Lite less och sur man blev idag då. Var ner till hälsocentralen med Roxanna, när vi kommer dit så får vi reda på att läkaren är sjuk. Men vi har fått en ny tid nästa vecka. Jag tycker att Roxannas hosta har blivigt sämre på ett sätt. Den är inte lika kraftig med slem, men så fort hon springer eller anstränger sig riktigt i fem minuter så får hon kraftiga och långa hostattacker som kommer i intervaller och håller i sig i upp till en timme. Och så har det inte varit tidigare. Så hon varken får eller kan vara på dagis. Hon kan få börja gå på fredag, men det går inte tack vare den här hostan. Dom har inte tillräckligt med koll på henne. Och hon skulle aldrig orka med en hel dag heller. Det gör hon ju knappt hemma och då är hon väldigt lugn och stilla. Jag själv är inte så pigg så det är ganska jobbigt för mig att ha henne hemma. Så jag är otroligt tacksam över mina underbara vänner som låter mig vara hos dom fram till på torsdag kväll. Det känns inte lika jobbigt att vara här längre. Jag har vant mig vid situationen och omständigheterna. Även om det tar emot att inte krama och pussa på dig med jämna mellanrum så avstår jag. Det är dumt att skapa onödiga bråk nu. Det var ju lite synd att du inte sa att du skulle ut mot mig ikväll innan vi han komma hit. Då hade vi ju kunnat åka med dig och vi hade fått lite tid med varandra. Men det kommer fler gånger, jag längtar. Det börjar kännas ganska så vant att vara här och även om jag inte får vara med dig så längtar jag ändå lika mycket tills du kommer hem på dagarna. För även om jag bara får vara i din närhet på avstånd så är det ändå underbart och jag mår bra av det. Det blir så tomt och känns lite konstigt när inte du är här. Så jag undrar hur det kommer att kännas när hon ska vara borta, om jag nu ska vara här. Det beror ju lite på hur det ser ut med saker för mig och dafis för Roxanna. Men om jag får bestämma så kommer jag att vara här. Men det är inget vi behöver bestämma nu. Utan det kan vi ta dag för dag eller så tar vi det som det kommer. Men jag vet i alla fall att jag kommer att träffa dig. Men hur mycket kommer att visa sig. Jag kommer att vara lycklig i vilket fall som helst. Jag börjar vänja mig vid att det finns en otrolig lycka i kroppen hela tiden. Jag pratade med mamma idag och hon sa inte mycket. och hon sa absolut inte vad hon tycker om att jag ska vara här tills på torsdag. Och jag talade även om att jag kommer nog vara här ganska så mycket under en liten period. Det var något hon inte alls var glad åt, men det skiter jag i. Det är mitt liv och det lär hon acceptera, så enkelt är det. Gör hon inte det så är det hennes problem. Men det kommer nog att lösa sig med tiden, får man hoppas i alla fall.

Jag har fortfarande inte löst hur jag ska kunna prata med honom. Det känns ju inte så roligt att behöva be någon att passa Roxanna bara för att han och jag ska prata. Det känns inte bra alls. Men nu förstår jag varför han sa att vi skulle prata före fredag. Vi har ju möte på skolan på fredag. Det känns ju lite bättre om man är sams när man går dit. Jag vet att jag har inga problem att se bort från det som är, men det är värre med honom. Men om det här inte löser sig så har jag ingen större lust att ställa upp för någon av dom. Sonen verkar ju inte vara så sugen på att ha min hjälp och honom vill jag inte hjälpa för fem jävla öre. Så jag står i lite val och kval på hur jag ska göra. Men om jag har tur så kanske mamma kan passa Roxanna om hon kommer. Kan hon det så kan vi prata då. Inte för att jag har någon större lust med det, men det är som det är. Det finns ju saker som jag vill ha svar på så då lär man väl fixa allt på något sätt. Men det visar sig hur det blir. Min hals blir jag inte klok på. Ibland gör det riktigt ont och ibland känns det knappt. Jag är väl glad åt att man hinner vila upp sig mellan omgångarna. Men det gör ju att det hela drar ut på tiden. Och det känns ganska så drygt. Men jag är glad att jag slipper hög feber och annat. Önskar även bort denna hosta. Inte för att den stör mig allt för mycket på dagarna, men jag känner att jag kan inte sova så som jag ska. Men det kommer att bli bättre någon gång. Annars så finns det inte så mycket mer att skriva om, inte som jag lyckas få ner här och nu. Jag är så lycklig att jag har dig. Och jag är riktigt glad att du fanns vid min sida när jag pratade med mamma här i förrgår kväll. Så som du gjorde, var något som verkligen hjälpte mig att hålla mig lugn. Och du gjorde inget mer än att krama om mig och du var tyst. Det är något som jag uppskattar så himla mycket. Även om jag inte ens har sagt tack. Och det skäms jag faktiskt lite för. Men det lilla jag grät som du fick se ska du vara glad för. För jag kände att det fanns mycket mer som ville ut, men det gick nästan inte tack vare att jag inte var själv. Det kom lite mer i soffan och ännu mer sen jag lagt mig och blev själv. Jag känner att det finns fortfarande en del av den gråten som vill ut, men mitt upp i allt så kommer det även glädje tårar av ditt ena sms. Den lyckan jag kände där känner jag fortfarand när jag tänker på det eller läser det. Det finns en sådan lycka att jag blir förvånad. Jag vet att jag kan känna riktigt stor lycka, det har jag gjort många gånger. Men lyckan som du har skapat är ännu större. Styrak i det hela har jag inte vant mig vid, det tar nog lång tid. Men det är skönt att känna av lyckan varje dag, hur jobbigt saker och ting kan vara så känner jag av lyckan. Trots att den är i bakgrunden så känner jag av den. Och det hjälper riktigt mycket. Även om kanske inte många ser det, men så länge jag märker det så är det som det ska vara. Nä nu lär jag ta Roxanna. Hon är jätte trött.

