Ja vi har en jobbig tid framför oss. Men som du sa så länge vi är två så är vi starka. Hur jag ska handskas med honom vet jag inte. För jag vill inte träffa honom, men det går inte att undvika. Jag tror faktiskt att han kommer att bli mest sur på mig. Det är ju faktiskt jag som har ljugit för honom. Jag vet i alla fall att jag kommer att fortsätta säga ett tag till att jag inte kan svara på om jag har några känslor för dig. Och om han frågar mig om du har några för mig så tänker jag hänvisa honom till dig. Det är inte min sak att prata för dig. Men jag tänker säga att vi kommer att träffas för att se vad som händer mellan oss. Jag tänker erkänna för honom att jag är intresserad av dig, men att tiden lär utvisa vad som händer. Han lär få bli förbannad, det kan inte hjälpas. För jag tänker då inte släppa dig för hans skull, inte förnågons skulle heller för den delen. Du betyder alldeles för mycket för mig.

Jag kan inte riktigt svara på vad jag ser hos dig. Du är en helt fantastisk person, du utstrålar en lugn och possitiv energi. Och du har på något mystiskt vis fångat mitt hjärta. Och det är något jag är glad för att du har gjort.

Jag är så lycklig för att det blir vi. Det är något jag knappt har vågat drömma om. Trodde knappt att det var sant att du hade känslor för mig. Från början så trodde jag tyvärr att det var ett elakt spel, men upptäckte rätt fort att det var sanning. Så lycklig som jag blev då, var det länge sedan jag blev. Och det blir bara bättre och bättre för varje dag som går. Men att man kan lida så himla mycket av att vara ifrån någon var det många år sedan jag upplevde. Men det känslan blev svagare och svagare eftersom att det var ju inte det bästa förhållandet. Men med dig så blir det bara jobbigare och jobbigare att vara ifrån dig. Saknade blir bara större och större. Och även lyckan växer sig starkare för varje gång vi träffas eller pratar. Det var länge sedan jag blev överlycklig av att bara höra någons röst. Blir även varm och lycklig av att bar tänka på dig. Men trots all lycka så är mitt mående på botten och simmar. Jag vet att det kommer att bli bättre. Men jag har lärt mig att man behöver inte må bra för att vara lycklig eller kunna ha ett bra liv. Kan många gånger trycka undan mitt mående och bara leva. Trots att jag vet att det inte är en långsiktig lösning, det kommer ju att rasa en vacker dag. Men jag vet att då slipper jag stå där ensam och ta allt själv.

Just nu önskar jag bara att vi kunde komma på något sätt så att du kunde åka hit några timmar ikväll. Jag behöver dig, men det är ju tur att vi kommer att träffas innan söndag i alla fall. Jag kommer att känna mig jätte hemsk och illa till mod på söndag. Hoppas bara att det inte kommer att märkas allt för mycket. Nä nu ska jag dricka lite mer kaffe och prata med dig. Puss på dig älskling

Jag kan ju inte säga att jag mår bra. Men helt klart bättre än innan. Allt känns lättare när jag låter bli att tänka lika mycket. Men det är inte så lätt som det verkar alla gånger. Just nu så har jag nästan fått panik i kroppen. Han gick precis in i lägenheten. Varför lära han komma just nu?

Har han inte kunnat vänta till senare. Okej jag vet att jag kanske är ganska så jävla fjantig. Men jag kan inte hjälpa att paniken kommer och kryper sig på. Hur jag än försöker så kan jag inte skaka av mig den. Men jag lär ju försöka göra det bästa av situationen. Hoppas bara han inte kommer över för att försöka prata. Även om jag vet att vi behöver sätta oss ner och prata så är dt inget jag klarar av nu. Jag är glad om jag klarar av att pallra mig iväg till mötet vi har tillsammans idag. Jag har ju ingen större lust att åka dit, men jag vill ju inte svika "B". Han har ju inte gjort något och han kan inte rå för att hans far beter sig som han gör.

Just nu sitter jag och bara skakar, kan inte hjälpa det. Men jag är liv rädd att han ska sätta igång med något. Jag vet inte hur länge det ska ta innan kroppen lär sig att ha honom så nära inpå livet. Han är ju numera min granne, och jag vet inte om jag tycker om det så himla mycket. Får skriva mer lite senare, ska flytta över pengar och gå iväg för att handla. Måste försöka lugna ner kroppen innan det händer en olycka.

