Jag trodde att jag skulle må bättre efter att jag sovit en sväng, men det gör jag inte. Allt är så förbannat jobbigt. Men ändå så lättar klumpen av oro lite för var gång jag träffar dig. Och att jag fått sova hos dig nu två nätter i rad har hjälpt mig mycket. Även om det blir lite krångligt och man lär kliva upp tidigt så är det värt så jävla mycket. Allt som handlar om dig och mig gör mig verkligen lycklig. Efter det jag skrev idag så kanske du förstår lite av vart min oro kommer ifrån. Okej det är inte min erfarenhet, men mamma har berättat så mycket om den historien att det satt ett spår i mig. Dom hade det ungefär som vi har det nu, ända skillnaden var att dom båda var gift. Han sa också hela tiden att han skulle lämna sin fru, men det gjorde han aldrig. Och dom träffades i nästan ett år. Han gav alltid samma löften om att ge upp allt för mamma, men det var inge mer än tomma ord. Nu var det ju visserligen en jävla tur. Men det är något jag tänker på ofrivilligt.

Jag vet vad du har sagt och vet vad du känner. Men tack vara ett vi inte kan lägga fram allt som det är nu. Det gör tyvärr att jag blir riktigt rädd att du backar när det väl kommer till kritan. Jag vill inte känna så, men kan inte rå för det. Jag vill kunna njuta av stunderna med dig utan att börja tänka så mycket. Det känns nästan som att det förstör det mysiga och underbara som är när vi är med varandra. Men vad skönt allt kommer att kännas när sanningen ligger på bordet för alla. Även om det kommer att vara en tuff period.

Den som kommer att ta det här hårdast förutom hon är ju mitt kära X. Och det känns inte roligt. Om han och jag börjar bråka blir jag ju inte förvånad över, vi kan ju starta ett världskrig på ingenting. Ja han kommer nog tycka att du är mer än en svikare. Men det jag är mest orolig över är hur det blir för hans son. Det brukar ju vara han som får ta allt efter att jag och mitt X har bråkat. Jag vill ju fortsätta att vara ett stöd för honom även när det är du och jag. Men jag är osäker på om jag får det för mitt X. Och sen är jag orolig för hur han kommer att bli som min granne när han vet allt.

Men hur jag ska kunna tala om för honom att vi träffas var och varannan morgon och få honom att tro att vi bara är "vänner". Det vet jag inte. För det blir ju svårt att smyga med det när han lär höra varje gång du kommer och går. Men det får bli som det blir, för jag tänker inte sluta träffa dig för hans skull. Det är han inte värd, inte efter hur han har betett sig.

Nu har jag riktigt ont i magen, för snart ska jag följa med honom och dom andra upp till hudiksvall fram och tillbaka. Han vill att jag ska följa med bara för att jag ska slippa sitta hemma. Det känns hemskt att ljuga för honom, eftersom han bryr sig ju om mig. Men något han aldrig har förstått är att det blir inte han och jag igen. Det har jag sagt så många gånger att jag har ledsnat på att förklara det igen.

Det är med dig jag vill vara. Det är hos dig som den största biten av mitt hjärta befinner sig. Den största biten av alla trasiga bitar. Mitt hjärta är så trasigt att jag nästan blir rädd. Trodde inte att det var möjligt att kunna gå i så många bitar. Vissa bitar kommer för alltid att vara för trasig för att laga. Vissa sår läker aldrig. Det är bara smärtan som kan lindras. Så jag hoppas att du vårdar den bit som är din med ömhet och försiktighet. Du har den helaste biten. Faller den sönder som dom andra lär jag aldrig ta mig upp igen. Jag vill inte sätta press på dig, men det är så det ligger till. Har aldrig gett bort en så stor bit så tidigt någon gång. Men den här gången är jag verkligen säker på vad jag vill. Känslorna har ju funnits där riktigt, riktigt länge. Fast ingen har vetat om det och jag lyckades dölja dom väl. Det var väl inte meningen att jag skulle släppa fram dom så fort, men lyckan blev otrolig när jag fick reda på vad du tyckte.

