Jag mår både bättre och sämre. Saker och ting börjar flyta på som det ska. Just nu är jag barnledig i några dagar till. Det känns helt toppen att inte behöva tvingas ur sängen på morgonen, utan att man kan kliva upp när man känner för det. Men än så har jag inte lyckats lega ner längre än till kvart över nio. Hur trött jag än har varit så har jag inte klarat av att lega kvar. Men det känns ändå rätt trevligt att energin och orken sakta men säkert har börjat komma tillbaka. Och mycket kom på en gång efter att man jobbade med Melodifestivalen i Sandviken. Även om man fortfarande är paj i ryggen så känns det bra. Även om det är lite svårt att vända tillbaka dygnet helt och hållet. Men det går sakta men säkert. Även om det var tufft att jobba, man gick från att bara sitta hemma och rulla tummarna till att slita som ett djur i några dagar.Men det var hur kul som helst. Tycker det är riktigt synd att man inte kunde följa med runt på alla ställen. Men så blir det kanske nästa år, men bara om vi fått ordning på bussen. Och då blir vi några stycken som håller ihop under den tiden. Så att man slipper nytt folk var oc h varannan dag. Blir riktigt skönt att man slipper se vissa, även om dom skulle kunna följa med så får dom inte. Man kan inte ha med folk att jobba som bara står med händerna i fickorna och som anser att man har rast bara för att det inte fanns något ute. Det fanns mer än nog kvar inne. Men nog om dom.

Men även om vi inte kan följa med allihop så tänker jag höra mig för. För jag vill verkligen följa med. Trivs så bra med att slita hund någon dag, vara ledig någon dag och så samma visa igen. Även om kroppen tar stor stryk så trivs jag och mår bättre av det. Känner mig även nöjd efter att ha knuffat lös Big Toy igår. Även om jag har svårt att tro att jag hjälpte till så mycket, så vet jag att det inte hade gått utan mig (eller någon annan). Men jag får ta åt mig äran eftersom att det var bara jag som knuffade. Så man får känna sig lite duktig. Men jag kommer inte att göra om misstaget att knuffa bil utan vantar i -15grader. Har fortfarande ont i ena handen, huden höll på att frysa fast. Har fortfarande knappt någon känsel i halva handen. Men det är klart bättre nu än inatt.

Roxanna blir bara bättre och bättre, nu har hon äntligen blivigt frisk förklarad. Men hon kan fortfarande bli dålig och riktigt dålig vid varje förkylning upp till ett halvår frammåt. Men det ska vi nog klara av, det kan inte bli värre än vad det har varigt. Och skulle det bli så, så är det bara att åka in till sjukhuset så tar dom emot oss. Och det är skönt att veta och man känner sig tryggare.

Jag är också lite bättre, börjar vänja mig lite vid att inte äta några tabletter, men det gör ju att varje dag är en stor kamp mot både det ena och det andra. Men jag kan förhoppningsvis komma igång som vanligt igen senast efter april. Det beror ju helt på när jag får tid på klinisk fysologi. Och jag kan få komma dit allt från mars till april. Så det är bara att vänta. Men under dom här senaste fyra månaderna som har gått så har man lärt sig otroligt mycket om sig själv och hur man kan hantera allt. Okej, jag har inte haft något att välja på. Men det har gått lättare och bättre än jag vågat hoppats på. Men det ska bli så skönt om man kan börja med några av tabletterna igen. Plus att dom ska sätta in en ny, om kroppen klarar av det vill säga.

Nä nu ska jag försöka att sova lite.

Jag vet inte vad jag ska säga. Det känns som att jag har dött invändigt. Det är ett stort öppet sår där något fanns. Nu är det bortslitet och smärtan är enorm. Jag trodde inte att det var möjligt att någon skulle kunna slita mig i stycken på ett enda försök. Men det gick tydligen. Men det som faktiskt gör ondast är alla heliga löften om att det inte skulle bli såhär. Men tyvärr så hade jag rätt i min rädsla om att ståhär ensam. Jag kan inte få ihop allt det här. Förstår inte vad som har hänt och absolut inte varför. Men jag får ju bara hoppas att du är nöjd med ditt val. Annars kan jag absolut inte fatta varför vi står där vi gör nu, eller rättare sagt där jag står. Du övergav mig mitt på vägen och försvann. Vägen som vi skulle ta oss igenom tillsammans. Jag vill inte gå den ensam, men vad har jag för val?

