Jag känner mig väl lite bättre idag. Men jag känner mig ganska så trasig i mina känslor. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om allt det här. Allt känns så tråkigt och sorgset. Och inte blir det bättre av att det bara är jag som är vaken här. Känner mig ganska så ensam och nedstämd. Tycker att det hela är riktigt jobbigt. Jag har ju inte kunnat sova särskilt bra inatt, först för att jag har varit så ledsen och sen för att jag och Roxanna har hostat ikapp. Men jag har varit otroligt pigg nu under förmiddagen. Det är nu först som jag börjar känna mig lite trött, seg och slut. Det är fullkomligt kaos uppe i hjärnan. Det rör sig så mycket där uppe. Men mest av det är på bråket igår och inte blir det bättre för mitt X heller. Men honom har jag inte rätt att gnälla på. Så på något vis innan fredag så måste jag göra mig av med Roxanna för några timmar så att vi kan prata. Jag har inget att välja på om jag vill ha svar på vissa saker. Inte för att jag vill lämna Roxanna någonstans, men det måste jag göra. För jag ska ha svar på några saker. Men eftersom att det är som det är så kommer vi nog inte att prata särskilt mycket mer. Men jag vet inte hur jag ska kunna lösa så att det går att prata, men på något sätt så lär det gå. Jag brukar ju lösa det mesta. Men nu ska jag inte klaga mer om det. Inte eftersom att jag får skylla mig själv. Den här dagen har hittills varit bra. Roxanna har plockat med olika saker, hon åt även bra till frukost. Men det syns och hörs på henne att hon inte är helt frisk. Så jag hoppas att det ger något hos läkaren nu på tisdag. Jag hoppas att vi får en remiss upp till barn för utredning. Sen får vi se vad som händer. Men jag hoppas att det blir det bästa för Roxanna och att hon kan få bli av med den här hostan. Hon mår ju inte bra av att hela tiden hosta. Även om det inte är jätte mycket, så tar det på henne. Och nu när hostan har blivigt värre igen så sover hon inte bra och det gör att hon bara blir sämre. Det tar även mycket på mig, jag kan ju inte sova en hel natt på grund av hennes hosta. Jag hoppas att dom kommer att göra em grundlig utredning på henne. För jag vill ha svar på vad jag ska göra för att hålla henne frisk. Den här hostan kan bero på så himla mycket. Men trots att vi sökte hjälp redan vecka 32 för hennes hosta så har dom inte gjort något annat än att skriva ut den ena medicinen efter den andra. Så nu har jag listat oss på en hälsocentlal här omkring och dom sa direkt att vi måste göra en utredning på henne. Och det lät som att jag får välja om jag vill komma upp till barn eller inte. Jag kan göra vad som helst bara jag får reda på vad hennes tillstånd beror på. Så för första gången på länge så känns det kul att komma till läkaren. Jag vill åka dit nu direkt, jag är så nyfiken på vad han ska säga. Men jag får allt vänta snällt tills imorgon. Men jag gruvar mig för att springa på mitt X där. Har har tid en halvtimme före oss. Så i värsta fall så kommer han ut från sin läkare när vi ska gå in till våran. Och jag har ingen lust att träffa på honom nu. Risken är rätt stor att jag exploderar. Men det tar vi då isåfall. Inget att grubbla över nu, kan ändå inte göra något åt det.

Jag trodde att den här morgonen skulle kännas konstig. Men det har den inte gjort, kändes ganska normalt att vara vaken själv med Roxanna efter att du åkte till jobbet. Det enda som kändes lite underligt var att inte trassel sudden hade kommit ner. Var tomt att gå ut utan honom och röka. Det kändes inte konstigt när hon vaknade och kom ner. Vi har väl inte pratat särskilt mycket med varandra, har mest pysslat med våra egna saker och Roxanna har roat sig till största del själv. Det enda som kommer att kännas lite konstigt är att jag ska hämta bustrollet på fritids. Men det ska bli kul, men lite nervöst eftersom att det är första gången. Men det kan ju inte gå sämre än sämst, så det visar sig hur det går. Ska bli skönt att få en liten promenad. Känner att jag behöver röra lite på mig, även om det är jobbigt nu när jag inte är pigg. Men jag vet att det gör underverk med mitt hjärnkontor. Det ska bli skönt när du kommer hem igen. Jag längtar så mycket efter dig. För första gången så kände jag mig lite ledsen i ögat att du skulle sova uppe. Men jag tror att det beror på hur kvällen blev för min del. För annars så känns det väl rätt bra och okej att du sover med henne. För jag vet ju att det blir lite konstigt om ni ska sova i olika rum hela tiden. Och jag vet att det är mig du älskar. Och det är jag glad för. Och det jag skulle fundera på när vi var i stugan så kan jag säga att det är okej för mig. Det kände jag när du för första gången sa att du älskar mig. Just då var jag världens lyckligaste människa, det var nära att jag skulle börja fälla tårar av lycka. Jag längtar så mycket tills allt det här är över så att vi kan visa för andra hur mycket vi älskar varandra. Det är