Jag blir så jävla ledsen. Varför ska han hålla på att tjafsa för. Bara för att jag inte förstår vad det är han vill att vi ska diskutera så blir han sur och vänder det till att jag vägrar prata eller att jag säger att det finns inget att prata om. Jag fattar inte vad han håller på med. Och jag fattar inte hur han kan veta vissa saker heller. Han måste ju fan spionera på mig. Och det kan jag inte förstå. Och jag fattar inte vad han gnäller om hela tiden, han ville bli behandlad som mina vänner. Och det har han blivigt, och det duger tydligen inte. Så jag vet inte vad jag ska göra. Jag lyckas ju aldrig få honom nöjd och glad. Så det måste ju vara något fel på mig, jag kan inte få det till något annat. Och eftersom att han snackar en massa skit om mig till våra vänner så lär jag ju vara förjävligt som person. Eftersom att någon han verkligen hatar tydligen är bättre än mig. Så det förklarar ju hur jag måste vara. Och då förstår jag verkligen inte varför han håller på som han gör. Eller så är han bara ute efter att förstöra så mycket som möjligt för mig. Och då måste han ju bara ljuga om att han älskar mig så mycket som han påstår. Eller så är han en riktigt dålig kopia av Conny. Vad vet jag, inte ett jävla skit. Han har lyckats tagit bort all min lycka som jag har fått av helgen. Och det gör mig faktiskt förbannad. Så han ska nog vara glad att han inte är hemma och att han inte har tid att prata imorgon. Men det har han ju kunnat kläckt ur sig redan igår. Istället för att man ska behöva bli otrevlig mot honom innan han öppnar käften. Han har verkligen lyckats trycka ner mig under jord. Jag förstår inte längre varför jag ens försöker prata med honom, men jag verkar vara för snäll för att be honom dra åt helvete. Och det beror mycket på att Roxanna tycker så mycket om honom. Och det svider i mig att hon gör det, för jag vill inte umgås eller träffa honom som det är nu. Han har till och med sett till att jag inte känner mig till ro i min egen lägenhet. Jag sitter på helspänn hela tiden, det är lite störande. Eftersom att jag har fäst mig och mått så jävla bra här hemma. Just nu är allt det borta, känner mig bara illa till mods här hemma. Och det gör ju inte att jag kommer att bli frisk fortare. Jag blev faktiskt mycket sämre någon timme efter att jag kom hem idag. Visst har jag varit klen och haft ont i halsen i några dagar. Igår efter några timmar från hans sista sms när jag var vaken själv så fick jag riktigt ont i halsen. Men det är inget emot vad jag har nu. Jag har inte lika ont i kroppen som tidigare, men känner mig halvt kraftlös. Jag vill bara bort härifrån, det är ju inte första gången jag blir sjuk/sämre här hemma framkallat av honom. Och sämre har det blivigt eftersom att han nu har blivigt min granne. Och det gör ju att vi måste vara sams på ett eller annat sätt. Skulle det bli att vi inte umgås så skulle det vara bra om vi kunde låta bli att springa på varandra när jag har Roxanna med mig. Hittills alla gånger vi sett varandra så blir hon jätte ledsen och upprörd när han går. Och det är något jag inte klarar av, det är ju mitt fel att vi förmodligen inte kommer att vara vänner längre. För om man ska gå på vad han säger så är jag ingen vän, utan jag behandlar folk som förra veckans sopor. Och den saken förstår jag inte. Men det kan ha att göra med att jag inte lägger all min tid på honom utan att jag umgås med många andra. Han har varit kränkande många gånger sedan i våras. Han tycker att jag ska ha vänner och umgås med dom. Allt är bra så länge jag inte träffar någon annan utom honom, eller om han är med. Men eftersom att han tycker mer eller mindre att alla mina vänner är dum i huvudet så är det lite svårt att ha honom med. Och sen vill jag inte det heller, utan jag vill träffa dom själv. Jag har nästan alltid vart så, men det har ju växt fram tack vare att ingen av mina pojkvänner har gått ihop med mina vänner. Så för mig har det varit naturligt att träffa vännerna helt själv. Jag är inte heller van vid att det går att festa ihop med en pojkvän utan att det slutar i bråk. Och han är inget undantag, varken förr eller nu. Enda gången vi har varigt helt sams var första gången jag följde med och jobbade. Jag följde efter honom som en svans och pratade inte med någon om inte han var där. Och det är snart två år sedan. Så fort jag pratar mer med