Jag kan inte göra annat än att fortsätta. Men jag tror nästan att jag måste begrava det inom mig. Dom som inte han få reda på något kommer jag hålla utanför. Just nu vill jag bara förneka och glömma bort allt som fanns. Allt som fick mig att må bra, alla fina minnen. Allt gör bara så jävla ont. Jag vill inte minnas som det är nu. Men mest av allt så kommer jag att känna mig som en idiot när jag träffar henne nästa gång. Allt hon fick gå igenom, allt hade vart så mycket lättare för henne om jag aldrig hade funnits med. Jag lider verkligen med henne, varför jag riskerade allt jag hade bara för att få det såhär kan jag inte förstå längre. Jag trodde verkligen att du skulle stanna kvar. Men det är ju inte första gången jag blir lämnad kvar ensam.

Men det hade ju absolut vart mycket bättre om jag hade fått reda på det från början. Fallet hade inte blivigt lika stort då. Och förmodligen inte smärtan heller. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vill bara fly bort från alltihop och slippa komma tillbaka igen. För tillfället känns en flytt inte ens jobbigt. Men jag tänker ändå vänta en månad och bara känna efter. Och skulle jag fortfarande känna att jag behöver flytta så har jag tre månader kvar innan jag kan flytta. Men jag hoppas att det har gett sig inom några veckor. För jag vet ju hur bra jag trivs här. Men en fullständigt ny start på livet kanske skulle vara bra för både mig och Roxanna. Men hur jag skulle klara mig utan dom jag verkligen håller kär vet jag inte.

Jag vet inte vad det är som håller på att hända. Jag blir mer och mer nere för varje dag som går. Blir även mer och mer orolig i kroppen. Vet inte riktigt varför. Och inte blir det bättre av att du känns så avstängd. Det är nästan som att du skjuter ut mig ur ditt liv. Det är bara hon som hör av sig, hon frågar hur det är och det är hon som håller för att allt är och går bra. Visst är jag glad att hon fortfarande är min vän efter allt det här, men det känns inte helt rätt att det är hon som vill veta vad som händer med mig och om jag lever. Det känns som att jag håller på att tappa kontakten med mitt eget liv. Känner mig bara mer och mer likgilltig till vad som händer. Jag tycker absolut inte om vad det är jag känner, men jag vet inte vad jag ska göra för att ändra på det. Och det blev ju inte lättare av att det kändes som att jag inte var välkommen hemma hos er utav dig. Jag kan mycket väl ha känt helt fel. Men jag blir inte av med den känslan. Och jag vågar helt enkelt inte skriva till dig heller längre. Utan det är du som får lov att höra av dig till mig den dagen du känner att du vill släppa in mig igen. Jag bara hoppas att jag står upp då. För som det är nu så kan jag inget lova. Har funderat länge på nu att kanske lägga in mig ett tag. För jag vet inte om jag orkar med det här längre. Jag gör allt för att intala mig att allt är bra och att det bara är svagheten i kroppen som gör allt svårt och jobbigt. Men det är inte bara det. Utan att helt stå utanför och inte få veta vad det är som händer eller sker tar så mycket på mig att jag nästan börjar fundera om det är värt att stå kvar. Det är inget för att vara elak, men jag vet inte om jag orkar längre. Okej att du har vart sjuk, men jag har tyvärr svårt och förstå varför du stängt mig ute. Du säger bara halva saker. Och det som faktiskt tog mest var att du inte kunde höra av dig idag och fråga hur det gick. Därför blev jag så himla lycklig av att hon frågade redan innan jag hade hunnit vara där. Jag vill att du kommer tillbaka. Men det känns bara som att jag har förlorat dig. Att jag får vara nöjd med den tiden vi hade. Det känns som att allt jag var rädd för från första början har blivigt sann. Och mycket bara för att jag inte får höra något. Och jag klarar inte av att fråga henne vad det är som händer.

