Jag blir så jävla less på allt. Om inte annat på mig själv. Det är ju inte första gången det händer. Varför ska det alltid bli så jävla dumt för. Men jag är ju duktig på att lyckas ställa till det. Så jag blir ju inte så förvånad, men att jag ska lyckas oroa andra på vägen är ju mindre bra. Jag har mycket jag vill skriva, men jag vet inte hur jag ska lägga fram det än. Allt som pratades om igår snurrar runt, Jag tror att jag tänker lite för mycket. Men igår lyckades jag stressa upp lite grann då. Det var ju inte så mycket, men ingenting som jag visade. Det vi satt och pratade om lyckades få mig lite så nervös. Minst sagt, men jag visade inget. Allt kom senare. Ett tag igår trodde jag faktiskt att jag skulle ge upp. Jag vet att det inte löser någonting, men så som jag kände igår så låg det riktigt nära till hand. Men som tur är så hände det inget sådant. Men snacka om att jag blev rädd för vissa saker igår. Jag skriver mer lite senare.

Det finns ganska mycket jag vill skriva, men jag kan inte få fram det i ord så att jag kan skriva ner det. Det kan ha att göra med att jag inte är hemma eller själv. Men jag är hel nöjd med dagen och kvällen igår. Jag trodde att det skulle kännas jätte jobbigt, men det blev det inte. Okej det kände på lite grann men inte värre än att det går att vifta bort. Vi tittade på film och smådrack lite grann. Det var hur trevligt och mysigt som helst. Det är något jag har saknat i mitt liv på sista tiden. Båda filmerna vi tittade på var riktigt bra. Men den sista var väl inte så nyttig för mig att titta. Den fick min hjärna att plocka fram gamla minnen. Dock inga trevliga sådana. Men det är jag så van vid, att även om det är jobbigt och jävligt så är det inte värre än att det går att strunta till största del i det hela. Men jag vet även att det är nyttigt för mig att tänka och plocka fram det gamla som inte är avklarat, utan det är bara undangömt. Jag vet ju att det brister en vacker dag. Men då får det bli så. Nä jag skriver mer sen. Då kanske man kan lyckas få ner några fler rader

Ja den här dagen började ju inte helt perfekt. När jag var på väg hem från dagis blev jag klen och illamående. Jag trodde inte att jag skulle ta mig upp för trappen hemma. Jag blev sittandes halvvägs upp. Allt bara snurrade och det kändes som att jag skulle svimma. Efter mycket om och men så kröp jag sista biten upp och in. Ett tag efter att jag kommit in så kröp jag ner i soffan och lyckades somna och sov till elva. Jag mådde väl lite bättre när jag vaknade, men var väldigt klen. Är fortfarande inte så pigg, ska krypa ner i sängen så fort X:et har kommit. Vi ska iväg och handla imorgon på morgonen, så vi tyckte att det var bäst om han sov här så att vi kommer iväg i skaplig tid. Har ju en tid att passa imorgon också. Strax efter två så ska jag och Roxanna ta bussen ut till mina kära vänner och sova över. Det är något jag längtar efter. Hoppas bara att jag håller mig på benen så att det inte är min tur att bli sjuk. Hur jag ska klara av att vara sjuk och ha Roxanna vet jag inte. Och hon kan inte åka till sin pappa heller. Han ligger hemma med lunginflamation, så Roxanna blir med mig i helgen. Sen jag vaknade och klev upp så har jag tvättat, diskat och plockat undan lite grann. Har inte hunnit göra så mycket som jag brukar. Men jag var ju inge pigg så det är nog därför. Det skönaste med att inte vara pigg är att jag orkar inte tänka så mycket. Så jag mår faktiskt rätt skapligt. Det känns bara som att någon vänt mig upp och ner, slagit en knut på mig och sedan vänt mig ut och in!