Älskar dig så otroligt mycket. Längtar tills du kommer hem älskling. Puss

Jag känner mig väl lite bättre idag. Men jag känner mig ganska så trasig i mina känslor. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om allt det här. Allt känns så tråkigt och sorgset. Och inte blir det bättre av att det bara är jag som är vaken här. Känner mig ganska så ensam och nedstämd. Tycker att det hela är riktigt jobbigt. Jag har ju inte kunnat sova särskilt bra inatt, först för att jag har varit så ledsen och sen för att jag och Roxanna har hostat ikapp. Men jag har varit otroligt pigg nu under förmiddagen. Det är nu först som jag börjar känna mig lite trött, seg och slut. Det är fullkomligt kaos uppe i hjärnan. Det rör sig så mycket där uppe. Men mest av det är på bråket igår och inte blir det bättre för mitt X heller. Men honom har jag inte rätt att gnälla på. Så på något vis innan fredag så måste jag göra mig av med Roxanna för några timmar så att vi kan prata. Jag har inget att välja på om jag vill ha svar på vissa saker. Inte för att jag vill lämna Roxanna någonstans, men det måste jag göra. För jag ska ha svar på några saker. Men eftersom att det är som det är så kommer vi nog inte att prata särskilt mycket mer. Men jag vet inte hur jag ska kunna lösa så att det går att prata, men på något sätt så lär det gå. Jag brukar ju lösa det mesta. Men nu ska jag inte klaga mer om det. Inte eftersom att jag får skylla mig själv. Den här dagen har hittills varit bra. Roxanna har plockat med olika saker, hon åt även bra till frukost. Men det syns och hörs på henne att hon inte är helt frisk. Så jag hoppas att det ger något hos läkaren nu på tisdag. Jag hoppas att vi får en remiss upp till barn för utredning. Sen får vi se vad som händer. Men jag hoppas att det blir det bästa för Roxanna och att hon kan få bli av med den här hostan. Hon mår ju inte bra av att hela tiden hosta. Även om det inte är jätte mycket, så tar det på henne. Och nu när hostan har blivigt värre igen så sover hon inte bra och det gör att hon bara blir sämre. Det tar även mycket på mig, jag kan ju inte sova en hel natt på grund av hennes hosta. Jag hoppas att dom kommer att göra em grundlig utredning på henne. För jag vill ha svar på vad jag ska göra för att hålla henne frisk. Den här hostan kan bero på så himla mycket. Men trots att vi sökte hjälp redan vecka 32 för hennes hosta så har dom inte gjort något annat än att skriva ut den ena medicinen efter den andra. Så nu har jag listat oss på en hälsocentlal här omkring och dom sa direkt att vi måste göra en utredning på henne. Och det lät som att jag får välja om jag vill komma upp till barn eller inte. Jag kan göra vad som helst bara jag får reda på vad hennes tillstånd beror på. Så för första gången på länge så känns det kul att komma till läkaren. Jag vill åka dit nu direkt, jag är så nyfiken på vad han ska säga. Men jag får allt vänta snällt tills imorgon. Men jag gruvar mig för att springa på mitt X där. Har har tid en halvtimme före oss. Så i värsta fall så kommer han ut från sin läkare när vi ska gå in till våran. Och jag har ingen lust att träffa på honom nu. Risken är rätt stor att jag exploderar. Men det tar vi då isåfall. Inget att grubbla över nu, kan ändå inte göra något åt det.

Jag trodde att den här morgonen skulle kännas konstig. Men det har den inte gjort, kändes ganska normalt att vara vaken själv med Roxanna efter att du åkte till jobbet. Det enda som kändes lite underligt var att inte trassel sudden hade kommit ner. Var tomt att gå ut utan honom och röka. Det kändes inte konstigt när hon vaknade och kom ner. Vi har väl inte pratat särskilt mycket med varandra, har mest pysslat med våra egna saker och Roxanna har roat sig till största del själv. Det enda som kommer att kännas lite konstigt är att jag ska hämta bustrollet på fritids. Men det ska bli kul, men lite nervöst eftersom att det är första gången. Men det kan ju inte gå sämre än sämst, så det visar sig hur det går. Ska bli skönt att få en liten promenad. Känner att jag behöver röra lite på mig, även om det är jobbigt nu när jag inte är pigg. Men jag vet att det gör underverk med mitt hjärnkontor. Det ska bli skönt när du kommer hem igen. Jag längtar så mycket efter dig. För första gången så kände jag mig lite ledsen i ögat att du skulle sova uppe. Men jag tror att det beror på hur kvällen blev för min del. För annars så känns det väl rätt bra och okej att du sover med henne. För jag vet ju att det blir lite konstigt om ni ska sova i olika rum hela tiden. Och jag vet att det är mig du älskar. Och det är jag glad för. Och det jag skulle fundera på när vi var i stugan så kan jag säga att det är okej för mig. Det kände jag när du för första gången sa att du älskar mig. Just då var jag världens lyckligaste människa, det var nära att jag skulle börja fälla tårar av lycka. Jag längtar så mycket tills allt det här är över så att vi kan visa för andra hur mycket vi älskar varandra. Det är så mycket som har fallit påplats under den här helgen. Allt har varit så bra om man bara tar bort en del av kvällen igår. Tar man bort det så kan inte denna helg ha varit så mycket bättre om man tänker på hur läget ser ut. Men det är lite svårt att inte säga bort sig eller säga fel saker. Men det är smällar man får ta. Jag mår ändå bra, trots att mer eller mindre är helt åt helvete just nu. Känns lite oroveckande att jag kan lägga det hela åt sidan så pass mycket som jag faktiskt har gjort. Men jag vet ju att det hjälper inte att älta och grubbla över det hela. Jag kan ändå inte direkt ändra på det hela. Så det är bara att gå vidare och ta dagarna som dom kommer. Och vara glad åt det man får och försöka undvika det som innebär bråk och tjafs. Finns inte så mycket mer att kunna göra. Men nu ska jag försöka att sova en sväng så att jag orkar vara pigg resten av dagen också. Ska drömma .... härliga drömmar om dig älskling. Älskar dig så himla mycket. Puss

