Jag börjar på att se ett ljus i det hela. Även om inget är lättare nu än för några dagar sen. Men jag börjar finna mig i hur det är och känner att det blir lite bättre för varje dag som går. Synd bara att vi träffas mindre nu än tidigare, men det är nödvändgit som det är nu. Men jag värdesätter dom gånger vi träffas oerhört mycket. Även om det blir jobbigare och jobbigare att släppa iväg dig. Men det har ju att göra med att vi inte ses lika mycket. Men jag är glad att vi kan ses överhuvud taget. Men det ska bli skönt när vi slipper smyga om det. Att vi kan ses nästan när vi vill utan att bry sig om någon annan. Därför längtar jag så mycket till fredag. Det ska bli så skönt att vi två ska åka iväg och få rå om varandra alldeles själva. Att inte behöva bry sig om att någon skulle komma på oss. Men orosmomentet som är just nu är att Roxanna blir allt sämre. Jag måste ringa och be om råd imorgon. Hoppas bara inte att det är något allvarligt, men jag tror att det bara är samma som förra gången. Men hon låter värre i andningen den här gången. Du känner i ryggen hur det skårrar i lungorna på henne. Jag lider verkligen med henne, jag förstår att hon är så trött och slut. Det är ju inte bara att hon har det jobbigt att andas utan hon har ju fått tillbaka den här jävla hostan. Jag tycker att det är mer slem nu än förra gången, men nu är den mindre seg. Men hon håller ändå på att kväva sig själv med jämna mellanrum. Så blir hon sämre så får jag lämna över henne till mamma och pappa istället för att Linda ska ta henne. Jag är ju själv inte så pigg. Har feber ich börjar få ont i halsen. Men jag är ändå ovanligt pigg, i vanliga fall när jag har feber så brukar jag fastna i sängen. Men jag ska nog vara hyfsat pigg tills jag kommer hem igen på lördag. För hur jag än ska lösa det så ska vi åka bort på fredag. Det behöver vi, åtminstone jag. Jag behöver få känna att de verkligen är min och att det är vi. Även om jag inte tvivlar på dig så går jag igenom något som känns väldigt konstigt. Det beror nog bara på att jag pratar med henne så mycket. Att prata med henne rör till det ganska mycket i mina tankar. Jag vet vart jag står, men ibland känns det som att jag är på samma stadie som jag påstår till henne. Just därför är den här helgen så viktigt för mig, för att jag ska kunna komma tillbaka till det rätta läget. Även om jag vet att det kommer att bli så jävla jobbigt att säga hej då till dig, men det är det helt klart värt. Jag mådde så bra när vi sågs idag, kändes lite konstigt att vi inte var här hemma, men det gör inte så mycket. Det viktiga var att jag fick träffa dig.

Jag har kunnat fått ett mindre utbrott igår på mitt X, bara för att han gav mig rosor. Visst jag blir alltid glad av rosor, men det kändes inte rätt att få det av honom. Speciellt eftersom han aldrig skulle göra det om han fick reda på hur det hela ser ut. Känns så jävla hemskt att jag inte kan prata ut med honom, han kommer att bli mer förbannad hur längre tiden går. Men det kan inte hjälpas i nuläget. Jag hoppas bara att jag kommer att kunna lägga fram det på ett ganska bra sätt. Men det lär ju bli som det blir. För det måste ju sägas förr eller senare i vilket fall som hellst. Och det är bättre om det kommer från mig än att det kommer från någon annan.

Och jag funderar på hur jag ska göra när mamma fyller år. Jag vill ju åka dit, men jag vill även ha dig med. Men jag vet inte om det blir så bra. Jag måste ju ta henne någon gång. Men det kommer inte att bli så roligt. Men jag ska nog komma på en hyfsat bra lösning. Det är ju några dagar kvar än, närmare bestämt 17dagar kvar. Den dagen den sorgen. Nä nu klarar jag inte av att skriva mer. Börjar känna mig stressad och obekväm i kroppen.

