Varför måste det vara så kompliserat? Jag vill ju att allt ska vara bra, men det går att lösa. Men tyvärr inte på det bästa sättet. Jag hatar att trampa folk på tårna, speciellt dom jag bryr mig om. Men jag vill inte gå ifrån detta, trots att jag vet att det är fel. Men jag kan inte hjälpa det. Jag kanske vaknar upp någon gång och fattar vad jag ger mig in på. Men den smällen tar jag då det händer. Att det alltid ska vara kompliserat så fort jag börjar trivas. Det kommer att vara så, så länge det finns andra med i bilden. Och den här gången så kommer det att vara andra med. Jag vet inte hur det här kommer att sluta. Jag hoppas att det slutar bra, men jag är rädd att det ska komma ut på ett eller annat sätt. Och vad jag gör då vet jag inte. Risken finns att jag tappar flera som jag verkligen bryr mig om. Men om sanningen ska fram, så är det här nästan mer värt. Det här får mig verkligen att må bra. Jag kan vara mig själv och det är inte allt för ofta som det accepteras. fullt ut. Men det kan jag nu. Men det gör mig även rädd och tillbaka dragen. Jag vet att jag inte behöver känna så, men jag kan inte hjälpa det. Det känns så konstigt att jag kan få sitta rakt upp och ner i soffan och bara vara tyst och bara vara. Det ställs inga krav. Det kan ju finnas vissa anledningar till det. Men det jag är lyckligast över är att jag kan bara få vara och det är okej. Det är inte så ofta jag kan få vara det. Och det är väl därför som jag blir rädd. Det känns ibland som lugnet före stormen. Jag känner dom flesta av mina vänner och vet vad dom går för. Men det här var något jag aldrig trodde. Men det är inget jag tänker gråta olyckliga tårar. Men tårarna finns där ganska ofta. Ibland för att jag är glad men även för att jag vet att jag går mot ett inte lyckligt slut. Jag vill inte att det ska upphöra. Men jag vet att det kommer det till sist att göra. Jag tror inte att det blir något annat än vad det är. Okej jag tänker inte klaga över det. För jag trivs mitt i allt det här. Men ändå så vill jag bara få vara lycklig utan att behöva tänka på vad som kan komma efter. Men det är ju jag som har satt mig i den här situationen, så jag har inte så stor rätt att klaga eller gnälla. Men ibland så är det svårt att låta bli.

Roxanna har sovit bra inatt. Hon har bara hostat två eller tre gånger. Men då har jag sovit dessto sämre. Hon har ju sovit i min säng inatt. Och hon har då inte lagat still många minuter åt gången. Så jag har vaknat mellan fyra och sex gånger i timmen. Så man är väl ganska så trött och slut. Det var skönt att lägga sig på soffan med en kopp kaffe i handen och bara vara en stud. Men det höll ju inte i sig så länge som jag lovade mig själv. Man har ju klivit upp, jag glömde knyta fast mig själv. Det får jag inte glömma nästa gång. Jag vill lägga mig igen, men jag finner inte den frid jag behöver för att ligga kvar. Jag vet hur jag kan vara med mina vänner. Dom flesta av mina vänner tycker att jag kan vara olidlig ibland. Synd att jag ofta inte är snällare när jag har någon, men det har jag ju inte nu. Och det är något jag trivs med.  Allt brukar vara frid och fröjd, men jag tror att jag har mött min överman och någon som kan vara ganska så lik mig på vissa sätt. Och då försvinner det lilla självförtroende jag har byggt upp. Men jag vet att det kommer att släppa ganska så snart om allt går bra och inget går fel på vägen. Jag förstår mig inte riktigt på mig själv. Jag brukar kunna vara en plågoande mot mina vänner. Kanske därför så många av dom tycker om mig. Och ju mer dom tycker om mig dessto mer brukar jag jävlas med dom. Men nu känner jag mig handfallen. Det är inte bra att hitta dom som kan vara lika som mig. Jag vill så gärna finna den jag var och brukade vara. Mitt sätt till mina vänner vill jag få tillbaka. Okej, det kan skada synen andra får på mig. Men varför bry sig. Jag har aldrig låtit det gå för långt, det längsta har varit att jag till sist klev upp och tyckte att det var dags för mig att gå hem och så gick jag. Men jag är den jag är. Jag vet att det sättet jag hade kan tyda på en stark ovisshet och dålig syn på sig själv. Men och?

Så länge jag trivs och mår bra så kan det väl få vara så. Allt hade varit ännu bättre om man slapp X som var svartsjuk. Jag tror att då skulle allt kännas mycket bättre än vad det gör. Hoppas att gänget ska ut och dricka snart igen. Men denna gång så ska det vara cider förbud för min del. Cider är inte nyttigt för mig med tanke på vilka som är med. Men det problemet kommer jag att lösa innan det är klart. Men det tar ett bra tag till innan det är löst. Eller så nästa gång vi är ute allihopa så gör jag klart för vissa att jag gör precis som jag vill och tar tjafset dagen efter. Så går det att göra. Det är tur att jag har min särbo i Gävle. Så blir det bråk är det bara att åka dit, jag har ju egen nyckel. Men även om jag gör som jag vill så tror jag ända att jag ska köra med cider förbud!