Allt är så upp och ner och in och ut. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen. Det känns både bättre och sämre just nu. Jag vet i alla fall att jag ska få stanna kvar här nere. Men fick ingen närmare förklaring på varför. Det kan hända att dom lyssnat på min oro och motvilja till att flyttas upp, men det kan även ha att göra med att mina hjärnspöken ibland visar sig. Men det är skit sak samma just nu. Säkerheten har funnit sig att jag blir kvar. Och jag får åka och fira Roxannas 3års dag imorgon. Jag gör det med blandade känslor. Men jag vet att jag måste göra det här för min skull och ingen annans. Men det är lättare sagt än gjort. Jag får bara tänka på mig själv och det har jag aldrig tidigare gjort, i alla fall inte i den här utsträckningen. Och en kamp i sig blir att hantera min mor.  Jag måste få henne att på något sätt förstå att jag måste göra det här för min egen skull och i det långa loppet även för Roxannas skull. Det kommer att ligga till allas fördel i det långa loppet. Och att få henne och förstå att det här kommer jag och vi inte att lyckas med om jag är hemma. Även om det vore bäst så går det inte. Jag orkar inte det helt enkelt. Och det är något hon vägrar att lyssna på, jag vet inte varför. Men jag vet att jag måste stå på mig och stå emot hennes attacker. Och det kommer inte att bli lätt kan jag säga. Jag vill kunna prata och umgås med henne som förut, men det går inte. Jag skulle inte klara av att fortsätta i så fall. Och det känns ju inte roligt att komma till insikt med.
Och just nu fick jag visst klara mig själv. Jag har inget att välja på, men det kommer inte att bli lätt kan jag lova. Min dag gick i bitar, tur att hon kommer att komma i alla fall. Så att man blir uppfångad lite. Synd bra att det inte hjälper med bara henne. Men det måste gå, så är det bara. Men det känns jobbigare att försöka kämpa när man bara har halv styrka. Det är så mycket lättare när min andra del finns vid min sida hos mig. Men man kan inte hänga upp sitt liv på andra. Då går det bara åt helvete, det vet jag så väl. Men min andra del gör mig starkare så att jag orkar. Och eventuellt två dagar utan att få känna sig hel vet jag inte om jag kommer att orka med. Men det visar sig imorgon. Morgondagen kommer att bli nog så jobbig och att även veta att den helande kraften som finns i den andra delen är utom räckhåll just nu kan utan tvekan knäcka mig rakt av. Men jag förstår även varför den delen inte dyker upp idag, det har jag full förståelse för. Och tänker inte klaga heller, för så är det här i livet. Man kan inte alltid finnas för andra. Och det är inget jag heller begär, men visst blir det genast en mycket svårare kamp. Det är inget jag kommer ifrån. Utan så är det bara. Man får lov att göra det bästa av situationen. Hur tufft och jobbigt det än är och blir. Jag vet inte alls hur morgondagen kommer att se ut. Att den blir förjävla jobbig vet jag, men inget mer. Inte i stora drag i alla fall. Och jag vet inte heller om jag kommer att klara av det. Men det lär ju visa sig, helt klart.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Vet inte riktigt själv hur det är. Jag vet bara att allt känns fullständigt käpp rätt åt helvete. Allt är så jävla jobbigt. Allt känns så dubbelt. Och inte blir det bättre av att jag inte kan ta någon hjälp av mamma. Hon trycker bara ner mig som det är nu. Enligt henne så har jag mer eller mindre förstört deras liv genom det här. Medans alla talar om för mig att jag inte ska lyssna på henne eller ta åt mig av det hon säger. Men det är inte så lätt. Det är ju ändå hon som har stått där hela tiden. Men samtidigt så har hon alltid tryckt ner mig tillbaka så fort jag vill stå på egna ben. Jag har börjat fundera om det inte är som så att det är hon som behöver mig mer än vad jag behöver henne. Men att hon har fått mig att tro att det är tvärtom. Men jag har ju haft fel många gånger förut. Jag kan hålla med om att det kommer att bli en tuff period nu framöver ett tag. Men det kan inte hjälpas, jag måste få hjälp. För jag orkar inte det här. Det går inte utan fyra stadiga väggar. Och det upptäckte jag på ett otrevligt sätt igår. Jag blev medveten om vad jag höll på med av att jag hörde en bil tuta, då först märkte jag att jag gick mitt i vägen bland all trafik.  Men jag har ingen aning om när jag gick ut och vandrade i trafiken. Då konstaterade jag att det här inte funkar längre. Jag vill inte vara här, jag hatar att vara på sjukhus men jag kommer att ta livet av mig om jag blir utskriven just nu. Det kanske blir bättre om jag bara får igång min medicinering och får till den rätt.
Men allt känns så förbannat hopplöst. Jag känner verkligen hur mörkret sluter sig tätare omkring mig. Och det finns mindre utrymme att röra sig på. Jag vet inte vart jag är, men jag känner att det blir mer och mer trångt. Till slut kommer jag inte att kunna röra mig och syret kommer sakta att ta slut. Jag kommer att kvävas till döds. Jag försöker att ta mig ut, men utan resultat. Väggarna är alldeles för stabil för att jag ska kunna rubba dom. Och jag kan inte få dom att sluta röra sig emot mig. Paniken är snart total. Den har slukat hela min kropp och även min själv. Det är totalt kaos och katastrof. Vet inte hur länge jag står ut. Vet inte om jag klarar det här. Vet inte om jag vill längre. Vill bara lägga mig ner och dö. Det känns mycket lättare än att försöka stoppa det oundvikliga. Även om det kanske tar många, många år innan det är slut. Så kommer det ändå någon gång att ta slut. Så varför inte göra slut på allt lidande. Varför ska man kämpa och slå sig gul och blå när det ändå en dag bara tar slut. Ddå kan väl lika gärna göra slut på det tidigare. För det gör det inte enklare att kämpa när man vet att man ändå en vacker dag ska dö. Då känns det ganska hopplöst att man ska kämpa för att leva nu. Jag vet innerst inne att det finns en mening med livet. Men just nu så hittar jag den inte. Så nu är jag ganska glad att jag är här. Men samtidigt så vill jag bara ut och göra slut på lidandet. Men jag tänker inte göra det nu i alla fall. Och jag hoppas att jag blir kvar här ett tag till. I alla fall tills jag har fått utredningen klar och kommit igång med mina mediciner. För innan det kommer igång så är jag en stor fara för mig själv. För jag klarar bara inte av dom här attackerna i min ensamhet. Så skulle jag vara ute när dom kommer så kommer jag att ta mitt liv. Och är det någon som är emot självmord så är det jag. För det är något jag verkligen hatar. Men så som det är nu så vet jag att det är något jag skulle begå. För jag orkar inte längre, inte utan rätt hjälp. Och den har jag inte fått än. Jag hoppas att jag kan få den hjälp jag behöver, men jag är lite tveksam till det eftersom att jag har rätt god insikt i hur läget ser ut. Just nu så har jag ganska grava tankar i mitt sinne, inget jag vill ha. Men jag blir inte av med dom. Jag tyckte att min första tanke imorse var jävlig, men nu är det nog ännu värre. Jag vill bara gå ut och försvinna för all framtid. Vill bara slippa leva i denna värld, jag har varit över i den värld jag vill vara i. Den var helt fantastisk. Okej, det fanns väl ingen känsla överhuvudtaget men allt var så lätt och inget var svårt. Det vara bara att leva och vara sig själv. Man behövde aldrig höra allt som är fel. För inget var fel. Allt var rätt, vad som helst var rätt. Men det vara bara att leva. Allt kändes så bra där, men andra såg något helt annat. Jag vet inte vad dom såg, vet inte om jag vill veta heller. För då får man väl bara höra allt man gjorde fel igen. Och jag orkar inte av det mer. Det är jobbigt nog att jag måste putta bort min egen mor. Bara det i sig gör att det känns jävligare och mycket jobbigare att leva. För det är ju ändå hon som alltid har funnits för mig. I alla fall så tror jag att det är så. Men jag är inte så säker på det längre. Jag kan inte tro eller lita på att hon vill mig allt väl. Eller så är det bara det att hon inte vill se allvaret i nuläget. Och jag vet inte om hon ska behöva ta det heller. Hon har det nog så jobbigt med sig själv och sitt liv. Jag vill inte att hon ska behöva tryckas ner av mig och mitt mående. För jag vet att jag får henne att må mycket sämre. Jag får även pappa att må mycket sämre. Det känns inte kul att veta att man faktiskt ställer till stora problem för dom som har försökt hjälpa mig i alla dessa år. Jag vet att det kan hända att dom störtar till marken. Men jag kan inte hjälpa det, för jag har redan störtat. Jag vill hjälpa dom, men jag kan inte. Och jag kommer förmodligen inte att orka leva med vetskapen om att det är mitt fel att dom kanske går under. Jag vet att jag skadar så många nära och kära med det här. Jag vill inte skada någon, men jag vill inte skada mig själv heller. Eller jo det vill jag, för jag vill inte leva, jag orkar inte leva. Och det är därför jag ligger här. För en del av mig kommer att göra slut på allt lidande så fort tillfälle ges och dom två andra vill leva men vet inte om dom orkar. Men jag vet med mig att jag måste i vilket fall som helst ha hjälp om jag ska överleva. För jag överlever inte själv. Hur gärna jag än skulle vilja så vet jag att det är en omöjlighet. Och det känns inge kul. Allt är så jävla dubbelt i min skalle och kropp att jag håller på att bli galen av bara det. Och sen är det allt annat. Allt här är bara mina föräldrar och mitt X och lite av mig själv. Men det finns så mycket , mycket mer och lite mycket till i super delux form. Jag vet inte ens i vilken ända jag ska börja. Man ska leva i här och nu, men det är allt från förr till senare som ligger och spökar. Och även nuet ligger och gnager och skaver. Jag vet inte vad jag ska ta mig till eller vart jag ska gå.