Skriver mer sen.

Ja vad ska man säga. Allt är så jävla rörigt och jobbigt. Men ändå så känner jag mig relativt lugn och säker. Okej det kommer att ta hus i helvete på många ställen. Men det är så det lär bli. För jag kommer inte att släppa dig. Känslorna är alldeles för starka för att jag ska vända mig om. Men det finns ändå en oro som gnager i mig. Det är inget du kan göra åt eller få den att försvinna. Den kommer att finnas där tills allt är löst. Och det är för vad som hände mamma för väldigt många år sedan. Är väl lite ledsen att hon inte lämnade pappa, men glad att det inte blev mamma och den hon träffade. Jag vet vad du känner och vart du står och du vet även samma sak med mig. Och det är skönt att veta. Synd bara att det ska vara så rörigt och kompliserat fortfarande. Väntar bara på att vi kan säga som det är och få det värsta överstökat. För det här tär verkligen på mig. Men jag känner mig bara mer och mer säker för varje dag vi träffas. Och dom två senaste nätterna har varigt helt underbara. Synd bara att vi inte kan ta det lugnt när vi vaknar. Men ändå skönt att vi kan träffas en stund till på morgonen fast hemma hos mig. Idag var sista dagen som det går lätt. Nästa vecka börjar det första steget av det som blir jobbigt. Jag vet inte hur vi ska kunna fortsätta utan att han ska få reda på något. Varför skulle det just vara lägenheten bredvid mig som han ska flytta in i?

Det har väl kunnat vara någon annanstans här ute. Men det är ju min vanliga tur. Så fort något börjar bli lite lätt och kännas rätt bra så kommer det ett bakslag. Jag är så jävla less att det är så, men jag vet inte hur jag ska kunna bryta det. Och hur jag ska klara av att följa med honom upp till farmor vet jag inte. Det känns så fel, fast framför allt känns det fel mot dig. Det känns inte riktigt rätt att jag ska tillbribnga en helg med honom eftersoom jag känner som jag gör för dig. Okej det har aldrig hindrat mig förut att umgås med mina X. Men som allt är nu så känns det mer fel än någonsin. Det känns även fel mot honom eftersom han inte vet något. Han kommer att bli så jävla elak när allt kommer fram. Det känns inte bra att ljuga för honom, men jag måste. Annars är risken så stor att alla får reda på hur det är. Och det går jag inte med på nu. Även om jag vill slippa allt smygande och alla vita lögner, så är det såhär det lär vara ett bra tag till. Hoppas bara att allt kommer att bli bra till slut. Även om jag vet att det blir det, så har jag svårt att kunna tro på det. Med min vanliga tur så är det alltid något som går fel. Men jag hoppas att det blir annorlunda den här gången. Men jag blir ju inte förvånad om det är något som går fel.

Jag är lycklig innerst inne. Är så glad att jag har dig, även om det inte är bara vi än så länge. Längtar tills allt är över och det bara är vi. Men vägen dit är väldigt lång och den kommer att bli riktigt jobbig. Jag är bara sä rädd att jag inte ska orka stå upp under den långa väntan. Men jag ska göra allt jag kan för att hålla mig uppe, för jag är inte den ända av oss två som det kommer att vara jobbigt för. Jag önskar bara att allt vore lättare. Det hade det varit om jag hade trätt fram förra gången. Men så smart var jag inte. Men det är inget att göra åt nu. Utan jag är glad att jag sa något till slut. Nä jag kanske fortsättar att skriva ikväll, men nu ska jag göra annat.

Allt är så jävla rörigt och jobbigt. Och inte blir det bättre av att min hjärna sätter igång och börjar spöka så fort jag sover. Idag när vi satt och pratade så gick det verkligen upp för mig att det här är verklighet. Inte för att jag har tvivlat på dig eller dina känslor på så vis. Men en viss oro kommer att finnas där tills den dagen vi står där du och jag. Men vägen dit är lång och krånglig. Det finns mycket som står i vägen för oss än. Men jag lovar att jag ska vara stark för din och våran skull. Men det blir inte lätt. Men jag vet inte riktigt hur jag ska klara det, men jag ska göra det på etteller annat sätt. Sen jag hade pratat av mig igår och jag fick frågan om det verkigen är värt allt det här så blev jag nästan förbannad. Om det inte skulle vara det så skulle jag aldrig ha satt mig i denna situation?