Men lite har man hunnit tänka fast jag inte borde. Jag har känt mig otroligt ensam. Och det har varit otroligt tomt här hemma. Var länge sedan det kändes så här ensamt och tomt. Men när jag kom från dagis så var jag ganska glad att det inte var någon här eller att det inte skulle komma någon. Det hade jag inte klarat av, så jag hoppas att jag är piggare imorgon. Och hoppas att jag kan äta mer än vad som blev idag. Kommer säkert att få höra att jag drog en vit lögn om varför jag inte åt förens Roxanna kom hem. Men det är som det är, vill ju inte att någon ska bli orolig i onödan. Jag klarar mig, det gör jag alltid. Hur illa det än är eller verkar. Så det finns inget att vara orolig för. Men jag vet, det är lättare sagt än gjort.

Jag är fortfarande orolig att något ska gå fel. Det vill jag verkligen inte, det får bara inte hända. Jag börjar faktiskt tro att det inte kommer att gå fel. Men varför jag helt plötsligt börjar känna säkerhet i detta vet jag inte. Men oron kommer ändå att finnas där, om än lindrigare. Men försvinna kommer den aldrig att göra. Vill inte att det ska vara såhär kompliserat. Önskar faktiskt att det bara skulle vara att tuta och köra. Men så är det inte, och det tror jag inte att det kommer att bli heller. Men jag får vara glad för det som är. Men drömma kan man ju göra. Bara man inte försöker leva i drömmen och glömmer bort verkligheten. Jag kan säga av egen erfarenhet att det blir inge bra. Det kan sluta i total katastrof. I mitt fall slutade det med sjukhus. Och det var inte ens min mening. Så tappa aldrig bort verkligheten, det är inge bra. Men det är inte lätt alla gånger. Jag har mycket lätt att förlora mig i min egen värld och tappa bort vissa saker. Det blir bättre och bättre, men det är inte bra än. Det är en biverkning av för långt dåligt mående. Men än så länge vet jag skillnaden mellan min egen värld och verkligheten. Så det är ingen fara, än!

Men annars är det väl som vanligt, allmänt jävla kaos. Men det är otroligt vad man vänjer sig fort vid något som inte är bra. Det är ju inte bra att vänja sig, men det kan ju underlätta ibland. Men jag hoppas att jag kan vänja mig vid att det som är, kommer det alltid att finnas ett hinder med. Jag vet att det är så, men ibland lätt att komma ihåg. När man kommer på det känns det inte lika kul. Och känslorna man har i detta är inte alltid nådiga. Dom är duktig på att göra ont och ibland känns det som att dom leker med mig. Men det kan väl ha att göra med att jag vill dämpa dom en hel del. Jag vet att det inte är lätt att styra över vissa känslor. Men jag kommer aldrig att sluta försöka. Mina känslor är nästan det enda jag inte klarar av att accepter. Det kanske ger med sig med tiden. Men det kan bara tiden utvisa.

Ja att han skulle höra av sig igen trodde jag då aldrig. Men tydligen så har man lyckats göra bort sig ändå. Trots att vi inte har träffats på hela sommaren. Men det är ju som det är, jag betedde mig ju tydligen dåligt utan att veta om det. Så varför skulle det vara någon skillnad den här gången. Men nu har vi ju inte ens träffats, utan han åkte förbi mig. Och som vanligt när det gäller mig så gjorde jag tydligen fel. Men att han hörde av sig, jag vet inte hur jag ska reagera. Om jag ska bli glad eller om jag ska bryta ihop.

Har precis pratat med en till jag inte hört något från på hela sommaren. Den här gången så kändes det svårt att prata, jag vet inte varför. Jag som aldrig har svårt att prata med honom. Han vet ju precis allt om mig. Han är så lik mig på alla sätt att tänka och vara att det är skrämmande. Kanske därför det bara har stannat vid vänner. Vänskapen med honom är något som betyder precis lika mycket som Roxanna. Jag är så glad medans vi pratar. När vi lägger på så utbyts lyckan mot panikångest med dom attacker som medföljer.