Det är absolut kaos, full storm och total kortslutning. Jag vet inte vilken fot jag ska stå på eller åt vilket håll jag ska gå åt. Vet knappt vad som är upp och ner. Allt är bara så fel och totalt fel. Vilket håll jag än tittar åt så är det fel. Om bara något kunde få vara rätt och riktigt. Jag begär bara en enda dag. För nu är det inge kul längre att få känna total förvirring över verkligheten. Jag fungerar inte som människa. Och nu har jag kommit till insikt att jag skiter i vad läkarna säger, jag har börjat lite smått. Ska testa med låga doser i några dagar. Funkar det så tänker jag bara köra på. Hoppas bara att det inte händer något. För jag orkar inte längre och absolut ingenting mer, inte mer än vad det är. Det kan inte bli så mycket jobbigare än vad det är. Jag konstaterade idag hur skönt det var att lägga sig ner och slippa bry sig om något. Det var så skönt att jag överväger att fortsätta med det. Har ju nästan hela dagarna på mig att slippa kliva upp. Det är bara när Roxanna är hemma som jag måste vara uppe. Men jag önskar inge hellre än att gå upp på full dos och bara få lägga mig ner och släppa allt. Jag vet inte hur länge till jag orkar hålla mig på fötter. Jag står inte ens på en fot, men vilken vet jag inte. Vet bara att det är fel, men den andra funkar inge bättre. Och marken under håller på att falla sönder och rasa ner i avgrunden som är mörkare än svart. Jag känner hur nära jag är att följa med marken ner. Det är bara mitt tafatta grepp som håller mig uppe. Men kraften håller på att rinna ut. Nu ligger jag hemma hos mamma och pappa, jag vill verkligen inte vara här. Och det är bara för att det nästan alltid blir tjafs om något. Och det är inget jag orkar ta. Det skulle nog bli en sak för mycket. Det är jobbigt nog att jag har talat om för mitt X att jag måste skära ner på kontakten till honom. Hur han tog det vet jag inte riktigt. Man kan ju inte säga att vi direkt umgicks något idag. Jag följde med så att han fick åka hem och hämta det han behövde. När vi kom hem så gick jag och la mig. Jag var totalt tvärslut i hela kroppen. Det är lite bättre nu efter att jag sovit två gånger. Och nu har jag även tagit mina nattisar. Så jag hoppas att jag får sova inatt. Men det har gott över en timme och än känner jag ingen skillnad. Men det lär ju visa sig hur bra det kommer att gå. Jag har redan känt av lite negativa saker av att jag börjat igen. Så risken finns att vi så småningom måste lägga om alla piller. Och det är jag inte stabil nog att klara av. Inte utanför stängda dörrar i alla fall.
Hoppas att jag får åka hem och vara själv imorgon. Men allt handlar om hur väl jag sköter mina kort, lägger jag fel så får jag skylla mig själv. Men det är ingen vits med att grubbla över det nu, utan det lär ju visa sig imorgon.
Jag skänker en riktigt stor och varm kram till dig, du vet vem du är, och även en stor dos glädje. Tack för att du finns här vid min sida. Det är skönt att veta att du finns. Och att du faktiskt bryr dig om mig för den jag är. Ditt sätt att hantera mina energier är något jag alltid kommer att vara tacksam över. Även om jag inte visar det alla gånger. Du ska veta att du betyder oerhört mycket för mig, jag bär dig med mig i mina tankar dygnet runt. Och jag vet att du är där även om jag inte märker av dig eller är hos dig. Och det tackar jag för.
Men jag orkar inte kämpa på det vis så som jag vill göra. Jag börjar känna mig till viss del likgiltig över livet och mig själv. Det är ingen rolig insikt. Jag vet så väl att det är fel, men jag orkar inte göra något åt det, tyvärr.

