Just nu vill jag bara gå och hänga mig. Snacka om att det inte är lätt längre. Snart säger jag upp mig från mig själv. Det är inte mycket som kan bli sämre just nu. Jo det kan det väl bli, men inte än. Det här var något jag inte behövde just nu. Har ju precis vant mig vid det här. Och nu kommer det att bli ännu svårare. Det är nu det riktigt svåra börjar. Tidigare så var det bara svårt att inte säga bort sig. Nu blir det lättare att det hela kommer fram. Och det är ju dumt att det kommer från någon annan. Men risken finns och det gör att jag bara mår sämre. Det är redan jobbigt som det är och nu blir det ännu värre. Vet inte alls vad jag ska göra eller säga. Vill bara att allt ska bli bra och det nyss. Det blir det till sist, men nu är frågan om jag klarar av att stå upp tills det är klart. Det är jag riktigt osäker på nu. Men det lär ju visa sig. Finns inte så mycket jag kan göra som det är nu. Utan det är bara att försöka stå ut och göra det bästa av det hela. Men det blir bara mer och mer kompliserat för var dag som går. Men det behöver vara såhär ett tag till. Även om jag känner mig som världens elakaste person just nu, så lär det vara så. Det är ju inte bara jag som bestämmer om det hela. Hade det varit så, så hade det kommit fram mycket fortare. Men nu är det inte så, och det blir inge bra om det kommer fram just nu heller. Det finns andra med i det hela. Och det är väl därför jag känner mig som jag gör. Jag vet att det är fel, men jag kan inte rå för det. Det kommer inte att bli kul när det släpps ut. Men den smällen är bara att ta. För jag tänker inte släppa det här. Men det kommer att bli en tuff period och en omställning. Men så är det, och så blir det...

Vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är rätt så jobbigt att sitta i mina kläder just nu. Helgen har varigt helt underbar, men samtidigt en ren och skär plåga. Det är så jobbigt att se när man inte kan göra något åt det. Kan inte visa eller säga vad jag tycker om det hela. Men det skriker inom mig, men måste ändå uppträda som ingenting. Och det är inte kul, men så måste det vara ett tag till. Jag bara hoppas att jag inte kommer hinna gå sönder innan. Så jag mår inte bra alls just nu. Och värre kommer det att bli när jag kommer hem igen och blir själv. Än så länge kan jag konsentrera mig på annat så jag inte tänker. Men allt kommer att komma imorgon. Och det gör att det bara är ännu värre att vara här, men jag är glad att jag slipper vara själv inatt efter igår. Jag har ont i hela kroppen och har fått några nya blåmärken. Men så kan det vara. Är inte mycket jag kan göra åt det nu, utan det är ju bara att vänta tills det går över. Vill även att allt hemligt ska försvinna. Vill att det aldrig skulle vara hemligt, men det är så det måste vara. Det är inge kul. Men det är bara att bita ihop och se glad ut. Finns inte mycket annat jag kan göra i nuläget. Och det är mycket i mitt liv som kommer att försändras när jag äntligen kan vara öppen igen. Men väntan tar mycket på mig. Både fysiskt och psykiskt. Till och med jag känner att jag är inte som tidigare. Jag är framförallt tröttare och mer retlig än tidigare. Har även mycket svårare för att äta. Men det kommer att släppa efter när väntan är över. Jag vill verkligen det här, eftersom det alltid har funnits en tanke. Men tidigare har den inte fått komma upp till ytan. Men det har den gjort och nu skenar känslorna. Skriver mer senare. Känner att jag snart går ifrån ämnet och även börjar få svårt att fatta mina egna tankar

Jag blir så jävla less på allt. Om inte annat på mig själv. Det är ju inte första gången det händer. Varför ska det alltid bli så jävla dumt för. Men jag är ju duktig på att lyckas ställa till det. Så jag blir ju inte så förvånad, men att jag ska lyckas oroa andra på vägen är ju mindre bra. Jag har mycket jag vill skriva, men jag vet inte hur jag ska lägga fram det än. Allt som pratades om igår snurrar runt, Jag tror att jag tänker lite för mycket. Men igår lyckades jag stressa upp lite grann då. Det var ju inte så mycket, men ingenting som jag visade. Det vi satt och pratade om lyckades få mig lite så nervös. Minst sagt, men jag visade inget. Allt kom senare. Ett tag igår trodde jag faktiskt att jag skulle ge upp. Jag vet att det inte löser någonting, men så som jag kände igår så låg det riktigt nära till hand. Men som tur är så hände det inget sådant. Men snacka om att jag blev rädd för vissa saker igår. Jag skriver mer lite senare.