Saknar dig min älskling. Puss

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det allra värsta är väl över, men det är ändå jobbigt. Jag får inte riktigt den tid jag behöver att tänka igenom det hela. Hon kan verkligen älta saker fram och tillbaka hur länge som hellst. Och jag är för snäll för att be henne sluta. Det tär ganska mycket på mig att sitta och ljuga bara för att göra det hela bättre. Jag hatar att ljuga, men det kan inte hjälpas. Jag är så glad att vi kan träffas lite då och då, annars skulle jag inte orka med det här. Det finns en till jobbig bit att ta lite längre fram och det är mitt X. Och det känns ju inte roligare eftersom att han verkar ha blivigt permanent på dåligt humör. Han gick ju tydligen i taket för att jag hade en kompis som sov över här i söndags. Jag förstår inte varför han ska hålla på som han gör. Han gör ju inget för att behålla mig en som kompis. Men han verkar inte se det. Men om han inte börjar bete sig som folk snart så kommer jag att lära be honom dra åt helvete. För jag orkar inte med att ha det såhär hur länge som hellst. Men det kommer inte att bli lätt. Min kära dotter bestämmde att vi skulle vara inne hos honom från det att vi kom hem från dagis till det att hon gick och la sig. Okej han var inte otrevlig, men redan när han körde in mig till stan så började han sucka. Och det betyder att han är irriterad över något, men han har sagt minimalt med ord till mig idag. Och jag har inte orkat prata. Jag åkte på feber i bilen på väg hem från stan. Stupade i soffan när ja kom hem och vaknade när det var dags att gå till dagis. Okej det var tack vare min älskling som jag lyckades ta mig upp ur soffan. Nä nu får jag inte fram något mer att skriva. Det står still uppe i skallen.

Men jag saknar dig min älskling. Jag längtar verkligen till fredag så att vi bara få rå om varandra själv. Utan att behöva bry sig om någon annan än oss själva. Det känns så tomt här utan dig. Puss

Jag vill bara lägga mig ner och dö. Jag vet inte varför men det känns som att livet tappade sin mening inatt. Samtidigt så kändes det som att jag förlorade dig någon gång inatt. Jag vet inte varför. Med det du skrev, förvandlades till något olycksbådande inom mig. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna somna. Jag kunde inte sluta gråta, jag vaknade i samma slättning som jag somnade. Vaknade med samma tårar som när jag somnade. Dom vill inte sluta rinna. Jag vet inte varför jag känner som jag gör. Men jag kan tyvärr inte bli av med det. Jag hoppas att jag känner fel, för hur jag än försöker vrida på allt så känns det bara som att jag har förlorat dig. Jag hoppas att det inte är så. Jag tvivlar inte på dina känslor eller vad du vill, men det kändes som att det hände något med dig inatt. Och det förvandlade allt till en outhärdlig kaos och en mardröm för mig. Allt känns så fullkomligt tomt. Det känns som att en stor del av mig har rasat samman. Jag var trasig tidigare, men det är inget emot för vad det är nu. Det gör så fruktansvärt ont och jag har ingen jag kan ty mig till. Jag står här i min ensamhet och försöker slå mig fri från smärtan. Men ju mer jag kämpar och slåss så gör det bara mer ont. Det känns som att vad jag än försöker göra så kommer jag att dö på grund av smärtan som hela tiden blir värre. Jag kunde hantera allt tills inatt. Det som kom över mig inatt var nära att bli mitt slut. Men jag lever ytterligare en dag. Men det känns nästan som att jag har gått ner för räkning. Det var länge sedan jag kände mig så tom och orkeslös. Nästan allt har tappat sin mening, finner ingen glädje i att leva. Jag vill leva med dig, men jag blir inte av med känslan av att ha förlorat dig. Och det gör förbannat ont. Det känns nästan som att jag vill trotsa er och komma över bara för att säga hej och sen kan jag gå igen. Fast jag hellst av allt vill stanna kvar hos er. Men jag vet att allt bara skulle bli fel då. Men nu har jag bestämt mig, jag kommer att komma ut och lämna pengar till Wilma och sedan gå igen. Jag vill inte ställa till något för er där hemma. Det vore inte rätt av mig. Jag har ställt till med tillräckligt.

