Ja att han skulle höra av sig igen trodde jag då aldrig. Men tydligen så har man lyckats göra bort sig ändå. Trots att vi inte har träffats på hela sommaren. Men det är ju som det är, jag betedde mig ju tydligen dåligt utan att veta om det. Så varför skulle det vara någon skillnad den här gången. Men nu har vi ju inte ens träffats, utan han åkte förbi mig. Och som vanligt när det gäller mig så gjorde jag tydligen fel. Men att han hörde av sig, jag vet inte hur jag ska reagera. Om jag ska bli glad eller om jag ska bryta ihop.

Har precis pratat med en till jag inte hört något från på hela sommaren. Den här gången så kändes det svårt att prata, jag vet inte varför. Jag som aldrig har svårt att prata med honom. Han vet ju precis allt om mig. Han är så lik mig på alla sätt att tänka och vara att det är skrämmande. Kanske därför det bara har stannat vid vänner. Vänskapen med honom är något som betyder precis lika mycket som Roxanna. Jag är så glad medans vi pratar. När vi lägger på så utbyts lyckan mot panikångest med dom attacker som medföljer.

Önskar bara att jag slapp tänka, slapp bry mig. Bara göra vad jag vill. Mitt liv är fan inte lätt att leva. Men det är ju jag som har valt det. Men jag vet inte riktigt hur. Det var ju jag som ville velva lyckligt. Jag har en lycka som alltid finns med mig. Vare sig jag vill eller inte. Och det är Roxanna, jag älskar henne över allt annat här i världen. Men det är fortfarande något som saknas. Men det här med starka känslor för någon annan än sig själv är nog något jag tänker lägga ner. Det ställer bara till problem och det slutar bara med att man blir sårad. Det är inte så jag vill ha det, men det är en enkel lösning. Att vara själv är något jag har vant mig vid, så det skulle ju inte bli något nytt. Men saknade kommer alltid att finnas där. Ibland tycker jag om att känna, men hittills så har det bara skadat mig på ett eller annat sätt. Jag vill ju bara ha det bra. Någon att lita på och luta mig mot när det är jobbigt. Jag kräver inte så mycket mer. Men när allt verkar som att det skulle kunna bli bra så blandar sig känslorna i och ställer till det. Så det känns som att jag kommer bara att förlora hur det än slutar. Jag mister antingen en del av mina vänner eller så förlorar jag min förmåga att känna. Då känns det värre att förlora vänner. Men ändå så är jag inte berädd att ge upp. Jag vill att det ska fortsätta. Men att känslorna skulle kunna hålla sig bra långt bort. Sist dom dök fram och la sig i så blev jag lämnad. Om än bara för min kompis. Men det kändes i alla fall. Men nu tänker jag inte skriva mer just nu.

Ja vad ska man säga. Jag vet inte riktigt. Vet inte vad jag ska göra. Men dagen har då börjat bra. Det var riktigt skönt att slappa i soffan. Att bara vara och slippa bry sig för ett tag. Men jag vet att det kommer ikapp mig under dagen. Det är så lätt att glömma bort hur verkigheten verkligen ser ut. Att förlora sig i hopp och drömmar är så lätt. Idag så lyckades jag äntligen släppa all oro för ett tag. Jag lät allt kännas bra och gillade det som var. Men mycket vill ha mer. Jag vet att mycket av det jag tänker bara kommer att stanna vid tankar. För det passar inte in i verkligheten som är. Men jag börjar acceptera att det finns så mycket som står i vägen och som står på spel. Det är fortfarande jobbigt, men lättare att ta. Även om jag vill att det ska se annorlunda ut. Men det gör det inte, så det är bara att göra det bästa av situationen. Det blir inte lätt, men det är jag skyllig till. Om inte allt vore så krångligt så skulle jag vara överlycklig. Men nu är det ju inte så. Det finns många hinder på vägen. Men än så länge har dett gått bra och det hoppas jag innerligt att det fortsättar att göra. För jag vill inte att jag en dag vaknar upp och märker att allt är borta. Vet inte om jag klarar av en sådan smäll till. Men rädslan kommer alltid att finnas där. Vad jag gör den dagen det är över vill jag inte veta. Men har jag klarat det en gång så bör jag göra det igen. Men om jag ska vara ärlig så vet jag inte om jag gör det. Men det är ingen ide att tänka på det nu, för just nu verkar det som att det är långt bort. Har inte märkt något som gör att jag behöver tvivla eller vara rädd. Men man vet aldrig. Förra gången brast det när lyckan var som störst. Jag vill vara lycklig, men fallet blir så mycket större om det vänder. Det känns ibland som att jag är rädd för att må riktigt bra och vara lycklig, bara för att jag vet att till sist rasar jag. Hittills så har jag alltid tagit mig upp. Men krafterna sinar för varje gång jag klättrar upp. Jag rasar sönder mer och mer för varje gång. Det blir bara mer och mer trasigt för varje sak som händer. Vet inte hur mycket mer jag klarar. Smärtan blir bara värre och större. Det värker i mig, hela jag är trasig på insidan. Det finns så mycket som har hänt. Vissa sår kommer aldrig att läka, även om smärtan kan lindras. Så kommer det aldrig att försvinna. Alla tror att jag är så stark och säker av mig. Men det är bara skådespeleri, verkligheten är något helt annat. Jag har varit tvungen att dölja mitt rätta jag för att överleva. Jag vet att det gör att jag kan gå över lik bara för att klara mig själv. Det är inget jag är stolt över, men jag måste stå på benen vad som än händer. Om jag lägger mig ner för att jag igentligen inte orkar hur ska det då gå. Vart ska då vissa vända sig. Jag måste bara stå kvar. Så enkelt är det, går jag så är det fler som gör det. Och det vill jag inte. Jag vill inte ge upp heller, för livet har så mycket kvar att ge. Men även mycket kvar att ta. Livet kommer aldrig att vara lätt. Önskar bara att man skulle kunna komma till sin rätt här i livet, hitta sin egen plats och känna att man verkligen är hemma. Men än så har jag inte kommit dit, hur mycket jag än försökt. Jag trodde att jag var på väg dit för länge sedan, men det var nog den sämsta lögn jag gick på.