Det finns ganska mycket jag vill skriva, men jag kan inte få fram det i ord så att jag kan skriva ner det. Det kan ha att göra med att jag inte är hemma eller själv. Men jag är hel nöjd med dagen och kvällen igår. Jag trodde att det skulle kännas jätte jobbigt, men det blev det inte. Okej det kände på lite grann men inte värre än att det går att vifta bort. Vi tittade på film och smådrack lite grann. Det var hur trevligt och mysigt som helst. Det är något jag har saknat i mitt liv på sista tiden. Båda filmerna vi tittade på var riktigt bra. Men den sista var väl inte så nyttig för mig att titta. Den fick min hjärna att plocka fram gamla minnen. Dock inga trevliga sådana. Men det är jag så van vid, att även om det är jobbigt och jävligt så är det inte värre än att det går att strunta till största del i det hela. Men jag vet även att det är nyttigt för mig att tänka och plocka fram det gamla som inte är avklarat, utan det är bara undangömt. Jag vet ju att det brister en vacker dag. Men då får det bli så. Nä jag skriver mer sen. Då kanske man kan lyckas få ner några fler rader

Ja den här dagen började ju inte helt perfekt. När jag var på väg hem från dagis blev jag klen och illamående. Jag trodde inte att jag skulle ta mig upp för trappen hemma. Jag blev sittandes halvvägs upp. Allt bara snurrade och det kändes som att jag skulle svimma. Efter mycket om och men så kröp jag sista biten upp och in. Ett tag efter att jag kommit in så kröp jag ner i soffan och lyckades somna och sov till elva. Jag mådde väl lite bättre när jag vaknade, men var väldigt klen. Är fortfarande inte så pigg, ska krypa ner i sängen så fort X:et har kommit. Vi ska iväg och handla imorgon på morgonen, så vi tyckte att det var bäst om han sov här så att vi kommer iväg i skaplig tid. Har ju en tid att passa imorgon också. Strax efter två så ska jag och Roxanna ta bussen ut till mina kära vänner och sova över. Det är något jag längtar efter. Hoppas bara att jag håller mig på benen så att det inte är min tur att bli sjuk. Hur jag ska klara av att vara sjuk och ha Roxanna vet jag inte. Och hon kan inte åka till sin pappa heller. Han ligger hemma med lunginflamation, så Roxanna blir med mig i helgen. Sen jag vaknade och klev upp så har jag tvättat, diskat och plockat undan lite grann. Har inte hunnit göra så mycket som jag brukar. Men jag var ju inge pigg så det är nog därför. Det skönaste med att inte vara pigg är att jag orkar inte tänka så mycket. Så jag mår faktiskt rätt skapligt. Det känns bara som att någon vänt mig upp och ner, slagit en knut på mig och sedan vänt mig ut och in!

Men lite har man hunnit tänka fast jag inte borde. Jag har känt mig otroligt ensam. Och det har varit otroligt tomt här hemma. Var länge sedan det kändes så här ensamt och tomt. Men när jag kom från dagis så var jag ganska glad att det inte var någon här eller att det inte skulle komma någon. Det hade jag inte klarat av, så jag hoppas att jag är piggare imorgon. Och hoppas att jag kan äta mer än vad som blev idag. Kommer säkert att få höra att jag drog en vit lögn om varför jag inte åt förens Roxanna kom hem. Men det är som det är, vill ju inte att någon ska bli orolig i onödan. Jag klarar mig, det gör jag alltid. Hur illa det än är eller verkar. Så det finns inget att vara orolig för. Men jag vet, det är lättare sagt än gjort.