Puss min älskade

Nu har jag varit och handlat och han har åkt härifrån. Jag tror att han är ganska så sur, han var på väg att åka när jag kom ut. Han såg mig, men han sa inte ens hej. Okej det gjorde inte jag heller, men det var han som har varit sur på mig sen i lördags. Så jag tycker faktiskt att det är han som ska säga hej först. Det är han som vill träffa mig och inte tvärtom. Men jag vet att vi måste träffas, trots att jag inte har någon större lust med det. Men vi har lite att prata igenom. Och det är inget jag ser fram emot, men det är inte så mycket att göra åt. Men det allra jobbigaste i allt det här är att jag får inte bort känslan av att allt är mitt fel. Även om jag får höra från nästan alla håll att han har problem med sig själv och att släppa mig. Men man är aldrig ensam om att bråka, man måste vara två. Och jag kan hålla med om att jag inte beter mig så himla bra, men det är jag inte ensam om. Jag brukar försöka välja mina ord när vi pratar. Men jag känner att jag orkar inte vara den snälla och trevliga längre. Jag håller på att ledsna ur fullkomligt. Jag kommer inte att anstränga mig för att vara trevlig, det tar bara knäcken på mig. Det enda som är bra när jag håller mig lugn och trevlig är att jag kan känna mig lite bättre tack vare att jag lägger band på mig. Men det knäcker mig eftersom att han gör mycket för att trycka ner mig. Han trycker på alla punkter som han vet att gör mig förbannad. På det sättet är han som alla andra. Så fort dom kommer i underläge i en diskussion så gör dom allt för att jag ska tappa humöret. Då är det synd om dom för att jag blir så elak och orättvis. Jag känner igen det så väl, men jag kan inte låta bli att reagera.

Ja man har ju inte lyckats sova många timmar. Hoppas att man kan sova lite till innan Roxanna vaknar. Vill ju gärna vakna före henne eftersom att hon har valt att sova i båddsoffan istället för i sin säng. Så vaknar jag inte när hon gör det så kliver hon upp före mig. Jag vill inte att hon ska vara uppe om jag ligger och sover. Inte för att det gör så mycket om jag sover en liten stund medans hon är uppe. Till största sannorliighet så kryper hon upp i soffam eller så tar hon med sig leksaker in till mig och sätter sig på golvet och leker. Men jag tycker inte att hon ska behöva göra det, hon är ju inte så gammal. Att man kan älska någon så mycket är ofattbart. trots att hon kan vara en ritkig plåga och odåga så är hon mitt allt. Utan henne skulle jag inte ens försöka leva. Att jag fick henne blev min räddning, utan henne hade jag inte levt idag. Jag hade aldrig försökt att fortsätta kämpa för livet. Okej jag mår absolut inte bra nu heller, men någonstans inom mig så finns det en stor andledning till att kämpa oavsett hur illa det känns. Men ibland i mitt tänkande så kan det vara svårt att komma ihåg henne. Men så länge jag har henne kommer jag inte att ge upp i första taget. Men något som kan få mig att ge upp är om du skulle försvinna ifrån mig. Nu tror jag inte på att du gör det. Men hur jag än vrider och vänder på det hela så ligger oron kvar och gnager. Det är så jävla jobbigt att jag inte akn bli av med den. Du betyder så himla mycket för mig. Och jag är så lycklig att du ska bli min. Kan inte fatta att det snart är verklighet och att vi kan visa det för andra. Men det kommer att bli jobbigt att inte träffa dig så mycket nu ett tag som jag är van vid att göra. Men det betyder att det blir ännu trevligare när vi umgås mer. Jag är glad dom få timmar jag får med dig, är glad att det kommer att bli mer. Och att det inte kommer att vara i hemlighet. När allt det är över så kommer det kännas overkligt att nästan alla gånger vi har varit med varandra har varit i smyg. Jag kommer nog att kunna skratta åt det en vacker dag. Jag både längtar tills på söndag och längtar absolut inte. Det är klart att jag vill träffa dig och även er. Men det kommer att vara så jobbigt. Kanske jobbigare än vad jag klarar av. Och jag vill inte ställa till något när det är en massa folk hos er. Men det är ju tur att vi kommer att träffas minst en gång till innan söndag. Annars vet jag inte hur jag ska klara det här. Men jag vet att det kommer att bli bra till slut.

Men jag har lite svårt att kunna förstå att du har fattat ett starkt tycke för just mig. Jag kan inte förstå vad du ser hos mig. Men jag är lycklig att du gör det. Lyckligare än vad jag kunde föreställa mig att jag kunde bli igen. Men du får fram saker hos mig som jag trodde var förlorad för länge sedan. Men tydligen så finns det där någonstans inom mig. Att du har kunnat beröra mig så mycket att jag släpper upp saker till ytan är över vad jag kan förstå. Men det är något visst med dig som gör att jag vågar. Även om jag många gånger är så jävla osäker på mig själv så kan jag oftast slappna av med dig. Det kanske finns hopp om mig i alla fall.

