Direktlänk till inlägg 11 april 2010
Natt
Ja vad ska man säga?
Jag har inte en aning. Allt är bara så upp och ner och nästan fullständigt åt helvete. Det var ett tag sedan man låg här nera och ålade. Jag trodde verkligen att det skulle bli bättre och att man skulle kunna ta sig uppåt. Men ack så fel jag hade. Jag ska nog sluta tro och hoppas på något. Funkar det så funkar det. Går det åt helvete så går det så. Ingen anledning att direkt bry sig. Det som händer, det händer. Men det är inte lätt att släppa vissa saker. Men det vore ju roligt om det en gång verkligen kunde vara bra. Att bara slippa bry sig och kunna sluta tänka. Men än så länge har jag inte lyckats. Jag lyckas bara gräva mig längre och längre ner. Det verkar inte som att det spelar någon roll hur jag bär mig åt. Så fort det känns som att det ska vända och bli bättre så sjunker man bara längre och längre. Och när det är dåligt så skjuts man neråt. Så om det fortsätter i samma takt ett år till, kommer jag att ligga på precis samma nivå som det gjorde 01-04. Och det trodde jag var en ren omöjlighet. Men det ser inte ut så längre.
Jag kan inte säga att jag är obrydd över vad som händer. Men jag orkar inte riktigt bry mig heller. Jag är någonstans mellan att bry mig och inte orka längre. Jag vet verligen inte hur mycket till jag orkar och klarar av. Att det i mellan åt kan kännas bra räcker inte längre. Utan lyckan måste vara längre för att det här ska gå vägen. För det är nära att falla.
Att det ska bli ett mörker som kommer att bli "för alltid" som inte går att skydda sig ifrån. Mörkret är på väg att ta sig in i mitt inre. Jag ser redan att vägen för mig dit. Och jag kan inget göra för att komma ifrån det. Jag har ingen annan väg att gå än den här.
Mörkret slår emot mig med sådan kraft att jag faller bakåt. Jag har ingen möjlighet att kunna ta emot mig eller till att kunna lindra fallet. Jag faller hårt till marken och blir liggandes. Du ser på mig och skrattar. Du står kvar och ser hånfullt på mig och går sedan därifrån utan att bry dig. Jag sträcker upp min hand mot dig för att du ska stanna upp och hjälpa mig. Du stannar till, vänder dig om och skrattar. Ett skratt som verkligen skär genom märg och ben. Du tar min hand och hjälper mig, men bara för att slänga runt mig så att jag åter igen faller till marken. Denna gång håller du mig nere. Jag ber dig att sluta. Men du lyssnar inte. Du är alldeles uppslukad av rent mörker. Som har fötts av hugg och slag. Jag ber igen, men du hör inte. Du ser ner på mig med ett flin, medans ditt grepp hårdnar. Jag försöker att vrida mig för att komma bort från smärtan som sakta men säkert kommer. Men jag kommer inte undan. Du vrider till så att det blir svart för mig. Jag känner bara smärta rakt genom kroppen. Jag hör hur du skrattar av mitt kvidande. Allt blir bara svartare och svartare. Jag känner smärtan som bara blir starkare och starkare. Du släpper efter på ditt grepp och ser på medans jag gör vad jag kan för att komma undan. Du hjälper mig upp på fötter. Jag står på ostadiga ben medans du håller mig uppe. När jag kan stå själv släpper du och går vidare. Med ett flin på läpparna. Jag börjar sakta gå på ostadiga ben med ditt skratt ringandes i öronen. Du vänder dig om när du hör mitt skrik. Men du stannar kvar där du är. Du står och tittar på när jag åter faller till marken, den här gången för att bli liggandes kvar. Jag ligger på marken och kan inte komma därifrån, jag är omfamnad av mörker. Jag försöker att ta mig upp, en jag har ingen styrka kvar i armarna. Medans jag åter ligger på rygg så kommer du fram till mig. Du sätter dig ner bredvid mig. Sätter upp dina händer och håller ner mig på backen med all din tyngd. Smärtan jag har börjar sakta men säkert att avta. Jag känner hur jag börjar återfå min styrka, men inte så mycket att jag tar mig upp. Jag försöker att vända på mig för att undkomma dina händer. Men känner hur det hugger till i ryggen ut i benen när jag försöker röra mig. Jag tittar upp när jag åter hör dig skratta. Denna gång känner jag ingenting. Jag ser att du sitter en bit bort och bara tittar på mig. Jag försöker att sätta mig upp, men utan resultat. Jag kan inte röra mig.
Jag vet inte hur länge jag kommer att orka. Jag är så nära att bara släppa allt och sväva iväg, in i en värld av dimma där mörkret inte kan komma. Vill komma undan från mörkret och ut i ljuset. Men där ute kommer att bli mitt sista andetag, för där väntar ni. I mörkret kommer jag också att gå under, men på grund av fångenskap. Jag sitter fast. Med döden som enda flyktväg bort från allt. Bort från all smärta som hela tiden haglar över mig. Jag vet inte hur länge jag orkar stå emot innan jag släpper efter för det oundvikliga. Det är bara en fråga om hur lång tid det tar. Allt från nu till flera år!
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. Men jag känner ett behov av att skriva något. Det finns alldeles för mycket som snurrar runt i huvudet. Och inte blev det bättre av att jag sett en del kort av mina älskade bortgångna vänner. Jag kan fort...
Att närhet till en människa kan betyda så mycket. Men som vanligt så får inte den känslan hålla i sig länge. Att det alltid ska lyckas komma någon och förstöra det som känns bra. Jag är jätte lycklig för den jag får dela saker och ting med. Som jag h...
Jag blir bara så himla ledsen över vissa vänner. Visst kan jag förstå att han kanske tvekar över att komma hit. Men varför kan man inte bara säga det då? Istället för att nästan lova och sedan bara dra ut på det hela tiden. Jag hade faktiskt sett f...
Nu kommer alla jobbiga känslor och alla dessa frågor över mig igen. Allt känns så jävla jobbigt och jag vet inte längre vad jag ska göra. Helst av allt så vill jag bara gå och gömma mig för alltid. Jag vill att du min älskade ska få komma hem någon...
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det är så mycket som har hänt sedan sist. Saker är både bättre och sämre nu. Men det bästa av allt är att jag har ett till underbart barn. En liten Kevin som kom den 27/2-12. Och just nu så verkr det som att j...