Jag är fortfarande orolig att något ska gå fel. Det vill jag verkligen inte, det får bara inte hända. Jag börjar faktiskt tro att det inte kommer att gå fel. Men varför jag helt plötsligt börjar känna säkerhet i detta vet jag inte. Men oron kommer ändå att finnas där, om än lindrigare. Men försvinna kommer den aldrig att göra. Vill inte att det ska vara såhär kompliserat. Önskar faktiskt att det bara skulle vara att tuta och köra. Men så är det inte, och det tror jag inte att det kommer att bli heller. Men jag får vara glad för det som är. Men drömma kan man ju göra. Bara man inte försöker leva i drömmen och glömmer bort verkligheten. Jag kan säga av egen erfarenhet att det blir inge bra. Det kan sluta i total katastrof. I mitt fall slutade det med sjukhus. Och det var inte ens min mening. Så tappa aldrig bort verkligheten, det är inge bra. Men det är inte lätt alla gånger. Jag har mycket lätt att förlora mig i min egen värld och tappa bort vissa saker. Det blir bättre och bättre, men det är inte bra än. Det är en biverkning av för långt dåligt mående. Men än så länge vet jag skillnaden mellan min egen värld och verkligheten. Så det är ingen fara, än!

Men annars är det väl som vanligt, allmänt jävla kaos. Men det är otroligt vad man vänjer sig fort vid något som inte är bra. Det är ju inte bra att vänja sig, men det kan ju underlätta ibland. Men jag hoppas att jag kan vänja mig vid att det som är, kommer det alltid att finnas ett hinder med. Jag vet att det är så, men ibland lätt att komma ihåg. När man kommer på det känns det inte lika kul. Och känslorna man har i detta är inte alltid nådiga. Dom är duktig på att göra ont och ibland känns det som att dom leker med mig. Men det kan väl ha att göra med att jag vill dämpa dom en hel del. Jag vet att det inte är lätt att styra över vissa känslor. Men jag kommer aldrig att sluta försöka. Mina känslor är nästan det enda jag inte klarar av att accepter. Det kanske ger med sig med tiden. Men det kan bara tiden utvisa.

Ja att han skulle höra av sig igen trodde jag då aldrig. Men tydligen så har man lyckats göra bort sig ändå. Trots att vi inte har träffats på hela sommaren. Men det är ju som det är, jag betedde mig ju tydligen dåligt utan att veta om det. Så varför skulle det vara någon skillnad den här gången. Men nu har vi ju inte ens träffats, utan han åkte förbi mig. Och som vanligt när det gäller mig så gjorde jag tydligen fel. Men att han hörde av sig, jag vet inte hur jag ska reagera. Om jag ska bli glad eller om jag ska bryta ihop.

Har precis pratat med en till jag inte hört något från på hela sommaren. Den här gången så kändes det svårt att prata, jag vet inte varför. Jag som aldrig har svårt att prata med honom. Han vet ju precis allt om mig. Han är så lik mig på alla sätt att tänka och vara att det är skrämmande. Kanske därför det bara har stannat vid vänner. Vänskapen med honom är något som betyder precis lika mycket som Roxanna. Jag är så glad medans vi pratar. När vi lägger på så utbyts lyckan mot panikångest med dom attacker som medföljer.

Önskar bara att jag slapp tänka, slapp bry mig. Bara göra vad jag vill. Mitt liv är fan inte lätt att leva. Men det är ju jag som har valt det. Men jag vet inte riktigt hur. Det var ju jag som ville velva lyckligt. Jag har en lycka som alltid finns med mig. Vare sig jag vill eller inte. Och det är Roxanna, jag älskar henne över allt annat här i världen. Men det är fortfarande något som saknas. Men det här med starka känslor för någon annan än sig själv är nog något jag tänker lägga ner. Det ställer bara till problem och det slutar bara med att man blir sårad. Det är inte så jag vill ha det, men det är en enkel lösning. Att vara själv är något jag har vant mig vid, så det skulle ju inte bli något nytt. Men saknade kommer alltid att finnas där. Ibland tycker jag om att känna, men hittills så har det bara skadat mig på ett eller annat sätt. Jag vill ju bara ha det bra. Någon att lita på och luta mig mot när det är jobbigt. Jag kräver inte så mycket mer. Men när allt verkar som att det skulle kunna bli bra så blandar sig känslorna i och ställer till det. Så det känns som att jag kommer bara att förlora hur det än slutar. Jag mister antingen en del av mina vänner eller så förlorar jag min förmåga att känna. Då känns det värre att förlora vänner. Men ändå så är jag inte berädd att ge upp. Jag vill att det ska fortsätta. Men att känslorna skulle kunna hålla sig bra långt bort. Sist dom dök fram och la sig i så blev jag lämnad. Om än bara för min kompis. Men det kändes i alla fall. Men nu tänker jag inte skriva mer just nu.