Du vet inte mycket om vad jag har gått igenom, bara en väldigt liten del. Du kommer att få veta mer, men jag har inte tyckt att det har varit nödvändigt att ta upp det igen. Med dig så har jag fått en chans att börja om och bygga upp en trygg tillvaro. Och det gör att jag kan glömma mitt förslutna på ett sätt som inte funnits förut. Utan att jag har tänkt på det så har jag börjat att bearbeta det som har varit. Och det är tack vare dig. Du får mig att slappna av och känna att jag får vara den jag är. Du blir inte sur när jag är otrevlig, utan du förstår mig. Du stöttar mig istället för att gnälla på mig. Och du slyssnar utan att ifrågasätta en massa saker. Och det är något ovanligt för mig, men något som betyder väldigt mycket för mig. Hela du är så jävla underbar och betyder nästan allt för mig. Du får dela med dig till mamma, pappa och Roxanna. Men det kan du nog stå ut med

Om du ändå vore här, om så bara för att säga hej och sen åka. Att bara få se dig får mig att må bättre. Sen att jag mår sämre när du åker och inte längre är här, var en annan sak. För den lilla stund jag får må bättre och bli lycklig överväger det dåliga och jobbiga. Även om det inte känns så alla gånger. Men nästan hur dåligt jag än mår så räcker det att tänka på alla dom underbara stunder vi har haft så fylls jag med en varm lycka i hela kroppen. Du gör mig nästan galen av lycka.

Längtar så tills vi ses igen. Många pussar till dig min älskling.

Jag 16:23

Kan du köra mig och Roxanna till Järbo om en och en halv timme?

Han 16:24

Vad ska du dit och göra?

Jag 16:24

Träffa Magnus

Han 16:25

Vilken Magnus?

Jag 16:25

Min kompis

Han 16:26

Sa mig inget alls!

Jag 16:27

Varför har det betydelse. Jag har bara en kompis som heter Magnus å du vet vem de e

Han 16:27

Och hur ska du ta dig hem?

Jag 16:28

Buss

Han 16:30

Kan köra dig när jag kommer hem från stan

Jag 16:30

När blir det på ett ungefär?

Han 16:31

Om ca trettio min

Jag 16:33

Då e vi inte klar att åka, då sitter vi och äter

Han 16:34

Och jag ska vara i sundsvall kl åtta senast! Så när är kan du vara klar?

Jag 16:36

Ja jag skrev om en och en halt timme, men förmodligen lite tidigare. Men då blir de lite väl ont om tid för dig så vi tar de en annan gång!

Han 16:40

Jag måste åka från hamrånge senast om en timme om jag ska hinna dit ska jag innan dom stänger! Var det något speciellt du tänkte på när du frågade om jag kunde köra?

Han 16:51

? ? ? ? ? ? ?

Jag 16:52

Jag kunde inte svara jag satt i telefon! Ja åker ut dit någon annan gång, så du behöver inte köra

Han 16:53

Förlåt då! Varför frågar du inte han?

Jag 16:57

Varför skulle jag fråga honom?

Han 16:58

Det är ju en fördel om du hör av dig tidigare så går det att lösa nästa gäng!

Han 16:59

Ja han är din kompis och du umgås med mer honom än mig!

Jag 16:59

Ja visste inget innan jag var på väg från dagis

Jag 17:02

Ja det kanske jag gör. Men han har ett jobb att sköta, så de blir lite svårt för honom att köra

Han 17:02

Ja risken är att det blir svårt med skjus med sådan kort för varning!

Jag 17:03

Ja men lär ju fråga iaf

Han 17:03

Ja jag har också saker att göra och vi umgås ju inte direkt!

Jag 17:05

Nä men då skiter jag i att fråga dig nästa gång så slipper du bry dig om de.

Han 17:08

Och varför blev du så sur då? Jag konstaterade bara fakta! Om jag är så tråkig att umgås med så kan jag inte för stå hur jag kan duga till att få skjus med?

Han 17:11

Och är det inte lite sent att åka iväg om roxanna ska sova vid åtta?

Jag 17:12

Nä vi skulle ha vart i järbo innan hon ska sova, vi skulle ha sovit över där

Han 17:13

Ja då kan du ju fråga någon som tycker det är en bra ide att det skulle hända!

Jag 17:14

Va?

Han 17:14

Ja det jag skrev!

Han 17:17

Eftersom att jag inte tycker det är någon bra ide så kan du leta efter någon annan som tycker det som kan köra dig!

