Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Allt känns så underligt och konstigt. För första gången så känns det svårt att prata och umgås med henne. Ännu värre känns det när jag blir själv med henne. Vill ju låtsas som ingenting, men det är inte så lätt har jag märkt. Jag hoppas att hon inte märker något på mig. Det är svårt att få in att sanningen kommer fram snart. Nu är det inte långt kvar. Det känns konstigt. Jag är så himla lycklig för att det ska bli vi. Det är något jag knappt har kunnat drömma om. Men det sägs ju att drömmar kan gå i uppfyllelse. Och detta är ett sådant tillfälle. Jag har så mycket jag vill säga och skriva. Men jag kan inte få ner någonting. Det blir alldeles svart så fort jag försöker få ner det.

Jag blir så jävla förbannad på honom. Varför ska han hålla på att tjafsa och bråka hela tiden?

Okej det kan ju bero på att jag inte är helt ärlig eller inte berättar allt som händer för honom. Men det är ju slut sen några månader sen så jag har ingen skyldighet att berätta allt för honom. Jag lär ju få ha mitt eget liv utan att alla ska lägga sig i. Men det fattar tydligen inte han. Jag tänker följa med dom till skolan på möte på onsdag och tänker följa med till soc på torsdag. Men sen tror jag inte att jag direkt orkar med att ha så mycket med honom att göra. Jag orkar inte med honom, han kommer att ta knäcken på mig om det här inte får ett slut snart. Men hur jag ska orka med att tala om det för honom vet jag inte. Det är en riktigt ond spiral. Men jag vet att det är jag som måste bryta den, men det blir inte lätt. Och inte känns det bättre av att mamma verkar ta hans parti. Det är tydligen mitt fel att han alltid har varit svartsjuk. Enligt hennes tycke så har han rätt att vara det trots att det är slut. Okej jag kan förstå att hon är less på att jag kan vara sur och grinig på grund av allt tjafs. Men varför hon ska ta ut allt på mig och lägga hela skulden på bara mig. Jag tycker inte att det känns rätt. Det är inte kul att prata eller träffa henne när hon håller på så. Jag tar inte ut allt på henne, jag vet med mig att det är en dag på två veckor som jag har varit på dåligt humör. Men enligt henne så har jag varit sur, grinig och otrevlig mellan två till tre veckor. Och det vet jag att inte är sant. Men vill hon vara sur och elak mot mig så lär hon ju vara det. Men då behöver vi inte träffas under den tiden.

Nä nu ska vi snart äta och sedan ska jag packa för att ta bussen hem. Tänker rymma härifrån och inte komma hit förens på söndag igen.

Längtar tills det verkligen blir du och jag min älskling

Allt känns riktigt bra men samtidigt så känns allt åt helvete. Allt är bra mellan mig och min älskade. Men allt runt omkring är helt åt skogen. Jag fattar inte varför det ska behöva var så. Och jag vet inte hur jag ska kunna få det att bli bättre. Jag hatar ju att hela tiden behöva bråka med folk. Men det verkar vara oundvikligt att undkomma bråk. Jag måste berätta för honom hur det ligger till. Okej jag kommer inte att vara helt ärlig, men tänker berätta en hel del. Jag vet att det kommer att ta hus i helvete, men det kan inte hjälpas. Det lär göras, jag har inget att välja på. Jag vill inte göra det eftersom jag vill inte ha mer bråk än vad det redan är. Men jag ska försöka göra som jag fick höra igår. Jag ska sluta bry mig om vad andra tycker och tänker. Det kommer inte att bli lätt eftersom att jag fortfarande bryr mig om vissa av dom som kommer att gå i taket och börja bråka. Men nu är det så att jag har riktigt starka känslor för min älskling och det tänker jag inte dölja. Jag bara längtar tills jag verkligen kan visa det för andra. Då hoppas jag kunna få mer frid i mig själv. För som det är nu så tär det riktigt mycket på mig att inte kunna visa vad jag känner för andra. Men nu vet jag att det är inte långt kvar förens jag kan börja göra det. Och jag längtar verkligen till dess. Men jag vet även att det kommer att vara jobbigt ett bra tag efter att sanningen har kommit fram. Men det är inte något jag kan göra åt. Så det är bara att ta det som det kommer och göra det bästa av situationen. Men jag gruvar mig mest för att säga hela sanningen till honom. Jag befarar att vi inte kommer att ha mycket kontakt efter det. Men det är inte jag som bestämmer det utan det är ju han. Jag lär ju acceptera hur han väljer att göra. Men om han bryter kontakten så är jag mest orolig för "B", jag undrar verkligen hur det ska gå för honom om jag inte får finnas med i bilden på något sätt. Jag vet ju att han behöver mitt stöd och mina råd. Och han tyr sig ju till mig. Men vill inte hans far att jag ska finnas för "B" så kan jag inte säga emot. Det är ju faktiskt han som bestämmer det. Synd bara att han inte lär bry sig om vad B tycker och tänker om det hela.