Önskar bara att jag slapp tänka, slapp bry mig. Bara göra vad jag vill. Mitt liv är fan inte lätt att leva. Men det är ju jag som har valt det. Men jag vet inte riktigt hur. Det var ju jag som ville velva lyckligt. Jag har en lycka som alltid finns med mig. Vare sig jag vill eller inte. Och det är Roxanna, jag älskar henne över allt annat här i världen. Men det är fortfarande något som saknas. Men det här med starka känslor för någon annan än sig själv är nog något jag tänker lägga ner. Det ställer bara till problem och det slutar bara med att man blir sårad. Det är inte så jag vill ha det, men det är en enkel lösning. Att vara själv är något jag har vant mig vid, så det skulle ju inte bli något nytt. Men saknade kommer alltid att finnas där. Ibland tycker jag om att känna, men hittills så har det bara skadat mig på ett eller annat sätt. Jag vill ju bara ha det bra. Någon att lita på och luta mig mot när det är jobbigt. Jag kräver inte så mycket mer. Men när allt verkar som att det skulle kunna bli bra så blandar sig känslorna i och ställer till det. Så det känns som att jag kommer bara att förlora hur det än slutar. Jag mister antingen en del av mina vänner eller så förlorar jag min förmåga att känna. Då känns det värre att förlora vänner. Men ändå så är jag inte berädd att ge upp. Jag vill att det ska fortsätta. Men att känslorna skulle kunna hålla sig bra långt bort. Sist dom dök fram och la sig i så blev jag lämnad. Om än bara för min kompis. Men det kändes i alla fall. Men nu tänker jag inte skriva mer just nu.