Jag vet inte längre vad jag ska tycka, tänka eller göra. Allt jag gör blir ju tydligen bara fel. Om man ska lyssna på vissa så är nästan allt som gör livet jobbigt just nu mitt fel. Men hur det kan vara så vet jag inte, men det är väl inte meningen att jag ska veta det heller. Men hur man kan lägga över all skuld på mig vet jag inte. Men tydligen så är det så. Och nu har jag vänt på det hela så många gånger att jag faktiskt kan hålla med om det. Men jag tycker ändå inte att det känns rättvist. För jag har försökt så förbannat mycket att göra så lite skada som möjligt. Men tydligen så har jag bara gjort allt värre. Jag förstår inte hur jag kan lyckas. Men det är inte så mycket jag kan göra åt det hela. Känslomässigt så känner jag mig stendöd. Det känns inte som att känslorna är mina längre. Men det kan ju vara därför att jag lär vända ut och in på allt för att förstå hur folk kan lägga allt på mig. Jag har inte lyckats se det på alla saker. Men om man vrider tillräckligt länge och verkligen tittar noga på alla vinklar så kan man till slut se hur jag har kunnat undvika en katastrof. Men det var inte lätt kan jag säga. Men ändå inte så svårt som jag först trodde. Men den vinkeln är inte mitt sätt att se på det hela. Men jag kan hålla med om att man alltid ska vara ärlig och att man alltid är två om att bråka. Men eftersom att det finns dom som är sjukligt svartsjuk så är det svårt att undvika bråk och inte alltid så jävla lyckat om man skulle vara fullkomligt ärlig. Det kan faktiskt göra saken värre. Men om jag ska se det hela på mitt sätt så kommer jag att bryta ihop. Idag sa jag något som jag inte ville. Men jag orkar snart inte mer. Varför kan inte folk sluta försöka leva mitt liv åt mig på deras sätt. Men det kommer jag aldrig att få något svar på. Jag måste ha gjort något fruktansvärt för att förtjäna allt det här. Synd bara att jag inte vet vad det skulle vara. Och det finns inte en jävel som är villig att tala om det för mig heller. Varför kan inte jag få leva ett lugnt liv. Jag trodde att jag var å väg att ordna upp allt. Att få slippa en del av mig själv och kunna göra annat än att bara ha ork till att trycka ner mig själv i soffan och bara sova. Men det är visst inte meningen att jag ska kunna göra något annat. Så som det mesta ser ut just nu så finns det inte mycket som får mig att stanna kvar i denna värld. Jag vet många sätt att slippa leva det här. Men jag är inte villig att ta någon av dom vägarna. Där har jag redan varit minst en gång. Så snart finns det bara en utväg kvar och det är inte något jag vill göra. Jag vill inte släppa det jag älskar. Men kommer inte det här att få ett slut snart så har jag inte mycket att välja på. Eftersom att jag vägrar att lägga mig ner och aldrig kliva upp igen. Men jag orkar snart inte ta mig upp. Ju mer jag kämpar för att komma upp ju djupare hasar jag nedåt. Har inte många krafter kvar. Och ikväll är jag rädd att jag tappade en viktig kraft. Jag har gjort något jag inte ville göra en gång till. Men vad ska man göra när man inte orkar. Första gången var nog början av 2005. Och det är inte något jag tycker om mig själv för. Men det jag fick stå ut med att höra den dagen blev för mycket för mig. Och det lilla jag hörde i bakgrunden ikväll blev för mycket för mig. Det var väl egentligen inte orden som tog hårdast utan själva framförandet. Men som vanligt så ska det försvaras bara för att jag sa hur jag uppfattade det och det slutade med medhåll i det som sades. Så det jag skrek i telefon är inte något jag mår bra över, jag mår bättre av det jag skrev i sms. Jag vill inte att det ska vara så, men jag orkar verkligen inte. Men det är tydligen fel det också. Om man ska lyssna på dom så vad jag än tycker eller tänker så är det fel. Visst jag vet att jag inte har betett mig så bra genom åren. Men måste jag alltid få höra det. Det är mitt fel att dom gör som dom gör. Det känns inte rättvist. Men livet är inte rättvist, det vet jag. Men ska det alltid vara så, nästan vad det än gäller. Och upprepar jag något av det dom sagt så är det bara jag som har förvrängt det som har sagts. För det var inte så dom sa. Det har jag fått höra i så jävla många år. Så det måste ju vara något stort jävla fel på mig, jag går ju tydligen alltid i samma bana. Så jag lär ju vara dum i huvudet som tycker att jag har blivit bättre och kommit bort från det som varigt. Men tydligen inte. Vad jag än gör så är det tydligen som förr om man lyssnar på det som sägs. Jag håller då inte alltid med, men jag ser tydligen inget som alla andra gör. Så det är väl inte konstigt att allt bara blir fel hela tiden. Men om jag säger att jag är som jag var förut och allt jag gör bara blir och är fel så är det inte alls så. Jag har visst kommit framåt och blivigt bättre. Men tycker jag tvärtemot så har jag inte alls vuxit och kommit någonstans. Utan jag står fortfarande kvar och stampar på samma ställe som för några år sedan. Så vad jag än säger eller tycker så är det verkligen fel. Jag får inte må bra och jag får inte må dåligt. Jag får inte stänga in mig själv men jag får ändå inte klara av att göra en massa saker. När jag inte hade något alls att göra så var det fel. När jag hade saker att sysselsätta mig med fyra dagar i veckan så var det också fel. Och det kan jag hålla med om, eftersom att jag klarade ju inte av det mer än några veckor. Dom vill att jag ska ha en vettig sysselsättning om dagarna, men när jag får det så är det alltid något fel. Och det är tydligen ett riktigt stort fel att jag har Roxanna så länge på dagis som jag har om dagarna. Dom tycker att hon ska vara hemma mer. Men det är tyvärr inget jag orkar och det är också fel. För det är bara inbillning. Jag är barnslig, oansvarigt, nonchalant, trotsig, uppkäftig, orättvis, bortskämd och en förbannad snorunge. Jag vet att det är mer men det kommer jag inte på just nu. Jag tänker inte på någon annan än mig själv. Det är självklart att jag ska få ha ett privatliv, bara jag talar om så fort jag och Roxanna gör något, vad jag har att göra på dagarna, hur mycket pengar jag har, ja det var bara lite av det jag fått höra. Jag förstår inte varför jag måste säga allt som händer. Dom är så jävla less på att höra om alla tjafs och bråk som är runt omkring mig, men blir sur och grinig om jag inte säger något. Så vad ska jag göra. Dom lägger ju bara över allt på mig. Även om jag försöker att vrida på det dom säger till något snällt och hjälpsamt så kan jag inte. Jag har försökt så mycket att jag blir förbannad. Jag kan bara få det till att dom har rätt och att det är mig det är fel på. Jag vet att det är många som står på min sida och förstår mig. Men det sägs ju att föräldrar alltid vet bäst. Och jag har fått lära mig och har även upptäckt i över halva mitt liv att mamma har rätt i det hon säger. Så det är jävligt svårt att tro att hon har fel även nu. Trots att någonstans inom mig så vet jag att hon bara är orättvis mot mig och att hon faktiskt har fel i en hel del av det hon säger. Men just nu så finns det inte mycket kvar av mig som verkligen är jag längre. Det känns som att jag är på väg att lämna min kropp och segla iväg till en plats jag är accepterad och respekterad för den jag är. Jag vill inte leva som alla andra anser, men jag orkar snart inte kämpa för att få leva mitt eget liv på mitt eget sätt. Men jag har ju försökt att ändra på mig för att få det bättre, det har inte heller hjälpt. Men då kunde jag alltid trösta mig själv med att jag har ju faktiskt försökt. Jag vet att jag fortfarande försöker. Men jag har ju vägrat att ändra på min grund av mig själv. Och då har jag inte försökt tillräckligt. Men det är lite väl sent att ändra på det nu. Men jag vet inte riktigt vart jag ska starta om någonstans. Jag är ju mitt upp i ett mer eller mindre oändligt krig. Vet inte heller hur jag ska kunna sluta detta krig. Visst det finns lite saker jag kan göra men då kommer det krig med mig själv som jag verkligen inte vill. Då kan man lugnt säga att det största av allt det här faktiskt är mitt fel. Jag har inga större problem att kunna se ur en synvinkel som lägger fram att det är mitt fel att ett förhållande gick isär. Hade jag bara hållit mig borta så hade det inte blivigt slut av den anledning som blev. Så på ett sätt är det mitt fel att jag fanns inom räckhåll.