Fick även frågan om du verkligen tänkte satsa på mig, att du tänker lämna det som du har. Och som frågorna satte tyvärr spöken i min hjärna. Så att vi kunde sitta ner och prata lite om hur det kommer att bli fick mig att inse att det verkligen är sant. Att det verkligen blir vi. Men att vägen dit ska vara så lång är svårt att förstå ibland. Att jag inte kom in förra gången beror på två saker. Först att jag och han bråkade otroligt mycket och han talade noga om för mig att jag skulle hålla mig borta från er. Han var stört säker på att det skulle bli vi om jag inte drog mig undan. Och han har aldrig fått höra vad jag har tyckt från början. Sen så var det för att jag ville inte såra henne om jag klev in och det blev vi. Så jag vågade aldrig träda fram. Men jag inser nu att det skulle jag ha gjort, allt hade varit så mycket lättare då. Vi hade sluppit så mycket som kommer att hända nu. Men det är lätt att vara klok i efterhand. Men vad vi än behöver gå igenom för att komma fram så tänker jag inte ge upp. Hur jobbigt det än blir och hur trasig jag än kommer att bli. Jag vill verkligen det här. Mina känslor finns hos dig, men än så har dom inte nått sin topp. Men det kommer dom inte att göra så länge hon inte vet något. När allt har kommit fram om hur det ligger till så släpper jag låset på mina känslor. Det tar på mig att lära låsa mina känslor. Jag klarar av det här så länge du inte börjar tvivla på mig. Skulle du göra det så vet jag inte vad jag tar mig till. Annars så ska det mycket till innan jag lägger mig ner och ger upp.

Det finns mycket jag gruvar mig för. När vi lägger fram sanningen för vissa. Det kommer att ta hus i helvete från flera håll. Men när vi tagit oss igenom det så kommer jag att vara glad. Men det finns även risk för att när vi klarat av alla hinder så kanske jag rasar ihop. Jag vet att du sagt att du ska ställa upp för mig i vått och tort, men jag har tyvärr svårt att kunna tro fullt ut på det. Har hört det så många gånger genom åren, att det många gånger bara är tomma ord för mig. Men jag vill verkligen tro på dig. För under hela tiden vi känt varandra så har du alltid ställt upp. Och då visste du inte ens om vad jag har haft för känslor. Jag har alltid varit avundsjuk på henne. Och har alltid fått höra från honom att om jag så visade en tillstymmelse av att komma nära dig så skulle du ta mig istället för henne. Jag har alltid skrattat åt honom när han sagt det. Trodde aldrig på det han sa. Men han kanske vet mer än man tror. Men mina känslor finns hos dig. Det kommer dom att göra för väldigt lång tid framöver!