Ja vad ska man säga. Jag vet inte riktigt. Vet inte vad jag ska göra. Men dagen har då börjat bra. Det var riktigt skönt att slappa i soffan. Att bara vara och slippa bry sig för ett tag. Men jag vet att det kommer ikapp mig under dagen. Det är så lätt att glömma bort hur verkigheten verkligen ser ut. Att förlora sig i hopp och drömmar är så lätt. Idag så lyckades jag äntligen släppa all oro för ett tag. Jag lät allt kännas bra och gillade det som var. Men mycket vill ha mer. Jag vet att mycket av det jag tänker bara kommer att stanna vid tankar. För det passar inte in i verkligheten som är. Men jag börjar acceptera att det finns så mycket som står i vägen och som står på spel. Det är fortfarande jobbigt, men lättare att ta. Även om jag vill att det ska se annorlunda ut. Men det gör det inte, så det är bara att göra det bästa av situationen. Det blir inte lätt, men det är jag skyllig till. Om inte allt vore så krångligt så skulle jag vara överlycklig. Men nu är det ju inte så. Det finns många hinder på vägen. Men än så länge har dett gått bra och det hoppas jag innerligt att det fortsättar att göra. För jag vill inte att jag en dag vaknar upp och märker att allt är borta. Vet inte om jag klarar av en sådan smäll till. Men rädslan kommer alltid att finnas där. Vad jag gör den dagen det är över vill jag inte veta. Men har jag klarat det en gång så bör jag göra det igen. Men om jag ska vara ärlig så vet jag inte om jag gör det. Men det är ingen ide att tänka på det nu, för just nu verkar det som att det är långt bort. Har inte märkt något som gör att jag behöver tvivla eller vara rädd. Men man vet aldrig. Förra gången brast det när lyckan var som störst. Jag vill vara lycklig, men fallet blir så mycket större om det vänder. Det känns ibland som att jag är rädd för att må riktigt bra och vara lycklig, bara för att jag vet att till sist rasar jag. Hittills så har jag alltid tagit mig upp. Men krafterna sinar för varje gång jag klättrar upp. Jag rasar sönder mer och mer för varje gång. Det blir bara mer och mer trasigt för varje sak som händer. Vet inte hur mycket mer jag klarar. Smärtan blir bara värre och större. Det värker i mig, hela jag är trasig på insidan. Det finns så mycket som har hänt. Vissa sår kommer aldrig att läka, även om smärtan kan lindras. Så kommer det aldrig att försvinna. Alla tror att jag är så stark och säker av mig. Men det är bara skådespeleri, verkligheten är något helt annat. Jag har varit tvungen att dölja mitt rätta jag för att överleva. Jag vet att det gör att jag kan gå över lik bara för att klara mig själv. Det är inget jag är stolt över, men jag måste stå på benen vad som än händer. Om jag lägger mig ner för att jag igentligen inte orkar hur ska det då gå. Vart ska då vissa vända sig. Jag måste bara stå kvar. Så enkelt är det, går jag så är det fler som gör det. Och det vill jag inte. Jag vill inte ge upp heller, för livet har så mycket kvar att ge. Men även mycket kvar att ta. Livet kommer aldrig att vara lätt. Önskar bara att man skulle kunna komma till sin rätt här i livet, hitta sin egen plats och känna att man verkligen är hemma. Men än så har jag inte kommit dit, hur mycket jag än försökt. Jag trodde att jag var på väg dit för länge sedan, men det var nog den sämsta lögn jag gick på.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Varför måste känslorna lägga sig i mitt liv. Allt var så lätt när dom lämnade mig ifred. Mitt liv var då bra. Nu vill dom inte ge sig iväg. Men det vill jag att dom ska göra. Livet var mycket enklare att leva då. Trots att jag varken kände något eller brydde mig särskilt mycket så var jag ändå inte känslokall. Det läget skulle jag vilja ha tillbaka. Jag vet att det skulle vara bättre då. Men tyvärr så är det inte så enkelt. Det är inget man kan beställa. Jag vill bara gå tillbaka en massa år i mitt liv. Även om det var allt annat än bra så bemästarde jag den situationen. Det är inte alls som i dagens läge. Nu hoppar allt upp och ner. Och det är inte roligt. Det river och sliter i mig, jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill, men vet att jag ska låta bli. Men det är inte lätt, det ligger ju alldeles framför mig. Men jag har en gång lovat att låta bli. Jag vill, jag vill, jag vill. Det har varit ett beroende som jag inte längre håller på med. Men det är inte lätt att avstå, jag vet ju att det blir så mycket bättre och allt känns så lättare efteråt. Det är tur att Roxanna är hemma och att hon ligger och sover. Då vet jag i alla fall att jag står upp innan det är färdigt. Det är jag nästan säker på att jag skulle göra i alla fall. Men när det gäller mig så kan man tyvärr aldrig veta. Jag har allt jag behöver här hemma för att göra slut på allt. Det är många gånger det lockar, men det är något jag inte vill. Och det är något jag inte har försökt på mycket länge. Jag vet att jag är stark, jag vet att jag klarar mig igenom både kvällen och det som är. Men det är inte lätt. Men det skulle jag kanske ha tänkt på innan. Jag längtar till torsdag nästa vecka, då ska jag in till Gävle och träff E.L och det vet jag att får mig att må mycket bättre. Så har det varit alla gånger vi har träffats. Och jag hoppas att C.W kan höra av sig snart så att vi kan boka in en ny tid för ett möte, hoppas att det blir snart. Jag håller på att bli tokig, just nu vill jag bara lägga mig ner och dö!

Men jag vet ju att det löser ingenting, det bara skapar problem och lidande för dom jag håller kär. Så det är inget jag kan göra, även om det känns lockande. Sitter och tittar på det jag vill göra, men jag tänker inte göra det. Snacka om att jag skulle kunna supa skallen av mig, men då har man ju inget hemma. Den jag vet att har är inte hemma. Dom kommer hem och vänder någon gång inatt. Så det är bara att härda ut. Det har jag ju gjort hittills. Har jag klarat det förut så gör jag det nu också. Även om det inte riktigt känns så. När jag försöker tänka klart så ser jag bara ett svart hål. Försöker tänka tillbaka hur mitt liv har varigt, men det är så många minnen som inte finns kvar. Under en lång "period" finns bara återberättade minnen av livet. Det är så mycket som kryper på en i sådana här lägen och inget är särskilt trevligt. Hoppas bara att jag mår bättre imorgon, men det är ju något som lär visa sig.