Varför kan han inte bara bete sig som folk och fatta att det är slut. Visst att han fortfarande älskar mig, men han gör ju tyvärr inte mycket för att få mig att lita på honom igen. Men det verkar han inte förstå. Och enligt honom så behandlar jag inte honom som mina andra vänner. Jag behandlar honom som sopor. Och det är hans egna ord. Men jag kan inte få någon förklaring på hur jag beter. Han säger att jag är konstig och en massa mer saker, men kan inte förklara för mig på vilket sätt. Så det är ju verkligen lätt för mig att ändra på mig. Och han kan ju inte säga det direkt utan han väntar några veckor innan han säger något. Och då blir det ju genast mycket lättare, eller inte. Men det är ju som det är. Jag skulle bara önska att jag fick hjälp om hur jag ska hantera honom och hur jag ska bete mig. För jag verkar ju inte göra rätt. Skulle jag göra det så skulle han inte bete sig så jävligt tillbaka. Men jag fattar inte vad det är jag gör för fel, men något är det ju. Synd bara att ingen verkar kunna förklara och berätta hur jag ska göra.

Allt känns så jobbigt runtomkring. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Så det är en stor tröst att jag kan luta mig mot älskling, även om inte sanningen har kommit på bordet än. Men jag är så jävla lycklig att vi har det vi har. Och det blir ännu mer så fort allt har lugnat ner sig. På den punkten så har en stor del av min oro lagt sig. Nu känns det bara att jag kommer att tappa henne som vän. Det känns inte bra, men tyvärr så kan jag inte rå för vad jag eller han känner. Det är ju bara synd att jag inte trädde fram förra gången. Men det är ju inte så mycket att göra åt. Gjort är gjort.

Jag blir så jävla förtvivlad att han inte kan sluta någon gång. Hur tror han att jag vill fortsätta att prata eller umgås med honom efter hur han håller på?

Jag kommer nog be honom dra åt helvete snart. Jag hämtar mina saker, talar om ett och annat och sedan att vi höres väl någon gång. Jag orkar snart inte mer. Jag var rätt nertryckt i mig själv innan, nu är det bara värre. Vet inte hur det här ska sluta. Vet inte om jag orkar kämpa längre. Just nu vill jag bara lägga mig ner och dö. Vill inte försöka vara stark längre, känns mest bara som att jag ska försvinna. Dö är tyvärr ett lätt alternativ just nu. Jag vill inte oroa dig min älskling men just nu känner jag mig ganska knäckt och klen.