Jag kan bara säga att det här känns inge roligt längre. Vet inte om jag orkar kämpa vidare. Jag vet att jag är otroligt negativ och enlig vissa väldigt självömkande. Men då får dom tycka det för just nu orkar jag inte bry mig. Just nu längtar jag bara att det ska bli mellandagarna så att en nyfunnen kompis kommer förbi och hälsar på mig på väg hem igen. Ska bli så kul att träffa honom igen. Och den här gången så kommer det inte att vara stressigt eller en massa folk runtomkring. Och inge strul och tjafs heller för den delen. Jag kanske är dum som låter honom komma. Men händer det något så får det göra det. Just nu orkar jag inte bry mig om det. Antingen så slutar det bra eller så inte. Den som har invändningar mot det får hålla det för sig själv för jag tänker inte lyssna. Jag tänker tillåta mig själv att rasa samman ett tag, det blir alltid bättre. Och nu har jag ganska bra stöd som kan hjälpa mig rätt igen. Jag ska sluta lådsas  vara så stark. Jag ska bli liten och sårbar, det jag igentligen är. Ska släppa taget om min mur och släppa fra, det sköra inom mig. För jag kommer att gå under en gång för alla om jag inte släpper efter nu. Sen om det innebär att jag tappar många av mina vänner spelar ingen roll. Jag verkar ändå ha tappat den som betydde mest. Hon verkar inte vilja prata med mig längre. Men jag kan ju känna mig glad åt att hon fick den jag hade känslor för då. Dom har det bra idag, så jag gav henne ju något av värde här i livet. Så jag har ju uppnåt ett mål. Och det är att få mina vänner att må bra. Och det innebar även att jag troligen har förlorat henne. Men jag önskar henne allt gott här i livet. Det är hon verkligen värd efter allt hon gått igenom. Den/dom som har henne som vän kan skatta sig lyckliga och jag hoppas att dom vårdar den vänskapen bättre än vad jag tydligen gjorde. Det är något jag ångrar, men kommer nog aldrig att få tillfälle att rätta till det.

Nu känns det lite lugnare. Men vi vet fortfarande inte om det är något allvarligt eller inte. Så nu är det bara att vänta och se när jag blir kallad till fys-labb för ytterligare undersökningar. Idag såg väl allt bra ut, men jag hade en låg frekvens och därför behövs det mer tester för att se vad som kanske är felet till att jag är dålig. Sen på måndag får jag svar på några prover som togs idag. Men det är inga akuta allvarliga fel. Och det är jag mycket glad och lättad över. Men vi vet fortfarande inte varför jag är dålig. Om dom inte hittar något större på fys-labb så är det troligast att det är medicinerna som har orsakat allt. Och då måste vi hitta nya. Och det känns ju inte allt för roligt, men bättre än nu när jag inte kan äta dom i den utsträckning jag behöver. Trots att dom inte hittat något akut fel så kan jag bara äta någon enstaka tablett, annars kan det bli allvarligt tack vare en låg frekvens. Men annars så är det väl bara att fortsätta som vanligt och hoppas på att det blir bättre med tiden. Är inge kul att hela tiden vara utan ork i kroppen. Man orkar nästan inte göra något och det känns helt fel mot alla runt omkring mig. Men nu ett tag så har det inte känns som att det spelat någon roll att jag i stort sett bara sitter hemma. Den enda som har träffat och umgåtts med mig är mitt X. Inte för att jag ska klaga på det, känns faktiskt trevligt att vi är vänner igen och att vi kan träffas och umgås. Men det vore ju trevligt om det kunde vara fler som var intresserad. Det kanske det har vart, men jag har tröttnat ur totalt attdet hela tiden är jag som måste fråga om någon vill träffas och även tröttnat på att höra av mig till folk när dom verkar motvillig att prata med mig. Och då vore det ju trevlig om dom kunde säga det istället så att jag slipper känna mig jobbig på folk.

Och nästa vecka så ska Roxanna få sin andra sruta och då är det inte långt kvar innan nästa utvärdering om hennes envisa hosta är. Har dock inte fått en ny tid än, men vi skulle ses efter en månad. Och den nya medicinen hjälper lite, men inte så mycket som vi hade hoppats på. Men sen vet vi ju inte vad alla prover har gett heller. Så jag måste ringa dom och höra om svaren har kommit. Sen får jag även mer svar nästa vecka. Så jag längtar tills nästa vecka, den kan ju vara positiv och rolig. Men det återstår ju att se. Men annars så har jag väl inte så mycket mer att säga. Jag känner mig riktigt ensam, men det kommer nog att lösa sig så fort han mår bättre eller vad det nu är. Jag har inte riktigt fått grepp om vad som händer. Men det är nog inte meningen heller. Men nu ska jag ta och gå upp till dagis och hämta Roxanna.