Det känns som att jag svävar mellan liv och död. Känslan i kroppen är fullständigt tom. Jag känner ingenting. Jag är betydligt stabilare nu än för två timmar sedan. Men jag är fortfarande på gränsen mellan. Jag vet att jag inte ska gå över gränsen, men det är svårt att inte ryckas med. Allt skulle vara så skönt att gör det. Jag vill inte, men jag orkar inte kämpa emot. Även om jag inte följer med så kämpar jag inte för att komma av den här vägen. Jag vet vart det kommer att sluta, jag vet bara inte hur långt det är dit eller hur lång tid det tar. Men det kommer att vara oundvikligt. Det finns inte tillräckligt mycket att kämpa för. Alla skulle ändå få det så mycket bättre om jag bara följde med. Visst det skulle vara en kamp ett tag för vissa. Men utgången skulle bli bättre. Då man slapp att hela tiden tänka på mig och försöka hjälpa så gott det går. Jag blir så förbannad på mig själv att jag hela tiden belastar andra med mina problem och hopplösa beteende. Vad jag önskar att jag kunde sluta upp med det. Allt vore så mycket enklare om jag bara kunde hålla käften helt och hållet. Och att jag har börjat prata igen beror på en enda människa. Jag tycker om det lika mycket som jag hatar det. Allt var så mycket lättare att hantera innan jag började öppna min stora käft igen. Om jag bara hade kunnat hålla tyst så hade jag sluppit allt just nuDå hade allt vart bra för min del just nu. Okej, sen att jag då inte hade kunnat sitta här och skriva skulle inte spela någon roll. Allt skulle helt enkelt vara så mycket bättre, inte bara för mig utan även för alla.