Att en enda sak kan ställa till så stort kaos. Kan inte riktigt förstå det. Men så är det, det är bara att gilla läget. Det lär väl bli lättare så småning om, frågan är ju hur lång tid det tar. Men trots allt så vill jag inte ändra på det som är. Jag trivs i det som är. Önskade bara att allt vore lättare så att man slapp tänka sig för i allt. Den lilla saken vill jag ändra på, men jag vet att det går inte. Hoppas att det kommer att vara länge. Men jag vet även att ju längre tid det går, ju jobbigare kommer det att bli när det upphör. Jag har slutat tro på lyckliga slut.

Om jag bara kunde göra det jag känner för att göra, det är ju så lätt. Det tar bara några sekunder så är det bättre. Men jag vet att jag inte ska göra det. Det finns mycket jag skulle vilja göra, har allt utom två saker hemma. Men jag vill inte skada dom som står mig inpå livet. Dom har inte gjort något för att förtjäna att må dåligt. Om någon ska lida för något så är det jag. Men vad jag än skulle göra för att lindra det som känns så blir andra lidande. Och vissa har fått stå ut med alldeles för mycket. Varför ska jag vara mästare på att alltid trassla in mig i kompliserade saker?

Varför kan jag aldrig välja något som är lätt och enkelt, är det verkligen så svårt?

Andra klarar ju av det, så varför gör inte jag det? Jag formade verkligen en del av mitt liv helt fel. Det finns mycket i mig själv jag trivs med, trots att det ställer till det för mig. Sen finns det, det inom mig som får mig att gå en aningens fel väg konstant. Den delen vill jag bara bli av med. Men vet även att om den försvinner så försvinner även en bit av mig själv. Och jag klarar inte av att förlora en till bit av mig själv. Jag kan inte bli så mycket mer trasig än vad jag redan är. Det är inte mycket av det som verkligen är som syns.

Varför måste det vara så kompliserat? Jag vill ju att allt ska vara bra, men det går att lösa. Men tyvärr inte på det bästa sättet. Jag hatar att trampa folk på tårna, speciellt dom jag bryr mig om. Men jag vill inte gå ifrån detta, trots att jag vet att det är fel. Men jag kan inte hjälpa det. Jag kanske vaknar upp någon gång och fattar vad jag ger mig in på. Men den smällen tar jag då det händer. Att det alltid ska vara kompliserat så fort jag börjar trivas. Det kommer att vara så, så länge det finns andra med i bilden. Och den här gången så kommer det att vara andra med. Jag vet inte hur det här kommer att sluta. Jag hoppas att det slutar bra, men jag är rädd att det ska komma ut på ett eller annat sätt. Och vad jag gör då vet jag inte. Risken finns att jag tappar flera som jag verkligen bryr mig om. Men om sanningen ska fram, så är det här nästan mer värt. Det här får mig verkligen att må bra. Jag kan vara mig själv och det är inte allt för ofta som det accepteras. fullt ut. Men det kan jag nu. Men det gör mig även rädd och tillbaka dragen. Jag vet att jag inte behöver känna så, men jag kan inte hjälpa det. Det känns så konstigt att jag kan få sitta rakt upp och ner i soffan och bara vara tyst och bara vara. Det ställs inga krav. Det kan ju finnas vissa anledningar till det. Men det jag är lyckligast över är att jag kan bara få vara och det är okej. Det är inte så ofta jag kan få vara det. Och det är väl därför som jag blir rädd. Det känns ibland som lugnet före stormen. Jag känner dom flesta av mina vänner och vet vad dom går för. Men det här var något jag aldrig trodde. Men det är inget jag tänker gråta olyckliga tårar. Men tårarna finns där ganska ofta. Ibland för att jag är glad men även för att jag vet att jag går mot ett inte lyckligt slut. Jag vill inte att det ska upphöra. Men jag vet att det kommer det till sist att göra. Jag tror inte att det blir något annat än vad det är. Okej jag tänker inte klaga över det. För jag trivs mitt i allt det här. Men ändå så vill jag bara få vara lycklig utan att behöva tänka på vad som kan komma efter. Men det är ju jag som har satt mig i den här situationen, så jag har inte så stor rätt att klaga eller gnälla. Men ibland så är det svårt att låta bli.