Har vart iväg på kryssning lördag till söndag. Det var meningen att det skulle vara jätte trevligt, men det blev ju inte riktigt som det var planerat. Men jag blir ju inte förvånad, det blir alltid bråk mellan mitt X och mej. Vilket jag tycker är jätte tråkigt. Men räknar man bårt vårat bråk på morgonen och resan hem så hade jag personligen super trevligt. Men jag behöver nog lära mig att vara mindre social med annat folk. Hela kvällen blev fel från början till slut. Allt hade slutat helt anorlunda om jag inte hade gått ut för att röka och kolla om han skulle prata med mig igen. (Träffade en kille någon timme tidigare som jag började prata med)

Det gjorde han och hade vi gått in då istället för att sitta kvar ute så hade det vart en kanonkväll. Men mitt i vårat samtal så ramlar det ut några från discot och börjar bråka, till en början så var det inte så mycket annat än ett jävla liv. Trots att killen sa åt mig att sitta kvar så gick jag dit när dom började små fajtas. Jag och två till drog bort ena killen och det var två på den andra. Dom lugnade ner sig direkt. Men den andra killen fick ett utbrott och rycker tag i killen som jag och dom andra höll i och drog med oss en bit, för att sedan ramla och få oss över sig. Då gick "våran kille" till attack mot han som låg underst och började mata en massa slag i ansiktet. Jag blev allmänt förbannad, jag och en till drog upp den här killen och höll i honom medans dom andra tog bort den andra killen. Jag vänder på honom och drar iväg honom mot dörren in, någon öppnade dörren och jag tröck in honom. Då var det hela över. Allt kändes jätte skönt en stund, sedan började värken komma på ett ställe i ryggen det gick ner efter sidan, ner i magen, upp i revbenen och sedan över bröstkorgen och hjärtat, de blev ganska taskigt med syre trots att vi stod utomhus i blåsväder.

Tror att det var tur att jag satte mig ner, annars tror jag att det hade slutat illa. Jag mådde inte alls bra, om jag ska vara helt ärlig så har inte värken släppt någonstans än. Har även kännt att man har ont på fler ställen. Vet inte hur många slag man fick igår, men det spelar ändå ingen roll. Jag lever,  står på benen och är i ett stycke!

Men den obehagliga känslan och tanken som kom när jag kände värken och reflekterade över vad som höll på att hända släppte efter ett tag. Jag tror inte att jag såg ut att må bra eftersom att jag blev tvingad att röra på mig ett bra tag. Men helst av allt så vela jag bara kura ihop mig sittandes för att slippa frysa så förbannat. Jag frös ända fram till två, halv tre idag. Men jag piggnade på mig efter en stund, killen och en kompis till honom kom fram och började prata sedan kom mitt X ut. Lite senare så gick vi in för att leta på deras kompis (som var en av dom som slogs) och titta hur det var med honom. Allt är bra, han fick ett sår under ögat. Idag så kan man inte tro att det hände inatt. Nu ser det bara ut som ett rivmärke, men det var mycket större inatt. Ett riktigt öppet sår.

Men jag ville följa med dom och då följde mitt X med han också. Sen hade jag tydligen rätt taskig tidsuppfattning. Sen gick allt utför. Orkar inte ta det nu och det spelar ändå ingen roll.

Men jag behöver lära mig att vara mindre social och sällskaplig av mig. Men det är inte så lätt, när man är ute på så vis så älskar jag att hitta nya människor att prata och tillbringa lite tid med. Och tyvärr så har jag lätt att glömma bort dom som inte pratar med mig. Och det var ett riktigt stort fel som jag gjorde inatt. Okej det var morgon innan vi kom tillbaka till hytten. Kom väl dit runt 6. Men somnade inte förens strax efter halv åtta, pågrund av allt tjafs. Jag kan inte rå för att jag exploderade när han öppnade mun. Jag vet att jag inte borde ha reagerat så. Men jag kunde inte stoppa det. Jag mådde inge bra och var förbannat trött. Var inte precis upplag för en diskussion just då. Sen har inget rättat till sig. Jag trodde att vi var vänner och att allt var bra igen sen vi hade klivit upp, men så var visst inte fallet!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Känner mig inte så jätte pigg, även om jag nu dom senaste dagarna har fått mycket gjort här hemma. Roxanna har blivigt lite bättre igen med sin nya medicin, men jag lära plocka bort en av dom gamla. Att kombinera två av dom gjorde henne bara sämre. Hon är långt ifrån bra, men hon sover på nätterna igen. Jag däremot är sämre. Antingen orkar jag inte göra något annat än att sova, eller rättare sagt jag kan lika gärna somna ståendes. Eller så är jag överaktiv. Båda sakerna är väldigt jobbiga. Så jag hoppas att jag kan få tid för att göra proverna så att dom kanske hittar vad det är som gör mig dålig. För det är inte kul att ha det såhär längre. Så därför ska det bli riktigt skönt att få komma bort ett dygn och bara få vara.