Men nu orkar jag inte skriva mer. Kan nästan inte skriva heller, darrar för mycket i armarna. Har svårt att kunna se, för rörigt i skallen som håller på att sprängas och är alldeles för uppriven och nersänkt. Gråter fast det inte finns några tårar. Gråter av flera anledningar. En del för hur det blev ikväll, känner mig skyldig och för en skitsak som jag inte tänker skriva.

Älskar dig, tack för att du finns. Utan dig vid min sida igenom det här så hade jag avslutat lidandet redan ikväll när telefonen flög!

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag blir bara så trött på allt ihop. Jag fattar inte vad det är han håller på med. Och jag förstår inte varför Roxanna helt plötsligt inte får vara med när vi ska prata. Men det reder väl ut sig med tiden. Men jag tycker det är konstigt att han inte har begärt svar på vart jag är någonstans. Men eftersom att han spionerar på mig med jämna mellanrum så vet han säkert att jag är här. Men det skiter jag i just nu. Jag orkar inte bry mig. Efter att vi har pratat, om vad det nu är så ska jag nog minimera vår kontakt med varandra. Det är lite synd eftersom att han kan vara en så bra kompis med jämna mellanrum och så tyr sig ju Roxanna till honom. Det kommer ju inte att bli lätt, men som det är nu så finns det ingen annan utväg. I sämsta fall så lär vi bryta kontakten helt. Och det ser jag inte fram emot, för han kommer nog inte att acceptera det hela i första taget. Men det lär ju visa sig hur det blir efter att vi har pratat. När det nu blir, det vet jag inte. Det beror mycket på vad läkaren säger på tisdag om Roxanna. Blir det att vi får remiss till barn så vet jag inte alls när jag har tid för något annat än henne. För det kan ju hända att det blir inläggning under utredningen. Men det är ju något som också lär visa sig. Annars så är det väl upp och ner för mig. Jag är riktigt lycklig men ändå så känns det helt plötsligt konstigt. Men jag är ändå glad att det har kommit fram så mycket som det har gjort. När jag fick ditt sms igår så blev jag riktigt lycklig. Det brast för mig när jag läste det, det tog bra lång stund innan tårarna slutade rinna. Det var bland det bästa slut på det underbara dygnet vi hade tillsammans. Och nu träffas vi igen. Det är ju inte första hel helgen vi träffas. Sen att det inte bara är du och jag, men vi är ändå på samma ställe i alla fall. Så jag ska inte klaga, det är ändå helt underbart att se dig. Och det har kommit ett helt annat lugn över mig sen igår kväll. Men jag blev riktigt förvånad över att bli hit bjuden av henne. Det var ju inte riktigt vad jag hade räknat med. Men jag är glad att hon frågade och att jag tackade ja. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, men till slut så lyckades jag få fram att jag skulle komma. Och det är något jag inte alls ångrar, utan jag är riktigt glad. Men vi får sluta med att sova så lite, även om jag fick sova nu på förmiddagen men jag är ändå ganska så trött och slut. Så jag lär nog somna ganska tidigt ikväll tror jag. Men man vet ju aldrig, man kan ju bli pigg innan det är klart. Men det återstår att se ikväll. Jag är lite ledsen att mamma blev sur på mig för att jag åkte bort med Roxanna igår kväll. Det kanske hade blivit bättre om jag hade kommit ihåg att skicka iväg ett sms när jag vaknade imorse. Men det gjorde jag ju inte, så jag hade 18 missade samtal från henne när jag vaknade igen. Men det är sånt som händer, alla kan vi ju glömma bort saker. Men jag vet ju att hon hakar upp sig när jag inte är hemma. Och inte blir det ju bättre av att jag är dålig. Men det är som det är, inte så mycket att göra åt nu. Men det är ju synd att hon inte verkar acceptera att mitt liv är mitt liv och inte hennes. Att hon inte kan sluta med att hon ska veta precis allt vad jag och Roxanna gör. Någon gång så måste hon ju släppa kontrollen, men jag vet inte hur jag ska få henne att göra det. Och jag får inga bra tips från någon om hur jag ska göra. Så det verkar som att jag får stå ut med att hon är som hon är. Men det är tråkigt att det ska vara så. Men jag får göra det bästa av situationen som är. Jag är ganska glad att jag stängde av mobilerna för annars så hade väl pappa och ringt och gnällt. Och hur han blir klarar jag verkligen inte av. Det var ju därför som jag inte följde med hem igår. Lite synd att man inte kan förklara sådana saker för honom. Så jag förstår att han tycker det är konstigt att jag aldrig är hemma längre. Men jag orkar helt enkelt inte med honom som det är nu. Jag har ju haft det lite jobbigt nu en tid. Men nu kommer det bara att bli bättre och bättre. Även om det är lång tid kvar innan det är helt klart så är det värsta över nu enligt mig. Men det kommer ändå inte att bli roligt att tackla föräldrarna, men det är ett senare problem att ta sig igenom. Just nu så ska jag göra allt för att njuta av tiden med dig. Det är en stor sten inom mig som ramlade bort så allt känns mindre jobbigt. Jag har kommit bättre till rätta inom mig själv och fått ett stort inre lugn. Och det känns riktigt behagligt men annorlunda. Men det är väl för att jag inte är van vid det. Men den här känslan är något jag kommer att gilla. Den känns riktigt trevlig. Och som jag sagt tidigare så är det din förtjänst. Du har gett mig så mycket både psykiskt och fysiskt sett. Och det har gett ett snabbt men ihållande resultat. Men jag är rädd för ett ordentligt bakslag. Det brukar ju komma ett tag efter att jag börjar må riktigt bra. Men jag tror att bakslaget kommer nog någon gång efter att allt är klart. För som det är nu så finns det ju lite saker som fortfarande är i vägen. Och det är ju jobbigt, så det spelar ju ingen roll hur bra jag mår så finns det ändå en jobbig del som följer med. Så just nu är jag inte överhängande orolig. Men en viss oro över allt finns fortfarande kvar. Det är ganska så frustrerande att behöva känna så, men jag kan inte hjälpa det.