Roxanna har sovit bra inatt. Hon har bara hostat två eller tre gånger. Men då har jag sovit dessto sämre. Hon har ju sovit i min säng inatt. Och hon har då inte lagat still många minuter åt gången. Så jag har vaknat mellan fyra och sex gånger i timmen. Så man är väl ganska så trött och slut. Det var skönt att lägga sig på soffan med en kopp kaffe i handen och bara vara en stud. Men det höll ju inte i sig så länge som jag lovade mig själv. Man har ju klivit upp, jag glömde knyta fast mig själv. Det får jag inte glömma nästa gång. Jag vill lägga mig igen, men jag finner inte den frid jag behöver för att ligga kvar. Jag vet hur jag kan vara med mina vänner. Dom flesta av mina vänner tycker att jag kan vara olidlig ibland. Synd att jag ofta inte är snällare när jag har någon, men det har jag ju inte nu. Och det är något jag trivs med.  Allt brukar vara frid och fröjd, men jag tror att jag har mött min överman och någon som kan vara ganska så lik mig på vissa sätt. Och då försvinner det lilla självförtroende jag har byggt upp. Men jag vet att det kommer att släppa ganska så snart om allt går bra och inget går fel på vägen. Jag förstår mig inte riktigt på mig själv. Jag brukar kunna vara en plågoande mot mina vänner. Kanske därför så många av dom tycker om mig. Och ju mer dom tycker om mig dessto mer brukar jag jävlas med dom. Men nu känner jag mig handfallen. Det är inte bra att hitta dom som kan vara lika som mig. Jag vill så gärna finna den jag var och brukade vara. Mitt sätt till mina vänner vill jag få tillbaka. Okej, det kan skada synen andra får på mig. Men varför bry sig. Jag har aldrig låtit det gå för långt, det längsta har varit att jag till sist klev upp och tyckte att det var dags för mig att gå hem och så gick jag. Men jag är den jag är. Jag vet att det sättet jag hade kan tyda på en stark ovisshet och dålig syn på sig själv. Men och?

Så länge jag trivs och mår bra så kan det väl få vara så. Allt hade varit ännu bättre om man slapp X som var svartsjuk. Jag tror att då skulle allt kännas mycket bättre än vad det gör. Hoppas att gänget ska ut och dricka snart igen. Men denna gång så ska det vara cider förbud för min del. Cider är inte nyttigt för mig med tanke på vilka som är med. Men det problemet kommer jag att lösa innan det är klart. Men det tar ett bra tag till innan det är löst. Eller så nästa gång vi är ute allihopa så gör jag klart för vissa att jag gör precis som jag vill och tar tjafset dagen efter. Så går det att göra. Det är tur att jag har min särbo i Gävle. Så blir det bråk är det bara att åka dit, jag har ju egen nyckel. Men även om jag gör som jag vill så tror jag ända att jag ska köra med cider förbud!

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag förstår inte att det har blivit så jobbigt. Jag gick ju som på moln i helgen. Firade mitt upp i allt två år med en vän. Så varför ska det kännas såhär nu för?

Jag vet att jag kanske inte har gjort det bästa valet, men jag är inte känd för att ta den lättaste vägen. Och det här fallet är inte annorlunda. Men varför ska känslorna svikta så mycket. Från att allt var på topp till att allt är upp och ner?