Ska bli mycket intressant hur morgondagen kommer att bli, känner lite olika inför den. Så slutresultatet är jag riktigt intresserad utav. Men jag vet inte om så många andra är det. Men tyvärr så skiter jag blankt i det. Det är inte min huvudverk. Känns lite svårt å fatta att allt känns mycket bättre och stabilare nu än vad det gjorde innan jag pratade i telefon. Det är nästan skrämmande, det som är skrämmande är att jag inte vet vad som komma skall. SKulle jag bara veta med säkerhet hur det skulle se ut så skulle det vara bra. Men jag gör inte det. Jag både hoppas och inte hoppas att morgondagen kommer. Men om den gör det så tänker jag strunta i hur allt ser ut och hur det är. Tänker inte kännas vid det som är. Ska bara försöka leva och sluta bry mig fullständigt. Och viktigast av allt är att jag tänker sluta yttra mig allt för mycket av hur saker och ting ligger till. Kan ju vare lite därför som det har blivigt som det har blivigt. Men jag vet ju inte. Och bara det tar skapligt mycket. Men det jobbigaste utav allt just nu. Är att jag bryr mig om någon riktigt mycket, och det var tyvärr det sista jag behövde just nu. Även om jag vill att allt ska vara bra och att det ska betyda tur så har det tyvärr gett mig betydligt mycket mer bekymmer än glädje. Men det är ju vad jag är så förbannat van vid, vid detta lag. Så jag blir inte ens förvånad. Men nu ska jag lägga mig ner och sen får vi se om jag kommer upp igen, eller om jag blir liggandes kvar. Det är ju något som kommer att visa sig.

Ska livet verkligen gå ut på att man ska kuvas under andras behov?

Jag har aldrig haft den uppfattningen om att det är så det ska vara. Men det verkar inte vara bättre än så. Jag kanske har slagits för fel åsikter och saker. Min verklighet verkar inte stämma överens med hur det ska vara. Jag är väl inte riktigt säker på att det ska vara så, men när jag hela tiden får det sagt på ett finare sätt så finns det väl inte så mycket att fundera över. Det verkar som att det är så livet ska vara. Men jag tycker ändå att det är fel att vi kvinnor ska ha ett lägre värde och mindre talan. Men vart man än vänder sig så är det lika överallt, även om det syns otydligt ibland. Men vi har helt enkelt en lägre status än män. Och det är något som verkligen gör ont i mig att veta och se. Det är även hemskt att hela tiden bli trampad på, att alltid behöva rätta sig efter vad män vill och säger. Även om man inte alltid kan se det, så är det så det är. Det känns inte som att det är mitt liv  jag lever, utan at det är någon annan som lever det åt mig. Jag måste alltid tänka och planera saker ut efter andra. Varför ska det vara så?

Men allt ligger i grunden från samhällets syn på saker. Med ett nytt tänkande därifrån så skulle allt vara annorlunda.

Men ibland skulle det kännas skönt att få leva sitt eget liv, ut efter vad man själv tycker, tänker och vill. Det är inte roligt när någon annan hela tiden styr ens liv. Visst är det behändigt ibland, man behöver ju aldrig tänka på vad man ska göra. Men så fort man vaknar upp ur dvalan så försöker man styra det själv och då går det riktigt galet. Men jag börjar allvarligt bli less på det hela. Jag ger snart upp, jag ger efter. Jag tror aldrig att jag kommer att få ett övertag. Det är kanske lika bra att lägga sig innan det kommer till strid.Finns inte tillräckligt med styrka för att vända det hela. Utan det är bara att hänga med och hålla god min. Inte för att det är så jag vill ha det, men jag orkar inte slåss längre. Jag får bara tillbaka tiofaldt. Och jag orkar inte ta emot smällarna som kommer. Nästa slag får mig att falla till marken och bli liggandes kvar. Och det vill jag inte, det skulle skada alla jag bryr mig om för mycket. Även om dom blir att lida om jag ger mig, men då lever jag i alla fall. Allt det här som är tar verkligen knäcken på mig. Jag kan inte bli så mycket mer trasig än vad jag redan är. Vissa saker kommer aldrig att läka igen. Så lång tid finns inte, kroppen och livet hinner gå ut först. Jag känner verkligen hur allt håller på att rinna ut. Jag blir bara svagare och svagare för varje dag som går. Jag försöker kämpa, men orkar inte. Jag vill ha ett liv som känns värt att kämpa för, men alla mina försök slås ut i sanden. Mitt liv är verkligen ett spel och jag en pjäs. Eftersom att det är någon annan som lever mitt liv genom mig så finns det inte så mycket jag kan göra åt det. Jag hoppas att den som spelar spelet väljer kloga drag. För det går bara att spela detta en gång med varje pjäs. Ett förlorande betyder döden för pjäsen. Och det ödet har legat för mina fötter alldeles för många gånger. Så jag hoppas för allt som finns kvar att nästa drag blir noga igenomtänkt, för inget får gå fel. För då finns det inget mer.