Men du ska veta att dygnet med dig i stugan var det bästa som har kunnat hända. Det hjälpte mig något otroligt. Jag har svårt att kunna beskriva hur bra jag mådde och hur lycklig jag var då. Jag ville verkligen inte åka hem och lämna dig. Jag kände mig verkligen hel både ytligt och inombords. Och det har jag inte gjort tidigare. Trots att saker och ting är jobbigt just nu så känner jag mig riktigt stark och vet att jag kommer att klara det här. Styrkan som jag nu känner inom mig kommer från stugan och dig. Tiden vi fick tillsammans har verkligen helat mig. Den kan tyvärr inte lappa ihop allt det trasiga, men alla viktiga delar är så gott som ny igen. Så det känns lite skit att jag blev mer sjuk sen jag kom hem. Men det beror på två saker. Mitt X och att jag lära lämna dig. Men om man ser i det stora hela så är det inte lång tid förens jag inte behöver lämna dig igen. Och jag längtar verkligen dit. Men jag njuter och mår bra av att vara med dig och henne just nu. Jag tyckte att första helgen vi var här var fantastisk, men det är ingenting i jämförelse mot vad dom här dagarna kommer att vara. Det känns lite underligt att det känns så naturligt att komma hit och vara här. Jag kan inte säga att jag känner mig helt hemma, men jag trivs väldigt bra här. Men om jag någonsin kommer att känna det här som mitt hem och slå mig till rätta här vet jag inte. Jag är ganska säker på att jag inte kommer att göra det, men man vet ju aldrig. Men det är ju något som lär visa sig. Den meningen börjar kännas ganska uttjatad snart. Men jag ska försöka att sluta tänka så mycket och bara leva i nuet. Jag vet att saker och ting fungerar mycket bättre när jag gör så. Men det är inte så lätt som det låter alla gånger. Jag har alldeles för lätt för att börja tänka som sedan går över i att jag grubblar och ältar. Och på så vis så kan man inte bli att må bättre eller få saker att fungera. Jag kan hjälpa andra att gå framåt, men har inte den förmågan att vända det till mig själv. Men så har det alltid vart. Och det är tydligen ett vanligt problem hos dom som har lätt för att hjälpa andra. Men om jag lägger manken till och verkligen försöker så vet jag att det finns enkla metoder till att hjälpa sig själv. Jag vet hur man gör, men jag behöver nog få mer att läsa om det för att jag ska kunna använda det på rätt sätt. Har ju tyvärr en tendens att göra det jag ska på automatik och teater så att folk runt omkring tror att det har hjälpt, men det är bara på utsidan. Men jag ska lyckas på ett eller annat sätt om det så är det sista jag gör. Jag har fått den orken att ge mig fan på att få saker och ting att fungera av dig. Du är verkligen ett under och den som verkligen gör mig lycklig. Skulle jag förlora dig så vet jag inte alls vad jag skulle ta mig till. Jag skulle garanterat inte orka fortsätta. Förlorar jag dig så har jag förlorat allt. Jag skulle ge upp allt om livet och somna in för gott. Även om den tanken tyvärr aldrig kommer att lämna mig helt så är det inget jag tänker göra i första taget längre. Och det tack vare tre ord från dig. Det är konstigt hur en enda mening kan göra så stor förändring och göra någon så lycklig. Jag kan inte beskriva hur lycklig jag blev när jag först läste det och sedan fick höra det. Så det var ett rent under att det inte brast för mig igen när jag hörde dig säga orden. Men jag har svårt för att fälla tårar när någon ser. Jag vet inte varför jag har det, men det är något som har kommit dom senaste tre åren. Men nu lär jag sluta skriva, för snart vet jag inte vad jag skriver eller ens har skrivigt.

Men du ska veta att jag älskar dig så förbannat mycket att det verkligen gör ont. Puss på dig min älskling