Jag trodde att jag skulle må bättre efter att jag sovit en sväng, men det gör jag inte. Allt är så förbannat jobbigt. Men ändå så lättar klumpen av oro lite för var gång jag träffar dig. Och att jag fått sova hos dig nu två nätter i rad har hjälpt mig mycket. Även om det blir lite krångligt och man lär kliva upp tidigt så är det värt så jävla mycket. Allt som handlar om dig och mig gör mig verkligen lycklig. Efter det jag skrev idag så kanske du förstår lite av vart min oro kommer ifrån. Okej det är inte min erfarenhet, men mamma har berättat så mycket om den historien att det satt ett spår i mig. Dom hade det ungefär som vi har det nu, ända skillnaden var att dom båda var gift. Han sa också hela tiden att han skulle lämna sin fru, men det gjorde han aldrig. Och dom träffades i nästan ett år. Han gav alltid samma löften om att ge upp allt för mamma, men det var inge mer än tomma ord. Nu var det ju visserligen en jävla tur. Men det är något jag tänker på ofrivilligt.

Jag vet vad du har sagt och vet vad du känner. Men tack vara ett vi inte kan lägga fram allt som det är nu. Det gör tyvärr att jag blir riktigt rädd att du backar när det väl kommer till kritan. Jag vill inte känna så, men kan inte rå för det. Jag vill kunna njuta av stunderna med dig utan att börja tänka så mycket. Det känns nästan som att det förstör det mysiga och underbara som är när vi är med varandra. Men vad skönt allt kommer att kännas när sanningen ligger på bordet för alla. Även om det kommer att vara en tuff period.

Den som kommer att ta det här hårdast förutom hon är ju mitt kära X. Och det känns inte roligt. Om han och jag börjar bråka blir jag ju inte förvånad över, vi kan ju starta ett världskrig på ingenting. Ja han kommer nog tycka att du är mer än en svikare. Men det jag är mest orolig över är hur det blir för hans son. Det brukar ju vara han som får ta allt efter att jag och mitt X har bråkat. Jag vill ju fortsätta att vara ett stöd för honom även när det är du och jag. Men jag är osäker på om jag får det för mitt X. Och sen är jag orolig för hur han kommer att bli som min granne när han vet allt.

Men hur jag ska kunna tala om för honom att vi träffas var och varannan morgon och få honom att tro att vi bara är "vänner". Det vet jag inte. För det blir ju svårt att smyga med det när han lär höra varje gång du kommer och går. Men det får bli som det blir, för jag tänker inte sluta träffa dig för hans skull. Det är han inte värd, inte efter hur han har betett sig.

Nu har jag riktigt ont i magen, för snart ska jag följa med honom och dom andra upp till hudiksvall fram och tillbaka. Han vill att jag ska följa med bara för att jag ska slippa sitta hemma. Det känns hemskt att ljuga för honom, eftersom han bryr sig ju om mig. Men något han aldrig har förstått är att det blir inte han och jag igen. Det har jag sagt så många gånger att jag har ledsnat på att förklara det igen.

Det är med dig jag vill vara. Det är hos dig som den största biten av mitt hjärta befinner sig. Den största biten av alla trasiga bitar. Mitt hjärta är så trasigt att jag nästan blir rädd. Trodde inte att det var möjligt att kunna gå i så många bitar. Vissa bitar kommer för alltid att vara för trasig för att laga. Vissa sår läker aldrig. Det är bara smärtan som kan lindras. Så jag hoppas att du vårdar den bit som är din med ömhet och försiktighet. Du har den helaste biten. Faller den sönder som dom andra lär jag aldrig ta mig upp igen. Jag vill inte sätta press på dig, men det är så det ligger till. Har aldrig gett bort en så stor bit så tidigt någon gång. Men den här gången är jag verkligen säker på vad jag vill. Känslorna har ju funnits där riktigt, riktigt länge. Fast ingen har vetat om det och jag lyckades dölja dom väl. Det var väl inte meningen att jag skulle släppa fram dom så fort, men lyckan blev otrolig när jag fick reda på vad du tyckte.

Skriver mer sen.