Jag vill bara skrika rakt ut.  Att något man verkligen vill kan kännas så förjävligt.  Jag vill  bara lämnat livet som det är. Att bara få somna in lugnt och stilla vore det skönaste just nu. Inte för att jag vill lämna dig, men jag vet inte hur länge till jag orkar med det här. Det blir bara jobbigare att se dig vända om och åka från mig. Även fast jag vet att du inte vill. Men det hjälps inte. Jag känner mig kluven. Jag vet att jag vill leva med dig, men jag vill ändå bara få dö. Allt är så förbannat jävla jobbigt. Jag vill bara springa bort från allt. Trots att jag vet att jag kan inte släppa dig, det betyder du för mycket för. Mina känslor är så starka att dom sakta tar död på mig. Så blir det inte en ordning på det här snart så kan jag inte lova att jag kan stå på benen. Jag vill inte sätta någon press på dig. Men jag kan inte stå och ljuga. Jag vill verkligen det här, men jag vet inte hur länge till jag orkar. Det skulle vara lite lättare om hon kunde låta bli att höra av sig hela tiden. Finns jag inte tillgänglig på msn så söker hon mig via sms. Visst det är bra att hon får skriva av sig, men det är något oerhört jobbigt för mig. Men jag är för snäll för att säga något till henne. Även om det skulle slita mig i stycken på kuppen. Känner hon sig bättre av att prata en massa med mig så lär hon göra det. Jag har inte hjärta nog att säga något, hon betyder ju trots allt riktigt mycket för mig. Och det gör ju inte det hela lättare för mig. Jag önskar att allt vore löst så att du och jag kunde leva ihop. Men jag vet att det är långt längre in i framtiden. Jag längtar tills vi når dit och jag hoppas att jag orkar med denna väntan. Jag vill lova, men jag kan inte lova något jag kanske inte kan hålla. Jag vet att jag skulle kunna släppa taget om livet redan ikväll, jag har allt jag behöver hemma. Men jag vet att det löser inga problem. Det skapar bara nya för alla andra. Och det är ju inte det jag vill. Jag vill ju att alla ska må bra. Men ytterligare en gång har jag fått bevisat att dom som känner mig får det jobbigt. Så blir det jämt på ett eller annat sätt. Jag förstår inte att en enda människa kan orsaka en sådan smärta jag lyckas göra. Och jag vet inte hur jag ska göra för att slippa göra så.

Jag känner mig ut och in. Det skulle göra mindre ont om någon slet mig i stycken. För den smärta jag kände när jag låste dörren efter dig var nästan för mycket. Och den är lika hemsk nu. Jag vet inte hur jag ska kunna stå ut med den smärtan som gnager sig djupare in i mig för varje hej då som sägs. Snart är den större än Anthonys borttagande. Och för vissa så säger det jävligt mycket. Än idag lider jag fruktansvärt mycket av det jag gjorde. Man var ung och dum på den tiden. Mitt sätt att kunna hantera den smärtan i mitt hjärta är via dom kort jag har på honom. Inte många som förstår att jag kan klara av att titta på dom. Inte jag heller alla gånger, men det har varit det enda sättet för mig att orka gå vidare. Men med dig är det inte samma sak. Att titta på kort på dig gör bara ondare. Jag vet inte hur jag ska klara av det här. Just nu så ser jag inget lyckligt slut på denna historia. Men dom flesta slut brukar vara lyckliga. Jag hoppas bara att det gäller oss också. Men så som jag känner nu så känns det inte som att det gäller oss.

Men jag känner mer för dig än vad jag borde göra. Du är inte lovlig än. Men ändå så är du min, nästan bara min. Saknar dig så min älskling. Puss

Handen gör ont, dörren attackerade mig när jag gick förbi.

Allt är bara upp och ner just nu. Jag vet varken in eller ut. Vet inte vad jag ska göra eller tycka. Allt är så jävla jobbigt. Jag skulle bara vilja lägga mig ner och dö för ett tag. Men att jag fick prata med henne igår hjälpte mycket. Men det ställde även till att det blev mer kaos i hjärnan. Men jag hoppas att det kommer att bli bättre inom en snar framtid. För jag vet inte om jag orkar det här. Jag vill verkligen vara med dig, det är hos dig mitt hjärta finns. Något av det värsta är avklarat, men det finns även en till att ta. Och där kommer det att ta hus i helvete, och då är jag lindrig. Han kommer att bli så jävla elak och då kommer han inte ens att få veta hela sanningen. Men det är bara att bita i det sura äpplet, det måste ju ändå göras till slut. Det går inte att undvika, men det kommer inte att bli kul för fem öre. Och jag mår redan förjävligt illa av att bara tänka på det. Lite less att han inte kan följa områdets regler, men jag tänker inte yttra mig om det en gång till. Men hoppas att han lär sig att man ska ta reda på efter sig så fort man är klar. Sen spelar det ingen roll om man ska fortsätta på nästa tid. Man städar, så enkelt är det. Men det tycker ju inte han. Men jag råkade yttra mig en gång och det var sista gången det hände.

