känner mig bättre och det har ju inte hållit länge. Så jag kanske skulle behöva hålla i lite längre än vad jag har gjort alla gånger hittills. Då kanske jag kan få ett bättre resultat, om inte annat ett som håller i sig längre. Älskar dig verkligen jätte mycket. Puss

Jag tror att mitt knä är på väg att paja igen. Så länge jag sitter still eller inte rör det alltför mycket så går det bra. Om går i trappor, resa sig, vrida på sig eller lyfta något så gör det riktigt ont. Har även fått ont i ena örat. Så jag känner mig lite eländig i min ensamhet. Ingen som behöver höra på när jag gnäller. Jag är så van att ha ont att det ingår i min vardag. Men just nu känns det lite jobbigt eftersom att jag även har ont i halsen och det går upp i nacken och bakhuvudet och det blir inte bättre av rethosta blandat med slemhosta. Men det har kunnat vara värre. Men det ska ju kännas att man lever också. Ska försöka komma ihåg att be mamma beställa en tid hos Ola, känner att det är i ganska stort behov. Sen behöver jag även få ut nya p-sprutor. Det skulle jag väl ha haft för två veckor sedan. Men det är inte så mycket att göra åt. Man ska bara komma ihåg det också, vilket tydligen inte är så lätt har jag märkt.

Men nu var det ett tag sedan min älskling kom hem. Kändes jätte skönt när jag äntligen fick vara med dig. Hela dagen har känts bra om man tar bort att vi åkte till hälsocentralen i onödan. Men det är sånt som händer. Var bra att jag fick komma hem en sväng, sen att vi bara var hemma en liten stund gör inget. Vi fick lite rena kläder i alla fall. Det kändes så naturligt när jag och Roxanna kom tillbaka hit. Det märks att hon trivs här, hon verkar nästan känna sig som hemma. Det gör jag också men bara till en viss del. Men jag trivs här och det har jag alltid gjort. Jag vet inte riktigt varför jag gör det, men det finns ett lugn i det här huset som smittar av sig på mig. Ikväll kändes det lite ledsamt att det var ni som satt i soffan och inte vi. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror att det är för att vi inte har träffats själv så som vi brukar på någon dag nu. Men jag vet inte. Det var också riktigt tungt att du skulle gå upp och lägga dig. Jag vet att det är behövligt att du gör det. Men just ikväll kändes det konstigt. Jag kan inte förklara vad det är jag känner, det lan jag inte för mig själv heller för den delen. Men ikväll är det något som inte stämmer känns det som, jag vet inte vad. Men jag har en underlig känsla i kroppen. Jag vet inte om den kommer härifrån eller om det kommer utifrån. Men den uppkom någon gång ikväll. Men trots allt så är jag lycklig av att bara vara här. Det kändes bra att komma hit trots att jag visste att du inte var hemma. Börjar kännas lite jobbigt att inte kunna visa sina känslor när man vill. Men det går automatiskt att låta dom ligga på is så länge vi inte är själv. Inte för att jag tror att jag lyckas lura henne, men om hon inte tror mig så tycker jag att hon kan säga det till mig. Men hon och jag har ändå haft det trevligt när inte du är hemma. Du ska veta att jag älskar dig så himla mycket att det gör ont. Är så glad att jag har dig, även om du inte är min riktigt än. Men jag väntar så gärna och längtar tills det här är över. Det ska bli så skönt och man kan ju hoppas på att det blir relativt lugnt också. Mamma kommer nog att bli jobbigast att ta. Men jag får försöka lista ut bra att säga. Men jag tror att det inte spelar någon roll vad jag säger. Utan hon kommer att lägga all skuld på mig för att ni går isär. Hon lägger ju redan allt det hon vet på mig. Så det kan väl inte bli att kännas så mycket värre än vad det redan gör. Känns väldigt jobbigt att jag alltid lyckas göra henne besviken över mig. Men jag vet inte vad jag ska göra för att hon ska vara glad och nöjd med mig. Men jag kanske kommer underfund med det någon gång i livet. Man kan ju bara hoppas. Nä nu ska jag försöka att sova lite. Känner att jag är super trött och lite ledsen i ögat. Men ska jag orka med morgondagen så lär jag försöka att sova. Puss på dig älskling.