Ja vad ska man säga. Allt är så jävla rörigt och jobbigt. Men ändå så känner jag mig relativt lugn och säker. Okej det kommer att ta hus i helvete på många ställen. Men det är så det lär bli. För jag kommer inte att släppa dig. Känslorna är alldeles för starka för att jag ska vända mig om. Men det finns ändå en oro som gnager i mig. Det är inget du kan göra åt eller få den att försvinna. Den kommer att finnas där tills allt är löst. Och det är för vad som hände mamma för väldigt många år sedan. Är väl lite ledsen att hon inte lämnade pappa, men glad att det inte blev mamma och den hon träffade. Jag vet vad du känner och vart du står och du vet även samma sak med mig. Och det är skönt att veta. Synd bara att det ska vara så rörigt och kompliserat fortfarande. Väntar bara på att vi kan säga som det är och få det värsta överstökat. För det här tär verkligen på mig. Men jag känner mig bara mer och mer säker för varje dag vi träffas. Och dom två senaste nätterna har varigt helt underbara. Synd bara att vi inte kan ta det lugnt när vi vaknar. Men ändå skönt att vi kan träffas en stund till på morgonen fast hemma hos mig. Idag var sista dagen som det går lätt. Nästa vecka börjar det första steget av det som blir jobbigt. Jag vet inte hur vi ska kunna fortsätta utan att han ska få reda på något. Varför skulle det just vara lägenheten bredvid mig som han ska flytta in i?

Det har väl kunnat vara någon annanstans här ute. Men det är ju min vanliga tur. Så fort något börjar bli lite lätt och kännas rätt bra så kommer det ett bakslag. Jag är så jävla less att det är så, men jag vet inte hur jag ska kunna bryta det. Och hur jag ska klara av att följa med honom upp till farmor vet jag inte. Det känns så fel, fast framför allt känns det fel mot dig. Det känns inte riktigt rätt att jag ska tillbribnga en helg med honom eftersoom jag känner som jag gör för dig. Okej det har aldrig hindrat mig förut att umgås med mina X. Men som allt är nu så känns det mer fel än någonsin. Det känns även fel mot honom eftersom han inte vet något. Han kommer att bli så jävla elak när allt kommer fram. Det känns inte bra att ljuga för honom, men jag måste. Annars är risken så stor att alla får reda på hur det är. Och det går jag inte med på nu. Även om jag vill slippa allt smygande och alla vita lögner, så är det såhär det lär vara ett bra tag till. Hoppas bara att allt kommer att bli bra till slut. Även om jag vet att det blir det, så har jag svårt att kunna tro på det. Med min vanliga tur så är det alltid något som går fel. Men jag hoppas att det blir annorlunda den här gången. Men jag blir ju inte förvånad om det är något som går fel.

Jag är lycklig innerst inne. Är så glad att jag har dig, även om det inte är bara vi än så länge. Längtar tills allt är över och det bara är vi. Men vägen dit är väldigt lång och den kommer att bli riktigt jobbig. Jag är bara sä rädd att jag inte ska orka stå upp under den långa väntan. Men jag ska göra allt jag kan för att hålla mig uppe, för jag är inte den ända av oss två som det kommer att vara jobbigt för. Jag önskar bara att allt vore lättare. Det hade det varit om jag hade trätt fram förra gången. Men så smart var jag inte. Men det är inget att göra åt nu. Utan jag är glad att jag sa något till slut. Nä jag kanske fortsättar att skriva ikväll, men nu ska jag göra annat.

Allt är så jävla rörigt och jobbigt. Och inte blir det bättre av att min hjärna sätter igång och börjar spöka så fort jag sover. Idag när vi satt och pratade så gick det verkligen upp för mig att det här är verklighet. Inte för att jag har tvivlat på dig eller dina känslor på så vis. Men en viss oro kommer att finnas där tills den dagen vi står där du och jag. Men vägen dit är lång och krånglig. Det finns mycket som står i vägen för oss än. Men jag lovar att jag ska vara stark för din och våran skull. Men det blir inte lätt. Men jag vet inte riktigt hur jag ska klara det, men jag ska göra det på etteller annat sätt. Sen jag hade pratat av mig igår och jag fick frågan om det verkigen är värt allt det här så blev jag nästan förbannad. Om det inte skulle vara det så skulle jag aldrig ha satt mig i denna situation?