någon annan än honom så är det katastrof. Då ignorerar jag honom, jag skiter i han, jag skäms för honom och att alla andra betyder mer än honom. Så har det alltid låtit från honom. Och det är något jag har fått höra från olika i så många år att jag helst är antingen med mitt sällskap eller med vänner. Båda kombinationerna slutar alltid i halv katastrof. Men som det känns nu så är du och jag så lika att det inte borde bli något problem. Vi är lika öppen och ganska så lika mot våra vänner. Man kan ju hoppas att om vi är ute och festar ihop att vi kommer ihåg varandra. Jag kan ibland behöva en påminnelse om att det finns fler än en. Det är något jag vill bli bättre på, men jag har aldrig fått den hjälpen jag har blivigt lovad från flera stycken. Dom har bara bråkat på mig istället. Eller så om jag har lyckats komma ihåg alla andra under en kväll så har dom inte märkt det. Så även om jag har varit bättre vissa kvällar så har jag ändå fått fan för det. Men jag kanske får skylla mig själv. Jag vet inte. Jag börjar tyvärr nästan tro att han har rätt om mig. Inte för att jag inte lyssnar och tar till mig av vad du säger. Men han lyckas förstöra så mycket inom mig. Jag har mått så jävla bra i helgen med dig att det är ofattbart. Jag vill verkligen spola tillbaka tiden till i stugan med dig och stoppa tiden där. Men nu har jag något att se fram emot och även något att minnas och må bra av. Men nästa gång ska vi nog stänga av telefonerna båda två. Eller så har vi lyckats lösa allt så att vi inte behöver åka iväg för att få vara ifred. Om man lyssnar på henne så kommer hon inte att flytta förens efter nästa sommar. Och det var den sista käft smällen jag behövde höra ikväll. Även om jag vet att jag på något sätt kommer att ta mig igenom det här, så var det inget jag mådde bra av att höra ikväll. Men det är försent att göra något åt det nu. Det är bara att gå vidare, livet går ändå vidare hur jobbigt och jävligt det än är. Jag önskar att jag skulle kunna visa för alla hur mycket du betyder för mig. Jag kan säga att jag var förbannat nära att säga allt till mamma ikväll. Hon var ju här när jag sms:ade med honom och det var så svårt att vara tyst. Hon såg ju hur jag blev att må. Men det är tur att man kan skylla det mesta på att jag har ont i halsen och inte är pigg. Det är ju faktiskt sant, men inte hela sanningen. Och hur jag ska klara av Roxanna själv imorgon vet jag inte. Jag tänkte ett tag om jag skulle åka hem till mamma och pappa så att pappa fick ta henne imorgon när mamma jobbar. Men jag vet bara hur det slutar. Det spelar ingen roll hur dålig jag är så lämnar han mig med Roxanna och går ut. Och då vet han att jag kommer dit för att få hjälp eftersom att jag inte klarar av henne. Men det verkar han inte bry sig om när inte mamma är hemma. Så har det varit varje jävla gång. I hans värld verkar det inte finnas att jag kan vara sjuk och att jag inte orkar göra något annat än att sova. Enda gången han har accepterat att jag inte kan göra något var när jag hade opererat mig, men inte förens han såg att jag knappt kunde resa på mig eller att jag lära kryp uppför trappen. Men det var ändå på vippen att jag lära ta hand om min häst i alla fall. Han och mitt X är jävligt lika på vissa sätt, men ändå så himla olika. Men att pappa har konstiga idéer och saker för sig beror på hans uppväxt. Men det är synd att han vägra att ändra sitt sätt. Det tog mig nästan tio år att få honom och förstå att man kan säga en sak på två olika sätt. Men våran relation har blivigt så skadad att vi knappt pratar med varandra och att jag helst inte vill vara själv med honom. Han ska alltid leta något att reta upp sig på när det gäller mig. Hittar han inte något i mitt beteende så hackar han på om mina kläder. Så vad jag än gör eller försöker så ska han bara gnälla och hålla på, men bara när inte mamma är hemma. Han är en annan när hon är med. Men mamma är inte så mycket bättre alla gånger hon heller. Men hon gnäller och tjafsar medan pappa är hemma. Men är mycket trevligare när han inte finns i närheten. Så har det nästan alltid vart. Men det är inget jag kan göra åt. Jag tror att det till stor del är mitt eget fel. Har ju fått höra under alla år att jag alltid försöker spela ut dom mot varandra. Men det är inget jag vet att jag har gjort, men säger dom det så kanske det är så. Jag vet inte.