Ja vad ska man säga. Jag vet inte riktigt. Vet inte vad jag ska göra. Men dagen har då börjat bra. Det var riktigt skönt att slappa i soffan. Att bara vara och slippa bry sig för ett tag. Men jag vet att det kommer ikapp mig under dagen. Det är så lätt att glömma bort hur verkigheten verkligen ser ut. Att förlora sig i hopp och drömmar är så lätt. Idag så lyckades jag äntligen släppa all oro för ett tag. Jag lät allt kännas bra och gillade det som var. Men mycket vill ha mer. Jag vet att mycket av det jag tänker bara kommer att stanna vid tankar. För det passar inte in i verkligheten som är. Men jag börjar acceptera att det finns så mycket som står i vägen och som står på spel. Det är fortfarande jobbigt, men lättare att ta. Även om jag vill att det ska se annorlunda ut. Men det gör det inte, så det är bara att göra det bästa av situationen. Det blir inte lätt, men det är jag skyllig till. Om inte allt vore så krångligt så skulle jag vara överlycklig. Men nu är det ju inte så. Det finns många hinder på vägen. Men än så länge har dett gått bra och det hoppas jag innerligt att det fortsättar att göra. För jag vill inte att jag en dag vaknar upp och märker att allt är borta. Vet inte om jag klarar av en sådan smäll till. Men rädslan kommer alltid att finnas där. Vad jag gör den dagen det är över vill jag inte veta. Men har jag klarat det en gång så bör jag göra det igen. Men om jag ska vara ärlig så vet jag inte om jag gör det. Men det är ingen ide att tänka på det nu, för just nu verkar det som att det är långt bort. Har inte märkt något som gör att jag behöver tvivla eller vara rädd. Men man vet aldrig. Förra gången brast det när lyckan var som störst. Jag vill vara lycklig, men fallet blir så mycket större om det vänder. Det känns ibland som att jag är rädd för att må riktigt bra och vara lycklig, bara för att jag vet att till sist rasar jag. Hittills så har jag alltid tagit mig upp. Men krafterna sinar för varje gång jag klättrar upp. Jag rasar sönder mer och mer för varje gång. Det blir bara mer och mer trasigt för varje sak som händer. Vet inte hur mycket mer jag klarar. Smärtan blir bara värre och större. Det värker i mig, hela jag är trasig på insidan. Det finns så mycket som har hänt. Vissa sår kommer aldrig att läka, även om smärtan kan lindras. Så kommer det aldrig att försvinna. Alla tror att jag är så stark och säker av mig. Men det är bara skådespeleri, verkligheten är något helt annat. Jag har varit tvungen att dölja mitt rätta jag för att överleva. Jag vet att det gör att jag kan gå över lik bara för att klara mig själv. Det är inget jag är stolt över, men jag måste stå på benen vad som än händer. Om jag lägger mig ner för att jag igentligen inte orkar hur ska det då gå. Vart ska då vissa vända sig. Jag måste bara stå kvar. Så enkelt är det, går jag så är det fler som gör det. Och det vill jag inte. Jag vill inte ge upp heller, för livet har så mycket kvar att ge. Men även mycket kvar att ta. Livet kommer aldrig att vara lätt. Önskar bara att man skulle kunna komma till sin rätt här i livet, hitta sin egen plats och känna att man verkligen är hemma. Men än så har jag inte kommit dit, hur mycket jag än försökt. Jag trodde att jag var på väg dit för länge sedan, men det var nog den sämsta lögn jag gick på.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Varför måste känslorna lägga sig i mitt liv. Allt var så lätt när dom lämnade mig ifred. Mitt liv var då bra. Nu vill dom inte ge sig iväg. Men det vill jag att dom ska göra. Livet var mycket enklare att leva då. Trots att jag varken kände något eller brydde mig särskilt mycket så var jag ändå inte känslokall. Det läget skulle jag vilja ha tillbaka. Jag vet att det skulle vara bättre då. Men tyvärr så är det inte så enkelt. Det är inget man kan beställa. Jag vill bara gå tillbaka en massa år i mitt liv. Även om det var allt annat än bra så bemästarde jag den situationen. Det är inte alls som i dagens läge. Nu hoppar allt upp och ner. Och det är inte roligt. Det river och sliter i mig, jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill, men vet att jag ska låta bli. Men det är inte lätt, det ligger ju alldeles framför mig. Men jag har en gång lovat att låta bli. Jag vill, jag vill, jag vill. Det har varit ett beroende som jag inte längre håller på med. Men det är inte lätt att avstå, jag vet ju att det blir så mycket bättre och allt känns så lättare efteråt. Det är tur att Roxanna är hemma och att hon ligger och sover. Då vet jag i alla fall att jag står upp innan det är färdigt. Det är jag nästan säker på att jag skulle göra i alla fall. Men när det gäller mig så kan man tyvärr aldrig veta. Jag har allt jag behöver här hemma för att göra slut på allt. Det är många gånger det lockar, men det är något jag inte vill. Och det är något jag inte har försökt på mycket länge. Jag vet att jag är stark, jag vet att jag klarar mig igenom både kvällen och det som är. Men det är inte lätt. Men det skulle jag kanske ha tänkt på innan. Jag längtar till torsdag nästa vecka, då ska jag in till Gävle och träff E.L och det vet jag att får mig att må mycket bättre. Så har det varit alla gånger vi har träffats. Och jag hoppas att C.W kan höra av sig snart så att vi kan boka in en ny tid för ett möte, hoppas att det blir snart. Jag håller på att bli tokig, just nu vill jag bara lägga mig ner och dö!