Han 17:24

Och du slutade skriva varför?

Jag 17:25

Äter

Han 17:25

Oki

Jag 18:12

Jag tar helt enkelt bussen hädanefter eller så frågar jag jonas dom gånger han är hemma, så slipper ja fråga dig. Vill jag sova borta med roxanna så gör jag de, de e inget som andra har något att göra med. Ja kan betala tillbaka 200kr i månaden för tvättmaskinen och torktumlaren, mer har ja inte råd med

Han 18:30

Hör av dig när du kan uppföra dig som den ålder du är!

Jag 18:35

Ja tydligen får jag inte säga vad jag tycker. Du beter dig inte så jävla bra du heller. Ja lär ju inte ha växt upp tills på onsdag så då kan ja ju inte vara me

Han 18:40

För det första varför blandar du in ”B” i det här? Jag sa Vad jag tyckte och då blev du sur! Jag har inget emot att ge dig skjus, en då ska du vara ute i god tid! Och jag kommer att i fortsättningen fortsätta att neka skjus om jag inte får mer information och om ja inte tycker det är bra för roxanna eller om jag inte gillar den du ska till!

Han 18:59

Jag väntar fortfarande på att du ska ha tid för mig för att prata men den tiden ser inte ut att komma någon gång! Men jag börjar tyvärr känna igen mönstret! Och det jag sa förut var att jag inte kunde förstå hur det går bra att få skjus med när jag inte duger att umgås med? Men det fick jag inge svar på!

Han 19:19

Behöver jag vänta på svar eller har va pratat färdigt för idag?

Jag 19:32

När har jag blandat in ”B”? Ja har inte orkat umgås med dig, ja frågade om skjus för att du har själv sagt att du vill ställa upp. Ja tar inte med roxanna någonstans där hon far illa eller inte mår bra!

Han 19:46

Du blandade in ”B” när du sa att du inte kunde komma imorgon för att jag sa att dig att bete dig som den ålder du är! Och jag har aldrig sagt att du inte får åka dit eller att hon far illa!

Jag blir så jävla klen. Men han kanske har rätt att det är jag som beter mig fel. Men jag har läst igenom det här så många gånger nu och jag hittar bara på ett ställa jag inte ksulle skriva det jag skrev. Men jag förstår inte hur han orkar. Okej jag kan ju inte vara bättre eftersom att jag nästan hela tiden svarar när han håller på att skriva. Men jag är sådan att jag försöker in i det längsta och lite till ändå. Men snart tänker jag inte försöka när det gäller honom. Det finns andra saker som är viktigare att lägga ner tid på. Behöver inte hundra saker som håller på att knäcka mig. Ska försöka skaka av mig några, men det kommer inte att bli lätt. Jag måste kunna ta mig mod till att tala om det för honom. Det kommer inte att bli kul, men det måste göras. Annars så kommer jag inte att klara av att leva länge till. Och det är då ett helvete om jag skulle lära ge upp nu när du och jag är så nära. Du ska veta att jag saknar dig så jävla mycket. Puss

Jag blir så jävla ledsen av hur han håller på. Men nu vet jag att jag inte ska fråga honom om skjuts i alla fall. Okej om man frågar vad man ska göra, men att han ska veta vem jag ska träffa, hur jag ska ta mig hem och när jag ska åka hem. Tycker jag är lite för mycket. Och han ville ju ändå tydligen inte köra mig eftersom att jag och Roxanna skulle sova kvar i Järbo. Han ber mig att växa upp, men jag tycker inte att han ska säga så mycket. Har beter sig inte så jävla bra han heller. Vill jag åka bort med Roxanna och sova borta så gör jag det. Det är det ingen som har med att göra. Det är vårat liv och jag gör vad jag vill. Nu är jag så less på att folk ska försöka lägga sig i mitt liv. Varför kan jag inte få leva på mitt sätt?

Det är han som har sagt att han accepterar mig för den jag är. Men det verkar bara vara rent jävla skit snack. För skulle han göra det så skulle han inte vara så förbannat nyfiken. Jag orkar inte bli förbannad, jag blir bara så jävla ledsen att det inte är sant. Han kan verkligen göra en toppen dag till ett helvete. Och han behöver inte ens anstränga sig. Jag fattar inte vad det har tagit åt honom. Okej att han kanske älskar mig fortfarande, men han gör inget för att jag ens ska vilja vara vän med honom. Men det är tydligen ingeting har verkar förstå. Han förstår ju inte ens varför jag reagerar på det han skriver. Jag tycker nästan synd om honom, han verkar inte vara medveten om hur han beter sig mot mig. Och att vara i det läget är inge kul. Jag vet precis hur det är. Och vet även hur jävla förbannad man kan bli på folk när dom säger något om ens betende, för enligt vad man själv vet så har man inte betett sig konstigt. Och då blir man arg när andra kommer och säger det.