Men allt är bara ett stort kaos just nu. Någonstans inom mig så vet jag vad jag vill. Men när jag försöker att tänka på det så får jag inte fram någonting. Det är bara svart. Önskar att jag kunde se ett ljus på andra sidan. Men det gör jag inte just nu. Men en sak vet jag då så säkert och det är att jag vill vara med dig. Även om det inom en snar framtid ska framstå som att vi går lungt till väga. Så har vi kommit längre än vad någon ska veta. Lite jobbigt att vi ska leva i hemlighet, men så länge jag får vara med dig så kommer jag kanske att orka med det här. Jag har sovit ganska många timmar inatt, men har sovit riktigt oroligt. Har jätte ont i ryggen och var riktigt stel i hela kroppen när jag vaknade. Känner mig alldeles borta i skallen. Känns nästan som att jag har lämnat min kropp och svävar fritt i luften. Vet inte vart jag är på väg, men förhoppningsvis så stannar jag kvar i närheten av mig själv. Känns nästan som att jag är två personer. Och dom är inte riktigt överens om livet just nu. Men det är i alla fall något som jag är van vid. Trots att allt känns så rätt mellan dig och mig men samtidigt känns det så fel. Det tror jag beror på att hon betyder så pass mycket för mig som hon gör. Känner mig så hemsk mot henne, känns nästan som att jag sviker henne.

Men mina känslor för dig växer sig starkare hela tiden. Du får aldrig tvivla på mina känslor för dig. Även om jag kanske kommer att vara avtrubbad ett tag framöver. Men det är mitt sätt att kunna hantera den här situationen. Den är inte lätt för mig, men jag ska kämpa för allt jag är värd.

Många pussar till dig min sanna älskling

Vet inte riktigt vad jag ska säga. Vet inte riktigt vad jag känner. Allt är fullkomligt upp och ner, försöker att tänka men kan inte. Jag mår katastrofalt, men det finns även en lycka. Allt känns så rörigt. Allt känns så fel, men ändå så rätt. Jag vet vad jag vill, men vet inte hur det blir. Jag känner mig så hemsk. Men det har hjälpt riktigt mycket att få prata ut med henne. Och konstigt nog så kändes det inte kkonstigt att inte säga hela sanningen. Jag vet att det kommer att bli bra till slut. Men just nu är det bara rörigt och invecklat. Men hon och jag vet vart vi har varandra och vart vi kommer att stå när det blir vi. Vi har diskuterat alla möjliga situationer och vad vi tycker om alla alternativ. Hur vi känner innför allt. Och vi är absolut överens om att mitt X kommer att bli den värsta att tas med. För han kommer ju att behöva få reda på att du har känslor för mig. Men jag står fast vid att jag kommer att säga att jag inte vet vad jag tycker eller vart jag står. Men att det har funnits känslor för dig. För ingen behöver veta att jag har känslor för dig och att dom hela tiden blir starkare. Men ikväll så har allt kännts så konstigt. Jag vet precis vad jag har för känslor för dig, men jag känner ingenting för tillfället. Jag tror att kroppen har gått i baklås för ett tag framöver. Men du får aldrig tvivla på mig. Skulle mina känslor mot all förmodan gå baklänges så säger jag det. Men det är något jag vet inte kommer att hända på många år. Även om jag kommer att vara annorlunda för ett tag framöver. Men det har att göra med att hon fått reda på en del. Även om jag visste att hon skulle få reda på det, men inte igår. Men det är ändå skönt att det har kommit fram. Nu är det allra värsta över. I alla fall för mig känslomässigt. Hur det är för dig vet jag inte. Vi har ju inte hunnit sätta oss ner själva och pratat. Även om jag inte behöver veta särskilt mycket, jag vet det mesta. Men vi blir starkare av att prata. Och hon vet att vi ska prata själva. Hon förstår att det här är jobbigt för mig, även om hon inte ens kan tänka sig hur pass. Men av det hon vet är tillräckligt.

Men hon och jag har haft en bra kväll trots allt. Av att få prata med henne så har jag blivigt mer säker i mig själv och vet lite av vart hon står när det gäller dig och mig längre fram. Och det är skönt att hon inte vill släppa mig som sin vän helt. Att det kommer att vara jobbigt förstår jag fullt ut. Jag vet själv hur det känns. Nä nu får jag inte ner mer.

Jag försöker tänka, men det är bara svart. Jag känner ingenting just nu. Det är som att jag har lämnat min kropp och svävar fritt i luften. Skulle jag dö så är det så. Det är konstigt att inte veta vad man känner eller tänker just nu. Allt är svart och tomt. Det känns som att jag har ett stort hål i mig.