Mörkret blir bara tätare och tätare, jag ser inte längre vart jag är. Det finns inte en gnutta ljus som tar sig igenom detta kompakta mörker. Jag vet inte vart jag står, vet inte om jag vågar flytta mig för långt. Jag har famlat runt efter något att ta på, men allt jag hittar är tung luft som glider ur händerna mellan fingrna och ut i mörkret. Allt detta mörker gör mig rädd, men samtidigt vaggar det in mig i en trygghet som är större och starkare än något annat jag känt tidigare. Men jag vet även att det är inte så säkert att vara kvar i denna del av slutet mörker. Men jag vet inte hur jag ska ta mig ut. Jag vet inte ens åt vilket håll jag kom ifrån eller åt vilket håll jag var på väg åt. Vet inte ens vad som är upp eller ner. Vet inte om det är dag eller natt. Vet inte hur länge jag har varit här. Mörkret är för kompakt för att hålla reda på något. Kan inte ens säga om jag lever eller är död. Allt är bara mörkt, jag skulle lika gärna kunna blunda. Jag känner ingenting förutom rädsla och trygghet.

Jag börjar verkligen ge upp. Jag orkar inte mer, jag vill inte mer. Jag som trodde att styrkan var på väg tillbaka. Men ack så lurad jag blev. Det var tydligt ren inbillning.. Det var så jag ville att det skulle vara. Min syn på det hela. Men jag håller på att vakna upp ur dvalan och se hur det verkligen är. Och det är inte alls såhär jag trodde eller ville. Men jag börjar även få insikt om varför jag inte orkar eller vill längre. När man vaknar upp och ser att man blir styrd av någon man försöker hålla avstånd till och inte finner ett sätt att komma undan. Det är inget jag orkar med att veta. Jag vill inte veta. Vill inte att det ska vara så. Men jag orkar inte komma loss. Jag sitter fast för hårt, det är inte lönt att kämpa. Det gör bara mer skada på mig själv. Jag tänker sitta här och hoppas att det snart är över.

Vad är det som håller på att hända?

Det här känns inge kul längre. Varfrö kan inget få vara bra?

Det känns som att jag håller på att falla sönder. Jag trodde att allt skullekännas så bra. Att jag äntligen skulle få må bra. Men det verkar inte som så. Jag förstår inte varför jag slits i bitar så fort det verkar som att något ska bli bra. Men det är alltid något som kommer in som håller på att förstöra allt. Jag vet inte vart jag ska vända mig. Vet inte riktigt vad jag vill ha hjälp med eller vad jag vill ha hjälp med. Bara en otrolig stark längtan efter att allt ska vara bra. Jag trodde att det var det som var på väg att hända nu. Men det verkar inte så. Eller så är det lyckan som skrämmer mig. Det som ställer till otroliga problem. Och jag förstår inte varför jag har så svårt för att hantera situationen här hemma. Jag är redo att bara packa min väska och försvinna bort ett tag. Men jag tror inte att det hjälper. Allt är bara så himla jobbigt och ansträngande. Det var mycket länge sedan jag vaknade och var stressad rakt igenom kroppen. Men jag kan inte hjälpa det. Det bara är så. Lite bättre kändes det efter att jag pratat i telefon med min vän. Varför har alla tankar börjat om från början?