Men jag känner på mig att våran konstiga vänskap kommer att vara över när han får reda på att det finns känslor för dig och att du har känslor för mig. Men då lär det vara så, för jag orkar inte med hur han är. Önskar att någon skulle kunna sätta sig ner och prata med honom. Jag skulle vilja veta varför han beter sig som han gör. Det är inge kul för mig att han är mer nyfiken än vad mamma är. Och hon kan vara ricktigt nyfiken och irriterande. Men med henne är det en annan sak. Hon är min mamma och hon bryr sig. Ibland lite för mycket. I alla fall enligt min mening. Jag vill kunna få leva mitt och Roxannas liv själv. Jag vill bevisa att jag kan klara av att få henne att må bra utan att hon eller andra ska tala om för mig hur jag ska göra. Jag vill få ha ett eget liv och framför allt ett privatliv. Det slutar nog med att jag måste bli förbannad och säga saker jag absolut inte vill för att få ett slut på det här. Jag vill verkligen inte göra det. Men som det är nu så funkar det inte. Det kommer att sluta med att jag säckar ihop.

Men du ska veta att jag saknar dig hur mycket som helst. Så det var jätte skönt att få prata en sväng med dig nu på eftermiddagen. Förlåt att jag var på lite dåligt humör, men det är ju tur att du förstår mig om varför. Men det kommer att kännas jätte jobbigt att inte träffa dig imorgon, men det kan vara nyttigt för mig att få längta efter dig. Men det är jobbigt att inte se dig. Så det är tur att jag har Roxanna att mysa med. Ikväll ska jag börja med att lära henne att sova själv igen. Det var ju ganska jobbigt när hon vaknade mitt i natten. Det var lite fel läge för henne att vakna då. Så nästa gång ska hon inte sova i sängen med oss. Hon kan sova med mig någon gång ibland när hon och jag är själv. Får skriva mer senare. Ska göra kvälls proseduren med Roxanna nu.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Mår ganska mycket bättre idag än vad jag gjorde igår. Det var riktigt jobbigt att försöka prata med henne igår. Och det kommer att bli ännu svårare på söndag. Och min värld kommer nästan att rasa imorgon när jag ska träffa honom och sen på torsdag. Men jag gör det ju inte för hans skull utan för "B". Helst av allt så vill jag inte träffa honom alls. Och igår fick jag reda på att det inte blir relaxen på lördag utan det blir Stockholm istället. Så vad jag ska göra då vet jag inte. Jag blir nog hemma för mig själv, för jag tänker inte följa med eftersom att jag vill vara utvilad när jag ska till er på söndag. Inte för att låta elak, men jag vill nästan inte komma till er då. Är ganska rädd för att det ska brista för mig. Och det är inte riktigt bra. Men hur jag ska klara av den här veckan med att träffa honom minst två dagar vet jag inte. Sen känner jag mig elak mot mamma, har inte pratat med henne sen igår på dagen. Visserligen så fick jag ett sms av henne imorse när du var här. Jag vill ju kunna prata med henne, men som hon var i söndags så klarar jag inte av det. Orkar inte med att hon också ska vara sur på mig. Det räcker att han är det. Men hur jag ska klara av att berätta för henne hur det ligger till vet jag inte. Men det måste ju göras förr eller senare. För det kommer ju att komma fram. Om inte från mig så kommer det bakvägen. Och då blir det bara ännu värre. Men det kommer att bli en liten annorlunda sanning, annars kommer hon att gå i taket fullkomligt. Och det klarar jag inte av som det är nu. Men för övrigt så är det väl allmänt åt helvete. Mår skit men är samtidigt lycklig. Det känns lite konstigt att ha två olika känslor i samma mående. Hoppas bara att det bara kommer att vara lyckan som stannar kvar. Allt som är nu gör mig verkligen klen och kräver mycket energi. Många gånger mer än vad jag klarar av. Men jag tänker kämpa allt vad jag orkar in i det längsta. Det är ju inte långt kvar tills det är framme. Sen är vi två som kan kämpa tillsammans. Det kommer inte att bli en lätt period, men vi två kommer att klara av det. Det vet jag. Tillsammans är vi starka. Jag mådde så bra helva dagen igår med dig medans hon sov. Och din kära bil har kunnat gå mig på nerverna. Men vi besegrade den till slut. Men lite våld och vilja så gick det ju otroligt bra. Jag trodde att du skulle behöva jävlas mer än vad du gjorde. Nä nu ska jag slänga omkull mig och självdö ett tag. Börjar känna mig lite hungrig, men ändå är det tvärstopp i magen. Men det ska jag göra något åt senare idag.