Det känns lite bättre idag. Har vart inte till Gävle och fått prata av mig. Men då har man ju glömmt bort att äta och så har man umgåtts med sitt X. Så jag mår inte särskilt bra. Är klen och dålig. Vill bara att allt det här ska få komma fram så att man kan börja ta itug med saker och ting. För det här tär nå otroligt på mig. Jag vill inte vara själv hemma för jag vet inte om jag orkar vara uppe med Roxanna. Igår så somnade jag ju av. Och det är något som bara inte får hända. Och i helgen så svimmade jag av, men det beror på andra saker. Men oron är överhängande. Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Och det blir inge bra om mitt X ska sova över heller, blir lite problem då. Så hur jag ska kunna tackla att få honom som granne vet jag inte. Men i värsta fall så lär vi tala med honom. Men då är ju frågan om han kan hålla mun och inte säga bort sig till någon annan. Det får bara inte hända. Så allt är förjävligt att leva just nu. Jag hatar att leva i en halv lögn, men så måste det vara ett bra tag till. Men det börjar bli jobbigt att inte vara helt ärlig när folk frågar vad som har hänt. Dom ser och hör att det är något, men jag ger inga bra svar. Har fått lite hjälp på den punkten idag. Men det funkar inte på mamma. Men jag får försöka lösa det på något sätt. Men hur vet jag inte. Allt i mitt liv kommer att vändas upp och ner. Jag hoppas att jag är stark nog att orka med. Just nu är jag tveksam på mig själv. Jag känner inte riktigt igen mig själv. Jag har nästan börjat tvivla på mig själv. Allt känns så konstigt och skrämmande. Men det kan ju bero på att jag inne på något jag aldrig har varigt förut. Jag har suttit i många situationer, men aldrig i den här utsträckningen. Det här är något som är riktigt rörigt och berör väldigt många. Jag vet inte vad jag ska göra. Vet inte hur jag ska klara av det här. Allt jag står fast vid nu kommer att rivas upp och byggas upp på ett nytt sätt. Vet inte hur det kommer att bli eller hur det slutar. Allt är så konstigt. Jag vet att jag innerst inne vet att det är rätt det jag känner. Så börjar jag bli rädd. Är så jävla rädd att allt bara ska bli fel och rasa. Jag känner mig tillbakadragen och det är inte min mening. Kan inte förklara varför jag blir så, och jag är rädd att det ska misstolkas. Och då blir det väldigt fel. Då kommer det verkligen att rasa för mig. Och då vet jag inte om jag orkar ta mig upp en gång till. Och sen så är det fler saker jag är rädd för. Det som känns mest är att jag kommer att mista minst en vän. Och det känns inte bra, men jag vill inte släppa taget om det här. Det är alldeles för starka känslor. Dom kan jag inte ta bort, men jag kan låsa dom på vad dom är nu. I alla fall medans vi inte kan vara ärlig. Men så fort det har kommit fram så kommer dom att stegra. Jag vill inte låsa mig själv, men jag kanske måste för att orka med det här. Men det kommer inte att kännas rätt, är rädd att det blir fel om jag gör det. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag försöker att inte tänka så mycket. Men det är lättare sagt än gjort. Jag bara längtar tills sanningen ligger på bordet så att jag kan bearbeta allt det här. Det kommer att bli riktigt jobbigt och ta lång tid innan jag är stabil igen. Nu lär jag sluta ett tag, känner att det börjar bli rörigt. Men du ska veta att du betyder oerhört mycket för mig. Vill kunna vara med dig jämt. Du får inte ta åt dig bara för att jag inte släpper fram mina innersta känslor för dig. Men jag lär stoppa upp dom för att orka ta mig igenom det här. Så vad du än gör, tvivla inte på mina känslor. Dom finns där och dom är starka och kommer att växa så fort allt har kommit fram!

Jag är trött, jag vill sova. Men när jag lägger mig så kryper paniken över mig. Så det är bara att sitta upp tills det ger sig. Men frågan är om det kommer att göra det förens sanningen har kommit fram. Men som det är nu så skadar sanningen vissa mer än vad det hjälper. Men klarar jag av att leva i lögner. Jag hatar att ljuga. Jag har haft lätt för det förut, men då har det inte drabbat så många som det gör nu. Mörkret kommer allt närmare. Börjar bli svårt att finna styrkan att kliva upp och leva. Känns inte som att jag finner den sanna viljan att orka. Vill bara få gå in i drömmarna värld och slippa verkligheten. Den är så grymm och smärtsamm. Vet inte hur det här kommer att sluta. Men jag hoppas på ett lyckligt slut. Men som det känns nu så bler det inte så lyckligt som vi hoppas på. Risken att jag rasar sönder under vägen är en överhängande risk. Vill inte att det ska hända, men det är något jag inte styr över. Jag vill vara stark. Både för våran skull och för eran. Men det blir inte lätt, jag kan tappa bort en del av mig själv på vägen. Men jag kommer att komma ikapp mig själv. Så det är ingen större fara. Men jag kommer inte att vara mitt vanliga glada jag. Många kommer att undra vad det är som har hänt. Jag vet inte vad jag ska svara. Är så rädd att jag ska säga bort mig. Blir bara värre och värre och risken blir större. Varför ska det vara så svårt att vara ärlig vissa gånger. Jag känner mig som ett monster. Snacka om att jag är duktig på att förstöra för andra. Det är tydligen något jag inte kommer ifrån. Men varför ska det vara jag som är så. Varför har inte detta kunnat vara en lättare sak att uppnå. Det skulle ha kommit fram förra året. Men jag vågade inte. Jag ville inte ta det jag ville ha. Jag brydde mig för mycket om henne. Och nu är det försent att släppa taget. Känslorna är för stora. Nu är det försent att ändra sig. Så det är tyvärr hon som kommer att få det jobbigast när det kommer fram. Men jag slits sönder medans tystnaden hägrar. Men jag ska hålla ut för hennes skull.