Men jag har löst den största faktorn till attacken igår. När jag fick sitta och tänka igenom allt i lugn och ro så kom jag på vad det hela berodde på. Inte alls det jag var så säker på igår. Jag kom återigen på varför jag bröt mig loss och gav upp dey förhållande jag hade. Att jag gjorde det till sist berodde på att det räckte med att han skrev ett sms så blev jag dålig och dagen efter så var jag sjuk. Det tog ett bra tag innan jag kom på varför jag aldrig blev frisk. Och under den tiden så han jag även bygga upp en stress faktor som var enorm. Jag hade jätte svårt att klara av att träffa honom. Alla våra bråk vi har haft och vissa saker som har varit gjorde att jag knappt vågade träffa honom. Jag var rädd för att vi skulle bråka. Och igår var jag säker på att han visste att jag inte var hemma och att dom hade sagt det till han. Men när jag aldrig hörde något från honom. Och när han inte hör av sig som vanligt så brukar det innebära bråk och trassel för min del. Så därför blev jag mer och mer både stressad och orolig, utan att jag märkte det förens det kändes som att jag skulle trilla ihop. Sen blev det bara mer och mer tills han hörde av sig. Och han visste inget, men när jag yttrade mig så trodde han det värsta som vanligt!

Och inte känns det så mycket bättre på den fronten idag heller. Har inte hört ett ljud därifrån och det oroar mig en hel del. Sen så har jag bråkat med mamma. Men det är ju inte så ovanligt, det gör vi ju lite då och då. Men nu var det verkligen inte läge för det. Men det är ju min vanliga otur, så jag blir inte det minsta förvånad. Men någonstans mitt i allt det svarta så finns det en sann lycka. Kan inte förklara det på ett bra sätt, så därför är jag bara tyst. Eftersom det här inte har vart den bästa dagen så fastnade jag även i andra tankar.

"Han 1"

Jag känner mig fortfarande otroligt dum för att jag tydligen inte betedde mig som man ska. Men jag kan fortfarande inte komma på när jag har gjort det. Men säger du att det är så, så stämmer det. Men det var aldrig min mening att du skulle bli sårad. Men jag är glad att du har hittat någon du verkligen tycker om. Synd bara att du valde just henne av alla. Jag har lovat henne att jag ska acceptera det. Det gör jag också, men det är jobbigt. Även om det blir lättare och lättare.

Det finns även mycket mer jag har tänkt, men eftersom att jag inte kan lägga fram det på rätt sätt så är det ingen ide att skriva det. Det kommer en annan gång. Den här dagen började i alla fall bra. Det var meningen att jag skulle hinna börja städa, men ack så lurad jag blev. Telefonen började leva om sen fick jag kaffe sällskap. Så det blev att vara social istället. Sen när jag blev själv så sprang klockan iväg, sen var det dags att hämta Roxanna på dagis. Sen var det full upp och när hon skulle lägga sig så la hon sig i min säng. Så det blir lite svårt att sätta igång att städa, hon ligger ju i fel ända av lägenheten. Så sätter jag igång så vaknar hon. Och det vill jag verkligen inte, speciellt inte nu eftersom att hon inte har hostat en enda gång sedan halv åtta ikväll. Så jag hoppas att jag får sova några fler timmar än igår. Och jag tror inte att det kommer att bli så mycket mer städning imorgon heller. Jag hade tänkt att försöka få tag på Mimmi och se om man får komma över någon timme innan jag hämtar Roxanna. Har inte trfäffat henne på hela sommaren. Eller så blir det att gå till Mikkis, nu är jag less på att vi bara springer på varandra på affären. Vi båda har sämre minne än en död mumie. Men det lär ju visa sig imorgon hur det blir. Men på förmiddagen så tänker jag förpassa mig till soffan om jag så ska behöva knyta fast mig själv. Känner mig lite lättare i tankarna nu. Men det är alltid värre på kvällarna, vet inte varför. Men jag tror att det också ligger en lång tid tillbaka. Jag var alltid med folk på dagarna och själv på kvällarna. Och jag var inte den som sa hur det verkligen låg till. Så man släppte efter på kvällarna och det sitter fortfarande kvar. När jag är själv eller när det blir mörkt ute så kryper måendet ikapp och överfaller än bakifrån. Men ändå så mår jag relativt bra, där är det inte många som håller med mig. Men jag är inte lika mörk som innan. Del blir ljusare och ljusare.