Fick även frågan om du verkligen tänkte satsa på mig, att du tänker lämna det som du har. Och som frågorna satte tyvärr spöken i min hjärna. Så att vi kunde sitta ner och prata lite om hur det kommer att bli fick mig att inse att det verkligen är sant. Att det verkligen blir vi. Men att vägen dit ska vara så lång är svårt att förstå ibland. Att jag inte kom in förra gången beror på två saker. Först att jag och han bråkade otroligt mycket och han talade noga om för mig att jag skulle hålla mig borta från er. Han var stört säker på att det skulle bli vi om jag inte drog mig undan. Och han har aldrig fått höra vad jag har tyckt från början. Sen så var det för att jag ville inte såra henne om jag klev in och det blev vi. Så jag vågade aldrig träda fram. Men jag inser nu att det skulle jag ha gjort, allt hade varit så mycket lättare då. Vi hade sluppit så mycket som kommer att hända nu. Men det är lätt att vara klok i efterhand. Men vad vi än behöver gå igenom för att komma fram så tänker jag inte ge upp. Hur jobbigt det än blir och hur trasig jag än kommer att bli. Jag vill verkligen det här. Mina känslor finns hos dig, men än så har dom inte nått sin topp. Men det kommer dom inte att göra så länge hon inte vet något. När allt har kommit fram om hur det ligger till så släpper jag låset på mina känslor. Det tar på mig att lära låsa mina känslor. Jag klarar av det här så länge du inte börjar tvivla på mig. Skulle du göra det så vet jag inte vad jag tar mig till. Annars så ska det mycket till innan jag lägger mig ner och ger upp.

Det finns mycket jag gruvar mig för. När vi lägger fram sanningen för vissa. Det kommer att ta hus i helvete från flera håll. Men när vi tagit oss igenom det så kommer jag att vara glad. Men det finns även risk för att när vi klarat av alla hinder så kanske jag rasar ihop. Jag vet att du sagt att du ska ställa upp för mig i vått och tort, men jag har tyvärr svårt att kunna tro fullt ut på det. Har hört det så många gånger genom åren, att det många gånger bara är tomma ord för mig. Men jag vill verkligen tro på dig. För under hela tiden vi känt varandra så har du alltid ställt upp. Och då visste du inte ens om vad jag har haft för känslor. Jag har alltid varit avundsjuk på henne. Och har alltid fått höra från honom att om jag så visade en tillstymmelse av att komma nära dig så skulle du ta mig istället för henne. Jag har alltid skrattat åt honom när han sagt det. Trodde aldrig på det han sa. Men han kanske vet mer än man tror. Men mina känslor finns hos dig. Det kommer dom att göra för väldigt lång tid framöver!