Kan jag inte bara få bryta det mönstret. Jag tror att allt skulle sluta vara så jobbigt. Skulle verkligen behöva någon som stod vid min sida och kunde stötta mig i det här. Men jag tror inte att jag kommer att få ha det så. Den enda som verkligen fick mig att må bra och börja kämpa för mig själv, orkade inte längre. Jag vill verkligen ha tillbaka min ängel. Jag har så mycket att tacka ängel för, men jag tror inta att ängel kommer att lyssna. Och jag har ju slutat prata om mina problem med andra efter att jag och ängel gick skilda vägar. Den enda trösten i det hela är att jag ska träffa ängel nästa vecka. Det låter så i alla fall. Men jag vågar inte lita på det, allt för länge sedan jag tappade hoppet om oss. Men det lär ju visa sig om man hittar tillbaka till varandra. Men för ängels skull så kanske vi ska hålla oss isär, eftersom att jag lyckades ju som vanligt ställa till det. Men det var ju inte direkt ovanligt. Men ändå så finns det en otrolig saknad och längtan. Vi hade det ju så bra. Men när jag slutade höra av mig till alla, inklusive ängel så sumpade jag det hela. Ängel behövde verkligen mig, men jag orkade inte just då. Och sen vågade jag inte göra något åt det. Jag tog mig igenom det värsta helt på egen hand. Jag blev totalt lämnad ensam efter mina diagnoser och jag väntar fortfanade på en avgörande utredning. Jag har tagit mig igenom det allra värsta utan någon hjälp alls. Inget riktigt stöd, vän eller medicin. Även om det verkligen skulle ha behövts. Men stödet försvann, mina vänner drog och för min egen säkerhet utan midicin. Skulle verkligen behöva börja äta det igen, jag vet inte om jag bryr mig om att jag faktiskt kan dö av det. Men av den anledningen så har jag låtit min underbara låsa in dom borta från mig. Bara för att göra det säkrare för mig. Jag vill leva, men jag vet inte om jag orkar. Inte hur länge. Allt börjar bli så jobbigt. Och jag har ingen jag verkligen kan vända mig till. För alla är ju inblandad på något vis. Skulle behöva någon som bara finns där som ängel gjorde hela sommaren. Min högsta önskan är ju att ängel och jag skulle få tillbaka det vi hade. Men det finns en känsla som säger att det aldrig kommer gå att få tillbaka. Och det gör fruktansvärt ont. Lite för ont ibland. Jag blir mer och mer medveten om hur illa jag har betett mig. Men det är inget jag kan göra något åt eller förändra. Men jag fick aldrig chansen att bevisa att jag ändrat på mig. Och nu verkar det vara alldeles för sent. Tror aldrig jag kommer att få tillbaka den tilliten jag hade från ängel igen. Jag kanske inte är värd det heller. Ängel fick ju ta sig igenom sina problem själv, så det är väl inte mer än rätt att jag får göra detsamma. Och allt är ju inte över än. Det kan man ju hoppas att det blir efter utredningen. Men jag vet ändå inte om jag vågar göra den. Är alldeles för rädd att jag verkligen är sjuk. Men ändå rädd för att dom inte ska hitta något, då är det något annat som gjorde mig sjuk. Och då lär vi lägga om allt. Och det vet jag inte om jag orkar ta mig igenom. Inte ens med hjälp.

Det finns så mycket jag vill skriva ut, men det går inte. Hur mycket jag än vill. Men jag bryr mig tyvärr för mycket om vad andra tycker och tänker. Och jag tror att det är en del av problemet just nu. Men allt är helt klart alldeles för mycket för mig nu. Och eftersom att allt verkar vara så bra dom stunmin underbara och jag träffas gör att jag får panik. Och det blir inte bättre av att den lilla kommit in i bilden heller. Jag vet att jag kommer att behöva välja bort någon. Någon kommer att bli oerhört sårad. Men det kan inte hjälpa. Risken finns att båda blir sårad innan det är klart. Och jag vill slippa den biten. et låter som att min vän ska försöka att hjälpa till lite. Men om det lyckas får vi se om en tid. Denna dag har ju absolut inte gjort något bättre. Och min oro i kroppen har blivigt större tack vare att min underbara inte går att få tag på, igen. Även om jag vet varför så kan jag inte hjälpa att det blir kaos. Jag finner sådan ängslan att jag kan bli rädd för mig själv.  Kanske för att allt fungerar lite för bra när vi är i närheten av varandra. Det känns så konstigt att bli accepterad rakt av för den man är. Och även för det som kanske är fel. Men att bara få höra att tiden utvisar vad som händer, gör mig livrädd. Att få mena att manverkligen menar allvar med det här gör mig också rädd. Jag tror helt enkelt att jag är rädd att verkligen släppa in någon helt. Kanske försöker jag skrämma bort alla. Men vi har sagt att vi ska vara helt öppen och ärlig. Och så ska det förbli. Antingen så funkar det eller så rasar det fullständigt. Och med min senaste erfarenhet fortfarande hängandes över mig gör att jag är rädd för det sista. Jag är så rädd att bli sviken igen att jag hellre flyr undan. Men gör jag det så är det tvärskört sen. Så jag har satt mig i en fälla. Antingen tar jag mig ur den, eller så faller jag.