Jag har mått så jävla bra dom här två kvällarna och nätterna jag har fått haft med dig. Du är verkligen speciell. Någon i din klass kan man nog inte hitta. Du är verkligen underbar på alla sätt och vis. Du gör mig så lycklig på alla sätt. Vad du än gör så känner jag mig lugn och avslappnad. Även om jag inte alltid är så avslappnad som jag är vissa gånger så kommer det att bli bättre med tiden. Finns tyvärr fortfarande en viss osäkerhet på mig själv och spöken som kommer fram mot min vilja. Men jag kan ju säga att du lyckas jaga bort det mesta av det. Så det hela biter bara i mig lite i kanten. Jag förstår inte hur du har lyckats så bra med mig. Du har kommit så långt på så kort tid. Och det har under flera år tagit minst sju till åtta månader innan man ens kommit så här långt i min avslappning och självförtroende. Men du får mig verkligen att må bra och du gör mig lycklig. Men du har inte krävt något av mig eller tvingat fram något. Utan jag har verkligen fått kunna vara mig själv. Men sen kan det ha att göra med att jag vi har känt varandra i två år. Men inte på den nivån vi är på nu. Jag tror att det har hjälpt. Men sen kan det vara för att vi har båda ett lik i garderoben när det gäller vissa saker. Visst har jag träffat dom som haft problem, men det har handlat om livet. Så du är den första som verkligen har ett lik i garderoben, precis som jag. Bara det att mitt lik kan räknas som två, om man tänker efter. Men nu börjar jag få så ont att jag lär sluta skriva för en stund. Får se om jag skriver mer ikväll eller hur det blir.

Älskar dig så jävla mycket

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. Men jag känner ett behov av att skriva något. Det finns alldeles för mycket som snurrar runt i huvudet. Och inte blev det bättre av att jag sett en del kort av mina älskade bortgångna vänner. Jag kan fort...

Att närhet till en människa kan betyda så mycket. Men som vanligt så får inte den känslan hålla i sig länge. Att det alltid ska lyckas komma någon och förstöra det som känns bra. Jag är jätte lycklig för den jag får dela saker och ting med. Som jag h...

Jag blir bara så himla ledsen över vissa vänner. Visst kan jag förstå att han kanske tvekar över att komma hit. Men varför kan man inte bara säga det då? Istället för att nästan lova och sedan bara dra ut på det hela tiden. Jag hade faktiskt sett f...

Nu kommer alla jobbiga känslor och alla dessa frågor över mig igen. Allt känns så jävla jobbigt och jag vet inte längre vad jag ska göra. Helst av allt så vill jag bara gå och gömma mig för alltid. Jag vill att du min älskade ska få komma hem någon...

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det är så mycket som har hänt sedan sist. Saker är både bättre och sämre nu. Men det bästa av allt är att jag har ett till underbart barn. En liten Kevin som kom den 27/2-12. Och just nu så verkr det som att j...