Jag blir så jävla ledsen. Varför ska han hålla på att tjafsa för. Bara för att jag inte förstår vad det är han vill att vi ska diskutera så blir han sur och vänder det till att jag vägrar prata eller att jag säger att det finns inget att prata om. Jag fattar inte vad han håller på med. Och jag fattar inte hur han kan veta vissa saker heller. Han måste ju fan spionera på mig. Och det kan jag inte förstå. Och jag fattar inte vad han gnäller om hela tiden, han ville bli behandlad som mina vänner. Och det har han blivigt, och det duger tydligen inte. Så jag vet inte vad jag ska göra. Jag lyckas ju aldrig få honom nöjd och glad. Så det måste ju vara något fel på mig, jag kan inte få det till något annat. Och eftersom att han snackar en massa skit om mig till våra vänner så lär jag ju vara förjävligt som person. Eftersom att någon han verkligen hatar tydligen är bättre än mig. Så det förklarar ju hur jag måste vara. Och då förstår jag verkligen inte varför han håller på som han gör. Eller så är han bara ute efter att förstöra så mycket som möjligt för mig. Och då måste han ju bara ljuga om att han älskar mig så mycket som han påstår. Eller så är han en riktigt dålig kopia av Conny. Vad vet jag, inte ett jävla skit. Han har lyckats tagit bort all min lycka som jag har fått av helgen. Och det gör mig faktiskt förbannad. Så han ska nog vara glad att han inte är hemma och att han inte har tid att prata imorgon. Men det har han ju kunnat kläckt ur sig redan igår. Istället för att man ska behöva bli otrevlig mot honom innan han öppnar käften. Han har verkligen lyckats trycka ner mig under jord. Jag förstår inte längre varför jag ens försöker prata med honom, men jag verkar vara för snäll för att be honom dra åt helvete. Och det beror mycket på att Roxanna tycker så mycket om honom. Och det svider i mig att hon gör det, för jag vill inte umgås eller träffa honom som det är nu. Han har till och med sett till att jag inte känner mig till ro i min egen lägenhet. Jag sitter på helspänn hela tiden, det är lite störande. Eftersom att jag har fäst mig och mått så jävla bra här hemma. Just nu är allt det borta, känner mig bara illa till mods här hemma. Och det gör ju inte att jag kommer att bli frisk fortare. Jag blev faktiskt mycket sämre någon timme efter att jag kom hem idag. Visst har jag varit klen och haft ont i halsen i några dagar. Igår efter några timmar från hans sista sms när jag var vaken själv så fick jag riktigt ont i halsen. Men det är inget emot vad jag har nu. Jag har inte lika ont i kroppen som tidigare, men känner mig halvt kraftlös. Jag vill bara bort härifrån, det är ju inte första gången jag blir sjuk/sämre här hemma framkallat av honom. Och sämre har det blivigt eftersom att han nu har blivigt min granne. Och det gör ju att vi måste vara sams på ett eller annat sätt. Skulle det bli att vi inte umgås så skulle det vara bra om vi kunde låta bli att springa på varandra när jag har Roxanna med mig. Hittills alla gånger vi sett varandra så blir hon jätte ledsen och upprörd när han går. Och det är något jag inte klarar av, det är ju mitt fel att vi förmodligen inte kommer att vara vänner längre. För om man ska gå på vad han säger så är jag ingen vän, utan jag behandlar folk som förra veckans sopor. Och den saken förstår jag inte. Men det kan ha att göra med att jag inte lägger all min tid på honom utan att jag umgås med många andra. Han har varit kränkande många gånger sedan i våras. Han tycker att jag ska ha vänner och umgås med dom. Allt är bra så länge jag inte träffar någon annan utom honom, eller om han är med. Men eftersom att han tycker mer eller mindre att alla mina vänner är dum i huvudet så är det lite svårt att ha honom med. Och sen vill jag inte det heller, utan jag vill träffa dom själv. Jag har nästan alltid vart så, men det har ju växt fram tack vare att ingen av mina pojkvänner har gått ihop med mina vänner. Så för mig har det varit naturligt att träffa vännerna helt själv. Jag är inte heller van vid att det går att festa ihop med en pojkvän utan att det slutar i bråk. Och han är inget undantag, varken förr eller nu. Enda gången vi har varigt helt sams var första gången jag följde med och jobbade. Jag följde efter honom som en svans och pratade inte med någon om inte han var där. Och det är snart två år sedan. Så fort jag pratar mer med någon annan än honom så är det katastrof. Då ignorerar jag honom, jag skiter i han, jag skäms för honom och att alla andra betyder mer än honom. Så har det alltid låtit från honom. Och det är något jag har fått höra från olika i så många år att jag helst är antingen med mitt sällskap eller med vänner. Båda kombinationerna slutar alltid i halv katastrof. Men som det känns nu så är du och jag så lika att det inte borde bli något problem. Vi är lika öppen och ganska så lika mot våra vänner. Man kan ju hoppas att om vi är ute och festar ihop att vi kommer ihåg varandra. Jag kan ibland behöva en påminnelse om att det finns fler än en. Det är något jag vill bli bättre på, men jag har aldrig fått den hjälpen jag har blivigt lovad från flera stycken. Dom har bara bråkat på mig istället. Eller så om jag har lyckats komma ihåg alla andra under en kväll så har dom inte märkt det. Så även om jag har varit bättre vissa kvällar så har jag ändå fått fan för det. Men jag kanske får skylla mig själv. Jag vet inte. Jag börjar tyvärr nästan tro att han har rätt om mig. Inte för att jag inte lyssnar och tar till mig av vad du säger. Men han lyckas förstöra så mycket inom mig. Jag har mått så jävla bra i helgen med dig att det är ofattbart. Jag vill verkligen spola tillbaka tiden till i stugan med dig och stoppa tiden där. Men nu har jag något att se fram emot och även något att minnas och må bra av. Men nästa gång ska vi nog stänga av telefonerna båda två. Eller så har vi lyckats lösa allt så att vi inte behöver åka iväg för att få vara ifred. Om man lyssnar på henne så kommer hon inte att flytta förens efter nästa sommar. Och det var den sista käft smällen jag behövde höra ikväll. Även om jag vet att jag på något sätt kommer att ta mig igenom det här, så var det inget jag mådde bra av att höra ikväll. Men det är försent att göra något åt det nu. Det är bara att gå vidare, livet går ändå vidare hur jobbigt och jävligt det än är. Jag önskar att jag skulle kunna visa för alla hur mycket du betyder för mig. Jag kan säga att jag var förbannat nära att säga allt till mamma ikväll. Hon var ju här när jag sms:ade med honom och det var så svårt att vara tyst. Hon såg ju hur jag blev att må. Men det är tur att man kan skylla det mesta på att jag har ont i halsen och inte är pigg. Det är ju faktiskt sant, men inte hela sanningen. Och hur jag ska klara av Roxanna själv imorgon vet jag inte. Jag tänkte ett tag om jag skulle åka hem till mamma och pappa så att pappa fick ta henne imorgon när mamma jobbar. Men jag vet bara hur det slutar. Det spelar ingen roll hur dålig jag är så lämnar han mig med Roxanna och går ut. Och då vet han att jag kommer dit för att få hjälp eftersom att jag inte klarar av henne. Men det verkar han inte bry sig om när inte mamma är hemma. Så har det varit varje jävla gång. I hans värld verkar det inte finnas att jag kan vara sjuk och att jag inte orkar göra något annat än att sova. Enda gången han har accepterat att jag inte kan göra något var när jag hade opererat mig, men inte förens han såg att jag knappt kunde resa på mig eller att jag lära kryp uppför trappen. Men det var ändå på vippen att jag lära ta hand om min häst i alla fall. Han och mitt X är jävligt lika på vissa sätt, men ändå så himla olika. Men att pappa har konstiga idéer och saker för sig beror på hans uppväxt. Men det är synd att han vägra att ändra sitt sätt. Det tog mig nästan tio år att få honom och förstå att man kan säga en sak på två olika sätt. Men våran relation har blivigt så skadad att vi knappt pratar med varandra och att jag helst inte vill vara själv med honom. Han ska alltid leta något att reta upp sig på när det gäller mig. Hittar han inte något i mitt beteende så hackar han på om mina kläder. Så vad jag än gör eller försöker så ska han bara gnälla och hålla på, men bara när inte mamma är hemma. Han är en annan när hon är med. Men mamma är inte så mycket bättre alla gånger hon heller. Men hon gnäller och tjafsar medan pappa är hemma. Men är mycket trevligare när han inte finns i närheten. Så har det nästan alltid vart. Men det är inget jag kan göra åt. Jag tror att det till stor del är mitt eget fel. Har ju fått höra under alla år att jag alltid försöker spela ut dom mot varandra. Men det är inget jag vet att jag har gjort, men säger dom det så kanske det är så. Jag vet inte.