Det känns lite bättre idag. Har vart inte till Gävle och fått prata av mig. Men då har man ju glömmt bort att äta och så har man umgåtts med sitt X. Så jag mår inte särskilt bra. Är klen och dålig. Vill bara att allt det här ska få komma fram så att man kan börja ta itug med saker och ting. För det här tär nå otroligt på mig. Jag vill inte vara själv hemma för jag vet inte om jag orkar vara uppe med Roxanna. Igår så somnade jag ju av. Och det är något som bara inte får hända. Och i helgen så svimmade jag av, men det beror på andra saker. Men oron är överhängande. Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Och det blir inge bra om mitt X ska sova över heller, blir lite problem då. Så hur jag ska kunna tackla att få honom som granne vet jag inte. Men i värsta fall så lär vi tala med honom. Men då är ju frågan om han kan hålla mun och inte säga bort sig till någon annan. Det får bara inte hända. Så allt är förjävligt att leva just nu. Jag hatar att leva i en halv lögn, men så måste det vara ett bra tag till. Men det börjar bli jobbigt att inte vara helt ärlig när folk frågar vad som har hänt. Dom ser och hör att det är något, men jag ger inga bra svar. Har fått lite hjälp på den punkten idag. Men det funkar inte på mamma. Men jag får försöka lösa det på något sätt. Men hur vet jag inte. Allt i mitt liv kommer att vändas upp och ner. Jag hoppas att jag är stark nog att orka med. Just nu är jag tveksam på mig själv. Jag känner inte riktigt igen mig själv. Jag har nästan börjat tvivla på mig själv. Allt känns så konstigt och skrämmande. Men det kan ju bero på att jag inne på något jag aldrig har varigt förut. Jag har suttit i många situationer, men aldrig i den här utsträckningen. Det här är något som är riktigt rörigt och berör väldigt många. Jag vet inte vad jag ska göra. Vet inte hur jag ska klara av det här. Allt jag står fast vid nu kommer att rivas upp och byggas upp på ett nytt sätt. Vet inte hur det kommer att bli eller hur det slutar. Allt är så konstigt. Jag vet att jag innerst inne vet att det är rätt det jag känner. Så börjar jag bli rädd. Är så jävla rädd att allt bara ska bli fel och rasa. Jag känner mig tillbakadragen och det är inte min mening. Kan inte förklara varför jag blir så, och jag är rädd att det ska misstolkas. Och då blir det väldigt fel. Då kommer det verkligen att rasa för mig. Och då vet jag inte om jag orkar ta mig upp en gång till. Och sen så är det fler saker jag är rädd för. Det som känns mest är att jag kommer att mista minst en vän. Och det känns inte bra, men jag vill inte släppa taget om det här. Det är alldeles för starka känslor. Dom kan jag inte ta bort, men jag kan låsa dom på vad dom är nu. I alla fall medans vi inte kan vara ärlig. Men så fort det har kommit fram så kommer dom att stegra. Jag vill inte låsa mig själv, men jag kanske måste för att orka med det här. Men det kommer inte att kännas rätt, är rädd att det blir fel om jag gör det. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag försöker att inte tänka så mycket. Men det är lättare sagt än gjort. Jag bara längtar tills sanningen ligger på bordet så att jag kan bearbeta allt det här. Det kommer att bli riktigt jobbigt och ta lång tid innan jag är stabil igen. Nu lär jag sluta ett tag, känner att det börjar bli rörigt. Men du ska veta att du betyder oerhört mycket för mig. Vill kunna vara med dig jämt. Du får inte ta åt dig bara för att jag inte släpper fram mina innersta känslor för dig. Men jag lär stoppa upp dom för att orka ta mig igenom det här. Så vad du än gör, tvivla inte på mina känslor. Dom finns där och dom är starka och kommer att växa så fort allt har kommit fram!

Jag är trött, jag vill sova. Men när jag lägger mig så kryper paniken över mig. Så det är bara att sitta upp tills det ger sig. Men frågan är om det kommer att göra det förens sanningen har kommit fram. Men som det är nu så skadar sanningen vissa mer än vad det hjälper. Men klarar jag av att leva i lögner. Jag hatar att ljuga. Jag har haft lätt för det förut, men då har det inte drabbat så många som det gör nu. Mörkret kommer allt närmare. Börjar bli svårt att finna styrkan att kliva upp och leva. Känns inte som att jag finner den sanna viljan att orka. Vill bara få gå in i drömmarna värld och slippa verkligheten. Den är så grymm och smärtsamm. Vet inte hur det här kommer att sluta. Men jag hoppas på ett lyckligt slut. Men som det känns nu så bler det inte så lyckligt som vi hoppas på. Risken att jag rasar sönder under vägen är en överhängande risk. Vill inte att det ska hända, men det är något jag inte styr över. Jag vill vara stark. Både för våran skull och för eran. Men det blir inte lätt, jag kan tappa bort en del av mig själv på vägen. Men jag kommer att komma ikapp mig själv. Så det är ingen större fara. Men jag kommer inte att vara mitt vanliga glada jag. Många kommer att undra vad det är som har hänt. Jag vet inte vad jag ska svara. Är så rädd att jag ska säga bort mig. Blir bara värre och värre och risken blir större. Varför ska det vara så svårt att vara ärlig vissa gånger. Jag känner mig som ett monster. Snacka om att jag är duktig på att förstöra för andra. Det är tydligen något jag inte kommer ifrån. Men varför ska det vara jag som är så. Varför har inte detta kunnat vara en lättare sak att uppnå. Det skulle ha kommit fram förra året. Men jag vågade inte. Jag ville inte ta det jag ville ha. Jag brydde mig för mycket om henne. Och nu är det försent att släppa taget. Känslorna är för stora. Nu är det försent att ändra sig. Så det är tyvärr hon som kommer att få det jobbigast när det kommer fram. Men jag slits sönder medans tystnaden hägrar. Men jag ska hålla ut för hennes skull.