Men du ska veta att jag trivs så bra med dig, mina känslor är så jävla starka att dom skulle kunna ta död på mig. Så det är skönt att sanningen till viss del är framme. Det ger oss bättre läge. Men det kommer ändå att vara jobbigt. Men ganska skönt ändå. Saknar dig älskling. Och jag längtar tills vi träffas imorgon. Hoppas bara att mitt X verkligen åker till Stockholm imorgon. Men det är ett senare problem att ta itug med. Många mjuka pussar till dig min älskade älskling

Hoppas att jag inte har gjort något dumt nu. Snälla låt mig stå på benen imorgon. Jag bara måste, min älskling får inte hitta mig på golvet. Det får bara inte hända. Det var inte min mening att göra det här. Det bara blev så, jag fick panik i kroppen. Och då ska jag ta mina tabletter, men jag tänkte inte på att jag sitter och dricker. Jag känner mig yr och har svårt att konsentra blicken. Jag fryser nå in i helvete. Men jag vågar inte skriva till honom. Vill ju inte att han ska bli orolig. Så jag hoppas att det inte händer något. Det bör inte göra det, men man vet inte. Hur fan ska jag göra?

Jag kan ju inte ringa någon och be dom komma hit, då kan jag ju inte träffa älskling. Och får jag inte träffa honom så vet jag inte vad jag ska göra. Varför skulle det bli såhär?

Fan vad jag hatar mig själv. Varför skulle jag ta upp av det som finns i min skalle. Det hjälper ju inte mig, utan det skadar bara. Det är ju bara och se hur det är nu. Fan är det enda jag kan säga om det hela. Och förlåt är det enda jag tyvärr kan säga till min älskling om det inte skulle gå bra. Men det är tur att jag inte tagit många, så det bör gå hur bra som helst. Men man vet aldrig, för dagen har ju inte varit den bästa. Varför ska jag vara så jävla korkad?

Kan jag aldrig göra något rätt?

Varför ska jag handla först och tänka sen?