Så som allt känns nu så skulle jag kunna vara borta en vecka eller två. Känns inte som att någon skulle sakna mig. Mamma och Roxanna kanske, men annars så kan jag inte komma på några fler i nuläget. Älskling verkar ju ha gått under jord, vilket inte gör saken bättre. Men det är som det är. Han hör väl av sig till sist, har skrivit till honom men har inte fått något svar. Så antingen finns det en bra anledning eller så har han dragit sig undan. Vilket jag hoppas att han inte har. Inte nu när vi kommit såhär långt. Men det lär ju visa sig. Men det gör ont att inte veta och inte vågar jag fråga henne heller. Kalla mig feg eller vad ni vill, jag bryr mig inte.

Jag tvivlar tyvärr starkt på att frånvaron beror endast på sjukdom, för det finns ju tydligen ork att sitta vid datorn, men det går inte att höra av sig. Men det blir väl som det blir. Men det svider rejält i mig att inte höra något, att inte veta vad som händer. Men det kanske inte är meningen att jag ska veta heller. Jag har inte en aning förutom att det är tyst därifrån. Men det är ju bara att vänta och se. Något lär man ju höra atingen från det ena eller det andra hållet. Men känslorna finns kvar oavsett vad som händer. Även om jag just nu gör allt för att trycka in dom så långt det bara går. Det gör mindre ont så länge det är tyst. Nä nu ska jag göra ett litet ryck igen på städningen!

Kan fortfarande inte sova bra. Trodde att det skulle kännas bättre nu, men det gör det inte. På två timmar så vaknade jag tre gånger av att jag var kall svettig och med halv panik. Finns bara mardrömmar av alla slag. Vet inte hur jag ska kunna bli av med det. Jag vet att jag behöver alla krafter jag bara kan få om jag ska orka mig igenom det här. Just nu så känns det inte som att vi är två som kämpar tillsammans längre. Men att vi är två om detta problem vet jag. Men det känns som att vi kämpar på olika håll. Jag vet inte varför det känns så. Det känns även som att hon har vunnit första rond och särat oss åt. Om det visar sig vara så på ett eller annat sätt så vet jag inte vad jag gör. Det är redan ett under att jag inte satt mig i bilen och försvunnit härifrån. Är så nära att bara packa och försvinna bort från allt. Jag vet att jag inte kan fly för alltid, men det kan inte hjälpas. För jag vet inte om jag orkar längre. Allt slogs i bitar igår. Även om jag visste att det skulle bli så förr eller senare så trodde jag att det var vi som bestämde när det skulle bli så eller inte. Inte att hon skulle styra det. Men det finns inget jag kan göra åt det. Så det är bara att bita ihop och köra så länge jag orkar. Stupar jag så är det så.