Jag vet inte vad jag ska göra. Nyheten jag fick igår blev för mycket. Vet inte hur mycket mer jag klarar av. Allt kommer att bli så mycket jobbigare här framöver. Inte bara för att ha honom som granne utan med det så kommer det att bli svårare med vissa saker. Hur fan kunde det bli såhär, jag som lovade mig själv att det aldrig skulle hända. Men så blev det i alla fall. Jag borde vara lycklig, men istället så lyckas jag gräva ner mig själv. Hoppas bara att jag orkar ta mig upp en gång till. Allt bara snurrar runt. Får inte riktigt grepp om saker och ting. Men ingen kan missa att jag tog hårt på att höra det igår. När vi blev hem skjutsad så somnade jag på soffan, vaknade till vid åtta. Då la vi oss i min säng. Och jag vaknade för en liten stund sedan. Snacka om att det ska bli skönt att Roxanna är på dagis imorgon. Jag är alldeles för trött och slut för att orka med henne. Och hon känner att jag inte mår så bra och då blir hon jätte mammig och det klarar jag inte av nu. Jag känner mig inte som någon vidare mamma. Jag har inte tillräckligt med energi för att orka busa och leka med henne. Sen har jag en hel del att städa. Men det är ju som det är. Jag oroar mig för att det här kommer att sluta i något ännu jobbigare än vad jag kan föreställa. Vet inte hur länge jag klarar av att vara tyst och låtsas som om ingenting. Allt kändes ju så mycket bättre i fredags och lördags. Det vände och blev förbannat jobbigt i söndags och värre på måndag. Och efter att jag fick reda på att han skulle bli min granne så rasade min tillvaro. Jag vet inte hur jag ska orka att vara med längre. Vill bara lägga mig ner och dö. Slippa allt och bara sakta få somna in och lämna denna tidsrymd. Men tyvärr så funkar det inte så. Och jag vill inte lämna dig. Om det inte vore för dig och mig så skulle allt vara bra. Men jag vill vara med dig och då måste det vara såhär tills vi kan tala om hur det ligger till. Men det kommer inte att bli roligt. Det finns så många som kommer att lägga sig i med sina åsikter. Jag tyckte allt var otroligt jävligt jobbig som det var innan. Men efter att jag fick reda på att han ska bli min granne nästa vecka blev allt bara ännu värre. Risken är rätt stor att vi lär säga något innan. Han kommer nog att ana något, och han är inte duktig på att vara tyst. Skulle han lyckas vara det, så kommer han att dra ner mig tills jag inte kan vara tyst. Jag vill inte ändra något mellan oss, men ibland så känns det bättre om det aldrig skulle ha hänt. Men jag är ändå glad över att det är som det är. Men det är jobbigt och tar otroligt mycket på mig. Det känns så hemskt att inte kunna vara ärlig. Jag var på vippen flera gånger att säga fel igår. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag är bara glad att Roxanna ligger och sover. Annars så hade jag nog gått bort. Jag vet att det inte är någon lösning, men känns som ett lätt alternativ. Men jag tänker inte göra det. Det finns en sak till jag kan göra, men har lovat att sluta. Och det är inte lätt att hålla. Men ska vissa kunna lite på mig så är det bara att låta bli. Nä nu lär jag försöka att sova lite till. Vill inte kliva upp imorgon, har inge kaffe hemma.