Du får inte lura mig på det här viset. Okej det blev ju en trevlig överraskning när jag såg dig utanför dagis. Jag vet att vi inte kan träffas såhär varje dag. Men när jag fick höra igår att vi inte skulle träffas idag så mådde jag bara ännu sämre. Jag blev jätte glad av att få träffa dig idag. Det kändes så skönt. Det blev jätte jobbigt sen du hade åkt. Önskar bara att du skulle kunna komma tillbaka eller att jag skulle kunna komma ut till dig. Jag vet att det inte funkar som det är nu. Men jag vill det i alla fall. Jag vill kunna visa för alla vad jag känner för dig. Jag är så lycklig med dig, vill vara med dig för alltid. Det är svårt att tro att du verkligen ska bli min. Det är inte långt kvar nu tills sanningen kommer fram.
Jag vill bara komma ut till er och slippa åka hem, men jag vet att jag inte kan det. Det blir inge bra då. Jag undrar hur lång tid det tar innan jag kan komma hem till dig igen. Men det är ju tur att vi kan träffas hos mig. För skulle jag inte kunna träffa dig under den här tiden så skulle jag aldrig orka med det här. Och det är ju inte långt kvar tills det är över. Jag vill kunna vara stark fram tills det bara är vi två, men det är jag inte. Men jag ska kämpa in i det längsta för att hålla mig på benen, vi är ju så nära nu.
Men ändå så känns det så overkligt att det verkligen ska bli vi två. Jag vet att det är snart men det är svårt att fatta. Det känns som att det bara är en lycklig dröm och jag är livrädd att vakna upp och se att jag är själv. Det är något jag inte skulle klara av.
Mina känslor för dig är så starka att dom gör ont. Vissa av känslorna känner jag inte ens igen, jag kan inte minnas att jag har känt dom tidigare. Du lyckas locka fram nya saker hos mig. Du lyckas med saker på första försöket som i vanliga fall tar mycket längre tid. Du är något helt speciellt och någon jag älskar. Jag vet att jag inte ska säga så än, men jag kan inte låta bli. För det gör jag verkligen, och inte så lite heller. Mina känslor för dig håller nästan på att kväva mig eftersom att jag inte kan visa det för andra. Så jag är glad att jag inom en snar framtid kommer att kunna göra det. Det var jätte svårt att låta bli att säga att jag älskar dig när du låg i mitt knä. Jag kunde låta bli den här gången, men snart kan jag inte hålla tillbaka det. Även om jag lovade mig själv att hålla tyst tills det bara är vi två så är jag inte säker på att jag kan hålla mig. Men jag kan ju försöka i alla fall.
Det är så tomt här utan dig min älskling. Vill bara att du skulle kunna sova här. Det kommer att kännas jätte konstigt att inte träffa dig imorgon. Men jag och Roxanna kommer nog att åka bort ikväll och kommer hem imorgon efter mötet i Bergby. Inte för att det känns helt rätt, men jag behöver lära mig att träffa mina vänner också. Har ju tyvärr tappat bort den delen tack vare honom. Men det kommer att bli ändring med den saken snart. Men jag skulle hellre vara med dig. Men som sagt vi kan ju inte träffas varje dag som det är nu.
Många pussar till dig min sanna älskling