så mycket som har fallit påplats under den här helgen. Allt har varit så bra om man bara tar bort en del av kvällen igår. Tar man bort det så kan inte denna helg ha varit så mycket bättre om man tänker på hur läget ser ut. Men det är lite svårt att inte säga bort sig eller säga fel saker. Men det är smällar man får ta. Jag mår ändå bra, trots att mer eller mindre är helt åt helvete just nu. Känns lite oroveckande att jag kan lägga det hela åt sidan så pass mycket som jag faktiskt har gjort. Men jag vet ju att det hjälper inte att älta och grubbla över det hela. Jag kan ändå inte direkt ändra på det hela. Så det är bara att gå vidare och ta dagarna som dom kommer. Och vara glad åt det man får och försöka undvika det som innebär bråk och tjafs. Finns inte så mycket mer att kunna göra. Men nu ska jag försöka att sova en sväng så att jag orkar vara pigg resten av dagen också. Ska drömma .... härliga drömmar om dig älskling. Älskar dig så himla mycket. Puss

Jag vet inte längre vad jag ska tycka, tänka eller göra. Allt jag gör blir ju tydligen bara fel. Om man ska lyssna på vissa så är nästan allt som gör livet jobbigt just nu mitt fel. Men hur det kan vara så vet jag inte, men det är väl inte meningen att jag ska veta det heller. Men hur man kan lägga över all skuld på mig vet jag inte. Men tydligen så är det så. Och nu har jag vänt på det hela så många gånger att jag faktiskt kan hålla med om det. Men jag tycker ändå inte att det känns rättvist. För jag har försökt så förbannat mycket att göra så lite skada som möjligt. Men tydligen så har jag bara gjort allt värre. Jag förstår inte hur jag kan lyckas. Men det är inte så mycket jag kan göra åt det hela. Känslomässigt så känner jag mig stendöd. Det känns inte som att känslorna är mina längre. Men det kan ju vara därför att jag lär vända ut och in på allt för att förstå hur folk kan lägga allt på mig. Jag har inte lyckats se det på alla saker. Men om man vrider tillräckligt länge och verkligen tittar noga på alla vinklar så kan man till slut se hur jag har kunnat undvika en katastrof. Men det var inte lätt kan jag säga. Men ändå inte så svårt som jag först trodde. Men den vinkeln är inte mitt sätt att se på det hela. Men jag kan hålla med om att man alltid ska vara ärlig och att man alltid är två om att bråka. Men eftersom att det finns dom som är sjukligt svartsjuk så är det svårt att undvika bråk och inte alltid så jävla lyckat om man skulle vara fullkomligt ärlig. Det kan faktiskt göra saken värre. Men om jag ska se det hela på mitt sätt så kommer jag att bryta ihop. Idag sa jag något som jag inte ville. Men jag orkar snart inte mer. Varför kan inte folk sluta försöka leva mitt liv åt mig på deras sätt. Men det kommer jag aldrig att få något svar på. Jag måste ha gjort något fruktansvärt för att förtjäna allt det här. Synd bara att jag inte vet vad det skulle vara. Och det finns inte en jävel som är villig att tala om det för mig heller. Varför kan inte jag få leva ett lugnt liv. Jag trodde att jag var å väg att ordna upp allt. Att få slippa en del av mig själv och kunna göra annat än att bara ha ork till att trycka ner mig själv i soffan och bara sova. Men det är visst inte meningen att jag ska kunna göra något annat. Så som det mesta ser ut just nu så finns det inte mycket som får mig att stanna kvar i denna värld. Jag vet många sätt att slippa leva det här. Men jag är inte villig att ta någon av dom vägarna. Där har jag redan varit minst en gång. Så snart finns det bara en utväg kvar och det är inte något jag vill göra. Jag vill inte släppa det jag älskar. Men kommer inte det här att få ett slut snart så har jag inte mycket att välja på. Eftersom att jag vägrar att lägga mig ner och aldrig kliva upp igen. Men jag orkar snart inte ta mig upp. Ju mer jag kämpar för att komma upp ju djupare hasar jag nedåt. Har inte många krafter kvar. Och ikväll är jag rädd att jag tappade en viktig kraft. Jag har gjort något jag inte ville göra en gång till. Men vad ska man göra när man inte orkar. Första gången var nog början av 2005. Och det är inte något jag tycker om mig själv för. Men det jag fick stå ut med att höra den dagen blev för mycket för mig. Och det lilla jag hörde i bakgrunden ikväll blev för mycket för mig. Det var väl egentligen inte orden som tog hårdast utan själva framförandet. Men som vanligt så ska det försvaras bara för att jag sa hur jag uppfattade det och det slutade med medhåll i det som sades. Så det jag skrek i telefon är inte något jag mår bra över, jag mår bättre av det jag skrev i sms. Jag vill inte att det ska vara så, men jag orkar verkligen inte. Men det är tydligen fel det också. Om man ska lyssna på dom så vad jag än tycker eller tänker så är det fel. Visst jag vet att jag inte har betett mig så bra genom åren. Men måste jag alltid få höra det. Det är mitt fel att dom gör som dom gör. Det känns inte rättvist. Men