Jag har mått så jävla bra dom här två kvällarna och nätterna jag har fått haft med dig. Du är verkligen speciell. Någon i din klass kan man nog inte hitta. Du är verkligen underbar på alla sätt och vis. Du gör mig så lycklig på alla sätt. Vad du än gör så känner jag mig lugn och avslappnad. Även om jag inte alltid är så avslappnad som jag är vissa gånger så kommer det att bli bättre med tiden. Finns tyvärr fortfarande en viss osäkerhet på mig själv och spöken som kommer fram mot min vilja. Men jag kan ju säga att du lyckas jaga bort det mesta av det. Så det hela biter bara i mig lite i kanten. Jag förstår inte hur du har lyckats så bra med mig. Du har kommit så långt på så kort tid. Och det har under flera år tagit minst sju till åtta månader innan man ens kommit så här långt i min avslappning och självförtroende. Men du får mig verkligen att må bra och du gör mig lycklig. Men du har inte krävt något av mig eller tvingat fram något. Utan jag har verkligen fått kunna vara mig själv. Men sen kan det ha att göra med att jag vi har känt varandra i två år. Men inte på den nivån vi är på nu. Jag tror att det har hjälpt. Men sen kan det vara för att vi har båda ett lik i garderoben när det gäller vissa saker. Visst har jag träffat dom som haft problem, men det har handlat om livet. Så du är den första som verkligen har ett lik i garderoben, precis som jag. Bara det att mitt lik kan räknas som två, om man tänker efter. Men nu börjar jag få så ont att jag lär sluta skriva för en stund. Får se om jag skriver mer ikväll eller hur det blir.

Älskar dig så jävla mycket

Just nu är jag så otroligt lycklig. Natten med dig var helt underbar, jag är så lycklig med dig. Jag upplever saker som jag inte längre känner igen. Du tar fram saker hos mig som är fantastiska. Att bara kunna få vara är en lycka i sig. Men lyckan i stunderna med dig är överväldigande. Jag tyckte förra natten vi hade var fantastisk, men den här var ännu mer fantastisk. Jag tycker att det är lite synd att jag inte var så avslappnad som sist. Men det beror ju på olika saker. Men något som känns konstigt men riktigt trevligt är att med dig så känner jag mig inte nervös. På något vis så har jag accepterat mig själv som jag är. Och det är tack vare dig. Men jag kan lugnt säga att natten blev mycket mer underbar än vad jag kunde drömma om. Det var länge sedan jag sov såhär bra. Trots att vi inte sov många timmar så är jag pigg, så det är lite svårt att kunna sova nu. Men jag vet att jag måste vila upp mig om jag ska klara av en natt till med dig. Jag är helt matt i kroppen men otroligt lycklig. Men det gick ju inte bra att hålla på sig. Men jag tänker inte klaga. Jag är bara så himla lycklig. Idag är en sådan dag att jag skulle kunna tröka ut allt och alla med att berätta hur lycklig och hur bra jag mår. Ett tag igår så lyckade jag att glömma bort att det inte är permanent du och jag, trots att det är jobbigt så gör det längre inte lika ont. Efter denna helg så kommer det inte att kännas lika jobbigt att vänta tills allt är ordnat. Min värsta oro seglade bort inatt och försvann för gott. Jag känner ett behagligt lugn komma över mig. Jag kan gå igenom vad som hellst för oss. Inget kan skilja oss åt, jag känner mig starkare än på mycket länge. Det kändes som att det mesta föll på plats ute hos dig. Min själ kom till ro och fick känna sig hemma och omtyckt. Det känns inte längre konstigt att komma till dig när hon jobbar, det enda jag inte riktigt har vant mig vid är att lära gå ut så tidigt på morgonen. Men idag så kändes det riktigt skönt, jag var fortfarande så lugn och avslappnad. Att vara med dig känns så naturligt och riktigt. Ibland är det svårt att komma ihåg att det inte är vi än. Och det riktigt svårt att låta bli att säga hur mycket jag älskar dig. Jag var på väg inatt, men lyckades vara tyst. Men var nära på att bita av mig tungan. Det finns så mycket jag vill skriva, men jag lyckas inte få ner det som jag vill. Gångerna med dig känns bara bättre och bättre för varje gång. Jag kommer allt snabbare in i ett inre lugn och behagligt tillstånd. Det är något jag tappade bort för ett tag sedan. Jag njuter verkligen av varje sekund med dig. Jag blir lika förvånad varje gång, att jag lyckas slappna av och känna mig så lugn och till rätta. Det är något jag inte känt på några år. Det har alltid funnits en nervositet inom mig. Men den har du lyckats jaga bort. Och jag förstår inte hur du lyckas. Men jag är lycklig för det i alla fall.

Men jag stör mig lite på mig själv att jag inte kunde slappna av helt inatt, men det var helt underbart i alla fall. Och det blev bättre än förväntat. Och jag tror att det hela beror på att du lyckas känna av mig. Och att det inte finns några krav på några plan.

Nu längtar jag så jävla mycket på att vi ska vara på väg. Ska bli så härligt att vi ska få rå om varandra helt för oss själva. Att äntligen få slippa vara rädd att någon ska komma. Att det bara är vi två, helt för oss själva. Jag kan inte beskriva hur lycklig jag kommer att vara. Är svårt att förklara redan som det är nu. Och då har vi inte ens kommit dit än. Det var länge sedan jag upplevde att klockan kan gå så sakta. Vill att vi ska vara på väg nu. Helst nyss. Vill bara få kunna njuta av dig i lugn och ro. Jag är inte det minsta trött, men jag vet att jag måste vila för att orka med kvällen och natten med dig. Börjar få mer ont i halsen, har svårt att gapa. Det upptäckte jag när jag gäspade efter att jag kommit hem.

Jag är sugen på att käka en macka eller två, men då måste jag knacka på hos mitt X. Och det tänker jag inte göra. Inte efter så sur som han blev igår för att jag åkte till dig. Jag förstår inte varför han ska hålla på så. Men med min tur så lär väl han och jag prata idag. Och jag vet att det kommer att sluta i bråk. För jag känner att jag kan inte hålla mig lugn hur länge som hellst längre. Nu har jag försökt att vara snäll och trevlig och får bara otrevliga miner tillbaka. Och ändå har vi inte kommit till den värsta biten än. Men det tar vi den dagen det kommer. Som det är nu så ska jag försöka sluta bry mig om honom och bara konsentrera mig på hur bra jag mår med dig. Och hur skönt det ska bli att stänga av telefonerna ikväll och slippa bli kontaktbar. Att bara kunna konsentrera sig på dig och på att bara vara. Allt kommer att bli så underbart och härligt att det nästan känns skrämmande.