Allt har varit så upp och ner inom mig dom senaste dagarna. Jag har mått så bra när jag har varit med dig. Jag längtar tills jag inte behöver känna mig orolig för att någon ska veta att jag är med dig. Jag vet att sen du har lagt fram hur det ligger till så är det upp till mig att ta itug med honom. Jag vet hur mycket jag gruvar mig, för jag vet hur han kommer att reagera. Så jag kan bara föreställa mig hur det känns för dig. Jag känner mig så förtvivlad. Det river och sliter i mig. Jag har känt tidigare att mitt hjärta är trasigt, nu känns det som att hela jag är det. Det är bara på utsidan som jag är ser hel ut. Så ska det inte vara, men jag kan inte hjälpadet. Och det är mycket därför att mamma beter sig som hon gör. Jag förstår mig inte på henne längre. Men jag ska sluta tala om för henne vad som händer och sker. Ska försöka börja lotsas som ingenting. Och det kommer då absolut inte att bli lätt. Men det verkar ju vara jag som behöver ändra på mig. Blir jag annorlunda och en bättre dotter så kanske hon kan sluta trycka ner mig. Jag har alltid vetat att det någongång under mitt liv så kommer det att brista mellan oss. Har bara inte trott att det kanske skulle komma så några år efter förra svängen. Det är inget jag vill, men tyvärr så kan hon verkligen knäcka mig. Och det är inget jag klarar av. Men jag vet heller inte hur jag ska kunna klara mig utan henne. Det är ju tack vare henne som jag har kommit så långt som jag har. Lite synd att hon inte kan låta mig leva som jag vill. Hon har slutat bry sig om vad jag tycker och vill. Bara för att jag har tyckt om vissa saker tidigare så kanske jag inte vtycker och vill det nu. Men det verkar hon inte bry sig om. Men jag kan förstå henne att hon bli less och smått förbannad på att han och jag bråkar så mycket som vi faktiskt gör. Jag blir så ledsen på henne att hon ska lägga all skuld på mig. För hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte se att det bara är mitt fel. Okej, jag är inte helt ärlig mot honom. Men hur ska jag klara av det när jag vet hur han kommer att reagera. Och sen så har jag väl inte velat säga något om hur det är när det är hon som ska få reda på sanningen först. Jag var nära idag att ringa upp honom och tala om det mesta. Tyvärr en mycket inlindad sanning. Men han behöver inte veta allt. Jag kommer att erkänna att det har funnits känslor för dig ett tag, men att jag inte har varit säker på dom eftersom att ni inte har gått ifrån varandra än. Men jag ska erkänna att vi har haft kontakt och träffats under en längre period. Han kommer att bli så jävla förbannad, men det kan inte hjälpas. Jag vill ju inte ljuga för honom. För det kommer ändå att komma fram till slut. Och ska det komma fram så är det av mig han ska höra det. Sen dom gånger jag har varit hem till dig när hon har varit hemma så är det ju mest henne jag har träffat och umgåtts med. Sen att vi tre inte har verkat så jätte sociala eftersom att vi brukar sitte med en varsin dator runt bordet. Sen resten av gångerna behöver han inte veta. Men hur han kommer att bli efteråt vet jag inte, jag är så jävla rädd att han ska fortsätta att bråka och tjafsa. Och hur jag ska kunna hantera det och sammtidigt klara av att stå på benen vet jag inte.