Om jag bara visste vad jag skulle göra eller ta vägen. Jag känner mig vänd ut och in. Jag skulle behöva dig här, men jag vet att det inte går. Jag är glad att vi i alla fall kommer att träffas på lördag. Om det blir tidigare vet jag inte, du har inte sagt något så det lär väl märkas. Jag lär ju lära mig att klara mig utan dig i några dagar sen. Det kommer inte att bli det lättaste, men har jag överlevt att inte träffa dig varje dag under den här tiden så lär jag ju göra det nu också. Jag vet inte varför mitt mående tvärvände. Men det sköt ner i botten på bara några sekunder. Och det känns inte bra. Det kan ha att göra med att du mår illa av saknad. Och det är inte så saknaden ska vara. Den ska få vara jobbig men inte så pass som den är för dig. Okej, den är inte ett dugg bättre för mig. Men jag kan stänga ute vissa saker under en tid. Det är inte bra att göra så, det vet jag. Men ibland är det nödvändigt för att överleva. Men om jag bara kunde så hade jag kommit ut till dig. Om jag så bara haar fått titta på dig under en kopp kaffe så hjälper det så otroligt mycket. Vi har inte en lätt period framför oss, men vi kommer att klara av den. Men som jag mår nu så är jag berädd att lägga mig ner och dö. Det skulle kännas så lätt, Jonas kommer hem imorgon och då kan han ta Roxanna. Så då behöver inte hon lida. Jag vet att det inte är sant, men som det känns nu så är det ingen som skulle bry sig. Så varför ens försöka kämpa emot. Jag vet att jag inte ska känna så, men just nu kan jag inte hjälpa det. Vill inte att någon ska bli orolig för mig, jag har alltid klarat mig hittills så det gör jag nu också. Men det kommer att vara jobbigt och jävligt. Men så är livet har jag fått lära mig. Jag änskar bara att allt kunde få vara bra och lätt någon gång. Men det gäller tydligen bara alla andra och inte mig. Men jag borde ju vara van vid det här laget. Så fort något börjar kännas bra, så försvinner marken jag står på. Men jag borde inte bli förvånad att det blir så. För så fort jag börjar känna att det är på väg att bli bra för mig, så kommer paniken krypande. Det blir som lugnet före stormen. Även om det skulle bli annorlunda den här gången så tar det tid att få in det i hjärnan. Det är bara gamla minnen som dyker upp och spökar för mig. Jag borde ha kommit över det nu, det är ju lite mer än tre år sedan det hände sist. Men jag kan inte få bort det från kroppen. Men jag borde inte klaga över det, det ledde ju till att jag fick något underbart som jag kommer att ha kvar hela livet. Vare sig jag vill eller inte. Inte många som vet om det, men det är för att ingen ska tycka illa om honom heller. För han är inteen sådan person, det bara blev så då. Jag tycker att jag får skylla mig själv. Det tycker jag nästan om det mesta som har hänt. Det är bara några få gånger som jag inte har kunnat förhindra det. Första gången är det ingen som tror på mig, alla säger att jag bara var läjlig den gången. Jag vet att det inte kan komma i närheten av dom andra gångerna. Men det har ändå satt sina spår. Och jag vet även att det inte gick att genomföra. Men jag kan ändå känna skräcken och förtvivlan som fanns. Och då är det inget emot vad som skulle komma några år senare. Men det kunde jag hantera på ett annat sätt. Året efter den händelsen så låste jag in mig i mig själv. Mitt liv var mitt och det hade ingen annan något att göra med. Sen kom nästa gång ett år efter andra gången, det kom även en massa andra saker. Allt av en och samma person. Att man kan slå bort sådana saker för andra vid sådan låg ålder är mig obegripligt. Men är man kär så är man. Sen gick det två år innan det riktigt helvetet brakade lös. Det är något som nästan fick mig att ta mitt liv, men ändå inte det jag mår daligast över. Där är jag mest förbannad på mig själv att jag inte kunde genomskåda dom jag träffade. Men har man sldrig träffat sådana människor så är det svårt att fatta att dom kan bete sig som vem som helst. Jag misstänkte inget förens vi kom i ena systerns lägenhet. Men då var allt redan försent. Efter det så var det ändå inte svårt att sluta bry sig, man fick ju hjälp på traven med den saken. Sen var det så mycket strul runt omkring så det var ingen som märkte vad som hände. Och det hade ändå inte spelat någon roll jag hade aldrig öppnat käften om vad som försegick. Jag vågade inte. Skulle aldrig låta det gå till rättegång nu heller, en sådan sak ställer jag bara inte upp på. Skulle jag göra det så skulle dom inte låta mig leva länge till. Många tycket att jag är löjlig på den biten. Men dom vet inte vad dom är kapabel att göra. Men det är inget som jag kommer att låta komma upp till ytan eller komma på polisens bord igen. Sen när jag väl lyckades ta mig ur det hela cirka två år senare. Sen hände kom nästa händelse, två eller tre månader senare samma sak igen av samma person. Sen tog de lite mer en ett år så var det dags för nästa och någon vecka efter det en till. Sen tog det två år innan sista. Efter det så har det varit lugnt på den fronten. Men hjärnan kan inte släppa det som varit, inte kroppen heller. Det finns spår av mitt liv som kommer att förlja mig hela livet. Men dom kroppsliga problemen kommer och går. Sen har de hänt mycket andra saker förutom dom händelserna. Det är otroligt vad man kan ljuga för att skydda den/dom man älskar. Och att folk går på vissa saker kan jag inte förstå. Att man kan missa så mycket av vad folk går igenom. Har man varit med om det själv så ser man mer än vad många tror. Och man lär sig känna igen mönster och betende hos folk. Ibland är det falskt alarm, men många gånger så stämmer det. Men älskar man någon så vill man inte se. Har dom visa vad dom kan så tror man att dom aldrig kommer att göra om det. Att man kan vara så korkad att tro på det dom säger. Har dom gjort det en gång så kommer det att hända igen om man inte sätter stopp för det. Men det är inte lätt. Man ser först efteråt vad man skulle ha gjort. Man vill inte se och man vågar inte göra något åt det. Vare sig dom gör det ena eller det andra.

Jag tror att min låga självkänsla och självbild kommer av vad som har hänt. Och det är mycket av det som gör att jag ställer för höga krav på mig själv. Jag lyckas aldrig leva upp till mina mål. Jag gör mig alltid själv besviken.

Men trots det som har varit, så känner jag redan nu att jag kan säga stopp utan att det gör ont eller blir tråkigt. Jag kan sänka mina krav på mig själv med dig. Att bara kunna få vara sig själv utan att något händer känns konstigt. Att det inte finns krav på något bara för att vi umgås gör mig nästan rädd. Det känns för bra för att vara sant. Nä nu orkar jag inte skriva mer för tillfället.