Men jag hoppas att inte allt är förstört. Men jag vet inte vad jag ska tro. Jag vill tro på dig, men jag lyckas inget vidare just nu. Men går det åt skogen så är det så det var meningen. Jag är så avtrubbad och avstängd att jag nästan blir rädd. Jag orkar inte bry mig allt för mycket om något händer. Så jag är ganska glad att Roxanna åker till Jonas antingen idag eller imorgon. Jag orkar inte med henne eftersom att jag inte orkar med mig själv just nu. Hon känner att något är fel och det mår hon inge bra av. Det räcker redan med att hon har blivigt lite sämre igen. Jag vet inte om hon någonsin blir helt bra igen. Det känns ganska hopplöst på den punkten. För så fort hon blir bättre och man tror att det ska hålla i sig så vänder det neråt igen. Jag börjar bli rädd att det är jag som gör henne dålig. Inte för att jag förstår hur, men jag tror nästan att det är så. Och är det mitt fel så känns det som att jag kommer att bryta ihop. Även om jag kan bli arg  på henne och önska att jag slapp henne så vill jag henne inge illa. Jag vill ge henne det bästa. Men det verkar inte som att jag kan ge henne det. Men jag kommer inte att få reda på om hon blir bättre om hon bara var här några dagar då och då eftersom Jonas ligger borta på veckorna. Så det är bara att försöka göra det bästa av den situationen. Och därför känns det lite oroligt att böra med medicinen igen. Kan inte längre få den hjälp det var lovat. Så på många plan slåss jag ensam. Det kommer säkert att rulla på, även om det inte blir några bra resultat. Men jag kan inte göra så mycket åt det. Jag kan inte bara rycka på axlarna och låtsas som ingenting. Det skulle jag kunna om allt var som tidigare. Men nu är det inte så. Börjar bli allvarligt jobbigt att så fort man kommer in i en rutin så ändras den totalt. Vet inte hur mycket sådant jag kan ta och fortfarande fungera. Men det lär ju visa sig hur länge det fungerar.

Jag tänker försöka ta saker som dom kommer och släppa taget om tron och hoppet. Jag kan inte göra något annat. Känns inte som att jag har något att säga till om längre, allt händer utan att jag kan hindra det. Jag kan bara se på vad som händer och acceptera det. Känner mig så maklös över allt. Både när det gäller Roxanna och dig. Men oavsett kan jag inte gör mer än att återigen säga att jag älskar dig oavsett vad som händer. Men det är inte jag som bestämmer vad som nu kommer att hända. Visst jag kan säga vad jag vill, men det vet du redan. Jag är kanske elak som lägger över allt på dig. Men jag kan inte säga hur du ska göra eller inte. Det är upp till dig när vi ses igen, min dörr står alltid öppen. Men det gör tyvärr inte din längre, inte efter igår.

Love U

Fan vad jag har svårt att koncentrera mig på verkligheten. Natten igår var fantastisk, men fruktansvärt retsam och näst intill plågsam. Men inte tänker då jag klaga, jag njuter av det i fulla drag. Men jag fick inte nog så allt känns lite jobbigt:)

Allt gick bra tills jag gick och la mig, då var det kört. Synd att hon var hemma. Var nära många gånger att bara strunta i det och komma in. Men jag lyckades hålla mig. Var riktigt länge sedan känslan var så intensiv. Det enda riktigt jobbiga i att det blir så är att det kan hålla i sig i många, många timmar. Så jag vet inte om jag vill stanna kvar eller åka hem. Men det spelar ingen roll vad jag väljer, det blir inte mindre jobbigt för det.

Men du ska veta att jag älskar dig så jävla mycket. Du är helt underbar på alla sätt. Lite jobbigt ibland att du lyckas retas med mig, men samtidigt så njuter jag av det. Mycket vill ha mer:) Men nog om det.

Jag är glad att jag stannade kvar. Men jag var riktigt nära på att klä på mig och gå hem igår. Men kom på att det skulle bli svårt att förklara för henne varför jag bara hade åkt hem. Men det är som det är. Nu sitter jag här och det är så det ska vara. Men det är jobbigt att inte kunna visa vad jag känner. Men det är tur att det inte är långt kvar innan vi får egen tid. Dit längtar jag riktigt mycket. Och ännu mer efter inatt/imorse. Men det blir som det blir. Jag kommer att vara lycklig oavsett. Förstår inte hur lycklig du gör mig. Känns svårt att tro att det är sant att du är min. Och bara min. Älskar dig så jävla mycket.

Längtar tills allt är över så att vi får leva tillsammans. Bara du och jag. Men det är ju ett bra tag tills den dagen kommer. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Sägs det i alla fall, men jag håller inte alltid med om det. Men det var en annan sak. Vet inte riktigt när jag åker hem idag, beror lite på när Jonas hade tänkt att komma ut med Roxanna. Allt står och faller på det. Men det visar sig när han hör av sig. Jag tänker då inte höra av mig till honom. Hoppas bara att jag kan få honom att ta henne nästa helg. Så att vi får var helt själv. Konstigt nog så känns det jobbigt om hon skulle vara hemma. Men nu får jag inte ner något vettigt att skriva. Så jag skriver kanske mer senare. Ha det så bara allihop.

Älskar dig min fantastiskt underbara älskling