Just nu vill jag bara gå och hänga mig. Snacka om att det inte är lätt längre. Snart säger jag upp mig från mig själv. Det är inte mycket som kan bli sämre just nu. Jo det kan det väl bli, men inte än. Det här var något jag inte behövde just nu. Har ju precis vant mig vid det här. Och nu kommer det att bli ännu svårare. Det är nu det riktigt svåra börjar. Tidigare så var det bara svårt att inte säga bort sig. Nu blir det lättare att det hela kommer fram. Och det är ju dumt att det kommer från någon annan. Men risken finns och det gör att jag bara mår sämre. Det är redan jobbigt som det är och nu blir det ännu värre. Vet inte alls vad jag ska göra eller säga. Vill bara att allt ska bli bra och det nyss. Det blir det till sist, men nu är frågan om jag klarar av att stå upp tills det är klart. Det är jag riktigt osäker på nu. Men det lär ju visa sig. Finns inte så mycket jag kan göra som det är nu. Utan det är bara att försöka stå ut och göra det bästa av det hela. Men det blir bara mer och mer kompliserat för var dag som går. Men det behöver vara såhär ett tag till. Även om jag känner mig som världens elakaste person just nu, så lär det vara så. Det är ju inte bara jag som bestämmer om det hela. Hade det varit så, så hade det kommit fram mycket fortare. Men nu är det inte så, och det blir inge bra om det kommer fram just nu heller. Det finns andra med i det hela. Och det är väl därför jag känner mig som jag gör. Jag vet att det är fel, men jag kan inte rå för det. Det kommer inte att bli kul när det släpps ut. Men den smällen är bara att ta. För jag tänker inte släppa det här. Men det kommer att bli en tuff period och en omställning. Men så är det, och så blir det...

Vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är rätt så jobbigt att sitta i mina kläder just nu. Helgen har varigt helt underbar, men samtidigt en ren och skär plåga. Det är så jobbigt att se när man inte kan göra något åt det. Kan inte visa eller säga vad jag tycker om det hela. Men det skriker inom mig, men måste ändå uppträda som ingenting. Och det är inte kul, men så måste det vara ett tag till. Jag bara hoppas att jag inte kommer hinna gå sönder innan. Så jag mår inte bra alls just nu. Och värre kommer det att bli när jag kommer hem igen och blir själv. Än så länge kan jag konsentrera mig på annat så jag inte tänker. Men allt kommer att komma imorgon. Och det gör att det bara är ännu värre att vara här, men jag är glad att jag slipper vara själv inatt efter igår. Jag har ont i hela kroppen och har fått några nya blåmärken. Men så kan det vara. Är inte mycket jag kan göra åt det nu, utan det är ju bara att vänta tills det går över. Vill även att allt hemligt ska försvinna. Vill att det aldrig skulle vara hemligt, men det är så det måste vara. Det är inge kul. Men det är bara att bita ihop och se glad ut. Finns inte mycket annat jag kan göra i nuläget. Och det är mycket i mitt liv som kommer att försändras när jag äntligen kan vara öppen igen. Men väntan tar mycket på mig. Både fysiskt och psykiskt. Till och med jag känner att jag är inte som tidigare. Jag är framförallt tröttare och mer retlig än tidigare. Har även mycket svårare för att äta. Men det kommer att släppa efter när väntan är över. Jag vill verkligen det här, eftersom det alltid har funnits en tanke. Men tidigare har den inte fått komma upp till ytan. Men det har den gjort och nu skenar känslorna. Skriver mer senare. Känner att jag snart går ifrån ämnet och även börjar få svårt att fatta mina egna tankar