Och jag mår inte bättre av att jag vägrar sätta en fot hemma hos er tidigare än söndag gör ju inte det hela bättre. Men som hon skrev, ni kan ju inte låta mig bo hos er varje gång det är jobbigt. Hade det inte varit för hur jag mådde efter att mamma hade hämtat mig så hade jag inte kommit över till er igen. Inte illa menat mot dig. Men den starkaste anledningen till att jag kom var för att jag inte litade på mig själv, det har kunnat sluta dåligt. Litar inte på mig själv nu heller, men nu har jag för mycket panik för att kunna göra något dumt. Att dö känns så lätt just nu att jag nästan blir rädd. Men samtidigt så vet jag att det stegat tänker jag inte ta, för då vet jag att du kommer efter. Och bara för att jag skulle kunna vara korkad nog att lämna Roxanna och låta henne få ett liv utan mig så vägrar jag att du ska lämna dina barn. Men jag kan förstå om du inte skulle orka vidare om inte jag gör det. För hur jag än vrider och vänder på det hela så har du jobbigare än vad jag har det. Det mesta av det som är har jag ju ställt till med själv. Det är ju bara jag som kan göra något åt att han under hela tiden sen det tog slut har tjafsat och härjat under den här tiden. Jag hade ju kunnat satt stopp för det, men det har jag inte gjort så jag får skylla mig själv. Jag är helt enkelt för snäll många gånger. Har tyvärr svårt att tänka på mig själv i första hand. Men det får det vara slut på nu. Mår inte jag bra så kan jag inte finnas fullt ut för Roxanna. Och hon är mitt ansvar och jag älskar henne över allt annat i hela denna värld. Jag ska inte stå och finnas för alla andra när jag inte mår bra. Det skadar bara mig själv och det går ut över dom som står mig nära. Och så ska det inte få vara. Men det kommer inte att bli lätt. För det första jag måste ändra på är att han håller på som han gör. Men hur och när jag ska klara av att sätt mig ner och berätt för honom hur det ligger till och vad som gäller hädanefter. Han vill bli behandlad som en vän. Och efter den här helgen så tänker jag göra det. Efter att jag har berättat om hur det ligger till. Han anser att jag behandlar honom dåligt och illa. Men han verkar inte fatta att han har blivigt bättre behandlad än någon annan av mina vänner om dom skulle ha betett sig som honom. Är dom sur och itrevlig mot mig så slutar jag svara tills dom beter sig bättre. Dom vet bara flyktigt om hur mitt liv ser ut och om vad som händer. Han kommer att bli så jävla förbannad över hur jag kommer att bli att det inte är sant. Men vill han bli behandlad som en av mina vänner får han skylla sig själv. Men han kommer inte att få det lätt. För om han känner redan nu att han inte får veta allt som händer så kommer det att bli ännu sämre med det. Och eftersom att han är så förbannat svartsjuk av sig så kommer han att få höra ännu mindre av hur läget är. Men det är hans val. Jag ska försöka att förklara det mesta av vad som kommer att gälla, det är han som vill bli behandlad som en vän. Och då ska han få det. Men det är mycket hos hans betende som jag inte tar ifrån mina vänner. Om dom kan prata som folk och inte bli otrevlig över hur mitt liv ser ut eller hur jag gör så är allt lugnt. Börjar dom tjafsa så pratar dom med en vägg. Jag har slutat sen länge tillbaka att försöka diskutera och reda ut dom sakerna. Jag sätter ju inte igång så fort dom gör något som inte passar mig. Och det tänker jag inte göra med honom heller. Jag vet att allt det här kommer att ta hus i helveta. Men det kan inte undvikas, jo det kan det väl. Men så elak kan jag inte vara. Men om det här inte kommer att få ett slut snart så kommer jag att göra mig olycklig på honom. Och sen kommer jag att gå under. Det är jag snart på väg att göra i alla fall. Men det ska jag nog kunna vända på en gång till. Sen har jag mamma att försöka hantera. Hon är orolig för mig och Roxanna, och det kan jag förstå. Men hon vet även hur snabbt jag bli att må dåligt och att det kan sluta illa. Men ändå så ska hon gå på som hon gör. Det känns många gånger som att hon vill knäcka mig för att sedan få ta hand om mig. Tyvärr så har hon varit så i många år. När jag börjar må bättre så tyrcker hon ner mig på ett eller annat sätt. När jag mår så dåligt att jag inte klarar av att sköta allt själv så kommer hon in och rättar till allt. Hon är hur underbar som helst så länge jag mår skit. Ju bättre jag mår och hur starkare jag bli ju elakare blir hon tyvärr. Så har det hållt på under några år. Så i slutändan är det hon som både knäcker mig och sen får mig på fötter. JAg vet att jag måste bryta det mönstret snart, men jag vet inte hur. Det är ju inte bara han som vill kunna styra mig, hon gör ju samma sak. Det enda som verkligen skiljer dom åt är att dom gör på olika sätt och att hon även hjälper mig. Han lyckas bara trycka ner mig gång på gång. Jag orkar snart inte mer, men hur jag ska klara av att bryta det vet jag inte. Men jag måste göra det på något sätt.

Jag är så lycklig med dig att det inte är sant. Tyvärr så har jag ju inte kunnat bevisa att jag verkligen är lycklig. Jag är lycklig fast jag mår katastrofalt. Men jag hoppas att det kommer att kännas bättre när det är vi. Men jag har en lång väg att vandra för att bli stabil igen. Men jag vet och tror verkligen på dig att du ska finnas för mig i alla väder. Tyvärr så har jag hört det så många gånger att det är svårt att tro på många gånger. Men hittills så har jag kunnat lita på dig fullt ut. Och så som jag känner när jag är med dig är något jag inte är van vid. Jag kan slappna av på så många sätt att jag blir förvånad. Men än är det långt kvar innan jag klarar av vissa saker. Men dom här dagarna vi har fått rå om varandra har varit så jävla underbara. Jag kan inte beskriva dom med ord, orden kan inte räcka till. Det ska bli så skönt när det äntligen är vi och att vi slipper smyga omkring som vi har gjort. För det är något som tär något oerhört på mig. Men trots att det tär så har det även hjälpt mig. Det är jobbigt att leva i lögner och behöva smyga. Men att vi har kunnats träffas både här och hos dig när vi har kunnat vara utan henne har fått mig att bli lycklig. Det kanske inte har hjälp så mycket på måendet, men det har gett så mycket annat. Att bara kunna slappna av och verkligen bli tagen för den man är har varit helt underbart. Jag har fortfarande svårt att tro attt det är sant. Visst så har det varit förut också, men det här verkar vara annorlunda. Det känns på ett annat sätt. Och det är nog mycket för att mitt mående inte skenar ivär uppåt som det brukar göra. Utan jag mår fortfarande katastrofalt, men känner mig lugnare och säkrare i mig själv.

Nä nu orkar jag inte sitta och skriva mer, ser nästan inte vad jag skriver.

Längtar tills vi ses igen min underbara älskling.

Du och barnen betyder allt för mig.

Puss och kram