Jag vet inte vad jag ska göra. Nyheten jag fick igår blev för mycket. Vet inte hur mycket mer jag klarar av. Allt kommer att bli så mycket jobbigare här framöver. Inte bara för att ha honom som granne utan med det så kommer det att bli svårare med vissa saker. Hur fan kunde det bli såhär, jag som lovade mig själv att det aldrig skulle hända. Men så blev det i alla fall. Jag borde vara lycklig, men istället så lyckas jag gräva ner mig själv. Hoppas bara att jag orkar ta mig upp en gång till. Allt bara snurrar runt. Får inte riktigt grepp om saker och ting. Men ingen kan missa att jag tog hårt på att höra det igår. När vi blev hem skjutsad så somnade jag på soffan, vaknade till vid åtta. Då la vi oss i min säng. Och jag vaknade för en liten stund sedan. Snacka om att det ska bli skönt att Roxanna är på dagis imorgon. Jag är alldeles för trött och slut för att orka med henne. Och hon känner att jag inte mår så bra och då blir hon jätte mammig och det klarar jag inte av nu. Jag känner mig inte som någon vidare mamma. Jag har inte tillräckligt med energi för att orka busa och leka med henne. Sen har jag en hel del att städa. Men det är ju som det är. Jag oroar mig för att det här kommer att sluta i något ännu jobbigare än vad jag kan föreställa. Vet inte hur länge jag klarar av att vara tyst och låtsas som om ingenting. Allt kändes ju så mycket bättre i fredags och lördags. Det vände och blev förbannat jobbigt i söndags och värre på måndag. Och efter att jag fick reda på att han skulle bli min granne så rasade min tillvaro. Jag vet inte hur jag ska orka att vara med längre. Vill bara lägga mig ner och dö. Slippa allt och bara sakta få somna in och lämna denna tidsrymd. Men tyvärr så funkar det inte så. Och jag vill inte lämna dig. Om det inte vore för dig och mig så skulle allt vara bra. Men jag vill vara med dig och då måste det vara såhär tills vi kan tala om hur det ligger till. Men det kommer inte att bli roligt. Det finns så många som kommer att lägga sig i med sina åsikter. Jag tyckte allt var otroligt jävligt jobbig som det var innan. Men efter att jag fick reda på att han ska bli min granne nästa vecka blev allt bara ännu värre. Risken är rätt stor att vi lär säga något innan. Han kommer nog att ana något, och han är inte duktig på att vara tyst. Skulle han lyckas vara det, så kommer han att dra ner mig tills jag inte kan vara tyst. Jag vill inte ändra något mellan oss, men ibland så känns det bättre om det aldrig skulle ha hänt. Men jag är ändå glad över att det är som det är. Men det är jobbigt och tar otroligt mycket på mig. Det känns så hemskt att inte kunna vara ärlig. Jag var på vippen flera gånger att säga fel igår. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag är bara glad att Roxanna ligger och sover. Annars så hade jag nog gått bort. Jag vet att det inte är någon lösning, men känns som ett lätt alternativ. Men jag tänker inte göra det. Det finns en sak till jag kan göra, men har lovat att sluta. Och det är inte lätt att hålla. Men ska vissa kunna lite på mig så är det bara att låta bli. Nä nu lär jag försöka att sova lite till. Vill inte kliva upp imorgon, har inge kaffe hemma.