Men jag vill verkligen att det ska gå vägen. Vad som händer runt omkring får jag försöka sluta bry mig om. Men det är lättare sagt än gjort. Att bara släppa taget om allt och batänka på sig själv och vårat liv är inte lätt. Det är något nytt för mig. Vårat liv som började hitta en egen rytm i livet och nu helt plötsligt släppa in andra som kanske ändrar den. Det gör tydligen ont. Vet dock inte riktigt varför. Men så är det. Jag tror att jag vet hur vårat liv ska se ut, men det är för tidigt för att säga att det blir så. När man inte vågar satsa på något så är det lite svårt att få det man vill. Men jag är rädd för att satsa något alls. Och att det accepteras gör min rädsla ännu större. Men jag har ändå en svag bild av hur jag vill att det ska se ut. Och den bilden är inte så svår att se. Och det är något nytt. Eftersom att allt faller på plats så fort gör det hela ännu värre.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det är väl både bättre och sämre än tidigare. Den här veckan har verkligen vart upp och ner. Men just nu så är det hyfsat bra. Sitter ute hos min underbara, var inte meningen att jag och Roxanna skulle komma hit. Men jag har haft en sådan panik i kroppen att jag inte klarade av att vara hemma. Har vart här ett tag nu och det känns bättre och bättre. Känns riktigt hemskt att man inte klarar av att vara hemma. Men det kanske blir bättre med tiden, har ju inte riktigt råd och ork med att sitta och åka fram och tillbaka till stan två vändor om dagen. Dock att jag ska skaffa månadskort, men det kostar sin del i alla fall. Tror inte att jag kommer att ha råd med det varje månad. Har redan slängt ut alldeles för mycket pengar. Mina sommar pengar har gått upp i rök, men jag vet inte på vad. Men om man har tur så kanske man får ihop lite att kunna roa sig med mellan jobben. Men det lär ju helt klart visa sig med tiden. Så länge jag är här ute så känns allt nästan helt toppen. Men jag vågar inte lita på att det håller i sig. Vi håller fortfarande på att lära känna varandra. Men än så länge så går det bra. Tänker dock låta det ta den tid det tar. Och det får visa sig vart det leder. Jag tänker inte kämpa på åt något håll. Utan tiden får utvisa vad som händer. Finns så mycket annat som jag verkligen måste lägga ner min energi på om jag ska få allt att fungera. Men det ser faktiskt lovande utpå alla fronter. Hoppas bara att det inte är en inbillning, igen. Men det återstår ju att se. Jag längtar verkligen tills alla jobb drar igång så att man får semester hemifrån, då kanske man kan konsenterar sig på sig själv och jobba på sina egna problem. För som det är nu så har jag Roxanna upp i mig och då funkar det inte. Har konstaterat att jag har verkligen mitt humör att brottas med. Det har verkligen blivigt uselt på sista tiden. Och det gör ju inte att man mår bättre. Speciellt inte nu när hon blivigt lättare att ha att göra med. Så nu är det bara jag som är problemet. Och det börjar smitta av sig på henne. Jag tycker inte att det känns särskilt bra. Det är ju inte så det ska vara i alla fall. Men det blir nog bättre när hon och jag får vara ifrån varandra lite mer. Hon skulle behöva tillbringa en hel del tid med sin far. Men att få honom att prioritera henne som förstahands val är inte lätt har jag märkt. Så det är tur att man har snälla föräldrar och att hans mormor är en total klippa som ställer upp så fort det behövs. Känner sig ganska dum att man inte orkar träffa eller prata med henne så mycket som jag vill. Men jag tycker inte att hon ska behöva se eller höra när jag inte mår nå bra alls. Det räcker att dom andra runt henne har det jobbigt. Hon behöver inte mig också, hon är ju alldeles för snäll för att säga nej. Och det är nog en anledning till att jag aldrig frågar henne i första hand om barnvakt dom gånger jag behöver.

Men för att återgå till nuet. Har haft många känslo svallningar i kroppen. Och jag har ingen aning om vad som utlöser dom, kan ju vara för att det händer ganska så mycket just nu. Men allt kan ju kännas jätte bra och helt plötsligt får man tok panik i hela kroppen. Jag får det inte riktigt att gå ihop, men det är nog inte meningen heller. Skulle man veta allt så skulle man inte ha några problem heller. Och jag skulle inte tycka att det fanns någon mening att leva om allt var lätt och bra. Jag vill att det ska vara lite jobbigt och besvärligt att leva. Det är ju då man måste kämpa och ta i lite. Är även jätte lycklig just nu. Fick reda på för en stund sedan att min älskade ängel vill träffa mig igen. Och då släppte det en stor sten från hjärtat. Trodde inte att det tagit så mycket som det tydligen har gjort. Men det känns ju konstigt att sitta i samma område som ängel utan att vara där. Men man kan ju bara hoppas att vi fortfarande trivs lika bra med varandra så att vi fortsätter att umgås. Den här gången tänker jag inte släppa min älskade ängel i första taget. Även om vi kanske inte träffas lika mycket som förut så tänker jag försöka vara duktig på att höra av mig.

Ja vad ska man säga?