livet är inte rättvist, det vet jag. Men ska det alltid vara så, nästan vad det än gäller. Och upprepar jag något av det dom sagt så är det bara jag som har förvrängt det som har sagts. För det var inte så dom sa. Det har jag fått höra i så jävla många år. Så det måste ju vara något stort jävla fel på mig, jag går ju tydligen alltid i samma bana. Så jag lär ju vara dum i huvudet som tycker att jag har blivit bättre och kommit bort från det som varigt. Men tydligen inte. Vad jag än gör så är det tydligen som förr om man lyssnar på det som sägs. Jag håller då inte alltid med, men jag ser tydligen inget som alla andra gör. Så det är väl inte konstigt att allt bara blir fel hela tiden. Men om jag säger att jag är som jag var förut och allt jag gör bara blir och är fel så är det inte alls så. Jag har visst kommit framåt och blivigt bättre. Men tycker jag tvärtemot så har jag inte alls vuxit och kommit någonstans. Utan jag står fortfarande kvar och stampar på samma ställe som för några år sedan. Så vad jag än säger eller tycker så är det verkligen fel. Jag får inte må bra och jag får inte må dåligt. Jag får inte stänga in mig själv men jag får ändå inte klara av att göra en massa saker. När jag inte hade något alls att göra så var det fel. När jag hade saker att sysselsätta mig med fyra dagar i veckan så var det också fel. Och det kan jag hålla med om, eftersom att jag klarade ju inte av det mer än några veckor. Dom vill att jag ska ha en vettig sysselsättning om dagarna, men när jag får det så är det alltid något fel. Och det är tydligen ett riktigt stort fel att jag har Roxanna så länge på dagis som jag har om dagarna. Dom tycker att hon ska vara hemma mer. Men det är tyvärr inget jag orkar och det är också fel. För det är bara inbillning. Jag är barnslig, oansvarigt, nonchalant, trotsig, uppkäftig, orättvis, bortskämd och en förbannad snorunge. Jag vet att det är mer men det kommer jag inte på just nu. Jag tänker inte på någon annan än mig själv. Det är självklart att jag ska få ha ett privatliv, bara jag talar om så fort jag och Roxanna gör något, vad jag har att göra på dagarna, hur mycket pengar jag har, ja det var bara lite av det jag fått höra. Jag förstår inte varför jag måste säga allt som händer. Dom är så jävla less på att höra om alla tjafs och bråk som är runt omkring mig, men blir sur och grinig om jag inte säger något. Så vad ska jag göra. Dom lägger ju bara över allt på mig. Även om jag försöker att vrida på det dom säger till något snällt och hjälpsamt så kan jag inte. Jag har försökt så mycket att jag blir förbannad. Jag kan bara få det till att dom har rätt och att det är mig det är fel på. Jag vet att det är många som står på min sida och förstår mig. Men det sägs ju att föräldrar alltid vet bäst. Och jag har fått lära mig och har även upptäckt i över halva mitt liv att mamma har rätt i det hon säger. Så det är jävligt svårt att tro att hon har fel även nu. Trots att någonstans inom mig så vet jag att hon bara är orättvis mot mig och att hon faktiskt har fel i en hel del av det hon säger. Men just nu så finns det inte mycket kvar av mig som verkligen är jag längre. Det känns som att jag är på väg att lämna min kropp och segla iväg till en plats jag är accepterad och respekterad för den jag är. Jag vill inte leva som alla andra anser, men jag orkar snart inte kämpa för att få leva mitt eget liv på mitt eget sätt. Men jag har ju försökt att ändra på mig för att få det bättre, det har inte heller hjälpt. Men då kunde jag alltid trösta mig själv med att jag har ju faktiskt försökt. Jag vet att jag fortfarande försöker. Men jag har ju vägrat att ändra på min grund av mig själv. Och då har jag inte försökt tillräckligt. Men det är lite väl sent att ändra på det nu. Men jag vet inte riktigt vart jag ska starta om någonstans. Jag är ju mitt upp i ett mer eller mindre oändligt krig. Vet inte heller hur jag ska kunna sluta detta krig. Visst det finns lite saker jag kan göra men då kommer det krig med mig själv som jag verkligen inte vill. Då kan man lugnt säga att det största av allt det här faktiskt är mitt fel. Jag har inga större problem att kunna se ur en synvinkel som lägger fram att det är mitt fel att ett förhållande gick isär. Hade jag bara hållit mig borta så hade det inte blivigt slut av den anledning som blev. Så på ett sätt är det mitt fel att jag fanns inom räckhåll.

Men nu orkar jag inte skriva mer. Kan nästan inte skriva heller, darrar för mycket i armarna. Har svårt att kunna se, för rörigt i skallen som håller på att sprängas och är alldeles för uppriven och nersänkt. Gråter fast det inte finns några tårar. Gråter av flera anledningar. En del för hur det blev ikväll, känner mig skyldig och för en skitsak som jag inte tänker skriva.

Älskar dig, tack för att du finns. Utan dig vid min sida igenom det här så hade jag avslutat lidandet redan ikväll när telefonen flög!