Men jag vet ju att det löser ingenting, det bara skapar problem och lidande för dom jag håller kär. Så det är inget jag kan göra, även om det känns lockande. Sitter och tittar på det jag vill göra, men jag tänker inte göra det. Snacka om att jag skulle kunna supa skallen av mig, men då har man ju inget hemma. Den jag vet att har är inte hemma. Dom kommer hem och vänder någon gång inatt. Så det är bara att härda ut. Det har jag ju gjort hittills. Har jag klarat det förut så gör jag det nu också. Även om det inte riktigt känns så. När jag försöker tänka klart så ser jag bara ett svart hål. Försöker tänka tillbaka hur mitt liv har varigt, men det är så många minnen som inte finns kvar. Under en lång "period" finns bara återberättade minnen av livet. Det är så mycket som kryper på en i sådana här lägen och inget är särskilt trevligt. Hoppas bara att jag mår bättre imorgon, men det är ju något som lär visa sig.

Att en enda sak kan ställa till så stort kaos. Kan inte riktigt förstå det. Men så är det, det är bara att gilla läget. Det lär väl bli lättare så småning om, frågan är ju hur lång tid det tar. Men trots allt så vill jag inte ändra på det som är. Jag trivs i det som är. Önskade bara att allt vore lättare så att man slapp tänka sig för i allt. Den lilla saken vill jag ändra på, men jag vet att det går inte. Hoppas att det kommer att vara länge. Men jag vet även att ju längre tid det går, ju jobbigare kommer det att bli när det upphör. Jag har slutat tro på lyckliga slut.

Om jag bara kunde göra det jag känner för att göra, det är ju så lätt. Det tar bara några sekunder så är det bättre. Men jag vet att jag inte ska göra det. Det finns mycket jag skulle vilja göra, har allt utom två saker hemma. Men jag vill inte skada dom som står mig inpå livet. Dom har inte gjort något för att förtjäna att må dåligt. Om någon ska lida för något så är det jag. Men vad jag än skulle göra för att lindra det som känns så blir andra lidande. Och vissa har fått stå ut med alldeles för mycket. Varför ska jag vara mästare på att alltid trassla in mig i kompliserade saker?

Varför kan jag aldrig välja något som är lätt och enkelt, är det verkligen så svårt?

Andra klarar ju av det, så varför gör inte jag det? Jag formade verkligen en del av mitt liv helt fel. Det finns mycket i mig själv jag trivs med, trots att det ställer till det för mig. Sen finns det, det inom mig som får mig att gå en aningens fel väg konstant. Den delen vill jag bara bli av med. Men vet även att om den försvinner så försvinner även en bit av mig själv. Och jag klarar inte av att förlora en till bit av mig själv. Jag kan inte bli så mycket mer trasig än vad jag redan är. Det är inte mycket av det som verkligen är som syns.