Jag kan ju säga att det syns på mig att jag är ovanligt lycklig och riktigt nöjd, när gavlegårdarna bar ut hans kyl och frys när jag kom hem så bara flinade dom åt mig och undrade hur man kunde se så nöjd ut nu på morgonen. Men jag hade bara ren tur att innan jag gick in att jag hörde honom i trappuppgången. Hade inte varit nå roligt att springa på honom när det uppenbarligen syns hur nöjd och lycklig jag är. Inte med tanke på hur väl han känner mig. Men ärligt talat så skulle det nästan vara ett rent nöje att upplysa honom natten. Men så elak ska jag inte vara. Och jag orkar inte med det bråk som skulle följa med det. Nä nu ska jag åtminstone krypa ner under täcket och försöka vila. Det blir inte lätt, eftersom att jag längtar så oerhört mycket efter dig. Men skulle du vara här så skulle det fan inte bli något av med att vila eller försöka sova. Skulle bara sluta med en riktigt jävligt förbannad granne Men har man hittat någon så har man.

Saknar dig min älskling. Många mjuka pussar

Jag börjar på att se ett ljus i det hela. Även om inget är lättare nu än för några dagar sen. Men jag börjar finna mig i hur det är och känner att det blir lite bättre för varje dag som går. Synd bara att vi träffas mindre nu än tidigare, men det är nödvändgit som det är nu. Men jag värdesätter dom gånger vi träffas oerhört mycket. Även om det blir jobbigare och jobbigare att släppa iväg dig. Men det har ju att göra med att vi inte ses lika mycket. Men jag är glad att vi kan ses överhuvud taget. Men det ska bli skönt när vi slipper smyga om det. Att vi kan ses nästan när vi vill utan att bry sig om någon annan. Därför längtar jag så mycket till fredag. Det ska bli så skönt att vi två ska åka iväg och få rå om varandra alldeles själva. Att inte behöva bry sig om att någon skulle komma på oss. Men orosmomentet som är just nu är att Roxanna blir allt sämre. Jag måste ringa och be om råd imorgon. Hoppas bara inte att det är något allvarligt, men jag tror att det bara är samma som förra gången. Men hon låter värre i andningen den här gången. Du känner i ryggen hur det skårrar i lungorna på henne. Jag lider verkligen med henne, jag förstår att hon är så trött och slut. Det är ju inte bara att hon har det jobbigt att andas utan hon har ju fått tillbaka den här jävla hostan. Jag tycker att det är mer slem nu än förra gången, men nu är den mindre seg. Men hon håller ändå på att kväva sig själv med jämna mellanrum. Så blir hon sämre så får jag lämna över henne till mamma och pappa istället för att Linda ska ta henne. Jag är ju själv inte så pigg. Har feber ich börjar få ont i halsen. Men jag är ändå ovanligt pigg, i vanliga fall när jag har feber så brukar jag fastna i sängen. Men jag ska nog vara hyfsat pigg tills jag kommer hem igen på lördag. För hur jag än ska lösa det så ska vi åka bort på fredag. Det behöver vi, åtminstone jag. Jag behöver få känna att de verkligen är min och att det är vi. Även om jag inte tvivlar på dig så går jag igenom något som känns väldigt konstigt. Det beror nog bara på att jag pratar med henne så mycket. Att prata med henne rör till det ganska mycket i mina tankar. Jag vet vart jag står, men ibland känns det som att jag är på samma stadie som jag påstår till henne. Just därför är den här helgen så viktigt för mig, för att jag ska kunna komma tillbaka till det rätta läget. Även om jag vet att det kommer att bli så jävla jobbigt att säga hej då till dig, men det är det helt klart värt. Jag mådde så bra när vi sågs idag, kändes lite konstigt att vi inte var här hemma, men det gör inte så mycket. Det viktiga var att jag fick träffa dig.

Jag har kunnat fått ett mindre utbrott igår på mitt X, bara för att han gav mig rosor. Visst jag blir alltid glad av rosor, men det kändes inte rätt att få det av honom. Speciellt eftersom han aldrig skulle göra det om han fick reda på hur det hela ser ut. Känns så jävla hemskt att jag inte kan prata ut med honom, han kommer att bli mer förbannad hur längre tiden går. Men det kan inte hjälpas i nuläget. Jag hoppas bara att jag kommer att kunna lägga fram det på ett ganska bra sätt. Men det lär ju bli som det blir. För det måste ju sägas förr eller senare i vilket fall som hellst. Och det är bättre om det kommer från mig än att det kommer från någon annan.

Och jag funderar på hur jag ska göra när mamma fyller år. Jag vill ju åka dit, men jag vill även ha dig med. Men jag vet inte om det blir så bra. Jag måste ju ta henne någon gång. Men det kommer inte att bli så roligt. Men jag ska nog komma på en hyfsat bra lösning. Det är ju några dagar kvar än, närmare bestämt 17dagar kvar. Den dagen den sorgen. Nä nu klarar jag inte av att skriva mer. Börjar känna mig stressad och obekväm i kroppen.

Saknar dig min älskling. Puss

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det allra värsta är väl över, men det är ändå jobbigt. Jag får inte riktigt den tid jag behöver att tänka igenom det hela. Hon kan verkligen älta saker fram och tillbaka hur länge som hellst. Och jag är för snäll för att be henne sluta. Det tär ganska mycket på mig att sitta och ljuga bara för att göra det hela bättre. Jag hatar att ljuga, men det kan inte hjälpas. Jag är så glad att vi kan träffas lite då och då, annars skulle jag inte orka med det här. Det finns en till jobbig bit att ta lite längre fram och det är mitt X. Och det känns ju inte roligare eftersom att han verkar ha blivigt permanent på dåligt humör. Han gick ju tydligen i taket för att jag hade en kompis som sov över här i söndags. Jag förstår inte varför han ska hålla på som han gör. Han gör ju inget för att behålla mig en som kompis. Men han verkar inte se det. Men om han inte börjar bete sig som folk snart så kommer jag att lära be honom dra åt helvete. För jag orkar inte med att ha det såhär hur länge som hellst. Men det kommer inte att bli lätt. Min kära dotter bestämmde att vi skulle vara inne hos honom från det att vi kom hem från dagis till det att hon gick och la sig. Okej han var inte otrevlig, men redan när han körde in mig till stan så började han sucka. Och det betyder att han är irriterad över något, men han har sagt minimalt med ord till mig idag. Och jag har inte orkat prata. Jag åkte på feber i bilen på väg hem från stan. Stupade i soffan när ja kom hem och vaknade när det var dags att gå till dagis. Okej det var tack vare min älskling som jag lyckades ta mig upp ur soffan. Nä nu får jag inte fram något mer att skriva. Det står still uppe i skallen.

Men jag saknar dig min älskling. Jag längtar verkligen till fredag så att vi bara få rå om varandra själv. Utan att behöva bry sig om någon annan än oss själva. Det känns så tomt här utan dig. Puss