Jag har inte en aning. Allt är bara så upp och ner och nästan fullständigt åt helvete. Det var ett tag sedan man låg här nera och ålade. Jag trodde verkligen att det skulle bli bättre och att man skulle kunna ta sig uppåt. Men ack så fel jag hade.  Jag ska nog sluta tro och hoppas på något. Funkar det så funkar det. Går det åt helvete så går det så. Ingen anledning att direkt bry sig. Det som händer, det händer. Men det är inte lätt att släppa vissa saker. Men det vore ju roligt om det en gång verkligen kunde vara bra. Att bara slippa bry sig och kunna sluta tänka. Men än så länge har jag inte lyckats. Jag lyckas bara gräva mig längre och längre ner. Det verkar inte som att det spelar någon roll hur jag bär mig åt. Så fort det känns som att det ska vända och bli bättre så sjunker man bara längre och längre. Och när det är dåligt så skjuts man neråt. Så om det fortsätter i samma takt ett år till, kommer jag att ligga på precis samma nivå som det gjorde 01-04. Och det trodde jag var en ren omöjlighet. Men det ser inte ut så längre.

Jag kan inte säga att jag är obrydd över vad som händer. Men jag orkar inte riktigt bry mig heller. Jag är någonstans mellan att bry mig och inte orka längre. Jag vet verligen inte hur mycket till jag orkar och klarar av. Att det i mellan åt kan kännas bra räcker inte längre. Utan lyckan måste vara längre för att det här ska gå vägen. För det är nära att falla.

Att det ska bli ett mörker som kommer att bli "för alltid" som inte går att skydda sig ifrån. Mörkret är på väg att ta sig in i mitt inre. Jag ser redan att vägen för mig dit. Och jag kan inget göra för att komma ifrån det. Jag har ingen annan väg att gå än den här.

Mörkret slår emot mig med sådan kraft att jag faller bakåt. Jag har ingen möjlighet att kunna ta emot mig eller till att kunna lindra fallet. Jag faller hårt till marken och blir liggandes. Du ser på mig och skrattar. Du står kvar och ser hånfullt på mig och går sedan därifrån utan att bry dig. Jag sträcker upp min hand mot dig för att du ska stanna upp och hjälpa mig. Du stannar till, vänder dig om och skrattar. Ett skratt som verkligen skär genom märg och ben. Du tar min hand och hjälper mig, men bara för att slänga runt mig så att jag åter igen faller till marken. Denna gång håller du mig nere. Jag ber dig att sluta. Men du lyssnar inte. Du är alldeles uppslukad av rent mörker. Som har fötts av hugg och slag. Jag ber igen, men du hör inte. Du ser ner på mig med ett flin, medans ditt grepp hårdnar. Jag försöker att vrida mig för att komma bort från smärtan som sakta men säkert kommer. Men jag kommer inte undan. Du vrider till så att det blir svart för mig. Jag känner bara smärta rakt genom kroppen. Jag hör hur du skrattar av mitt kvidande. Allt blir bara svartare och svartare. Jag känner smärtan som bara blir starkare och starkare. Du släpper efter på ditt grepp och ser på medans jag gör vad jag kan för att komma undan. Du hjälper mig upp på fötter. Jag står på ostadiga ben medans du håller mig uppe. När jag kan stå själv släpper du och går vidare. Med ett flin på läpparna. Jag börjar sakta gå på ostadiga ben med ditt skratt ringandes i öronen. Du vänder dig om när du hör mitt skrik. Men du stannar kvar där du är. Du står och tittar på när jag åter faller till marken, den här gången för att bli liggandes kvar. Jag ligger på marken och kan inte komma därifrån, jag är omfamnad av mörker. Jag försöker att ta mig upp, en jag har ingen styrka kvar i armarna. Medans jag åter ligger på rygg så kommer du fram till mig. Du sätter dig ner bredvid mig. Sätter upp dina händer och håller ner mig på backen med all din tyngd. Smärtan jag har börjar sakta men säkert att avta. Jag känner hur jag börjar återfå min styrka, men inte så mycket att jag tar mig upp. Jag försöker att vända på mig för att undkomma dina händer. Men känner hur det hugger till i ryggen ut i benen när jag försöker röra mig. Jag tittar upp när jag åter hör dig skratta. Denna gång känner jag ingenting. Jag ser att du sitter en bit bort och bara tittar på mig. Jag försöker att sätta mig upp, men utan resultat. Jag kan inte röra mig.

Jag vet inte hur länge jag kommer att orka. Jag är så nära att bara släppa allt och sväva iväg, in i en värld av dimma där mörkret inte kan komma. Vill komma undan från mörkret och ut i ljuset. Men där ute kommer att bli mitt sista andetag, för där väntar ni. I mörkret kommer jag också att gå under, men på grund av fångenskap. Jag sitter fast. Med döden som enda flyktväg bort från allt. Bort från all smärta som hela tiden haglar över mig. Jag vet inte hur länge jag orkar stå emot innan jag släpper efter för det oundvikliga. Det är bara en fråga om hur lång tid det tar. Allt från nu till flera år!